Frågor om identiteter och traditioner har blivit allt mer politiskt brännande. Men diskussionen låses i två positioner: antingen ”bevara!” eller ”upplös!” Religionsvetaren Johan T. Erlandsson-Díaz efterlyser ett tänkande som förmår se både historiens vikt och dess förändring.

Vi har fastnat i ett märkligt sätt att tala om tillhörighet. Så fort någon säger något om vad som är ”vårt”, allt från religiösa traditioner och kulturella vanor till nationell identitet, följer numera samma förutsägbara reaktioner.

Antingen dekonstrueras påståendet: allt sägs ha ursprung någon annanstans, sägs ha influenser utifrån, blandade källor. Eller så följer den reaktiva paniken som kräver återgång till ett renare, mer autentiskt tillstånd: Make America Great Again, återta kontrollen, bevara det äkta.

Båda positionerna tror sig vara varandras motsatser. Den ena progressiv, den andra konservativ. Den ena upplysande, den andra nostalgisk. Man ser det överallt: från kampanjslogans till universitetsseminarier, från identitetspolitiska manifestationer till populistiska löften om återupprättelse.

Vi har fastnat i ett märkligt sätt att tala om tillhörighet. Så fort någon nämner en svensk tradition, kräver vissa att den ska bevaras och renas, medan andra påstår att det egentligen är en mångkulturell tradition och därför inte alls svensk.

Men något väsentligt förenar de två positionerna. De delar samma grundantagande: att identitet måste vara antingen absolut oföränderlig eller någonting som helt bör upplösas. Det är detta antagande som gör dem till två varianter av samma hållning, en hållning som kan beskrivas som identitetsnihilism; en oförmåga att tänka identitet som historisk utan att därmed upphäva den.

Den första positionen, djupt förankrad i den sena liberalismens självförståelse, utgår från att allt som har blivit till historiskt därmed saknar verklig tyngd. Eftersom traditioner har ursprung, influenser och brott kan de reduceras till konstruktioner. Analysen nöjer sig inte med att förklara hur någonting har uppstått, utan drar därav slutsatsen att detta någonting egentligen inte är någonting.      

Ta språket (och svenskheten för den delen) som exempel. Svenskan är fylld av låneord: franska, tyska, engelska, arabiska. Detta påpekas ofta med en ton av avslöjande, som om det faktum att ord färdats över gränser skulle göra språket mindre verkligt. Men slutsatsen blir absurd: eftersom alla språk (läs alla kulturella uttryck) uppstått ur andra språk, genom lån och förändring, skulle inga språk egentligen existera.                               

Den andra positionen accepterar samma premiss men drar motsatt slutsats. Om historisk förändring innebär förlust av identitet, måste identiteten skyddas från förändring. Traditionen fryses i ett idealiserat tillstånd, ofta lokaliserat till ett vagt ”förr”: 1950-talets Amerika, det förindustriella bondesamhället, tiden ”innan allt förändrades”.

Det är som om traditionens värde låg i att aldrig behöva prövas. Det historiska görs till hot snarare än villkor. Även här blir resultatet absurt. Språket får inte utvecklas. Nya ord är förfall. Gamla uttryck måste bevaras även när ingen längre förstår dem. Frysningen dödar precis det den försöker rädda.

Farmors soppa var den rätta. Varje avvikelse är ett svek. Men även farmors soppa hade sin historia.

Det är därför dessa positioner så lätt övergår i varandra. När identitet förstås som antingen ren eller falsk återstår bara två strategier: dekonstruktion eller musealisering. I båda fallen upphör tradition att vara något levande. Identitet förläggs antingen till intet eller till ett oåtkomligt förflutet. Resultatet är detsamma: identitet blir omöjlig i nuet. Det enda man kan göra är antingen att ironiskt påpeka dess konstruerade karaktär eller att sorgset konstatera dess förfall. Båda ståndpunkterna förutsätter att det som är historiskt betingat inte kan vara verkligt.

Mot detta står en äldre och mer krävande förståelse av tradition. Den framstår i dag som mer radikal än mycket av samtidskritiken, möjligen just för att den inte lovar vare sig bevarande eller förnyelse som självändamål.                                                                      

Den brittiske filosofen och teologen John Henry Newman formulerade redan på 1800-talet en grundläggande insikt: förändring är inte traditionens fiende, utan dess livsbetingelse. Tänk återigen på språk. Ett levande språk lånar ord, ändrar betydelser, släpper uttryck som inte längre behövs. Ett dött språk förändras inte alls. Det konserveras. Det är just därför det är dött.¹

Svenskan är fylld av låneord: franska, tyska, engelska, arabiska. Detta påpekas ofta med en ton av avslöjande, som om det faktum att ord färdats över gränser skulle göra språket mindre verkligt.

Kontinuitet utan utveckling leder till stagnation. Utveckling utan kontinuitet leder till upplösning. Det avgörande är inte frånvaro av förändring, utan igenkännbarhet genom förändring. Detta innebär också att vissa former, bruk och uttryck måste upphöra för att traditionen som sådan ska kunna fortsätta.                                                                                                                                

Filosofen Alasdair MacIntyre fördjupar denna tanke. Han beskriver traditioner som historiskt förlängda, rationella praktiker. En tradition är inte ett färdigt innehåll, utan ett pågående samtal om vad som räknas som goda skäl, rätt handlingar och meningsfulla livsformer. ²

Just därför kan traditioner bära förnuft över tid. De är inte rester av det förflutna, utan levande former av tänkande. Detta innebär också att de ibland dömer sina egna tidigare uttryck som otillräckliga eller misslyckade. Kyrkan upphör med bokbål. Medicinen överger åderlåtning. Rättsväsendet lämnar tortyr bakom sig. Traditionen fortsätter just genom att den förkastar vissa av sina egna uttryck.

Kyrkan upphör med bokbål. Medicinen överger åderlåtning. Rättsväsendet lämnar tortyr bakom sig. Traditionen fortsätter just genom att den förkastar vissa av sina egna uttryck.

Ur detta perspektiv framstår identitetsnihilismen, både i sin upplösande och sin reaktiva form, som ett uttryck för oförmågan att tänka historiskt. Den ena vägrar erkänna kontinuitet, den andra vägrar erkänna tid. Ingen av dem förmår därför förstå varför traditioner ibland måste förändras just genom att något tas bort.

Låt mig konkretisera detta. Föreställ dig en tomatsoppa. Inte som ingredienslista eller handelshistoria, utan som något som lagas, delas och känns igen.                               

Den upplösande kritiken pekar på att tomater kommer från Amerika, att de nådde Europa genom kolonialism, att själva ordet har aztekiskt ursprung. Allt detta är sant. Men slutsatsen blir att soppan därför inte är något. Den reduceras till sina historiska förutsättningar, som om det faktum att ingredienserna färdats över oceaner, skulle göra smaken mindre verklig och middagen mindre närvarande.

Men trots detta vet vi omedelbart skillnaden på tomatsoppa och broccolisoppa. Den reaktiva traditionalismen kräver exakt reproduktion av ett ursprungligt recept. Farmors soppa var den rätta. Varje avvikelse är ett svek. Men även farmors soppa hade sin historia. Även hon förändrade något från sin farmor. Frågan är bara om vi kan erkänna det utan att känna att allting därmed faller samman.

Föreställ dig en tomatsoppa. Den upplösande kritiken pekar på att tomater kommer från Amerika, att de nådde Europa genom kolonialism, att själva ordet har aztekiskt ursprung. Allt detta är sant. Men slutsatsen blir att soppan därför inte är något.

Både den som kräver fullständig trohet mot det ursprungliga receptet och den som vill upplösa receptet helt missar det avgörande: vissa recept förtjänar att glömmas bort för att soppan över huvud taget ska kunna fortsätta lagas. Farmor kokade soppan i fyra timmar över öppen eld. Vi har inte fyra timmar. Vi har inte öppen eld. Tomatsoppa är tomatsoppa därför att den igenkänns som sådan inom en levande praktik. Den förändras, men inte godtyckligt. Socker kan tillsättas eller uteslutas. Färsk basilika kan ersätta torkad. Men någonstans går gränsen. Tillsätter man för mycket grädde blir det krämsoppa. Byter man ut tomaterna mot broccoli blir det något helt annat.

Soppan bär kontinuitet genom bruk, inte genom fixering. Precis så fungerar en tradition. Den lever i det faktum att någon fortsätter laga den, smakar på den, justerar den, överför den. Inte i att receptet förblir oförändrat i en kokbok som ingen öppnar.                           

Och ibland måste något tas bort. Socker, när vi lärt oss mer om hälsa. Buljongtärningar, när vi lär oss uppskatta salt annorlunda. Kryddor som inte längre finns att få. Traditionen fortsätter inte trots dessa förändringar, utan genom dem. Den lever just genom att den anpassar sig till nya villkor utan att förlora sin igenkännbarhet.

Det är frestande att tillskriva den upplösande identitetskritiken den kontinentala teorin och särskilt Jacques Derrida och Michel Foucault. Men detta är missvisande. Det som i dag ofta uppträder som dekonstruktion eller genealogi är en förenklad och dogmatisk efterbildning som gör våld på sina egna förebilder.                   

Tomatsoppa är tomatsoppa därför att den igenkänns som sådan inom en levande praktik. Den förändras, men inte godtyckligt. Socker kan tillsättas eller uteslutas. Färsk basilika kan ersätta torkad. Men någonstans går gränsen.

Hos Derrida är dekonstruktion inte ett projekt för upplösning, utan ett arbete präglat av sorg, minne och omsorg om det som riskerar att gå förlorat. Hans tänkande kretsar kring bevarandet av spår, medveten om att inget bevarande kan bli fullständigt. Att läsa noggrant, att dröja vid texter och institutioner, förutsätter just den igenkännbarhet som identitetsnihilismen förnekar. ³

Inte heller Foucaults analyser syftade till att enbart förklara bort institutioner som illusioner. De var försök att förstå hur ordningar uppstår, stabiliseras och får normativ kraft över tid, och därmed också hur och varför vissa av dem förlorar sin legitimitet och bör upphöra.

När genealogi reduceras till ett retoriskt trick, ”detta har ett ursprung, alltså är det misstänkt”, har man lämnat historisk analys till förmån för intellektuell snabbmat.

Ironiskt nog delar den reaktiva traditionalismen ofta samma förenklade bild av dessa tänkare. Båda utgår från att historicitet undergräver mening. Den ena firar detta som frigörelse, den andra sörjer det som förlust. Men båda accepterar samma falska premiss: att det historiskt betingade inte kan bära tillhörighet eller mening.                                  

Filosofen Charles Taylor har visat hur mänsklig identitet alltid formas inom meningshorisonter som inte först väljs utan ärvs. Vi föds in i språk, berättelser och praktiker. Att peka på deras historiska tillkomst är inte att avslöja dem som illusioner, utan att beskriva villkoren för mänsklig förståelse över huvud taget. Den verkligt radikala tanken är därför inte att traditioner är konstruerade, utan att de är oundvikliga. Vi kan inte kliva ur dem. Vi kan bara välja vilka vi erkänner, förvaltar och utvecklar, och vilka vi med goda skäl låter upphöra.⁴)

Den verkligt radikala tanken är därför inte att traditioner är konstruerade, utan att de är oundvikliga. Vi kan inte kliva ur dem.

Detta är inte ett konservativt påstående. Att säga att vi alltid redan befinner oss inom traditioner är inte att säga att allt måste bevaras. Tvärtom. Det är först när vi erkänner att vi inte kan stå utanför traditionen som vi kan börja ta ansvar för hur den förändras. Den som tror sig ha lämnat alla traditioner bakom sig har bara slutat reflektera över vilka traditioner han eller hon faktiskt lever i.

Människor lever inte i ingredienslistor eller etymologiska härledningar. De lever i berättelser, rytmer och praktiker som gör världen begriplig över tid. När vi slutar behandla historicitet som antingen hot eller illusion kan vi börja ställa de verkliga frågorna: Hur förvaltar vi det vi ärvt? Vad behöver förändras för att kunna fortsätta? Vilka former har förlorat sin mening, och vilka bär fortfarande något väsentligt?

Det är först där, bortom både upplösning och frysning, som identitet upphör att vara slagord och åter blir en form av liv. Inte som ett museum att bevara. Inte som en illusion att genomskåda. Utan som en soppa att fortsätta laga, annorlunda än förr, men ändå igenkännbar. Fortfarande vår, just genom att den inte står still.