Till Malmö en fredag kommer budskapet: din farmors och dina farbröders gravar har grävts upp och demolerats av israeliska pansarvagnar. Vad är det för stat som inte ens kan låta de döda vara ifred? Valley Ghanem minns sin farmor och skriver om att känna sorg ovanpå sorg.

Häromdagen fick jag veta att min älskade farmor Hedba och mina två farbröder, ammo Sa’di och ammo Ahmad, som vilar i vår hemstad Khan Yunus jord, har fått sina gravar uppgrävda och demolerade av israeliska pansarvagnar.

Det är ingen nyhet att Israel vanhelgar döden på detta sätt; 67% av Gazas begravningsplatser har förstörts sedan förintelsen av palestinier trappades upp i oktober 2023 men det är särskilt drabbande när nyheten gäller ens egen familj.¹

Häromdagen fick jag veta att min älskade farmor Hedba och mina två farbröder, ammo Sa’di och ammo Ahmad, som vilar i vår hemstad Khan Yunus jord, har fått sina gravar uppgrävda och demolerade av israeliska pansarvagnar.

Min baba berättade det medan han lyfte sin kopp under vår sedvanliga fredagskaffe, den stund vi alltid delar efter fredagsbönen i moskén. Det är vår fasta punkt i veckan, en ritual där vi brukar försöka förstå världen tillsammans; far och dotter som bläddrar igenom veckan och fyller på med sina analyser. Sedan två år tillbaka finns det inga marginaler kvar. Allt är Gaza. Vårt hem, vår gata, våra kvarlevande släktingar, våra kaktusfikon, vår jord. Vår fördrivning, vår längtan och våra när och hur.

Baba hade fått det berättat av min kusin som bor i Tyskland som i sin tur fått beskedet direkt från sin bror som bevittnat förödelsen när han återvänt till spökstaden. Så fungerar det i palestinska familjer: vi är utspridda över hela jordklotet, och våra besked far mellan oss som flygplan som korsar kontinenter på kartan.

Vi har inte fått kännedom om detta förrän nu, eftersom jakten på information om de levande har prioriterats före allt annat.

Sannolikt ägde skändningen av mina släktingars gravar rum redan i januari 2024, när CNN avslöjade hur IDF systematiskt förstört minst 16 begravningsplatser i Gaza. Bland dessa fanns en begravningsplats i Khan Yunis som jämnades med marken, där kroppar grävdes upp av IDF under förevändning att söka efter personer som tagits som gisslan under attackerna den 7 oktober.²

CNN, som följde med i IDF:s konvojer, rapporterade däremot om begravningsplatser som omvandlats till militära utposter. Satellitbilder och videoinspelning visar hur gravgårdar jämnats med marken, jordmassor välts och tunga militärfordon rört sig mitt bland gravarna. Detta trots att förstörelse av begravningsplatser och gravar strider mot internationell humanitär rätt och brott mot dessa bestämmelser kan utgöra krigsbrott. Något som Israel inte ens behövt förhålla sig till när det gäller förstörelse av levande kroppar.

Sannolikt ägde skändningen av mina släktingars gravar rum redan i januari 2024, när CNN avslöjade hur IDF systematiskt förstört minst 16 begravningsplatser i Gaza. Satellitbilder och videoinspelning visar hur gravgårdar jämnats med marken, jordmassor välts och tunga militärfordon rört sig mitt bland gravarna.

Nyheterna inifrån folkmordets Gaza har blivit så grova att orden numera faller utan motstånd i kroppen. Där det en gång fanns känslor finns nu analyser, tidslinjer och dystra prognoser. Tårarna har för länge sedan torkat; floderna räckte inte till för att rena världen som istället blev allt smutsigare.

Min baba är politisk journalist och tidigare aktiv i PLO, Palestinska befrielseorganisationen. Han arbetade under en tid med pressfrågor för Yassir Arafat. Jag minns att jag såg honom på tv bredvid Arafat när jag var barn, och att något i mig då reste sig. Det var som om jag förstod, innan jag ens hade ord för det, att jag skulle bära vidare det han bar. Vreden kom tidigt, som en gnista man föds med.

Det var också hans journalistiska aktivism som till slut jagade oss till Sverige. Men här möttes han omedelbart av en ny frontlinje. Västerbottens-Kuriren avfärdade hans analyser som alltför Israelkritiska och alltför västkritiska för att publiceras. Efter många slag gick han från politisk journalist till tolk. En förflyttning som för många kallas ”integration”, men som för oss betydde tyst censur.

Min första tanke när baba berättade om våra släktingar som nekats vila var att jag borde känna sorg.

Men hur känner man sorg när man som palestinier redan lever i ständig sorg? Uppstår inte sorg först i frånvaron av sorg? Vad är sorg ovanpå sorg?

Är den som en matematisk formel där två minus blir plus, eller upphäver de bara varandra tills ingenting finns kvar?

Men hur känner man sorg när man som palestinier redan lever i ständig sorg? Uppstår inte sorg först i frånvaron av sorg? Vad är sorg ovanpå sorg?

När jag inte kunde avgöra vad jag kände, kom min andra tanke: Inte ens i döden får vi vara i fred.

Statsvetaren i mig leder mig direkt till begreppet nekropolitik. Ett begrepp utvecklat av den kamerunske filosofen och historikern Achille Mbembe, en av samtidens mest inflytelserika tänkare kring kolonialism, våld och rasbaserad makt. Mbembe beskriver hur moderna och koloniala maktstrukturer inte bara avgör vem som får leva och vem som måste dö, utan även hur döden organiseras, kontrolleras och ges betydelse.³

Han skriver att ”suveränitet i grunden är makten att diktera vem som kan leva och vem som måste dö” och utvecklar hur vissa befolkningsgrupper placeras i tillstånd där livet reduceras till en form av levd dödlighet; en existens där döden är ständigt närvarande, reglerad och förutsedd. En träffande beskrivning av Gazas folk.

Achille Mbembe skriver hur vissa befolkningsgrupper placeras i tillstånd där livet reduceras till en form av levd dödlighet; en existens där döden är ständigt närvarande, reglerad och förutsedd. En träffande beskrivning av Gazas folk.

Att ockupationsmakten under pågående folkmord har grävt upp palestinska kroppar innebär därför mer än en fysisk kränkning av de döda. Det är ett uttryck för maktens förlängning över själva dödens domän. Genom att störa de dödas vila fråntas även de levande rätten till sorgens och minnets suveränitet. Mbembe betonar att koloniala ordningar inte bara raderar liv utan även försöker radera själva meningen med döden och därmed förhindra kollektivet från att upprätta ett sammanhållet minne³ Gravskändningen blir på så vis en del av det nekropolitiska projektet: utplåningen av både kropp och historia.

Detta nekropolitiska våld förstärks ytterligare av de hundratals vanställda och oidentifierade kroppar som Israel sedan det fiktiva eldupphöret har återlämnat efter att ha hållit dem tillfångatagna sedan den 7 oktober 2023.⁴⁵⁶

Gravskändningen blir på så vis en del av det nekropolitiska projektet: utplåningen av både kropp och historia.

Dessa kroppar, ofta söndertrasade, överlämnas utan information om deras identitet eller omständigheterna kring deras död. Långa rader av vita plastsäckar skjutsas ner i samma smala dike, som sträcker sig så långt att endast ett fågelperspektiv kan överblicka det helt. De dog inte som individer och begravs heller inte som individer. De dog för sin kollektiva identitet som palestinier och begravs nu som en del av den, i en myriad av oigenkännliga lemmar.

I Gaza sitter nu palestinska familjer i långa rader framför tv-skärmar, uppsatta av myndigheter, och granskar, med döda blickar, bilder på döda kroppar och kroppsdelar i hopp om att känna igen sina försvunna. Att ett sådant centrum för identifiering av kroppar ens existerar är i sig ett vittnesmål om den extrema institutionaliseringen av döden i det palestinska livet; ett av nekropolitikens mest centrala kännetecken.

De dog inte som individer och begravs heller inte som individer. Dessa kroppar, ofta söndertrasade, överlämnas utan information om deras identitet eller omständigheterna kring deras död. Långa rader av vita plastsäckar skjutsas ner i samma smala dike, som sträcker sig så långt att endast ett fågelperspektiv kan överblicka det helt.

Samtidigt har de israeliska lagstiftarna, genom Knesset, påbörjat processen att införa dödsstraff exklusivt för palestinier. Detta är inte en nyhet ur ett nekropolitiskt perspektiv; snarare är det en juridisk formalitet av en maktordning som redan länge har skiljt mellan vilka liv som är sörjbara och vilka som är förbrukningsbara. Mbembe beskriver hur koloniala makter skapar ”dödszoner”: territorier eller sociala zoner där stora befolkningar lever under konstant hot om eliminering och i förhållanden som gör att de i praktiken hamnar i ett tillstånd av “levande döda”.³.Den palestinska kroppen har i decennier befunnit sig i en sådan dödszon där ockupationsmakten utövar våldets absoluta suveränitet.

Ur detta perspektiv blir den oidentifierade kroppen ett verktyg för makt. Den blir en symbol för hur vissa liv inte bara får sluta, utan också fråntas möjligheten att bli ihågkomna. En dubbel död: först den kroppsliga, sedan den historiska.

Den koloniala totalmakt som utövas över palestinska kroppar sträcker sig därmed bortom den fysiska utplåningen och syftar till att radera möjligheten till sorg, till historia, till identitet. Makten fortsätter kontrollera även efter döden, medan världens tystnad och västliga mediers selektiva empati fullbordar den nekropolitiska processen. Mbembe skriver att kolonial makt skapar en ordning där ”vissa döda räknas, medan andra försvinner i glömskans geopolitiska avgrund”.⁷

Jag minns min farmor Hedba i Khan Yunus, stående över en öppen gaslåga med sin raqwa – den smala, avlånga kopparpannan där kaffet sakta fick sjuda under ytan, utan att bubbla, en konst som krävde en tålmodig kokerska. Tålamodet, format under fem decennier av ockupationens förtryck, var tydligt i hennes djupt fårade händer.

Det är just denna asymmetri som speglas i västvärldens mediala fokus. De dominerande nyhetsflödena lyfter fram hur israeliska gisslan återvänt intakta och med värdighet, medan de palestinska döda reduceras till statistik eller osynliggörs helt. Denna selektiva humanisering är inte en slump utan en del av den nekropolitiska logiken i israelisk tappning: det ultimata sättet att radera våra liv blir att radera vår död.

Jag lyfter min kopp och låter blicken vila på kaffets mörka yta, nu kall och doftande av bitterhet. Jag minns min farmor Hedba i Khan Yunus, stående över en öppen gaslåga med sin raqwa – den smala, avlånga kopparpannan där kaffet sakta fick sjuda under ytan, utan att bubbla, en konst som krävde en tålmodig kokerska. Tålamodet, format under fem decennier av ockupationens förtryck, var tydligt i hennes djupt fårade händer. Jag ber att hon nu, tillsammans med dina söner, får den frid hos Gud som denna värld så länge förvägrade henne.