Är det genom att lära sig om sex på förskolan som barn kan bli motståndskraftiga mot övergrepp? Det hävdar Magdalena Hulths nya avhandling Vi pratar inte om det- Barns och pedagogers handlingsutrymme i förskolans sexualpedagogiska diskurser. Magdalena Nordin hamnar på en märklig disputation.

Allt började med en inbjudan till en disputationsfest. Förfrågan kom från en vän och var tänkt som en trevlig aktivitet. Jag tyckte det hela lät festligt och i samma stund som jag hade tackat ja, letade jag också upp avhandlingen som fanns tillgänglig på nätet. Den blivande doktoranden, Magdalena Hulth, skulle disputera i förskoledidaktik och jag tyckte hennes val av ämne lät intressant. Pedagogisk forskning ligger nära till hands eftersom jag är utbildad lärare. Det är påsk och jag har inget speciellt inplanerat. Så jag börjar läsa.

På förstasidan möts jag av en illustration gjord i bleka färger med motiv av fiskar, blommor, trollsländor, bin och några klossar med bokstäver på. Avhandlingen inleds med ett grafiskt kollage som består av en brokig skara citat som är hämtade ur det offentliga samtalet. Genom att göra olika nedslag illustrerar Hulth en debatt som blivit polariserad och infekterad. I texten ställer hon sig kritisk till den växande synen på barn som oskuldsfulla, icke-sexuella och i behov av skydd från sexuell kunskap, som oftast bedrivs av konservativa och nationalistiska rörelser.

Magdalena Hulth ställer sig kritisk till synen på barn som oskuldsfulla och icke-sexuella, som hon menar bedrivs av konservativa och nationalistiska rörelser. Istället argumenterar hon för att barns sexualitet ska ses som något viktigt.

Istället argumenterar hon för att barns sexualitet ska ses som något viktigt, som finns formulerat i avhandlingens syfte: “Bland forskare är det dock många som lyfter vikten av att barn redan i förskoleåldern får kunskap om sexualitet, dels för att främja en god sexuell hälsa i nuet och för framtiden, dels för att göra barn mer motståndskraftiga mot sexuella övergrepp”.

När jag läser ”göra barn motståndskraftiga mot sexuella övergrepp” så undrar jag om ett förändrat arbetssätt i förskolan verkligen är rätt typ av lösning på den här typen av problem. De teorier som jag tidigare hade läst in mig på, skulle hävda att det är mycket svårt att förutspå ett visst resultat vid den här typen av riktad insats. Ett förändrat arbetssätt i förskolan skulle också ses som en liten och avgränsad åtgärd i förhållande till “sexuella övergrepp” som de skulle definiera som ett stort komplext ämne.

De teorier som jag tidigare hade läst in mig på, skulle hävda att det är mycket svårt att förutspå ett visst resultat vid den här typen av riktad insats. Ett förändrat arbetssätt i förskolan skulle också ses som en liten och avgränsad åtgärd i förhållande till sexuella övergrepp.

Längre ner i texten ser jag att Hulth har valt Foucault och Butler som teoretisk utgångspunkt. Det gör hennes syftesformulering mer begriplig. Butler, som är starkt inspirerad av Foucault, är mest känd för performativitetsteorin, som utgår från att något ständigt konstrueras och omskapas av omgivande normer, handlingar och språk. Hulth har uttryckt sig så här: “I och med definitionen av sexualitet som något allmänmänskligt och subjektet som i ett ständigt omkonstituerande förstås det sexuella subjektet i den här avhandlingen som att det blir till på olika sätt beroende av de normer som präglar en viss tid och en viss plats.”

Om man utgår från att sexualiteten blir till genom omgivande upprepade handlingar, blir ett medvetet handlande en mycket viktig åtgärd. Men om man istället skulle luta sig på teorier som hävdar det motsatta, att sexualiteten finns i människan som en verklig underliggande struktur, så skulle ett förändrat arbete i en förskola inte få samma tyngd.

Hulth vill förändra synen på sexuella lekar och tillåta dem mer, för att utveckla kritiska färdigheter för att känna igen och hantera övergreppssituationer. Hon ställer sig kritisk till att pedagoger ska fungera som övervakare av barns sexualitet.

När jag går vidare till nästa kapitel, så läser jag det med stort nöje, eftersom “Tidigare forskning” brukar vara den bästa delen i en avhandling. Det är lite som att gå hem till en okänd person, plocka en slumpmässig faktabok ur en bokhylla, som man läser från pärm till pärm. Här redogör Hulth hur synen på sexualitet har sett ut under olika tidsperioder. Den tidigare forskningen knyter an till hennes problemformulering, då den visar att vi har gått tillbaka till en mer restriktiv syn på barns sexualitet, som mer liknar det som var dominerande på tidigt 1900-tal. Utvecklingen tycks bero på flera saker, en sak som Hulth valt att lyfta är den samtida diskussionen om samtycke, barns rätt till kroppslig integritet, som också finns formulerad i Skolverkets styrdokument. Det framkommer tydliga skillnader från 70-talets pedagogik, då man hade ett mer tillåtande förhållningssätt till barns sexuella lekar och hon menar att de tillfällen då barn får kunskap om sin egen sexualitet har minskat.

I den här delen används Foucault, Sexualitetens historia – viljan att veta som analysverktyg. Med den utgångspunkten ställer Hulth sig kritisk till att pedagoger ska fungera som övervakare av barns sexualitet och lyfter fram flera argument, bland annat detta: “Med en syn på barnet som icke-sexuellt blir barnet positionerat som passivt och i behov av skydd från den vuxna sexualiteten. Barns egna sexuella uttryck förstås då som något onormalt som måste åtgärdas. Robinson betonar att det också ökar barns sårbarhet för exploatering och övergrepp, eftersom de förnekas kunskap till att utveckla kritiska färdigheter för att känna igen och hantera övergreppssituationer.”

När Hulth skriver att barn bör “utveckla kritiska färdigheter för att känna igen och hantera övergreppssituationer” så stänger jag ner datorn och skickar ett SMS till min vän att avhandlingen var bland det värsta jag läst.

Vid meningen “utveckla kritiska färdigheter för att känna igen och hantera övergreppssituationer” så stänger jag ner datorn, skickar ett SMS till min vän att avhandlingen var bland det värsta jag läst. Några timmar senare får hon ett nytt meddelande som är mer nedtonat. Dels ville jag inte försätta henne i en besvärlig sits, men främst eftersom jag fortfarande var intresserad av att gå på disputationsfesten, fast av helt andra skäl.

Från och med nu börjar jag läsa avhandlingen på ett helt annat sätt. Jag börjar även skriva ner olika stycken och citat ur hennes text som jag postar i dagboksform på ett forum på nätet: “Avhandlingens fokus på normer och diskurser kring sexualitet och barns och pedagogers handlingsutrymme i förskolan gör den inte bara forskningsmässigt angelägen, utan också utbildningspolitiskt betydelsefull.” Jag skriver: utbildningspolitiskt betydelsefull, gud vilken mardröm. “I förlängningen avser avhandlingen bidra med kunskap för att belysa, problematisera och motverka att sexualitet och sexualundervisning används i förtryckande syfte i samhället, både i mellanmänskliga relationer och som maktmedel riktat mot samhällets yngsta medborgare.”

Jag går tillbaka till hennes inledning. Beskrivningen av de nationalistiska krafterna och den polariserade debatten. Frågar mig själv om det över huvud taget går att kritisera avhandlingen utan att klassas som högerextrem. Jag var ju bara en helt vanlig person som kände att allting var så himla fel. “Barn som sexuella medborgare… Förskolan som sexualpedagogisk arena…”

Efter ett tag märkte jag att flera andra började läsa och engagera sig i mina anteckningar. Bland annat får jag detta meddelande: “Glad påsk! Men alltså förskolan som sexualpedagogisk arena, fy fan vad äckligt, jag kan knappt tro att det är sant.”

Efter ett tag märkte jag att flera andra började läsa och engagera sig i mina anteckningar. Bland annat får jag detta meddelande: Glad påsk! Men alltså förskolan som sexualpedagogisk arena, fy fan vad äckligt, jag kan knappt tro att det är sant.

Det var skönt att få lite sällskap i läsningen som började bli ganska ansträngande. Men även bra att få bekräftat att andra lade märke till samma saker i texten, som jag också hade sett. Så jag fortsätter att posta citat:

”I linje med Foucault förstår jag de regler och förbud som de sexualpedagogiska diskurserna präglas av, som att de konstituerar barnsubjektet som icke-sexuellt, men på samma gång sexualiserar det. Reglerna mot barns (sexuella) handlingar beskrivs bland annat finnas för att skydda dem från att överskrida varandras gränser, vilket implicerar en förväntan på att sådana handlingar faktiskt kommer att utföras.”

I samband med mina anteckningar så börjar jag också kommentera dem för att pröva olika tankar, som sker rätt spontant och oreflekterat: “Läste just ett stycke som handlar om att skydda barnen från varandra i sexuella sammanhang (barn är dåliga på att respektera gränser, de biter och slår varandra hela tiden och tittar man bort en sekund så blir det typ som Flugornas herre). Alltså när jag växte upp så visste man att man inte fick leka vilka lekar som helst, det var kul och förbjudet.”

Jag fick lust att ta med samma fråga till disputationsmiddagen, som ett slags experiment. Egentligen visste jag redan svaret eftersom man inte behöver inte läsa särskilt många sidor i Sexualitetens historia för att inse att Foucault skulle ha väldigt många invändningar mot mitt resonemang. Dessutom har Hulth varit väldigt tydlig med att det inte går att göra antaganden om barns sexualitet genom vuxnas minnen från sin egen barndom. Något som verkar vara rimligt eftersom hennes kritik får brett stöd från annat håll. Men olika teorier kan tolka samma situation på olika sätt, eftersom de bygger på olika grundantaganden om människan. Min fråga handlade egentligen om att starta en diskussion kring valet av teori. Jag tänkte att hon någon gång under sina fyra år borde ha stött på en situation där hon märkt att teorierna inte stämmer överens med verkligheten, något som hade fått henne att tvivla, det hade varit intressant att titta på.

Hulth menar att förskolan bör ge förutsättningar för barn att kunna vara och bli de sexuella medborgare som ett demokratiskt, inkluderande, jämlikt och jämställt samhälle eftersträvar.

Samtidigt visste jag inte om min fråga skulle uppfattas som legitim, just på grund av Foucaults syn på intuition. Kritisk realism är en annan vetenskapsfilosofi som finns beskrivet i boken Att förklara samhället. Där betonas vikten av att av att den konkreta verkligheten ska ligga till grund för vilka teorier som används för att beskriva den, inte tvärtom. Kritisk realism lutar sig både på idén om människans formbarhet, samtidigt som de utgår från att verkligheten och människan har en fast kärna. Med den utgångspunkten kan man också anta att människan kan använda sitt förnuft och intuition för att läsa av verkligheten, eftersom själva iakttagelsen kan bestå av en förmåga av att förstå en komplex situation. När man märker att det inte stämmer med begrepp och abstraktioner som används, så kan det betyda att det finns någon substans i den iakttagelsen.

Disputationsfesten låg fortfarande kvar och hägrade, men ju mer jag tänkte på mina frågor, desto mindre stod festen kvar som ett alternativ. Jag hade blivit inbjuden i egenskap av vän och att förstöra en hel tillställning med en massa jobbiga diskussioner kändes inte lämpligt. Dessutom var vi insyltade i samma bekantskapskretsar, som kunde ställa till det socialt.

Lösningen på mitt problem var egentligen mycket enkel. Jag skulle tacka nej till festen, men delta i disputationen. Samma kväll skickade jag ett mejl till en av handledarna, presenterade mig som forskningsintresserad gymnasielärare och informerade om att jag hade förberett 3-5 frågor. Handledaren bekräftade att det var fullt möjligt att ställa dem, men tillade samtidigt att det inte var särskilt vanligt med publikfrågor, eftersom de flesta brukar vara ställda när disputationen är över. På något sätt kände jag mig lugn av hennes svar. Nu skulle jag få allting ordentligt förklarat och de frågetecken som jag bar på skulle redas ut.

Jag hade blivit inbjuden i egenskap av vän och att förstöra en hel tillställning med en massa jobbiga diskussioner kändes inte lämpligt. Dessutom var vi insyltade i samma bekantskapskretsar, som kunde ställa till det socialt.

Fredagen den 25 april 2025 står jag utanför aulan på pedagogiska institutionen på Stockholms universitet. Jag är ute i god tid. Alla bord i lokalen är reserverade, så jag ställer mig på ett onaturligt ställe mitt i rummet, samtidigt som jag oroar mig för att min närvaro ska verka suspekt. Efter en stund dyker två personer upp, som jag är bekant med. De är festklädda från topp till tå och jag märker att de tycker att de inte riktigt får ihop situationen när de ser mig i det här sammanhanget. Dörrarna öppnas och vi hamnar bredvid varandra på samma rad.

Aulan fylls på och till slut är den helt fullsatt. På scen sitter Magdalena Hulth tillsammans med opponenten Cecilia Åsberg från Linköpings universitet. Åsberg börjar med att hälsa alla välkomna. Hon berättar för publiken att opponeringen mer kommer att likna ett samtal. En powerpoint går igång på en stor projektorduk och Åsberg påbörjar en sammanfattande presentation av Hults avhandling. Syftesformuleringen läser hon innantill: “Bland forskare är det dock många som lyfter vikten av att barn redan i förskoleåldern får kunskap om sexualitet, dels för att främja en god sexuell hälsa i nuet och för framtiden, dels för att göra barn mer motståndskraftiga mot sexuella övergrepp.”

De frågor som jag hade förberett handlade delvis om att lyfta fram citat som jag tyckte var problematiska. Genom att ge dem uppmärksamhet och peka på vissa formuleringar, så skulle de utgöra tillräcklig kritik i sig. Men när jag insåg att Åsberg lyfte fram samma textstycken, fast i positivt syfte, så föll hela min idé.

De frågor som jag hade förberett handlade delvis om att lyfta fram citat som jag tyckte var problematiska. Genom att ge dem uppmärksamhet och peka på vissa formuleringar, så skulle de utgöra tillräcklig kritik i sig. Men när jag insåg att Åsberg lyfte fram samma textstycken, fast i positivt syfte, så föll hela min idé. Ett av dessa citat handlar om att använda förskolan som en “arena för samhällsförändring”, där går Åsberg ner i tempo i läsningen: “Om förskolan ska vara en arena för samhällsförändring, behöver det vara möjligt att problematisera hur den informella sexualundervisningen är formad för att ge förutsättningar för barn att kunna vara och bli de sexuella medborgare som ett demokratiskt, inkluderande, jämlikt och jämställt samhälle eftersträvar.”

Presentationen sammanfattas med orden “ett enormt viktigt kunskapsbidrag”, samtidigt som hon undrar om det inte borde skrivas in i läroplanen. Hulth invänder dock, istället vill hon se en implementering i lärarutbildningarna. Åsberg har en lyrisk framtoning och ger generöst med beröm, berättar att hon håller med om allt, samtidigt som hon lite skämtsamt säger att hon borde vara objektiv, som ett sätt att påminna sig själv och andra om att hon fortfarande är medveten om sin roll på scen. Samtalet fortsätter och vid något tillfälle sägs något som genererar ett medhållande skratt i hela publiken. Jag får känslan av att det inte är en enda person i det här rummet som inte står på hennes sida. Till slut kommer de fram till den fråga jag väntat på allra mest:

Åsberg: Val av teorier. Varför har du valt Foucault och Butler?

Hulth: Det kändes naturligt.

Inga motfrågor.

På något konstigt sätt får jag en känsla av att det inte är socialt accepterat att ställa kritiska frågor, trots att jag befinner mig på en disputation. Hulth har hela tiden något lättsamt i blicken, som att hon redan har gått i mål. Hon ser så lycklig ut och jag känner starkt att jag inte vill förstöra den här fina stunden som hon har väntat på så länge. Jag tänker tillbaka på hennes förord. Hon delar med sig av sina personliga tankar, hennes prestationsångest som hon haft under processens gång, hur hon har kämpat och övervunnit den på olika sätt. Nu har hon tagit sig ända hit och hon tackar alla som har stöttat henne under vägens gång.

Åsberg har en lyrisk framtoning och ger generöst med beröm, berättar att hon håller med om allt, samtidigt som hon lite skämtsamt säger att hon borde vara objektiv. Ett medhållande skratt i hela publiken. Jag får känslan av att det inte finns en enda person i det här rummet som inte står på hennes sida.

Jag stoppar tillbaka mina förberedda anteckningar i väskan, fast besluten om att det inte kommer att bli någon frågestund. I efterhand har jag förstått att jag inte upplevt något konstigt, eftersom disputationer går till på det här sättet. Henrik Åström Elmersjö från Umeå universitet har skrivit artikeln Att beskriva en disputationsakt. Texten är framtagen eftersom han ser ett behov av att skapa informationsmaterial som förklarar för utländska opponenter hur en svensk disputation brukar gå till, så att de kan följa de sociala koderna: “Det kan mycket väl vara så att själva upplägget för disputationen, tillsammans med de normer som finns angående hur en disputation ska gå till, skapar dåliga förutsättningar för en verkligt kritisk granskning. /…/ Jag uppfattar normerna för disputationsakter i våra ämnen, historia och ekonomisk historia, som tämligen tydliga när det gäller att stämningen vid disputationen inte ska bli otrevlig och att alla närvarande har någon form av socialt ansvar för att alla som är direkt inblandade i disputationsakten kommer därifrån med sin värdighet någorlunda bevarad.”

Med de orden blev allt mer begripligt. Det var mer som en tidig start på disputationsfesten och att gå in och förstöra festen med kritiska frågor kändes väldigt opassande. Min irritation flyttas mer och mer till dem runt omkring, eftersom jag tycker att Hulth delar med sig av några intressanta iakttagelser. Dels hur formuleringar i Skolverkets styrdokument skapar ett pedagogiskt visst typ av förhållningssätt. Hon ställde sig även frågande om kramar verkligen är ett fungerande verktyg för att lära ut samtycke, eftersom det inte är säkert att barn kan överföra förmågan till sexuella situationer i framtiden. Hennes idé till studie är tilltalande, men ställer mig fortfarande frågande till helheten.

Till slut är det dags för betygsnämnden att ställa sina frågor:

Betygsnämnd: Varför har du valt Foucault?

Hulth: Det skulle kännas absurt att inte ha med honom i det här sammanhanget. Att inte ha honom tillsammans med de andra under mitt teoretiska paraply.

Ordet går vidare och när alla i nämnden får säga sitt, så avslutades hela disputationen med en stor applåd. En av handledarna tar över mikrofonen, tackar alla och berättar att det finns möjlighet för publiken att ställa frågor. Hon tillägger samtidigt att “alla nödvändiga frågor lär väl vara ställda vid det här laget”. Publiken svarar med ett varmt skratt.

En av handledarna tar över mikrofonen, tackar alla och berättar att det finns möjlighet för publiken att ställa frågor. Hon tillägger samtidigt att alla nödvändiga frågor lär väl vara ställda vid det här laget. Publiken svarar med ett varmt skratt.

Från början tyckte jag att situationen var märklig eftersom det kändes nonchalant att göra ett sådant uttalande när jag faktiskt hade kommunicerat och uttryckt ett tydligt önskemål om att få ställa ytterligare frågor. Men jag tänker att det också skulle kunna vara sagt i form av omtanke, att ge en hint om att det inte passar, för att på något sätt skydda mig. Som Åström Elmersjö beskriver: “Den som är omedveten om de sociala normer som råder i ett visst sammanhang kan försättas i svåra situationer.”

Jag räckte trots detta upp handen och ställde följande fråga:

– Jag skulle vilja formulera en fråga utifrån en analysmodell som jag hittat i boken “Utvärdering i socialt arbete”. Det textstycke som jag vill titta på är detta: “Med en syn på barnet som icke-sexuellt blir barnet positionerat som passivt och i behov av skydd från den vuxna sexualiteten. Barns egna sexuella uttryck förstås då som något onormalt som måste åtgärdas. Robinson betonar att det också ökar barns sårbarhet för exploatering och övergrepp, eftersom de förnekas kunskap till att utveckla kritiska färdigheter för att känna igen och hantera övergreppssituationer.”

Den analysmodell som jag valt, delar upp verkligheten i insats, mekanism och resultat istället för enbart insats och resultat. Det som är intressant med modellen är att man använder sig av något som heter “effektproblematik”, det vill säga att man ställer sig frågan “är den här mekanismen tillräckligt avgörande/stark i sig för att kunna skapa den här förändringen?”

Om jag ska använda den här analysmodellen på din text, så blir insatsen att förändra synen på sexuella lekar och tillåta dem mer, mekanismen blir “att utveckla kritiska färdigheter för att känna igen och hantera övergreppssituationer.” Resultatet, som avhandlingen syftar till, handlar om att “göra barn mer motståndskraftiga mot sexuella övergrepp”.

Min fråga till dig, är den här mekanismen, att man utvecklar en förmåga att känna igen övergreppssituationer tillräckligt stark och avgörande för att skapa motståndskraft mot sexuella övergrepp? Och kommer det i sin tur att kunna skapa en samhällsförändring som leder till ett jämlikt och inkluderat samhälle?

Hulth: Den frågan kan jag inte svara på.

Sedan var disputationen slut och alla gick ut och tog champagne och snittar.