Sociologen Eva Illouz har blivit vänsterns go-to teoretiker när det kommer till kärlek och dejting. Men vid närmare läsning saknar hennes teorier förklaringsvärde och hon är både könskonservativ och antifeminist. Dags att plocka ner henne från piedestalen, skriver Veronica Flyman i en kritisk essä.

Den israeliska sociologen Eva Illouz – kanske mest känd för sina böcker om kärlek under kapitalismen – framställs ofta som en auktoritet i vänsterkretsar när dejting, känslor och intimitet diskuteras. Hennes analyser av dejtingappar, terapi och sexualitet har spridits långt utanför de akademiska rummen. Den som kanske allra mest har populariserat Illouz’ tänkande i Sverige är serietecknaren och poddaren Liv Strömquist men också författare som Michaela Larsson och Minna Höggren har influerats av henne.

Att Illouz’ texter träffar rätt är begripligt: hon skriver tillgängligt om fenomen många av oss känner igen – situationships, ghosting, katt-och-råtta-lekar. Men analyserna är bristfälliga och påtagligt antifeministiska.

Att Illouz’ texter träffar rätt är begripligt: hon skriver tillgängligt om fenomen många av oss känner igen – situationships, ghosting, katt-och-råtta-lekar och hur vår självbild blivit beroende av sexuell och emotionell bekräftelse. Men analyserna är bristfälliga och påtagligt antifeministiska. Genom sin dogmatiska vägran att använda samhällskritiska förklaringsmodeller – och sin direkt felaktiga analys av terapi – framstår Illouz’ sociologiska projekt knappast som vänsterorienterat. I bästa fall levererar hon en ytlig diagnos; i värsta fall spär hon på en konservativ längtan tillbaka till fasta roller och förutbestämda strukturer.

En verklig vänsterkritik av kärlek i kapitalismen bör vila på tydligt feministiska och marxistiska perspektiv på kärlek och omsorgsarbete. För oss som vill föra en genuint vänsterorienterad diskussion om kärlek är det nödvändigt att förhålla oss till Illouz med kritisk distans.

Vid första anblick har Illouz inte fel
Kärlek, känslor och intimitet löper som en röd tråd genom Eva Illouz’ sociologiska projekt. Hon har publicerat en rad böcker på området: Consuming the Romantic Utopia (1997), Cold Intimacies (2007), Därför gör kärlek ont (2012, på svenska 2014) och Därför tar kärleken slut (2018, på svenska 2023) hör till de mest inflytelserika. I hennes analyser kan man urskilja några centrala och sammanhängande teser som vid första anblick framstår som rimliga:

1. Kapitalismen får oss att konsumera romantik. Den romantiska upplevelsen blir beroende av konsumtion av tjänster, upplevelser och varor. Populärkulturens bilder av romantik fungerar som norm vilken direkt påverkar hur vi värderar och upplever våra egna intima relationer.
2. Kapitalismen gör känslor rationella. Val av partner underordnas principen om utbud och efterfrågan, vilket gör individen till en vara. Känslomässig tillfredsställelse förstås i termer av investering och avkastning. Här spelar terapi en central roll, som gör känslor till något som ska underordnas intellektets logik.
3. I kapitalismen är kärlek och sex avgörande för självbilden. Det fria partnervalet gör att individens emotionella och sexuella tillfredsställelse och attraktionskraft uppfattas som ett resultat av dennes egna val och prestationer. Att misslyckas i intima relationer blir liktydigt med att misslyckas som individ.
4. Kapitalismen urholkar förmågan att knyta emotionella band. När kärlek rationaliseras och känslor görs till konsumtionsobjekt framträder människor i allt högre grad som investerare, varor och konsumenter i relation till varandra. Detta uttrycks inte minst på dejtingappar. Resultatet blir emotionell distans i stället för känslomässig närhet.
5. Den fria kärleken skapar könsparadoxer. Dagens fria partnerval vilar på formell jämställdhet, men kvinnors oproportionerligt stora ansvar för omsorgsarbete gör att de ofta har svårare att anpassa sig till en dejtingkultur präglad av känslomässig distans. Samtidigt har kvinnor i regel ett övertag på dejtingappar, i form av fler matchningar och möjliga kontakter. I en sådan kontext blir kvinnors självbild i högre grad än mäns beroende av sexuell attraktionskraft.

När kärlek rationaliseras och känslor görs till konsumtionsobjekt framträder människor i allt högre grad som investerare, varor och konsumenter i relation till varandra. Detta uttrycks inte minst på dejtingappar. Resultatet blir emotionell distans i stället för känslomässig närhet.

Det är inte svårt att förstå varför Illouz fått stort genomslag i vänsterkretsar. I det stora hela har hon inte fel: kapitalismen får långtgående konsekvenser för de intima relationerna, skapar emotionella erfarenheter som är potentiellt skadliga för individens självbild, och har påtagliga effekter på relationen mellan kvinnor och män.

Men det jag vill ta fasta på är vad hennes analyser innebär för en kritik av det kapitalistiska samhället – och varför hennes förklaringar till de samhällsproblem hon identifierar framstår som otillräckliga och rentav problematiska utifrån ett vänsterperspektiv.

Lösryckta påståenden utan förklaringskraft
Illouz avvisar uttryckligen idén om att sociologin bör ta ställning till vad som är gott eller ont i samhället. I en intervju med sociologen Emma Engdahl från 2020 betonar hon att kritik är filosofins uppgift, medan sociologin bör ägna sig åt en mer renodlad samhällsanalys.¹

Jag har själv, under mina doktorandstudier, fått tillfälle att fråga Illouz hur hon ser på begreppet alienation som samhällskritiskt verktyg. Svaret jag fick var avvisande. Hon upprepade dels att sociologin inte bör vara samhällskritisk, dels att begreppet saknar förklaringsvärde.

Jag har själv, under mina doktorandstudier, fått tillfälle att fråga Illouz hur hon ser på begreppet alienation som samhällskritiskt verktyg. I den marxistiska traditionen används begreppet för att förklara och kritisera erfarenheter av social distans, maktlöshet och meningslöshet i kapitalismen. Att ställa frågan till Illouz kändes självklart: hennes egen forskning betonar just sådana erfarenheter i den intima sfären. Svaret jag fick var avvisande. Hon upprepade dels att sociologin inte bör vara samhällskritisk, dels att begreppet saknar förklaringsvärde. Den senare poängen återkommer i Därför tar kärleken slut. Där fördjupar Illouz analysen av hur kapitalismen skapar oförmåga att knyta emotionella band – uttryckt i exempelvis ghosting och situationships – men tar ännu en gång avstånd från alienationsbegreppet. I stället lyfter hon fram (den konservative) Émile Durkheims begrepp anomi, som beskriver det moderna samhällets normlöshet.

Illouz skildrar alltså visserligen kapitalismens intrång i känslolivet som skadligt – men vill inte använda kritiska begrepp som kan förklara varför detta intrång sker. Hon beskriver symptomen, men orsakerna förblir därför otydliga. Kapitalismens grepp om våra intima relationer framstår som slumpartat, snarare än som en grundläggande mekanism som upprätthåller samhällsordningen. Som den marxistiska feministen Alva Gotby påpekar är inte känslor något som ”råkar” dras in i kapitalismen, tvärtom är de avgörande för dess fortlevnad.² Omsorg, känslomässig närhet och tillgivenhet har historiskt kanaliserats in i det obetalda (eller underbetalda) arbete som kvinnor förväntas utföra.

Att ta hand om barn, hushåll och anhöriga är avgörande för samhällets upprätthållande, men inom kapitalismen leder det till kvinnors alienation. Kvinnor blir isolerade, maktlösa och berövade ett meningsfullt liv.

Att ta hand om barn, hushåll och anhöriga är helt avgörande för samhällets upprätthållande, men inom kapitalismen leder det till kvinnors alienation. I kapitalismen blir kvinnor isolerade, maktlösa och berövade ett meningsfullt liv. Omsorgsarbetet framställs som något som utförs ”av kärlek”, men är i praktiken en tung börda som läggs på kvinnors axlar. Här får också romantiken en central roll: den idealiserar patriarkala strukturer och gör dem svåra att bryta, just därför att romantisk kärlek väcker starka känslor av begär och lust. Genom att avvisa samhällskritiska begrepp osynliggör Illouz hur patriarkat och kapital samverkar. Kvar blir inget annat än lösryckta påståenden utan förklaringskraft.

Med en marxistisk och feministisk analys blir det i stället tydligt hur kapitalistiska samhällen, särskilt de formellt jämställda, kanaliserar och reglerar känslolivet på ett sätt som gör att systemet kan bestå. Utifrån detta perspektiv framstår de könsparadoxer som uppstår i en formellt jämställd kontext, präglad av ”valfrihet”, som mer begripliga. Just eftersom omsorgsarbetet vilar på känslomässiga grunder – det görs ”av kärlek” – uppfattas det inte som tvång. Samtidigt befäster det i praktiken kvinnors underordning.

De principer som styr dejtingappar – kalkylering, effektivitet och emotionell distans – är inte en följd av godtycke, utan att kapitalismen premierar maskulint kodade värden som oberoende och rationalitet.

Att omsorgsarbetet och känslomässig närhet i kapitalismen är strukturerat enligt patriarkala villkor leder till en avgörande insikt: den emotionella distans som präglar dagens dejtingkultur är inte en slump, utan ett resultat av samspelet mellan patriarkat och kapital. Det är denna dynamik som gör själva varufieringen av en potentiell partner möjlig. De principer som styr dejtingappar – kalkylering, effektivitet och emotionell distans – är inte en följd av godtycke, utan att kapitalismen premierar maskulint kodade värden som oberoende och rationalitet. Förmågan att skapa känslomässig närhet – i kapitalismen kodad som kvinnlig – hamnar därmed i bakgrunden och nedvärderas.

Könskonservatism med anspråk om neutralitet
Illouz’ analyser är också delvis konservativa och antifeministiska. När hon i Därför tar kärleken slut beskriver den moderna individualismen i termer av anomi återvänder hon till Durkheims kritik av modernitetens upplösning av traditionella strukturer. I denna modell antyds en längtan efter fasta och förutbestämda roller: ”Utan en social struktur som skapar visshet kan inte heller kärlek skapa visshet.”³ Detta speglas även i hennes syn på kön i Därför gör kärlek ont: den kvinnliga fantasin om romantisk kärlek och den manliga motsvarigheten i karriär, sexuell bekräftelse och status framställs där som tidlösa, nästan naturgivna fenomen.

Problemet är dock inte den moderna individualismen i sig, utan dess kapitalistiska form: den utlovar frihet, men gör oss ständigt ofria genom exploatering, dominans och marknadstvång. Den form av individualism som kapitalismen vilar på kallas för possessiv individualism.⁴ Individen ses som ”ägare” av sina handlingar och sin potential, och är därigenom oberoende av andra människor och samhället i stort. I kapitalismen är denna idé grundläggande: det är endast genom att uppfattas ”äga” sig själv som individen kan sälja sina förmågor i utbyte mot lön.

Den possessiva individualismen är maskulint kodad och grundad i emotionell distans. Redan på 1920-talet skrev bolsjeviken Aleksandra Kollontaj att det är genom denna logik som män kan betrakta kvinnor som sexuella ägodelar.⁵ På 1950-talet beskrev marxisten och psykoanalytikern Erich Fromm hur possessiv individualism gör att vi i kapitalismen förknippar ”älskvärdhet” med sexuell attraktionskraft – sexualiteten blir en handelsvara, eller ett slags kapital, som kan utbytas mot status och bekräftelse.⁶ Genom kapitalismens historia har det sexuella kapitalet varit den enda resurs där kvinnor kan betraktas ha ett relativt överskott gentemot män. Samtidigt är det en resurs som paradoxalt nog förstärker deras underordning.

Genom omsorgsarbetets struktur i kapitalismen tenderar kvinnor att inta en känslomässigt engagerad hållning i relationer och har svårare än män att relatera till andra på ett emotionellt distanserat och marknadsorienterat sätt.

Queer-marxisten Alan Sears menar att det är först när individen uppfattas ”äga” sin kropp som sexualiteten kan placeras på en marknad – oavsett om utbytet sker mot pengar, status eller bekräftelse.⁷ Detta är till kvinnors nackdel: genom omsorgsarbetets struktur i kapitalismen tenderar de att inta en känslomässigt engagerad hållning i sina relationer och har ofta svårare än män att relatera till andra på ett emotionellt distanserat och marknadsorienterat sätt.

I stället för att analysera hur kapitalismens possessiva individualism strukturerar relationen mellan könen, presenterar Illouz sambandet mellan manlig makt och sexuellt ägande som en godtycklig naturlag. Hon skriver: “I viss utsträckning har sexualitet alltid förknippats med manlighet. … Mannen hävdar sin sociala makt över kvinnor och andra män genom att utöva sexuell makt över många kvinnor.”⁸

I kontrast till Illouz menar jag att män ofta upplever sig berättigade till kvinnors kroppar för att de inom kapitalismen förfogar över ideologiska resurser som legitimerar en form av äganderätt, oberoende av formell jämställdhet. Det är endast i ljuset av den possessiva individualismen som kvinnors ”övertag” på dejtingappar – fler matchningar och potentiella kontakter – blir begripligt. Apparnas format – snabba svep baserade på bilder och korta presentationer – förstärker en logik där sexualitet framstår som den mest omedelbara och gångbara ”valutan”, och som man (män) kan förhålla sig till med emotionell distans.

Apparnas format – snabba svep baserade på bilder och korta presentationer – förstärker en logik där sexualitet framstår som den mest omedelbara och gångbara valutan, och som män kan förhålla sig till med emotionell distans.

Att kapitalismen är individualistisk påpekade Marx redan på 1850-talet. Han menade dock att kapitalismen aldrig fullt ut kan förverkliga individens frihet, eftersom systemet bygger på exploatering och dominans. Den individualism som kapitalismen framhäver är en ideologisk chimär: en illusion som döljer individens materiella och sociala villkor. Det är dock en kraftfull illusion. Genom att sätta individen i centrum – om än på ett förvrängt sätt – får kapitalismen oss att uppleva våra handlingar och livsvillkor som djupt personliga; vi identifierar oss med dem. Vår självbild blir därmed oupplösligt knuten till kapitalismens logik. Med utgångspunkt i Durkheim, snarare än Marx, går denna insikt förlorad i Illouz’ analyser.

Ett feministiskt perspektiv på omsorgsarbetet gör det också tydligt att den kapitalistiska individualismen inte är könsneutral. Den är maskulint präglad och avgörande för hur kvinnor och män ser på sig själva som individer. Kvinnors självbild berövas erkännande, medan en maskulin identitet uppvärderas – och möjliggörs av kvinnors omsorg och tillgivenhet. Denna dynamik förstärks i en kontext präglad av formell jämställdhet, där de intima relationerna på ett direkt sätt inte villkoras av religiösa, politiska eller ekonomiska beroenden. När känslor är det som kvarstår som bindande kraft i intima relationer, blir intimiteten desto mer avgörande för hur vi ser på oss själva. Den emotionella skada individen upplever när kärleken inte upprätthåller sitt löfte blir därför djupare.

Kvinnors självbild berövas erkännande, medan maskulin identitet uppvärderas och möjliggörs av kvinnors omsorg och tillgivenhet. Dynamiken förstärks i en kontext av formell jämställdhet, där de intima relationerna inte villkoras av religiösa, politiska eller ekonomiska beroenden.

Illouz’ analys visar, trots hennes anspråk på neutralitet, att det i praktiken är omöjligt att beskriva den moderna kapitalismen utan att samtidigt värdera den. I hennes tänkande tenderar kapitalismens inverkan på relationen mellan könen att betraktas som en naturlig följd av hur kvinnor och män ”egentligen” är. I själva verket är de olika erfarenheter av och förhållningssätt till intimitet som kvinnor och män har en konsekvens av kapitalismen själv, där individens frihet formas inom patriarkala ramar.

Patriarkal tystnad hellre än känsloprat
Illouz’ analyser bygger även på en bristfällig förståelse av hur känslor och förnuft samverkar i formandet av vår självbild. Detta blir särskilt tydligt i hennes syn på terapi i Cold Intimacies och Därför gör kärlek ont. Hon beskriver terapi som ett uttryck för en rationaliserad och individualistisk kultur och formulerar tre centrala invändningar som i vanlig ordning är lätta att ta till sig:

1. Terapin gör samhällsproblem till individuella frågor. Psykisk ohälsa och bristande självbild förstås i terapisammanhang inte som sociala fenomen, utan som en brist hos individen. Välmåendet blir något den enskilde ska lösa på egen hand – ofta genom konsumtion, antingen i form av självhjälpslitteratur eller kommersiella terapitjänster.
2. Terapin skapar en föreställning om fasta identiteter. Genom att vända sig ”inåt” för att söka efter en ”äkta” kärna – vem man egentligen är – osynliggörs den sociala kontextens avgörande betydelse för vår självbild. Om vår identitet framstår som oföränderlig framstår också samhället som oföränderligt.
3. Terapin rationaliserar känslor. Våra känslor framstår inte längre som genuina och spontana, utan som något som ska tolkas och utvärderas utifrån förnuftets logik. Detta påstås förhindra känslomässigt engagemang.

Illouz kopplar den terapeutiska kulturens framväxt till feministiska strömningar i västvärlden. Hon menar att feminismen, i sin strävan efter jämställdhet, har gjort förmågan att prata om känslor central för intima relationers fortlevnad. När religiösa, ekonomiska eller politiska beroenden inte längre binder par samman är det tilliten som återstår – vilket kräver ett ständigt, ärligt samtal om känslor och behov.

Illouz har rätt i att dagens terapeutiska ideal i intima relationer bottnar i feministiska strävanden efter jämställdhet. Däremot vilar hennes kritik av detta ideal på okunskap och en patriarkal syn på känslolivet. Detta leder fram till felaktiga slutsatser kring vad terapi idealiskt åstadkommer och hur det emotionella samtalet formar vår självbild.

Det finns, för det första, en poäng i att kritisera individualiseringen och psykologiseringen av sociala problem. Samtidigt är det inte korrekt att påstå att detta är vad en terapeutisk kultur ensidigt åstadkommer. Förmågan att prata om känslor är i grunden social, och är något som tenderar att prägla kvinnliga gemenskaper. I stället för att individualisera känslolivet tenderar ett gemensamt emotionellt samtal att skapa bryggor till andra människor, bestående av ömsesidig förståelse för varandras känslor och behov.

För det andra – när terapi fungerar ger den större förståelse för både egna relationer och de normer som råder kring intimitet i samhället i stort. Det gör individen handlingskraftig, kan skapa mod att bryta sig loss från destruktiva relationer och i förlängningen stärka självbilden. I stället för att låsa fast individen i en förutbestämd identitet öppnar framgångsrik terapi upp för förändring.

För det tredje grundas Illouz idé om att terapi innebär en slags förnuftets ”kolonisering” av känslolivet på ett antagande om att känsla och förnuft utgör varandras motsatser. Detta är problematiskt eftersom det bygger på en patriarkal föreställningsvärld. Det är djupt inrotat i den moderna kapitalismen att manlighet associeras med att vara en förnuftig individ, medan det kvinnliga betraktas vara emotionellt och därmed underordnat.

Det är även felaktigt av Illouz att påstå att känsla och förnuft är oförenliga. I den levda erfarenheten är de så sammanvävda att de framstår som oskiljaktiga. Tankar väcker känslor; känslor väcker tankar.

Det är även felaktigt att känsla och förnuft är oförenliga. I den levda erfarenheten är de så sammanvävda att de framstår som oskiljaktiga. Tankar väcker känslor; känslor väcker tankar. Att gemensamt samtala om känslor skapar ett känslomässigt engagemang i relationer. Genom känslomässig öppenhet tenderar exempelvis kvinnlig gemenskap präglas av emotionella band som upplevs vara genuina och meningsfulla. Illouz menar i stället att det emotionella samtalet motverkar närhet genom att förvandla känslor till något som tolkas och värderas utifrån rationella principer.

I min egen forskning ser jag hur en tystnad kring känslor riskerar att skapa känslomässig distans. Bland singelmän är detta en avgörande förklaring till ofrivillig ensamhet. Samtidigt är denna insikt också grundläggande för att förstå känslomässig ojämlikhet mellan kvinnor och män. I heterosexuella relationer tar kvinnor ett större kommunikativt ansvar. Detta skapar en dynamik där de ofta upplever sig mer känslomässigt ansvariga för sin partner, medan män i större utsträckning kan ta känslomässigt avstånd från kvinnors behov.

Illouz’ antikritiska syn på sociologin leder till en felaktig förståelse av hur känsla och förnuft formar vår självbild. I stället för en feministisk analys av känslor och terapi förlitar hon sig på en patriarkal modell som pekar mot mindre känslomässig öppenhet.

Poängen är här inte att idealisera terapi – det finns gott om exempel där det terapeutiska samtalet misslyckas, dess kommersialisering är djupt problematisk och det är inte alltid heller möjligt att helt sätta ord på sina känslor. Det jag vill betona är att Illouz’ antikritiska syn på sociologins uppgift leder till en felaktig förståelse av hur känsla och förnuft formar vår självbild. I stället för en feministisk analys av känslor och terapi förlitar hon sig på en patriarkal modell som pekar mot mindre känslomässig öppenhet. Hon hävdar till och med att samtidens kommunikativa ideal gör ”det romantiska medvetandet mer olyckligt.”⁹

Vänstern måste kunna bättre
Eva Illouz’ sociologiska projekt vilar på lösryckta, historielösa och stundtals felaktiga, konservativa och antifeministiska resonemang. Av dessa skäl bör man som vänster och feminist inta en kritisk distans till Illouz’ idéer. En verklig vänsterkritik av kärlekens, intimitetens och känslornas villkor under kapitalismen måste fördjupa analysen, våga använda samhällskritiska begrepp och rikta blicken framåt – mot ett samhälle bortom exploatering, dominans och alienation. I ett sådant samhälle främjas känslomässig närhet och individuell frihet utan att underställas kapital och patriarkat. I Illouz’ tankevärld framstår detta som en omöjlighet.

De som från vänster framhåller Illouz som en central utgångspunkt för samhällskritik avslöjar därmed en bristande sociologisk förståelse. Bättre kan vi, Illouz måste omväderas.