Varför anammar den antirasistiska forskningen så ofta manliga perspektiv, trots att kvinnor ser ut att dominera fältet? Varför är intersektionen mellan kön och ras så obekväm? Vi uppmanar antirasistiska teoretiker att sluta väja för besvärliga frågeställningar och problemområden, skriver Catrin Lundström och Tobias Hübinette.

Hur ska vi beskriva samtiden? En allt snabbare tillbakagång för demokratin i världen; en stadigt växande vit maskulinitetskris med våldsamma förtecken; ett mångfacetterat feministiskt bakslag; pågående proxykonflikter i Östeuropa och Mellanöstern samt en kraftig medvind för högerpopulismen och extremhögern i Europa, som efter det amerikanska presidentvalet i november 2024 fick världens mäktigaste land och jordens rikaste män på sin sida. Det är kort och gott på många sätt en alltigenom plågsam samtid.

Parallellt med högerpopulismens framfart i världen ser vi en ny generation av svenska barn och unga som är mer eller mindre genomsyrad av en farlig kombination av nyliberalism, konservatism, högerextremism, antisemitism, konspiracism och religiös fundamentalism. Medan pojkarna och de unga männen, något svepande, dras till ”snabba cash” och drömmen om ett materiellt lyxliv – inte sällan genom gängkriminalitet – fantiserar allt fler flickor och unga kvinnor om att bli ”soft girls” i hemmets lugna vrå (som dock aldrig har varit en trygg plats för kvinnor).

Medan de unga männen dras till snabba cash – inte sällan genom gängkriminalitet – fantiserar allt fler flickor och unga kvinnor om att bli soft girls. Men av någon anledning står dessa frågor inte högst på den antirasistiska agendan.

Opinionsföretaget Ungdomsbarometerngenomförde 2024 en undersökning bland 1 500 personer som är födda 2010–17, det vill säga 7–14-åringarna som ibland kallas generation A (Alpha). Bland flickorna kunde 14% se sig som blivande ”soft girls”, alltså en framtid utan lönearbete med en partner som kan försörja dem. Endast 3% av flickorna uppfattade sig som feminister, vilket får ses som ett fullständigt nederlag för den “inkluderande” feminismen. Och väldigt få inom samma generation identifierade sig som antirasister eller miljövänner.¹

Så medan pojkarna växer upp med maskulinitetsideal som kolporteras av mäktiga influerare och suktar efter att bli rika och äga dyra statusföremål, så ansluter sig allt fler flickor till konservativa värderingar som kretsar kring hemmet och intimsfären.

För specifikt icke-vita pojkar och unga män går detta destruktiva tillstånd hand i hand med en djup segregation, misslyckade skolresultat och trasiga familjer som gör att många av dem attraheras av våld och kriminalitet eller religiös extremism. Icke-vita flickor och unga kvinnor har i sin tur patriarkala strukturer och hedersnormer att hantera.

Icke-vita flickor och unga kvinnor har i sin tur patriarkala strukturer och hedersnormer att hantera.

Men av någon anledning står dessa frågor inte högst på den antirasistiska agendan. Då tycks det enklare att enbart engagera sig för ett fritt Palestina. Vid sidan av tältlägren på campusområdena i bl a Uppsala, Lund, Stockholm, Örebro, Karlstad och KTH har sammanlagt tusentals forskare skrivit på ett flertal upprop till stöd för eldupphör. Ett stort antal artiklar har även publicerats av svenska forskare som stöttar de propalestinska protesterna, studenters tältläger, Stina Wollter och en akademisk bojkott av israeliska lärosäten (vilken i praktiken har varit svår att skilja från enskilda israeliska forskare).

I samband med utgivningen av vår nya bok, som består av en gemensam antologi med tidigare publicerade texter, har vi haft anledning att fundera över antirasismens tillstånd inom akademin i Sverige. Vad har den antirasistiska forskningen att säga om vår tid? Varför anammar den antirasistiska forskningen så ofta manliga perspektiv, trots att kvinnor ser ut att dominera fältet? Vari består svårigheterna i att kombinera feministiska och antirasistiska ingångar? Eller snarare: varför är intersektionen mellan kön och ras så obekväm?²

Varför anammar den antirasistiska forskningen så ofta manliga perspektiv, trots att kvinnor ser ut att dominera fältet? Vari består svårigheterna i att kombinera feministiska och antirasistiska ingångar? Eller snarare: varför är intersektionen mellan kön och ras så obekväm?

Trots den tilltagande, och högst verkliga, könspolariseringen i det svenska samhället och politiken ser vi en tendens till att tolkningsföreträdet vad gäller feministiska frågor håller på att flyttas högerut, bort från den antirasistiska – och även genusvetenskapliga – forskningen. Detta politiska skifte är något som vi spårar tillbaka till genusforskningens och antirasismens tafatta försök att nå en heltäckande intersektionalitetsanalys – minus ras, naturligtvis, då Sverige och större delen av den svenska akademin fortsatt klamrar sig fast vid ett färgblint rasismparadigm.

Intersektionalitetsbegreppets framfart tycks ha parat sig med en populistisk identitetspolitik och idén om en imaginär allinkluderande feminism, som förvisso kantas av upprepade kancelleringar av ”vita feminister” och så kallade genuskritiker. Snarare än att problematisera både feminismen och antirasismen har intersektionalitetstänkandets inträde i Sverige understött uppbyggandet av bilden av den vita kvinnan som snart varande rasismens främsta ansikte, vilket den antirasistiska forskningen inte har haft något att invända emot.³

Ett utfall av det återkommande utpekandet av ”antigenusrörelsen”, TERF:s och andra oönskade element – som i breda lager blivit legio inom genusforskningen och queerfeminismen – har enligt vår betraktelse blivit att vita kvinnors huvuduppgift inom den antirasistiska vänstern har kommit att bli värnandet om de grupper som för tillfället pekas ut som samhällets mest marginaliserade minoriteter. Det kan handla om transkvinnors rättigheter, muslimers erkännande (inte sällan med manliga muslimer som representanter för gruppen) och gängkriminella pojkars utsatthet. Liksom bland migrationsforskarna finns det inom den feministiska forskningen ett antirasistiskt vurmande för förenklade, gärna könlösa ”offerkategorier”, så som ”flyktingar”, ”migranter”, ”papperslösa” eller ”asylsökande”.⁴

Vita kvinnors huvuduppgift inom den antirasistiska vänstern har kommit att bli värnandet om de grupper som för tillfället pekas ut som samhällets mest marginaliserade minoriteter. Måhända är detta vänsterns version av högerns soft girls, som avspeglar ett identitetsmässigt fokus på moderlighet och osjälviskhet.

Det är naturligtvis helt i sin ordning att vita kvinnor engagerar sig i dessa utsatta grupper. Samtidigt undrar vi om det inte också är ett resultat av att vita kvinnor som riktar blicken mot sin egen kategori eller sin egen underordning riskerar att pekas ut som trångsynta ”vita feminister”, eller till och med som ”rasister”, inom vilken den vita, heterosexuella ciskvinnan symboliserar otvetydigt förtryck och överordning. Det enda sättet att undvika denna oönskade utnämning blir då att vända sig till och värna om andra förtryckta grupper, gentemot vilka den vita kvinnan intar en ensidigt privilegierad ställning (i frånvaron av en intersektionell analys).

Måhända är denna omsorg något av vänsterns softa version av högerns ”soft girls”, som avspeglar ett identitetsmässigt fokus på moderlighet och osjälviskhet. Att bry sig om icke-vita pojkar och män (eller transpersoner) blir ett effektivt sätt att ta sig ut ur högerns ”soft girl”-idé utan att inta en feministisk position som riskerar att rubba balansen mellan könen.

Vi har naturligtvis inget emot nya solidaritetsband och nya politiska allianser. Däremot kan vi konstatera att vänsterns distansering till den vita heterosexuella kvinnan kan komma att göra henne till ett lätt byte för högern i ett alltmer polariserat ideologiskt landskap, där högern, för att citera Donald Trump, insisterar på att ”skydda kvinnor, vare sig de vill det eller inte”.⁵Högern säger sig med andra ord stå på den vita kvinnans sida alltmedan vänstern undan för undan släpper taget om den biologiska (vita) kvinnan.

Om den biologiska, vita heterosexuella kvinnan enbart uppfattas som en symbol för rasism och privilegier i en kamp om utsatthet och marginalisering – förutsatt att hon inte omedelbart tar avstånd från allt som kan knytas till en föreställd ”vit” feminism, är risken – eller chansen, beroende på hur man ser på det – stor att exempelvis värnandet av utsatta flickor på SIS-hem och engagemanget för offer för olika typer av våld och sexuella övergrepp mot kvinnor snart uppfattas som högerfrågor.

Som exempel meddelade justitieminister Gunnar Strömmer (M), jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) och socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) i april 2024, i linje med vårt resonemang, att de stärker arbetet mot mäns våld mot kvinnor, liksom mot hedersrelaterat våld och förtryck. Den 1 juli i år kom även en utökad lag mot sexköp via digitala tjänster.

Ett vänsterperspektiv som alienerar vita kvinnor genom att endera osynliggöra eller skuldbelägga dem, lär helt enkelt få många av dem att till slut ansluta sig till högersidan. Den konservativa högern blir i och med en sådan utmanövrering åtminstone en plats där vita kvinnor slipper kritik och därtill tilldelas en självklar roll som nationens mödrar, ”soft girls” eller individualistiska karriärkvinnor. Kanske är det här vi hittar förklaringen till att allt fler högerpartier i OECD-länderna, såsom i Italien, Storbritannien, Japan, och Frankrike, företräds av kvinnor.

Ett vänsterperspektiv som alienerar vita kvinnor genom att endera osynliggöra eller skuldbelägga dem, lär helt enkelt få många av dem att till slut ansluta sig till högersidan. Den konservativa högern blir i och med en sådan utmanövrering åtminstone en plats där vita kvinnor slipper kritik och därtill tilldelas en självklar roll.

En sådan bristfällig intersektionell analys – där frånvaron av ett entydigt förtryck likställs med en enhetlig makt och överordning (och med att vara ”rasist”) – medför att vita kvinnor tvingas förneka sina erfarenheter av förtryck eller tillhörighet, då de förefaller oförenliga med antirasismens förenklade tolkning av rasismens logik, liksom med vänsterns stelbenta syn på över- och underordning sådan den framträder bakom det antiimperialistiska och dekoloniala perspektivet.

Vi betraktar dessa synsätt som ett avsteg från såväl postkoloniala synsätt som intersektionalitetsbegreppets ursprungliga innebörd, då varken privilegier eller underordningar här ses som intersektionella.

Ett problem med normkritik i alla dess varianter är att den tenderar att centrera och förstärka den norm som den föresatt sig att utmana. På samma sätt ställer ironiskt nog den antirasistiska kritiken mot vita kvinnor och ”den vita feminismen” åter den vita kvinnan i centrum för analysen. Genom att framställa det som att vita heterosexuella kvinnor och vita feminister innehar en allomfattande och omnipotent position, som ska ta ställning för allt och alla – utom sig själva – blir resultatet att de placeras i ett ständigt reproducerat centrum. Det handlar om ett subjekt som ska svara för allt och alla (vilket i alla hänseenden har spillt över på genusvetenskapen som disciplin).⁶

På den andra sidan av det politiska spektrumet skönjer vi en problematisk fastlåsning av olika grupper eller subjekt, där alla är tvungna att hålla sig inom och tala om och utifrån sina förtryckta positioner, om än alltid i Kampens riktning: från muslimska kvinnor i slöja som i alla situationer förväntas stödja kampen mot Israel och imperialismen, till transpersoner som i varje läge fordras framhålla den lyckade transitionen.⁷

Icke-vita minoritetskvinnor som lämnar sin förväntade plats inom rasismens gränser och talar ut om patriarkala tendenser bland minoritetsmän eller för den delen ansluter sig till liberala tankegångar, hängs ut som svikare och förrädare.

Andra kvinnor blir således återigen förpassade till marginalen i en analys som centrerar (kritiken mot) den vita kvinnan. Icke-vita minoritetskvinnor som emellertid lämnar sin förväntade plats inom rasismens gränser och talar ut om patriarkala tendenser bland minoritetsmän eller för den delen ansluter sig till liberala tankegångar, hängs ut som svikare och förrädare av både vita och icke-vita antirasistiska män som anspelar på sin moraliska överlägsenhet i Kampen. Detta samtidigt som de icke-vita kvinnorna fortsatt har att hantera verkliga kulturella spänningar liksom en kombination av rasism och sexism i sina vardagsliv. Följer de inte den manliga manualen riskerar de att utpekas som ”husblattar” som enkom reproducerar den strukturella diskrimineringen, den vita hegemonin och den rasistiska ordningen, likt Masoud Kamali skriver i Parabol nr 11/25. Att icke-vita kvinnor skulle kunna ha ett eget intresse av att utmana patriarkatet i alla dess former och färger tycks inte ha föresvävat den antirasistiska analysen.

En annan tendens som vi vill lyfta fram bland i synnerhet manliga postkoloniala och inte minst dekoloniala vänsterforskare, inom den antirasistiska forskarvärlden, är benägenheten att skriva fram ”stora teorier” (så kallade grand theories) om endera den globala strukturella rasismen eller om den antiimperialistiska, dekoloniserade utopiska framtiden.⁸ Sociologen Loïs Wacquant kallar detta för ”metodologisk globalism”, där hela världens komplexitet reduceras till ett homogent ”globalt Syd” eller där en och samma analys läggs på skilda historiska skeenden.⁹

Ett exempel på den här metodologiska slagsidan är teoribildningen kring racial capitalism, som används utan konkretion för att beskriva allt från slaveri, arbetslöshet, exploatering, bostadssegregation, migrationspolitik till privatiseringar runtom i världen, oavsett om det rör sig om inkluderande eller exkluderande processer i Tyskland, Argentina, Sydkorea eller Saudiarabien.¹⁰ På så sätt blir det oklart vilka processer (inom endera kapitalismen eller rasismen) som leder till vilka utfall.

Ett bakomliggande skäl till förtjusningen över svepande grandiosa teoretiseringar tror vi kan hittas i att forskaren själv här kan framstå som den sanna aktivisten. Med detta upplägg kan forskaren och aktivisten förkroppsligas i en och samma – inte sällan vita manliga – person(a): den som förväntas leda kampen.

Som ett resultat av dessa förment visionära utblickar mot det globala Syd tonas samtidigt de motsättningar som empiri alltid rymmer ned. Avståndet till empiri, i form av antingen kvalitativa eller kvantitativa data, gör det, så att säga, enklare att omvandla fakta och empiri till ideologi med vidhängande självklara politiska analyser och svar. En sådan önskan om att omfamna hela världen, hela historien och hela mänskligheten leder ofta till en beklämmande, onyanserad antiimperialistisk slutsats, där det globala Syd ter sig som en enhetlig (antiimperialistisk) röst, en föreställning som skulle vara mycket svårt att belägga med stöd i empiriska data.

I dag refererar inte bara teoretiker som Boaventura de Sousa Santos eller Walter Mignolo till ”röster” från ett homogeniserat globalt Syd.¹¹ Förenklingen letar sig in i allehanda avhandlingar, antologier och tidskriftsartiklar som anser sig kunna sammanfatta tillståndet i det globala Syd i en enda bisats.

Ett bakomliggande skäl till förtjusningen över dessa svepande grandiosa teoretiseringar tror vi kan hittas i att forskaren själv här kan framstå som den sanna aktivisten. Med detta upplägg kan forskaren och aktivisten förkroppsligas i en och samma – inte sällan vita manliga – person(a): den som förväntas leda Kampen och ”massan” mot den slutgiltiga revolutionen. Därtill attribueras denna person ett symboliskt kapital som erbjuder ett närmast gränslöst utrymme, både på ett teoretiskt och personligt plan. Genom att skänka de förtryckta en röst, ökar de så att säga samtidigt värdet av sin egen röst.¹²

Vi skulle i stället vilja uppmana antirasistiska (och feministiska) forskare till studier som går på tvärs emot förgivettagna teman, kategorier och gränsdragningar, och inte väjer för svåra eller besvärliga frågeställningar och problemområden. Vi vet att arbetarklassen mycket väl kan vara konservativ, muslimer homofoba och homosexuella män nyliberala, eller att araber kan förakta svarta, liksom svarta kan förakta asiater (och vice versa), för att uttrycka det krasst. Olika teoretiker har kallat det för falskt medvetande, interpellation, subjektifiering eller symboliskt våld.

Vi vet att arbetarklassen mycket väl kan vara konservativ, muslimer homofoba och homosexuella män nyliberala, eller att araber kan förakta svarta, liksom svarta kan förakta asiater (och vice versa), för att uttrycka det krasst.

Vi vet också att områden som jämställdhetspolitik, migration och mångfald liksom homosexuellas och transpersoners rättigheter har utvecklats sida vid sida sedan 1970-talet och framåt. Följaktligen är det inte förvånande att dessa grupper ställs mot varandra på olika sätt, i nationalismens, nyliberalismens eller konservatismens tid, ovanpå de inneboende motsättningar som redan ryms inom rättighetsparadigmet.

När ett flertal tidigare marginaliserade grupper simultant tillskansar sig röster och rättigheter i samhället – bland dem kvinnor, homosexuella, transpersoner, adopterade och olika etniska, rasliga och religiösa minoriteter (vilka alla har fått finna sig i att samsas om utrymmet vid sidan av den vite, heterosexuelle mannens hegemoni) är det inte svårt att förstå att det uppstår komplexa friktioner och krockar. Dessutom är dessa grupper både olika sinsemellan och inbördes intersektionella.

Vi instämmer här med historikern och genusvetaren Sara Edenheim i att lösningen på dessa ojämlikheter inte kan vara att hitta den mest förtryckta gruppen bland dem/oss inom ramen för en nyliberal och moralistisk, individualistisk dröm om inkludering. I stället tror vi att det är mer fruktbart att studera hur privilegier och underordning samverkar i olika positioner, situationer och strukturella ordningar, och i möjligaste mån försöka sätta siffror på denna komplicerade verklighet i hopp om att förändra den.¹³

Med detta resonemang följer också en påminnelse om att subjektspositioner som uppfattas som underordnade och subalterna inte nödvändigtvis står i opposition till makten. De utgör därmed inte några essentiella motståndspositioner, som befinner sig utanför de dominerande strukturer och diskurser som omger och konstituerar alla subjekt. Förtryckta grupper präglas nämligen av sina positioner i det sociala rummet liksom alla andra grupper gör och de kan därmed även reproducera olika maktordningar hur obekvämt det än må vara att ta till sig det.

Med detta resonemang följer också en påminnelse om att subjektspositioner som uppfattas som underordnade och subalterna inte nödvändigtvis står i opposition till makten. De utgör därmed inte några essentiella motståndspositioner.

Den som funderar kring kön och genus måste exempelvis fråga sig om förekomsten av trans enbart är ett progressivt uttryck för könsöverskridande, eller om denna form av könsöverträdande också speglar den rådande könspolariseringen på andra sätt, och därmed om trans som fenomen i sig själv utmanar, eller rentav lägger tillrätta, gränser rörande kön och könsidentitet, inom ramen för den nya könskonservatism som just nu sköljer över oss.

En viktig nöt att knäcka för att ta sig an detta analytiska omak är att göra upp med vad vi ser som åtminstone två tydliga tendenser inom den antirasistiska (och feministiska) forskningen, liksom inom vänstern överlag. Den första tendensen handlar som tidigare nämnts om vurmandet för mytiska, homogena offergrupper – som av en händelse befinner sig långt från ens egna sociala liv och därmed kan uppfattas som endimensionella varelser utan något eget aktörskap att tala om, vilket i sin tur gör det möjligt att tala för dem, snarare än med dem. Den andra tendensen handlar om sammanblandningen mellan analys och aktivism. Denna hopgyttring gör forskningen normativ snarare än utforskande.

Vi uppmanar förstås inte forskare att sluta engagera sig politiskt i samhällsutvecklingen utanför akademin. Men när analysen blir detsamma som ändamålet och inte minst som slutmålet riskerar den att bli enfaldig och ofta tämligen intetsägande, parad med svulstiga slutsatser som kan reproduceras i all oändlighet för att kunna bibehålla den egna motståndspositionen som varande en radikal och progressiv antirasistisk (och feministisk) forskare.

Inom den antirasistiska forskningen ser vi att besattheten av att identifiera den strukturella rasismen har vänt bort blicken från den internationella forskningstradition som omger den kritiska ras- och vithetsforskningen.

Inom den antirasistiska forskningen ser vi att besattheten av att identifiera den strukturella rasismen har vänt bort blicken från den internationella forskningstradition som omger den kritiska ras- och vithetsforskningen. Att forska om ras översätts därmed till att enbart konstatera förekomsten av rasism(en) och i slutändan att visa upp sig själv som en radikal antirasist, för att uttrycka det enkelt.¹⁴ Den som kan peka ut andra som rasister framstår omedelbart som antirasist, medan den som identifierar komplexa förhållanden inom och mellan minoritetsgrupper blir till en killjoy i förhållande till den goda antirasistiska stämningen och sammanhållningen, för att tala med Sara Ahmed.

Slutligen vi vill säga att vi trots denna i vissa stycken skoningslösa kritik inte ser oss själva som rätt och slätt ståendes helt utanför den analys som vi har erbjudit här ovan. Men vi tror inte att det är fruktbart att fortsätta i upptrampade spår och vi efterlyser nya sätt att ta oss an den tid som vi står inför. Vi välkomnar därför ett kritiskt samtal som vi tror är absolut nödvändigt för att den progressiva, antirasistiska och feministiska forskningen överhuvudtaget ska ha något relevant att säga om samtiden och ytterst kunna överleva i framtiden.