Bara tre dagar in på det nya året genomförde USA en spektakulär militär attack mot Venezuela. Under en närmast iscensatt medieoperation tog Delta Force sig in i hjärtat av Caracas, kidnappade Nicolás Maduro och hans fru Cilia Flores och förde dem till USA. Frågan är vad denna operation egentligen innebar: handlade det om ett så kallat regimskifte? Mycket tyder på att USA aldrig avsåg att genomföra ett fullskaligt maktskifte, utan snarare sökte förhandla fram nya spelregler med den venezolanska maktapparaten – med målet att säkra Venezuelas oljetillgångar till amerikanska intressen, skriver Francisco Contreras.

Det var väntat att USA skulle slå till militärt mot Venezuela. USA hade sedan augusti trappat upp sin militära närvaro utanför Venezuelas kust och i praktiken militariserat det karibiska havet. Intill den venezolanska kusten placerade USA världens största hangarfartyg Gerald R. Ford, flera robotkryssare och andra flottstyrkor. Dessutom har USA återbesatt gamla baser på Puerto Rico med tiotusentals soldater och Dominikanska republiken beordrades att vara redo som stöd för en militär aktion. Även Panamakanalen har genom ett så kallat säkerhetsavtal intagits militärt. Det rör sig om den mest omfattande militära upptrappningen i regionen sedan slutet av det kalla kriget.¹ Med en sådan upptrappning var det osannolikt att USA skulle efter fyra-fem månader packa ihop och åka hem.

En militär intervention återstod som det enda alternativet för USA att störta Maduro. Alla andra försök som prövats sedan 2013 hade redan visat sig otillräckliga för att åstadkomma ett så kallat maktskifte.

En militär intervention återstod som det enda alternativet för USA att störta Maduro. Alla andra försök som prövats sedan 2013 hade redan visat sig otillräckliga för att åstadkomma ett så kallat maktskifte. Tre massiva protestvågor 2013-2014, 2017 och 2018–19 samt en allomfattande internationell politisk och diplomatisk blockad, inklusive tillsättningen av en parallell ”regering” med Juan Guaido som president, erkänd i västvärlden från vänster till höger. Det var dock den ekonomiska blockaden som skakade landets ekonomi och som späde på missnöjet mot den politiska makten. 1050 sanktioner infördes av USA och EU och landets tillgångar utomlands frystes och beslagtogs. Dessutom införde USA och EU en total ekonomisk blockad med finans- och ekonomiska sanktioner från 2017 och en oljeblockad från 2019. Men inget förmådde rubba makten.

Operation Absolute Resolve den 3 januari genomfördes enligt USA-medier på mindre än tre timmar och följde en dramaturgi som närmast liknade en iscensatt medieoperation: specialstyrkor från Delta Force trängde in i Caracas, kidnappade Nicolas Maduro och hans fru Cilia Flores och transporterade dem omedelbart till USA. Två dagar senare stod de inför rätta i New York. Trump beskrev insatsen som “a brilliant operation, actually … a lot of good planning and a lot of great, great troops and great people.” USA visade upp en högteknologisk överlägsenhet i krigsföring. USA-medier har rapporterat att tillfångatagandet av Maduro var en demonstration av extrem precision, med månader av övervakning och en exakt replika av målet för att öva anfallet, selektiva strömavbrott, koordinerade flyganfall med 150 flygplan och USA:s absolut bästa specialstyrkor från Delta Force som trängde in i hjärtat av Caracas mitt i natten.²

Attacken var emellertid långt ifrån den kliniska insatsen som USA-retoriken gav sken av. Angreppen riktades inte enbart mot militära mål utan drabbade även civila områden och kritisk infrastruktur, inklusive bostadskvarter, elnät, raffinaderier, Nationalförsamlingen och kulturhistoriska byggnader. Operation Absolute Resolve resulterade i över hundra mördade och ett betydande antal skadade.

I flera månader spekulerades om flera alternativ för USA:s militära attack mot Venezuela. Ett alternativ var det man gjorde i Libyen, att tränga in och positionera sig militärt från en periferi och sedan avancera med marktrupper med stöd av luftattacker. Planen var i så fall att börja intåget från östra Venezuela vid Trinidad och Tobago och Guyana, länder som är underordnade Trump, och avancera mot Caracas för att störta Maduro. Ett annat alternativ var en fullskalig invasion så som man gjorde på Kuba i den misslyckade Grisbuktsinvasionen 1961, där USA led ett stort nederlag, och den lyckade invasionen mot den lilla ön Grenada i Operation Urgent Fury 1983. I den senare deltog elitenheter från Rapid Deployment Force, marinkåren, Delta Force, Navy SEALs och med stöd från jamaicanska styrkor. 

En invasion skulle ha krävt omfattande resurser i form av personal och ekonomiska medel, samtidigt som USA riskerade att dras in i ett utdraget krig – något som skulle ha haft höga politiska kostnader för Trumpadministrationen.

Det så kallade libyska alternativet och en direkt invasion bedömdes medföra betydande politiska och militära risker. En sådan operation skulle kräva omfattande resurser i form av personal och ekonomiska medel, samtidigt som USA riskerade att dras in i ett utdraget krig – något som skulle ha haft höga politiska kostnader för Trumpadministrationen. I Venezuela fanns dessutom, allt enligt en rapport från CIA och därefter Trumps och Marco Rubios uttalanden, en svag och inkapabel opposition. Internationellt saknades stöd för en militär intervention. I Latinamerika varnade presidenterna för vad en militär invasion kunde medföra. Inte ens EU hade kunnat legitimera ett krig. Även den inhemska politiska opinionen utgjorde ett hinder, då både latinoväljare och MAGA-anhängare visar ett starkt motstånd mot att USA ska gå in i ett krig. Till detta kommer att USA står inför ett kommande mellanårsval, vilket gör att Trump inte kan riskera en militär konflikt utan snabba och tydliga resultat. Sammantaget framstod en invasion som politiskt och strategiskt orealistisk.

Noriega-varianten betraktades som den minst riskfyllda strategin och hade potential att ge snabba och spektakulära politiska effekter. General Manuel Noriega, Panamas de facto-ledare, tillfångatogs av USA under Operation Just Cause i december 1989 och fördes till USA, där han åtalades för narkotikahandel och penningtvätt. Han blev den första sittande statschefen som tillfångatogs av amerikansk militär, transporterades till USA och dömdes i en amerikansk domstol.

Jämförelsen med vad som hände Noriega haltar. Maduro är en politisk motståndare medan Noriega var USA:s man i regionen. Operation Absolute Resolve var en krigshandling medan Operation Just Cause en intern uppgörelse.

Jämförelsen med kidnappningen av Nicolás Maduro haltar dock i flera avgörande avseenden, även om USA använder Noriega-fallet i propagandasyfte. Maduro är en politisk motståndare medan Noriega var USA:s man i regionen. Redan 1967 rekryterades Noriega av CIA och fungerade under flera decennier som en central kanal för illegala vapen, militär utrustning och finansiella medel avsedda för USA-stödda styrkor i Latinamerika – särskilt i stödet till Contras i kampen mot sandinisterna i Nicaragua och mot gerillan FMLN i El Salvador. Journalisterna Seymour Hersh och Bob Woodward har framhållit att Noriega hamnade i konflikt med CIA i slutet av 1980-taler efter att det uppdagats att han sålde information till andra underrättelsetjänster. Operation Just Cause ska därför snarare förstås som en intern uppgörelse medan Operation Absolute Resolve mot Maduro var en krigshandling. I efterhand har Noriegaoperationen blivit ett referensfall för hur militära insatser kan kombineras med juridiska och mediala narrativ för att legitimera avsättandet av en statschef. Det bör understrykas att Operation Just Cause resulterade i flera tusen dödsoffer bland Panamas civilbefolkning.

Mer intressant är att jämföra operationen i Venezuela med USA:s störtande av presidenten i Guatemala Jacobo Arbenz år 1954. På samma sätt som Trump, trappade Eisenhower på 1950-talet upp konfrontationen mot nationalistiska regeringar i Latinamerika. I Guatemala hade Jacobo Arbenz inlett en jordreform som hotade United Fruit Companys (UFCo) monopolställning. Företaget kontrollerade i princip all odlingsbar mark, landets handelsflotta via dotterbolaget Great White Fleet, den enda internationella hamnen, järnvägen genom International Railways of Central America (IRCA) samt elförsörjningen via Electric Bond and Share Co. Under förevändningen att ”stoppa kommunismen” inleddes en internationell kampanj mot Arbenz i FN, OAS och andra organ. Vid OAS-konferensen i Caracas i mars 1954 lyckades CIA-chefen Allan Dulles driva igenom en deklaration där latinamerikanska länder förband sig att ”motverka kommunismens frammarsch i regionen” – ett ideologiskt förarbete till den statskupp som snart skulle följa.

I juni 1954 startades Operation PBSUCCESS, en kombination av psykologisk krigföring, stöd till upprorsgrupper och flygbombningar. De för tiden avancerade P-47 Thunderbolt-planen spelade en avgörande roll för att demoralisera Guatemalas försvar. Till slut såg inte Arbenz någon annan utväg än att lämna makten och gå i exil. USA installerade en militärdiktatur som gynnade United Fruit Companys intressen.

Trots den spektakulära politiska effekten tycks valet av den militära operationen inte primärt ha styrts av önskan om omedelbara resultat, utan av långsiktiga strategiska överväganden. Uttalanden från Donald Trump, Marco Rubio och Stephen Miller dagarna efter bombningarna indikerar att beslutet grundades i två centrala mål, vilka uttrycks i USA:s nationella säkerhetsstrategi. Det första målet är att säkra USA:s kontroll över den västra hemisfären. Som Trump själv formulerade det: ”Under vår nya nationella säkerhetsstrategi kommer USA:s dominans i den västra hemisfären aldrig mer att ifrågasättas”. Det andra målet är att motverka Kinas ekonomiska expansion i regionen. Venezuela exporterar i dag cirka 87 procent av sin olja till Kina, och betalning sker dessutom i yuan snarare än i petrodollar, vilket utmanar direkt USA:s ekonomiska makt i världen. Stephen Miller uttryckte sig lika tydligt och framhöll att syftet med operationen var att stoppa kinesiskt inflytande i Venezuela.³

Trump och Marco Rubio klargjorde de verkliga motiven: att säkra kontrollen över Venezuelas oljeresurser och samtidigt begränsa Kinas tillgång till landets naturtillgångar.

Trots att vissa aktörer – däribland svenska politiker och medier – hävdar att USA:s agerande syftade till att främja demokrati och frihet, har både Donald Trump och Marco Rubio tydligt klargjort de verkliga motiven: att säkra kontrollen över Venezuelas oljeresurser och samtidigt begränsa Kinas tillgång till landets naturtillgångar.

Vi bör ge USA:s president erkännande för sin öppna hållning. Tidigare har USA-ledare gömt sina militära attacker bakom begrepp som frihet och demokrati. Trump har däremot tydligt klargjort att attacken mot Venezuela inte handlade om att befria landet från Maduro, utan om att ”befria” Venezuelas enorma oljereserver för USA:s intressen. När Vita huset firade framgången med Operation Absolute Resolve nämndes varken demokrati eller mänskliga rättigheter. Fokus låg på att återställa USA:s kontroll över Venezuelas oljereserver, som enligt Trump hade ”stulits” från amerikanska oljebolag. I en intervju med CBS News den 7 januari markerade Marco Rubio prioriteringsordningen: först att garantera oljan för USA och USA-bolag, därefter att stabilisera infrastrukturen, och först sedan diskutera politiska val.

Det är talande att det första viktiga mötet om Venezuela inte hölls med kongressen eller den venezolanska oppositionen, utan med de tre stora oljebolagen: ExxonMobil, Chevron och ConocoPhillips.

Trump uppgav dessutom att han, istället för att informera kongressen om den militära attacken, först hade delgivit cheferna för de stora oljebolagen. Vid en efterföljande presskonferens meddelade han att USA skulle skicka ”våra stora amerikanska oljebolag” till Venezuela för att ”hantera” energisektorn under obestämd tid och ”börja generera vinster” till förmån för USA. Det är talande att det första viktiga mötet om Venezuela inte hölls med kongressen eller den venezolanska oppositionen, utan med de tre stora oljebolagen: ExxonMobil, Chevron och ConocoPhillips.⁴

USA:s militära angrepp mot ett latinamerikanskt land är inget nytt. Historiskt har USA i genomsnitt ingripit i Latinamerika och Karibien ungefär vartannat år – antingen genom direkta militära invasioner och interventioner, eller indirekt genom ekonomiska och politiska blockader, samt genom finansiering och logistiskt stöd till statskupper och maktövertaganden. Det ska ändå sägas att interventioner är ingen unik USA-företeelse utan är lika gammal som de imperier mänskligheten har känt till, under skiftande benämningar. Den ideologiska inramningen för USA:s interventioner i regionen är den så kallade Monroedoktrinen från år 1823, vilken hävdar USA:s anspråk på dominans i den västra hemisfären.
Andemeningen i Monroedoktrinen förändrats övertid, och därmed också typen av interventioner, beroende på den historiska kontexten då interventionerna genomförts.³

Under 1960- och 1970-talet var statskuppen den mest effektiva formen för intervention i regionen. Exempel är Brasilien (1964), Bolivia (1964, 1970, 1971), Ecuador (1972), Chile (1973), Uruguay (1973) och Argentina (1976). Tekniken bestod av ett våldsamt maktövertagande genomfört av militärer, tillsättning av en militärjunta och en våldsam och synlig politisk repression. De sista klassiska kuppförsöken i regionen var troligen den misslyckade kuppen mot Hugo Chávez 2002 och mot Rafael Correa 2010.

Under 2000-talet förfinades tekniken med de så kallade mjuka eller parlamentariska statskupper. Här avsätts en regering eller president utan traditionellt militärt våld, men genom politiska och institutionella manövrer. Exempel är Honduras (2009), Paraguay (2012), Brasilien (2016), ett misslyckat försök i Venezuela (2016) och Bolivia (2019). Med dessa mjuka kuppmetoder försvann både den öppna våldsanvändningen och militärjuntorna, som förkastats av Latinamerika och det internationella samfundet. och därigenom uppnådde dem internationellt stöd och legitimitet inför internationella organ.

Regimskifte är en modern form av intervention, där metoderna är mer förfinade och ofta mindre våldsamma. Denna typ av påverkan blev särskilt vanlig i samband med de så kallade färgrevolutionerna i Östeuropa och den arabiska våren.

Regimskifte är en modern form av intervention, där metoderna är mer förfinade och ofta mindre våldsamma. Denna typ av påverkan blev särskilt vanlig i samband med de så kallade färgrevolutionerna i Östeuropa och den arabiska våren. Syftet är detsamma som vid andra former av intervention: att avsätta de sittande makthavarna och möjliggöra en övergång till ett nytt styre genom politiska eller militära åtgärder. De tekniker som används för att provocera fram ett regimskifte omfattar allt från finansiellt och logistiskt stöd för att stärka en opposition eller trigga fram upplopp, till att initiera en påstådd revolution, genomföra en ”lätt” statskupp eller driva mediekampanjer som förstärker ett narrativ som skapar legitimitet för maktövertagandet.⁵

USA hade aldrig för avsikt att genomföra ett fullskaligt regimskifte i Venezuela. Detta var sannolikt det mest överraskande för västerländska politiker och medier. USA utnyttjade sin högteknologiska militära överlägsenhet för att ”tillfångata diktatorn Maduro”, men till skillnad från tidigare interventioner i Latinamerika lät man den befintliga maktstrukturen bestå. Här missbedömde eller missade de västerländska politikerna och medier situationen och firade för tidigt, med rapporter om att vicepresidenten Delcy Rodríguez hade flytt landet och att ett kuppförsök lett av kaptenen Diosdado Cabello var på gång – uppgifter som visade sig vara helt falska.

Det finns uppenbara skäl till varför USA inte gick hela vägen. För det första riskerade en sådan operation att utlösa kaos och i värsta fall ett inbördeskrig. Erfarenheterna från tidigare interventioner – såsom Irak och Libyen – har visat att dessa scenarier leder till långvarig instabilitet. I Irak resulterade invasionen i ett utdraget inbördeskrig och det tog två decennier innan oljeproduktionen återhämtade sig. Efter erfarenheterna från Irak och Afghanistan vill Washington till varje pris undvika den typ av militär och politisk företagsamhet som på engelska benämns nation building: operationer som är kostsamma i materiella resurser, människoliv och som dessutom ofta är ineffektiva. Vietnamtraumat väger fortfarande tungt. En fullskalig intervention skulle ha blivit alltför kostsam, och inget annat land är berett att bära den bördan. Sverige, som deltog i anfallet mot Libyen och där samtliga riksdagspartier – från vänster till höger – röstade för militärt deltagande, är ett exempel på hur ansvar för konsekvenserna undviks. Trump, USA och oljebolagen ville inte hamna i en liknande situation igen.

Trump och överraskande nog även Marco Rubio avvisade helt tanken på att överlämna makten till den venezolanska högeroppositionen och förkastade dessutom möjligheten till nyval. María Corina Machado saknar folkligt stöd och förmår inte kunna leda landet.

För det andra saknades en opposition med kapacitet att ta över och konsolidera makten. Trump – och överraskande nog även Marco Rubio – avvisade helt tanken på att överlämna makten till den venezolanska högeroppositionen och förkastade dessutom möjligheten till nyval. Trump framhöll att oppositionsledaren och nobelpristagaren María Corina Machado saknar folkligt stöd och inte skulle kunna leda landet. Rubio konstaterade att oppositionen i praktiken befinner sig utomlands och har begränsad närvaro i Venezuela. Enligt USA-medier var en CIA-rapport avgörande för beslutet att avpollettera Machado. Rapporten pekade på två faktorer: för det första att hon saknar stöd inom militären och för det andra att hennes politiska bas i landet är otillräcklig. USA:s senaste ambassadör i Venezuela, James Story (2018-2023), medgav att María Corina Machado är ett amerikanskt politiskt ingenjörsprojekt. Hans team utformade den politiska plattformen som oppositionsledaren verkar inom. En marionettregim hade därför haft svårt att styra och överleva med potentiella folkrevolter, statskupper och inbördeskrig som följd. I slutändan är det kontrollen av oljan som står i centrum för USA. Och chavismen, den socialistiska rörelsen som styr landet, är de enda som idag kan säkra stabiliteten och freden i Venezuela.

Det finns en aspekt som går bortom den militära operationens omedelbara mål att kidnappa Maduro. Precis som tidigare våldsamma statskupper och senare mjuka kuppmetoder, var attacken den 3 januari 2026 också avsedd att forma och konsolidera USA:s geopolitiska ordning i regionen. Å ena sidan fungerade den som ett politiskt budskap – ett sätt att disciplinera Venezuela och samtidigt varna andra stater. Att Maduro kidnappades och förödmjukades som en politisk trofé signalerar att samma öde kan drabba alla som utmanar USA:s intressen i hemisfären. Ett liknande agerande med starkt symbolvärde är mordet på Che Guevara 1967. Med stöd av CIA tillfångatogs Che av ett bolivianskt specialförband och avrättades dagen därpå, den 9 oktober. Innan han begravdes tog man fotografier av hans döda kropp och skar av hans händer. Allt för att visa världen att väpnat motstånd och Che Guevara var nu historia.

USA introducerar en ny typ av regimskifte. Den faktiska maktstrukturen upplöses inte. Med undantag för Maduro sitter samtliga makthavare kvar. Landets vicepresident, Delcy Rodríguez, svors in som interimspresident. Men den nygamla makten i Venezuela hålls under hot om nya militära attacker om den inte följer Washingtons direktiv.

Å andra sidan introducerar USA en ny typ av regimskifte. Den faktiska maktstrukturen upplöses inte. Med undantag för Maduro sitter samtliga makthavare kvar. Landets vicepresident, Delcy Rodríguez, svors in som interimspresident. När Trump öppnade för samarbete med Rodríguez följde EU och Lulas Brasilien snabbt efter. Trots att de tidigare vägrat erkänna Maduro som president, gick de nu ut med sitt erkännande och erbjöd sitt stöd. Men den nygamla makten i Venezuela hålls under hot om nya militära attacker om den inte följer Washingtons direktiv. Trump har till och med antytt att Venezuela kan komma att annekteras om landet inte gör ”det vi vill”. Om USA kan nå en överenskommelse med den maktstruktur som faktiskt styr landet, innebär det en betydligt lägre kostnad än att försöka installera en obetydlig och svag opposition.

Den politiska omställningen i relationerna mellan Venezuela och USA sker nu i snabb takt. Samtidigt är det fortfarande för tidigt att dra långtgående slutsatser. Det finns dock vissa aspekter som redan nu är viktiga att uppmärksamma.

Maktapparaten i Venezuela står fortsatt intakt. Nästan samtidigt som nyheten om att Maduro hade kidnappats och förts mot New York började spridas, trädde samtliga nyckelpersoner i den venezuelanska ledningen fram för att betona att inget maktvakuum uppstått och att det råder fortsatt enighet inom maktapparaten trots attacken. Västerländska medier har, genom långtgående spekulationer och konspirationsteorier, antytt att delar av den venezolanska maktapparaten skulle ha fört förhandlingar bakom ryggen på Maduro för att överlämna honom till USA. Det är väl känt att Maduro, via vicepresident Delcy Rodríguez och nationalförsamlingens ordförande Jorge Rodríguez, under lång tid har bedrivit omfattande förhandlingar med USA – med stöd från Qatar, Turkiet, Vatikanen och den tidigare spanske presidenten José Luis Rodríguez Zapatero.

Det finns inte heller några belägg för att den nya interimspresidenten Delcy Rodríguez skulle ha accepterat den underordning till USA som Trump aviserat, eller någon form av ”mjukt regimskifte” eller geopolitisk omorientering.

Att Venezuela återupptar oljeleveranser till USA innebär i sig inget maktskifte. Landet har länge haft ett intresse av att sälja olja till USA och har faktiskt gjort det både under Chávez och Maduro, med undantag för perioder då sanktioner avbrutit handeln.

Att Venezuela återupptar oljeleveranser till USA innebär i sig inget maktskifte. Landet har länge haft ett intresse av att sälja olja till USA och har faktiskt gjort det både under Chávez och Maduro, med undantag för perioder då sanktioner avbrutit handeln. Under Chavez hade Venezuela ett eget oljebolag i USA, Citgo, som drev raffinaderier i bland annat Houston samt drev ett nätverk av omkring 4 000 bensinstationer. Bolaget konfiskerades och tvångssåldes av USA. Av de tre stora oljebolag i USA, lämnade Chevron aldrig Venezuela. I dag utvinner och exporterar Chevron cirka 200 000 fat olja per dag. Utvecklingen handlar därför snarare om det motsatta: att USA nu lättar på sanktionerna och uppmuntrar USA-oljebolag att återinvestera i Venezuela.

Däremot om USA tvingar Venezuela att helt upphöra med att exportera olja till exempelvis Kina och Kuba, samt bryta sina politiska och ekonomiska band med dessa länder, liksom med Ryssland. Och om den nuvarande maktstrukturen splittras och faller samman. Och om Venezuela underordnar sig Trumps politiska diktat med en tydlig politisk omorientering. Först då kan man tala om ett faktiskt ”regimskifte”.