Den norska stjärnjournalisten Åsne Seietsrad återvänder i sin nya bok Ofred till Ryssland. Hon träffar enkla arbetare och trasproletärer i provinserna som annars aldrig får komma till tals. Åsikterna varierar, men få tror att väst vill dem väl. Per Leander har läst ett samtida mästerverk.

I januari 2023, knappt ett år efter att det ryska anfallskriget mot Ukraina började, tar sig den ryske soldaten Andrej Medvedev över den frusna Pasvikälven som utgör gränsen mellan Ryssland och Nordnorge. Han uppger sig ha deserterat från den ökända Wagnergruppen och vill söka politisk asyl i Norge, men möts genast av misstänksamhet från de norska myndigheterna och beskyllningar om att han i själva verket är en rysk spion. Det blir upptakten till journalisten och författaren Åsne Seierstads nya bok Ofred – Ryssland inifrån (Polaris, 2025).

Åsne Seierstad, som tidigare skildrat kriget i Tjetjenien i sin prisade bok Ängeln i Groznyj (2007), återvänder nu till ett Ryssland i krig med ett annat grannland, men sätter den här gången fokus på ryssarna själva. Genom att berätta Andrej Medvedevs historia vill hon teckna ett porträtt över den typiske ryske soldaten och försöka förstå hur han blev den han blev. Medvedev växte upp i ren misär i en sibirisk håla efter Sovjetunionens fall och övergavs när hans mor dör i en olycka och den alkoholiserade och våldsamme fadern inte kan ta hand om honom. Han hamnar på ett barnhem varifrån han direkt rekryteras till militären när han blir myndig 2014. Det är samma år som oroligheterna börjar i Ukraina, i och med den provästliga Majdanrevolutionen som får landet att närma sig EU och Nato, varpå Ryssland svarar med att annektera Krim och understödja proryska separatister i utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk.

Åsne Seierstad, som tidigare skildrat kriget i Tjetjenien i sin prisade bok Ängeln i Groznyj, återvänder nu till ett Ryssland i krig med ett annat grannland, men sätter den här gången fokus på ryssarna själva.

Andrej Medvedev skickas som ”frivillig” tillsammans med tusentals andra ryska soldater för att stödja separatisterna och deltar vid slaget i Debaltseve våren 2015, som sätter stopp för den ukrainska arméns försök att återta utbrytarregionerna och tillfälligt fryser konflikten. Medvedev återvänder till det civila livet och varvar ströjobb med kriminalitet för att försörja sig. Han hamnar flera gånger i fängelse, men jobbar också ibland för polisen genom att agera provokatör vid några av de sista stora Putinkritiska demonstrationer som organiseras av oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. Trots en allmän skepticism mot myndigheterna har Medvedev aldrig på allvar ifrågasatt makten. Under hela hans medvetna liv har Putin varit president och han har svårt att tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt.

När Putin inleder invasionen av Ukraina i februari 2022 sitter Andrej Medvedev återigen i fängelse. När han släpps fram mot sommaren har han inga pengar och ingenstans att ta vägen. Det behövs inte mycket övertalning för att han ska ta varvning i Wagner, den paramilitära styrka som leds av ”Putins kock” Jevgenij Prigozjin, och som tar sig an de farligaste och mest brutala uppdragen i kriget. Egentligen skulle Wagner officiellt inte delta i Ukraina, men kriget går sämre än Putin hade räknat med, och presidenten vill undvika att skicka vanliga värnpliktiga till de värsta stridszonerna för att inte spä på missnöjet på hemmaplan. Men den typ av kriminella, missbrukare och extremister som ansluter sig till Wagner är det ingen som gråter över. Andrej Medvedev deltar vid slaget om ruinstaden Bachmut, den mest ökända ”köttkvarnen” i det hopplösa utnötningskriget som får till och med Prigozjin att vända sig mot Putin och klaga på att hans soldater enbart används som kanonmat. Det är i samband med det som Medvedev bestämmer sig för att desertera.

Egentligen skulle Wagner officiellt inte delta i Ukraina, men kriget går sämre än Putin hade räknat med, och presidenten vill undvika att skicka vanliga värnpliktiga till de värsta stridszonerna för att inte spä på missnöjet på hemmaplan. Men den typ av kriminella, missbrukare och extremister som ansluter sig till Wagner är det ingen som gråter över.

När Andrej Medvedev kom till Norge hade Åsne Seierstad redan bestämt sig för att göra en serie reportageresor till Ryssland för att känna av stämningen i landet och ta reda på vad vanliga ryssar tänker om kriget. Hon tar nu tillfället att söka upp vänner, släktingar, lärare och andra bekanta till Medvedev i de fattiga avkrokarna av Sibirien. Trots en naturlig misstänksamhet mot västerlänningar i dessa krigstider är de flesta gästvänliga och Seierstad blir ofta hembjuden till vanliga ryssar på mat och dryck. Hon bor en tid hos Medvedevs moster Alja på hennes lantliga gård, och lyckas även söka upp hans systrar och nersupne far som numera är hemlös. Hon besöker barnhemmet där Medvedev växte upp, följer med på en skogsutflykt med en patriotisk ungdomsorganisation och äter på före detta McDonaldsrestauranger som tagits över av ryska staten. Hon träffar människor som stödjer Putin, men också förvånansvärt många som vågar säga vad de verkligen tycker om honom och hans krig. Få har dock några förhoppningar om att EU och USA vill det ryska folket väl.

I början av invasionen hade tiotusentals ryssar tagit till gatorna i Moskva och Sankt Petersburg för att demonstrera, men de rösterna tystades snabbt. Likt Andrej Medvedev har de som kan flytt utomlands för att slippa kriga, andra sitter fängslade, medan många helt enkelt bara gett upp motståndet av ren överlevnadsinstinkt. Åsne Seierstad är besvikna på flera av sina gamla medelklassvänner, tidigare oppositionella som har anpassat sig av rädsla eller för att inte riskera sina jobb. Men hon träffar också modiga dissidenter som fortsätter att kämpa i motvinden.

I början av invasionen hade tiotusentals ryssar tagit till gatorna i Moskva och Sankt Petersburg för att demonstrera, men de rösterna tystades snabbt.

Som Nobelfredspristagaren Dmitrij Muratov, chefredaktör för den numera förbjudna tidningen Novaja Gazeta; och Marija Andrejevna som leder en rörelse med soldatfruar som protesterar mot kriget genom symboliska aktioner som att lägga blommor på ”den okända soldatens grav” vid Kreml. Hon träffar också en anonym rysk soldat som har gått över för att strida på Ukrainas sida.

Under hennes resor i Ryssland hinner även mycket annat hända, som Wagnerledaren Jevgenij Prigozjins misslyckade upprorsförsök, mordet (direkt eller indirekt) på den fängslade Aleksej Navalnyj, samt det riggade presidentvalet 2024 som ger Putin 88 procent av rösterna. Dessa nutida skildringar av Ryssland varvas med återblickar i den ryska historien, framför allt från Stalintiden och andra världskriget, vars tragiska arv är ständigt närvarande på de platser och för de människor som Åsne Seierstad besöker. Ibland blir dessa moraliserande historielektioner dock tjatiga och känns bitvis intvingade i boken, som överlag med sina 650 sidor är något för lång.

Seierstad ger utan att döma ryssarnas bild av kriget, så väl de som aktivt kämpar emot, helhjärtat stödjer invasionen eller helt enkelt bara är uppgivna.

Efter att ha börjat som en sorts biografi om Andrej Medvedev, blir den andra halvan av boken en mer ofokuserad redogörelse för Seierstads egna irrfärder i Ryssland. Måste hon verkligen återge varje samtal hon haft med alla gränsvakter, taxichaufförer och hotellreceptionister? Det blir bitvis rörigt, men jag antar att det trots allt ger en bra beskrivning av den ryska byråkratin för de läsare som inte har någon egen erfarenhet av den.

Och bokens förtjänst är ändå att Seierstad har träffat så många vanliga ryska människor, enkla arbetare och trasproletärer i provinserna som annars aldrig får komma till tals, och att hon faktiskt låter dem prata till punkt. Hon ger utan att döma ryssarnas bild av kriget, så väl de som aktivt kämpar emot, helhjärtat stödjer invasionen eller helt enkelt bara är uppgivna. På så sett ger Ofred en värdefull inblick i dagens Ryssland.