Författaren och konstnären Stig ”Slas” Claesson var en av de sista bohemerna från Klarakvarteren. Han var europé men också folkkär Söderkis, boxare och periodare älskad av män, kvinnor och invandrare, konstaterar Cyril Hellman som läst Håkan Lahgers nästan för grundliga biografi Vem älskar Slas.

Det ska mycket till för att jag kastar mig över en bok på ca 500 sidor och sträckläser den. Senast det hände var för femton år sedan när Keith Richards släppte sina memoarer, Life. Keith Richards är inte en fel jämförelse av mig. Jag har ofta sagt att med Slas böcker är det som med Rolling Stones och AC/DC. Om man har hört en platta har man hört alla, men man vill ändå ha hört och äga alla plattor.

I över två veckor har jag nu levt med Stig Claesson. Musikjournalisten Håkan Lagher har skrivit denna magistrala biografi, Vem älskar Slas? Titeln får sägas vara en parafras på Claessons populäraste bok Vem älskar Yngve Frej som även filmatiserades och släpptes internationellt. Titeln är även ironisk och kommer sig nog av att Slas visst var älskad. Lagher som bara träffade honom en gång för att beställa en artikel från OS i Sarajevo till magasinet Slitz, skriver inledningsvis ”Jag tänker på Jack Kerouac – hur olika dessa män ter sig – när jag tänker på Stig. Två män med ett följe av andra män, som dyrkar varandra i en manlig gemenskap stängd för kvinnor. Boxning, borsten och böckerna. Krogen istället för hemmet. Tv-män som återvänder till sina mammors hem och sätter sig där och super skallen i bitar. Vad sörjde de? Vad längtade de efter? Vad saknade de?”

Jag tänker på Jack Kerouac när jag tänker på Slas. Två män med ett följe av andra män, som dyrkar varandra i en manlig gemenskap stängd för kvinnor. Boxning, borsten och böckerna. Krogen istället för hemmet. Tv-män som återvänder till sina mammors hem och sätter sig där och super skallen i bitar. Vad sörjde de?

Även kvinnor älskade Slas. Att jag själv började läsa honom som tonåring var på grund av att min övervakare – aktiv syndikalist – var ett stort fan. Hon ägde alla böcker i förstaupplagor och när hon var fattig sålde hon några och fick flera hundra. Ungefär som jag själv samlade på förstautgåvor med David Bowie, Lou Reed och Led Zeppelin som också blev värdefulla och då måste även den där Slas vara bra om han betyder så mycket för så många att tusentals människor samlar på böckerna, tänkte jag och började själv att samla och införskaffa en ny bok per år. Då på 80-talet var hans böcker dyra på antikvariat. Idag är de för billiga, konstaterar den nyligen Augustprisnominerade Fredrik Sjöberg som äger alla i förstaupplagor och nyligen lyckades med samma bragd som Lagher att skriva en grymt bra biografi om Bruno Liljefors just därför att familjen gav honom tillgång till brev.

Min övervakare var kanske rent av besatt av Slas för hon gick till och med work-shops i dockmakeri hos Slas kanadensiska ursprungsfru Taki som fick utstå mycket.

Klas Östergren, som har melankolin gemensamt med Slas, är själv ett stort fan och när han skulle recensera Slas’ Ni har inget att försäkra för Expressen frågade kulturens Björn Nilsson försiktigt om de hade någon relation, just för att Slas var så älskad av de flesta och det var svårt att hitta recensenter som inte suttit på krogen med honom.

På 80-talet var Slas böcker dyra på antikvariat. Idag är de för billiga, konstaterar den nyligen Augustprisnominerade Fredrik Sjöberg som äger alla i förstaupplagor.

När jag läste nordiska språk på Stockholms universitetet var läraren ungrare, ett land som Slas i likhet med forna Jugoslavien och Italien och Frankrike hade ett särskilt nära band till sedan han strax efter krigsslutet som ung idealist, europé och socialist i mitten av fyrtiotalet reste ut för att hjälpa till att bygga järnvägar, dammar och skolor. På 80-talet skrev han Lantliv i Budapest och Män i min ålder som utspelar sig i Ungern. En gång presenterade vår ungerske lärare en mening som kan ha varit den här ”Jag har rätt dåliga luftrör och en nedärvd ångest. Men jag är på intet sätt klen” och frågade ”får man skriva så här?” och vi som just tentat i grammatik ropade ”nej!” varpå den ungerske läraren svarade ”Jo, för det är Stig Slas Claesson – han har sitt helt egna unika språk”.

Hans självupplevda romaner, noveller, sagor och kåserier präglades av en oefterhärmlig stil, präglad av jargonger, speciella andhämtningar, upprepningar, dialoger som slingrar sig bortom grammatisk logik och som i Supportern, Stockholmsdialekter från äldre tiders gängmedlemmar och fotbollshuliganer, från Söder, Birkastan och Sibirien.

När jag i Montevideo besökte en politisk familj som genom sin vänskap med Olof Palme flytt juntan för svensk exil gick jag igenom deras bokhylla. Det enda de tagit med sig från Sverige hem till Uruguay var böcker av Strindberg, böcker av hela familjen Myrdal och just Stig Claesson.

När jag i Montevideo besökte hos en politisk familj som genom sin vänskap med Olof Palme flytt juntan för svensk exil gick jag igenom deras bokhylla. Det enda de tagit med sig från Sverige hem till Uruguay var böcker av Strindberg, böcker av hela familjen Myrdal och just Stig Claesson.

Slas var Söderkisen och stadsskildraren med fasta rötter i Stockholm och resenären som klarögt och med sinne för det bisarra fångade och återgav i reportage och böcker främmande kulturer, länder, landsbygd och städer. Jag tror att för många invandrare symboliserade Slas böcker såväl som konst det bästa med Sverige såsom natur, humanism och vänlighet.

Mot kvinnor uppträdde han som nykter oftast hövligt och korrekt. De flesta uppfattade honom som vänlig men jag tror tvär vore ett mer passande uttryck, det ligger närmare butter och vresig. Åtminstone såg han ut att vara det när han en gång vid Slussen satte sig mittemot mig på tunnelbanan vilket föranledde att jag inte vågade presentera mig eller säga något om vad hans böcker och bilder betytt för mig. Mot slutet var han också besvärad av alla som tilltalade honom och ville närma sig myten med kanske bara ett snack.

Från barndomen minns jag honom mest från sagorna han illustrerade och läste i barnprogrammen som ofta inleddes med ”när jag var liten” och handlade om livet på landsbygden i Västergötland i Grönhaga utanför Ulricehamn där hans mor växte upp och han tillbringade många somrar från barndomen fram till 1950-talet.

Slas själv växte upp i ett barnfattighus vid Nytorget på Södermalm. Där togs han tidigt under vingarna av den länge betydligt framgångsrikare Per-Anders Fogelström som arbetade som ungdomsledare i deras hemkvarter vid Nytorget och anordnade kurser i kreativt skrivande vilket ledde till att Slas debuterade som femtonåring med en moget skriven dikt i radio.

1930-talet var en brytningstid. Då, innan staten började med social- och bostadsbidrag, var det och välbärgade privatpersoner som idkade välgörenhet. Både Slas och hans mentor Per-Anders Fogelström hatade och föraktade det här välgörenhetssystemet. De två bodde bredvid varandra i ett s.k. barnrikehus på Södermalm.

Som åttaåring flyttade familjen till Klippgatan 20, som idag utgör kvarteret Kristallen på Södermalm. Han skrev om den här tiden i Döden heter Conrad och Man måste det man önskar. I fallfärdiga träkåkar fulla av löss och ohyra levde familjer i lägenheter som ibland bestod av ett enda rum. Det var privata donationer och bidrag från främst kvinnor som fick igång bostadsbyggandet i området.

Slas skriver i Svart asfalt, grönt gräs att han älskar både Stockholm och landet. Han skriver om sin far, mor och sina två systrar. ”Alla mina närmaste har jag begravt. Men jag har aldrig återvänt till någon grav. Jag besöker inga gravar. Jag är inget bondbarn i det fallet. Jag är en mycket nonchalant Söderkille.”

När andra ungdomar efter andra världskriget gick till sjöss gick Slas till lands. Han antogs till Kungliga Konstakademin som en av de yngsta någonsin, blott nitton år gammal.

När andra ungdomar efter andra världskriget gick till sjöss gick Slas till lands. Han antogs till Kungliga Konstakademin som en av de yngsta någonsin, blott nitton år gammal. Men han valde att varva konststudierna med att resa ut i det raserade Europa och bygga upp det som kriget ödelagt. Man kan se honom som både europé och ursvensk. I Bosnien byggde han järnvägar och när han luffade i Frankrike häktades han för lösdriveri. Inte sällan gick han till fots genom kontinenten.

Efter andra världskriget började Välfärds-Sverige byggas och Socialdemokraterna kom att sitta vid makten i fyrtiofyra år medan allt gick uppåt och framåt och Sverige fylldes av optimism och självförtroendet gränsande till det förmätna. Stig blev en del av Klarakvarteren innan de revs och där man gick runt med teckningar, dagverser, noveller, teckningar och kåserier och kvitterade ut några tior som omedelbart omsattes på något av alla etablissemang som låg sida vid sida med tidningshusen. Han tillhörde tillsammans med min pappa och dennes vänner den sista generation bohemer som förknippades med bohemeri och pilsnerkaféer.

En av hans finaste böcker är Om vänskap funnes, en hyllning till vännen Pär Rådström som avled 38 år gammal. Titeln syftar på ett motto de båda levde efter, att vänskap inte finns och därför ingen lojalitet.

För Slas bestod 1950-talet mest av resor till när och fjärran Österrike, Frankrike, Italien, Schweiz, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Kanada och USA i tur och ordning. Under 1960-talet var karriären i full rullning och han skrev romaner, noveller, tidningsartiklar, film- och teatermanus, tecknade och målade. Det gick bra för Slas och Sverige. Han ville se allt men bara ur sitt egna ”den nertryckta kepsens perspektiv”. I Svart asfalt, grönt gräs från år 2000 skriver han ”jag besöker inga gravar” med vilket ur Slas perspektiv betyder att han aldrig tittar bakåt. Han befinner sig i ett stillsamt vakuum som Lagher kallar en särskild sorts existentialism. Han går där i sin keps på spaning efter den framtid han säger sig fasa inför.

I de klassiska novellsamlingarna Supportern, Ugnsstekt gädda, Att resa sig upp och gå och Flickor berättar Slas några av sina mest läsvärda anekdoter och historier som är korta, underhållande och roliga. Stilmässigt ligger de nära de amerikanska novellmästarna Raymond Carver och Charles Bukowski. Särskilt ligger Flickor nära den senares Kvinnor i fråga om spriten och de burleska. I likhet med Carver ser han de flesta människor på jorden som galna. Men han är aldrig pornografiskt explicit eller ekivok som Bukowski. I likhet med en annan pessimistisk bohem som Aki Kaurismäki som även han har den goda smaken att hålla dörren till sovrummet stängd. Han älskar film, helst med Errol Flynn, Charles Bronson, James Stewart, Gary Cooper eller Clint Eastwood – tunga skådespelarnamn med vilka han även undertecknade sina brev till Eva Bonnier.

I Svart asfalt, grönt gräs från år 2000 skriver Slas ”jag besöker inga gravar” vilket betyder att han aldrig tittar bakåt. Han befinner sig i ett stillsamt vakuum som Lagher kallar en särskild sorts existentialism. Han går där i sin keps på spaning efter den framtid han säger sig fasa inför.

En av hans finaste böcker har jag säkert läst tio gånger, Om vänskap funnes, är en hyllning till vännen Pär Rådström som avled 38 år gammal, där titeln syftar på ett motto de båda levde efter, att vänskap finns inte och därför ingen lojalitet. Slas skriver ”De hade eventuellt setts på någon redaktion i Stockholm, kanske åkt taxi tillsammans en gång. Men de hade aldrig talat med varandra … vi log för att vi knappast skulle komma att lita på varann. Vi var av samma sort. Vi var olika, men av samma sort. Vårt möte innebar omedelbar och ögonblicklig förälskelse.”

Samtidigt skriver han i Svenska Dagbladet en rörande nekrolog över sin vän Axel Liffner och när denne är döende reser han månaden efter Liffners död till Liffners favoritplats Aranöarna på Skottland bara för att hedra sin vän och konstatera att vädret är dåligt och att det inte var hans favoritplats på jorden, skildrat i Vad man ser och hedrar.

Rådström och Claesson uppträdde båda för lurigt och skamlöst. Lånade pengar utan att betala tillbaka, lurade och bedrog kvinnor. Eller som Slas i Vancouver, där han inte var välkommen till sin frus urpsrungsby, något han inför sina söner skyllde på att de är katoliker i Kanada. Det går än idag tydligen rykten om att han dödat och grävt ner någon där.

Det är alltså en icke okritisk skildring Lagher har skrivit. Något annat skulle inte gå att göra efter sonen Nils skoningslösa Blåbärsmaskinen som närmast chockade Kultursverige.

Det är alltså en icke okritisk skildring Lagher har skrivit. Något annat skulle inte gå att göra efter sonen Nils skoningslösa Blåbärsmaskinen som närmast chockade Kultursverige. Men ändå en skildring av ett av 1900-talets mest säregna och viktiga svenska konstnärskap, endast jämförbart med August Strindbergs mångsidighet och breda produktion, som mellan åren 1961 och 2005 utöver tusentals teckningar, målningar och illustrationer släppte en bok årligen. Som konstnär var han naivist, primitivist och många andra ismer, den enda samtida att jämföra är kanske Björn Kjelltoft, som författare romantiker och idealist och i och med sitt säregna skrivsätt modernist. Han underminerar romanformen i sina böcker genom att ideligen återkomma till berättelser och historier ur sitt egna liv. Historierna i de självbiografiska berättelsernas återanvänder han friskt i romanerna. Livet och dikten går i parallella spår och flyter ihop i en oefterhärmlig prosa.

Han var också en solitär med en självvald livshållning, att ställa sig utanför som jag kan tänka bottnade i hans klassmedvetande. Det kulturella etablissemanget var han direkt fientligt inställd till. Även politiskt ställde sig Slas utanför. När han i Det lyckliga Europa från 2003 berättar om hur han som ung kommunist reser ut i Europa utan att ta tydligt avstånd från Sovjetkommunismen under Stalins tid, slet sig en liberal fanatiker som Per Ahlmark i det lilla hår han hade, medan en högerrecensent som Mats Gellerfelt som alltid varit hederlig och ett fan av Claesson, i Svenska Dagbladet rycker ut till försvar och skriver att det var stort av Claesson att ens bege sig ut i Europa och därför bör hedras.

Han lär ha sagt att om han vetat att hans klasskamrat och medresenär i Europa, Carl-Fredrik Reuterswärd, växt upp på ett slott hade de inte kunnat bli vänner.

I takt med att framgången ökade efter debuten Berättelser från Europa blev barerna bättre. Först därefter Tennstopet. Sedan när han blev en del av interiören på Café Operas bakficka var han ändå utanför sina vänner Pär Rådström, Sven-Bertil Taube, Lars Forssell och Olle Adolphson då de alla enligt honom kom från överklassen. Han lär ha sagt att om han vetat att hans klasskamrat och medresenär i Europa, Carl-Fredrik Reuterswärd, växt upp på ett slott hade de inte kunnat bli vänner. Håkan Lagher har verkligen gått grundligt tillväga: I stort sett varenda ännu levande själ som hade med huvudpersonen att göra intervjuas – barn, vänner, författar- och konstnärskollegor, förläggare, läkare och många väninnor. Ännu mer citeras malströmmarna av brev till och från Slas. Hans kalendrar, pedantiskt fulltecknade av träningsresultat och väderiakttagelser, nagelfars.

Det är som om Slas vore överallt. En mysfarbror som läste sagor i radio och tv, skrev i alla möjliga tidningar, målade kändisar och ständigt gav nya utställningar. Framför allt fanns hans lätt igenkännliga böcker hemma hos alla och envar.

Det är som om Slas vore överallt. En mysfarbror som läste sagor i radio och tv, skrev i alla möjliga tidningar, målade kändisar och ständigt gav nya utställningar. Framför allt fanns hans lätt igenkännliga böcker hemma hos alla och envar. Berättelser om Stockholm eller andra metropoler, eller om den avfolkade bystan, det kom en ny om året, ofta fler. Genom omänskliga arbetsperioder och ”litterär återvinning” (upprepning) blev skrivandet ett ymnighetshorn. Enligt Lahger åstadkom han 84 böcker.

Han gjorde därtill illustrationer eller omslag åt ett otal andra författare, ritade och målade tusentals bildkonstverk. Jag läste Slas både innan jag börjat skriva och därefter. Hans böcker ingick inte i en för mig ny typ av svensk litteratur. Utan var en egen typ av litteratur men påminde om den typ av litteratur som jag gillade som beatniks och Henry Miller. Slas påverkade dock mitt eget skrivande. Det har alltid setts som mindre fint att skriva självupplevt eller i första person. Slas visade att det gick att göra både och.

I Håkan Lahgers biografi redovisas Slas liv år för år och tanken dyker ständigt upp: här saknas den viktiga färdigheten i att sovra och inte redovisa för mycket. Var det till exempel nödvändigt att redovisa varje tiggarbrev till den generöse och ständigt uppbackande Gerhard Bonnier eller vänner som Jan Myrdal vilken han på femtiotalet lärde känna i Schweiz och kallade ”han som tror han är Strindberg” redovisas? Samtliga böckers publicering gås igenom med citat ur recensionerna. Samtidigt är styrkan att Lagher fått tillgång till Slas korrespondens och brev ungefär som hans fan Fredrik Sjöberg inför sin biografi om Bruno Liljefors fick.

Man kan undra om detta en biografi eller en uppslagsbok över Stig Claesson – mycket redovisas, stundom för mycket. Var det till exempel nödvändigt att redovisa varje tiggarbrev till den generöse och ständigt uppbackande Gerhard Bonnier? Jag kommer nog fram till Håkan Lahger ändå gjort rätt.

Man kan undra om detta en biografi eller en uppslagsbok över Stig Claesson- mycket redovisas, stundom för mycket. Jag kommer nog fram till Håkan Lahger ändå gjort rätt med denna detaljerade djupdykning i Stig Claessons liv och konstnärskap.

Lagher speglar hela tiden det som skett i verkligheten med hur samma händelser/personer figurerar i böckerna. I mitten av nittiotalet inledde han sin sista kärleksrelation, mest platonisk med författaren och översättaren av bland andra Yoko Ono och Kenzaburo Oe Yukio Duke som likt en typisk Claessonhistoria hjälpte honom med en krona när han, antagligen berusad, svor och sparkade på en kopieringsmaskin på posten på Rosenlundsgatan. Det blev romanen Eko av en vår. Theodor Kalifatides beskriver Slas relation till kvinnor som ”att han hade något befriande och var mer kompis med dem än älskare och jag hörde honom aldrig tala illa om någon av alla kvinnor som kom och gick.”. Kalifatides berättar också att han var definitivt inte stolt över sitt drickande. Kanske för att han var en så privat person. Från mitten av 90-talet och framåt slog hans inkomster enligt taxeringarna i taket i jämförelse med tidigare i livet.

När missbruket var som värst började han på 80-talet och framåt boka plats för avgiftning på Sophiahemmet inför varje dryckesperiod som ibland ledde till delirium, ett livsfarligt tillstånd vid abrupt slut på drickandet.

När missbruket var som värst började han på 80-talet och framåt boka plats för avgiftning på Sophiahemmet inför varje dryckesperiod som ibland ledde till delirium, ett livsfarligt tillstånd vid abrupt slut på drickandet. Stig Claesson ville länge skriva om sitt missbruk men vågade bara närma sig det i några böcker Dagarna före lunch och En vandring i solen. Enligt Niklas Rådström såg han däremot alkoholismen som en sorts adelskap som han ansåg sig ha kontroll på.

Slas berättar gärna sagor. Den här kan vara sann men det finns en annan historia om Galway och domare Lynch som talar i en annan riktning. I en av sina sista böcker, God natt fröken Ann, från 2004 håller han sig till en replik ur John Hustons Mannen som sköt Liberty Valance: ”When the legends becomes a fact, print the legend” vilket avslutar boken. Som om han visste att myten om honom själv aldrig skulle dö, vilket Håkan Laghers biografi är ett imponerande första bevis på.