I sin senaste säkerhetsstrategi gör Trump anspråk på både territoriell kontroll och militär överhöghet i världen. Mer än någonsin styrs USA av ett ledarskap som menar att USA kan stå över internationellt överenskomna regler. Europa måste motsätta sig detta, skriver Jaime Gomez Alcaraz.

Den nationella säkerhetsstrategi som antogs nyligen av Trump-administrationen innebär ett kvalitativt brott med den redan bräckliga balans som tidigare funnits mellan maktpolitik och regelbaserad internationell ordning. Strategin är inte enbart ett politiskt dokument, utan ett doktrinärt manifest som omdefinierar relationen mellan USA och omvärlden. Under parollen ”America First” formuleras en världsbild där nationell makt ges företräde framför internationell rätt, där multilaterala institutioner betraktas som hinder snarare än garantier, och där säkerhet omtolkas till ett legitimt argument för strukturell dominans.

Till skillnad från tidigare strategidokument, som åtminstone retoriskt erkände internationell rätt, utgår Trumps säkerhetsdoktrin från att USA har särskilda rättigheter som följer av dess militära, ekonomiska och teknologiska överlägsenhet.

Till skillnad från tidigare strategidokument, som åtminstone retoriskt erkände internationell rätt och multilateralt samarbete som nödvändiga komponenter i global stabilitet, är Trumps säkerhetsdoktrin ovanligt explicit i sin hierarkiska syn på världspolitiken. Den gör inte anspråk på att vara universell, utan utgår från att USA har särskilda rättigheter som följer av dess militära, ekonomiska och teknologiska överlägsenhet.

Detta utgör en tydlig intensifiering av den amerikanska exceptionalismen, föreställningen att USA är ett unikt land med ett särskilt historiskt uppdrag och därför inte fullt ut behöver följa samma regler som andra stater och innebär i praktiken en normalisering av selektiv normtillämpning.

Omdefinieringen av det nationella intresset och normativ unilateralism
I centrum för strategin står en kraftigt reducerad förståelse av det nationella intresset. Säkerhet definieras i snävt statliga termer: territoriell kontroll, militär överlägsenhet, ekonomisk konkurrenskraft och intern stabilitet. Mänsklig säkerhet, internationell solidaritet och globalt ansvar reduceras till sekundära eller helt irrelevanta faktorer.

I Trumps doktrin görs säkerhet till ett överordnat normativt argument som tillåter åsidosättande av internationella åtaganden som flyktingrätt, klimatavtal, humanitär rätt och kollektiv säkerhet.

Även om rätten till nationell säkerhet är erkänd i FN-stadgan, förutsätter denna rätt ett samspel med andra grundläggande principer, såsom förbudet mot våld, internationellt samarbete och respekt för mänskliga rättigheter. I Trumps doktrin upphävs denna balans. Säkerhet görs till ett överordnat normativt argument som tillåter åsidosättande av internationella åtaganden som flyktingrätt, klimatavtal, humanitär rätt och kollektiv säkerhet.

Denna normativt unilaterala hållning innebär att internationell rätt inte längre fungerar som bindande ram, utan reduceras till ett verktyg som tillämpas selektivt. Rätten blir situationsbunden, politiserad och beroende av maktförhållanden. Detta innebär inte bara en juridisk försvagning av det internationella systemet, utan även en djup legitimitetskris.

Migration: från socialt fenomen till säkerhetshot
Ett av de tydligaste uttrycken för denna doktrinära förskjutning återfinns i strategins behandling av migration. Migration definieras uttryckligen som ett säkerhetshot, likställt med terrorism, organiserad brottslighet och spionage. På detta sätt omvandlas ett komplext socialt fenomen till ett militärt och polisiärt problem.

Detta synsätt bortser helt från migrationens strukturella och historiska orsaker, inklusive kolonial exploatering, ekonomisk ojämlikhet och långvariga politiska interventioner i det globala syd. USA:s egen roll i Latinamerika – genom statskupper, militärt stöd till repressiva regimer och ekonomisk dominans – osynliggörs fullständigt.

Migration definieras uttryckligen som ett säkerhetshot, likställt med terrorism, organiserad brottslighet och spionage. På detta sätt omvandlas ett komplext socialt fenomen till ett militärt och polisiärt problem.

I stället legitimeras repressiva åtgärder, extraterritoriell gränskontroll och långtgående externalisering av migrationshantering till stater med begränsad institutionell kapacitet. Detta strider mot principen om non-refoulement, förbud mot återsändande, som är en grundläggande regel i internationell flyktingrätt. Migranter reduceras till hot, inte rättighetsbärare, vilket i praktiken innebär en avhumanisering som strider mot hela efterkrigstidens människorättsordning.

Trump-axiomet
Strategins mest långtgående geopolitiska konsekvenser följer av uppdateringen av Monroe-doktrinen genom det som kan beskrivas som ett ”Trump-axiom”. Under förevändningen att skydda det västra halvklotet från externa aktörer formuleras en doktrin som i praktiken ger USA rätt att definiera legitimitet, säkerhet och politisk ordning.

Detta omfattar anspråk på att blockera andra staters ekonomiska närvaro, kontrollera strategisk infrastruktur, påverka energipolitik och villkora migrations- och säkerhetspolitik i regionen. I folkrättsliga termer utgör detta ett direkt angrepp på principerna om suverän jämlikhet och ekonomiskt självbestämmande. I dekoloniala termer innebär det en öppen restaurering av en imperial logik där regionen behandlas som en strategisk bakgård snarare än som en samling självständiga politiska aktörer.

Venezuela som doktrinär praktik
Den militära aggressionen mot Venezuela den 3 januari utgör den mest konkreta tillämpningen av denna säkerhetsdoktrin. Gripandet eller snarare kidnappning av den sittande presidenten och den efterföljande kontrollen över landets oljeintäkter innebär ett allvarligt brott mot förbudet mot våld, principen om suveränitet och folkens rätt till självbestämmande.

USA:s aggression mot Venezuela saknar varje erkänd rättslig grund. Den kan inte legitimeras genom självförsvar, den saknar mandat från FN:s säkerhetsråd och den vilar inte på ett giltigt och fritt samtycke från den venezolanska staten.

Aggressionen saknar varje erkänd rättslig grund. Den kan inte legitimeras genom självförsvar, den saknar mandat från FN:s säkerhetsråd och den vilar inte på ett giltigt och fritt samtycke från den venezolanska staten. Att beskriva detta i termer av stabilisering eller övergång innebär en farlig språklig förskjutning där våld normaliseras som politiskt verktyg.

Kontrollen över Venezuelas naturresurser förstärker interventionens koloniala karaktär. Naturresurser behandlas inte som uttryck för nationell suveränitet, utan som strategiska tillgångar som kan tas i anspråk för extern förvaltning. Detta strider mot rätten till permanent suveränitet över naturresurser – en norm som vuxit fram just som svar på kolonial exploatering.

Venezuela är inte ett undantag, utan en del av ett tydligt historiskt mönster. I Irak 2003 legitimerades ett krig utan rättslig grund genom säkerhetsargument som senare visade sig sakna substans. Resultatet blev statlig kollaps, massdöd och långvarig instabilitet. I Libyen 2011 omvandlades ett begränsat skyddsmandat till en praktisk regimförändring, vars efterverkningar fortfarande präglar regionen.

Palestina utgör det mest långvariga och strukturellt avslöjande exemplet. Där har decennier av militär dominans, kollektiv bestraffning och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter, som kulminerade i ett folkmord, kunnat fortgå i en kontext av straffrihet. Detta visar hur folkrätten inte upphävs formellt, men töms på innehåll genom selektiv tillämpning.

Globala konsekvenser och normerosion
Den samlade effekten av denna doktrin är en djup normerosion i det internationella systemet. När centrala aktörer öppet åsidosätter folkrättens kärnprinciper försvagas hela rättsordningens legitimitet. Rätten förlorar sin funktion som gemensamt skyddssystem och reduceras till ett instrument i maktpolitiken.

Om EU inte konsekvent försvarar internationell rätt även när den kränks av mäktiga partners, reduceras dess roll till selektiv moralism. Detta uppfattas tydligt i det globala syd och bidrar till en växande legitimitetskris.

Detta skapar en mer instabil och våldspräglad värld där styrkeförhållanden ersätter rättsliga begränsningar. För mindre och politiskt svagare stater innebär detta en ökad sårbarhet, samtidigt som incitamenten att respektera internationella normer minskar.

För EU innebär Trumps säkerhetsdoktrin en grundläggande prövning. Den skakar den tidigare strategiska alliansen mellan USA och Västeuropa, den så kallade atlantismen. Inom NATO förskjuts alliansen mot en transaktionell logik där säkerhet villkoras av ekonomiska motprestationer och ensidigt definierade krav. Detta urholkar solidaritetsprincipen och pressar europeiska stater att acceptera en säkerhetsordning där folkrättsliga begränsningar relativiseras.

För EU hotas den civila, sociala och rättsbaserade grund som unionen säger sig vila på. Om EU inte konsekvent försvarar internationell rätt även när den kränks av mäktiga partners, reduceras dess roll till selektiv moralism. Detta uppfattas tydligt i det globala syd och bidrar till en växande legitimitetskris. Det ska ändå sägas att EU inte alltid konsekvent följt den rättsbaserad internationell ordningen. Det finns flera exempel där EU tidigare tillämpat en selektiv moralism.

Avslutande reflektion
Trumps nationella säkerhetsdoktrin utgör således inte ett tillfälligt avsteg, utan en sammanhängande ideologisk ram som legitimerar hegemonisk dominans, unilateral maktanvändning och selektiv rättstillämpning. Aggressionen mot Venezuela, liksom tidigare fall i Irak, Libyen och Palestina, visar hur denna doktrin omsätts i praktiken.

Framväxten av alternativa regionala sammanslutningar och finansiella system, frikopplade från det amerikanska finansdepartementets strukturella hegemoni, är ett första men nödvändigt steg mot verklig politisk och ekonomisk frigörelse.

Att stå emot denna omstrukturering av världsordningen kräver i grunden en genomgripande process av avkolonisering av det juridiska och politiska tänkande som fortsatt präglar internationella relationer. Här handlar det inte enbart om att ersätta vissa stormakter med andra, utan om ett definitivt brott med den underordningslogik genom vilken imperialismen historiskt har reducerat nationer i det globala syd till objekt för extern kontroll och disciplinering.

I detta sammanhang framstår framväxten av alternativa regionala sammanslutningar och finansiella system, frikopplade från det amerikanska finansdepartementets strukturella hegemoni, som ett första men nödvändigt steg mot verklig politisk och ekonomisk frigörelse. Dessa initiativ utmanar inte bara existerande maktcentrum, utan ifrågasätter själva antagandet att global stabilitet måste förmedlas genom hierarkiska och asymmetriska ordningar.

I denna nya politiska horisont kan suveränitet inte förstås som ett villkorat privilegium som beviljas av Washington eller andra dominerande aktörer, utan måste återupprättas som en oförytterlig rättighet. En sådan rättighet kan endast försvaras genom internationalistisk solidaritet och genom uppbyggnaden av kollektiva säkerhetsmekanismer som gör militär aggression till en oacceptabel – politiskt, ekonomiskt och normativt – kostnad för imperiemakten.

Den avgörande frågan för det internationella samfundet – och särskilt för EU – är därför inte hur man anpassar sig till denna ordning, utan om man är beredd att försvara internationell rätt, mänsklig säkerhet och folkens rätt till självbestämmande även när det innebär att konfrontera USA.