Efterkrigstidens Aldrig mera krig! har omvandlats till ett ständigt pågående krig om resurser, råvaror, territorier. Men krig är ett misslyckande. Fred däremot står för utveckling av den mänskliga civilisationen. Det är dags att avskaffa kriget och på allvar införa mänsklig säkerhet, skriver Gudrun Schyman.

Det var något år sedan. Jag hade som vanligt glädjen av att få ha mitt minsta barnbarn, då 4 år, på god väg till det femte, hos mig i flera veckor under sommaren. Vi hade just gått igenom proceduren vid sängdags. På med pyjamasen, borsta tänderna, krypa upp i sängen och läsa saga, släcka lampan och så vaggvisa. Jag lägger mig på rygg, han på sidan, bredvid. Efter en liten stund hör jag – Mormor, kan du vända ditt ansikte till mig? Och jag gör det och känner den lilla handen treva försiktigt över min kind innan den faller ner, tyngd av sömnen.

Jag känner hur tårarna rinner. Att jag får vara den personen i hans liv. Att jag får ta emot hans önskan och vara den kärleksfulla trygghet som för honom in i sömnen. Att jag får finnas för honom. I kärlek.

En journalist från den lokala tidningen frågade min son, 6-åringen, om han var rädd för kriget. Och han svarade – Nä, det skulle min mamma aldrig tillåta!

Och jag förs 40 år tillbaka i tiden. Det var tidigt 80-tal. Jag var djupt engagerad i den då växande fredsrörelsen och vi hade förstås en mycket aktiv grupp i Simrishamn, där jag bodde. Vi hade en demonstration, ett fackeltåg, genom staden vid Lucia-tiden. Barnen, 4 och 6 år, var naturligtvis med. Barnen var alltid med på den tiden. En journalist från den lokala tidningen, Ystads Allehanda, frågade min son, 6-åringen, om han var rädd för kriget. Och han svarade – Nä, det skulle min mamma aldrig tillåta!

Jag tänker på det här, där jag ligger bredvid ett tryggt sovande barnbarn. Han kommer att bli större, han kommer att växa, han kommer att få reda på tillståndet i världen och han kommer att fråga mig – Mormor, vad gjorde du? Du visste ju, eller? Och vad gör du?

Jag vill inte att vi ska vara den första generationen någonsin som inte tar ansvar för framtiden.

Jag ser krigsbilderna från Gaza, från Ukraina, från Sudan. Och jag ser alla unga som är ute på gatorna och gör allt för att vi vuxna ska se dem och deras krav på en framtid på en bebolig planet. Och jag tänker att jag aldrig ska svika ett barn som ber mig om att se det. Jag vill inte att vi som nu lever ska vara den första generationen någonsin som inte tar ansvar för framtiden.

För det är vad barnen kräver, det är vad de unga kräver, det är vad vi som människor måste kräva och det är vad planeten kräver. Vi behöver vända våra ansikten till varandra och använda all den kraft som kärleken till allas våra barn och barnbarn ger oss. 

Därför måste vi avskaffa kriget!

Ökande militära kostnader stjäl resurser från andra viktiga samhällsområden. Vägar, järnvägar, skolan, sjukvården, äldreomsorgen står inför nedskärningar samtidigt som miljarderna rullar ut till nya regementen. Det är inte hållbart och det försvagar beredskapen för de problem som vi faktiskt står inför – de klimatrelaterade.

”FN skapades inte för att ta mänskligheten till himlen, utan för att rädda den från helvetet.” Orden var Dag Hammarskjölds, generalsekreterare för FN från 1953 och fram till sin död 1961. Han dog i en flygkrasch i Nordrhodesia (i dag Zambia) i ett försök att lösa den pågående Kongokrisen. Många är övertygade om att planet sköts ned. Samma år tilldelades han postumt Nobels fredspris. Som generalsekreterare arbetade han för att göra FN mer självständigt och mer politiskt aktivt. Han introducerade FN:s militära ”närvaro” i konflikthärdar som en ny metod i FN-arbetet, det vi känner som ”de blå baskrarna”.

Jag kan inte låta bli att undra vad Dag Hammarskjöld skulle ha sagt idag, om sin tro på vapnens lugnande effekt? T.ex. om han skulle läsa siffrorna från Rädda Barnen, FN och Unicef om läget i Gaza (våren 2025):

• 16 500 barn har dödats,
• 21 000 barn beräknas vara försvunna,
• 25 000 barn har förlorat en eller båda föräldrarna,
• 10 barn per dag förlorar ett eller två ben (siffran inkluderar inte barn som förlorar armar eller andra kroppsdelar),
• 1 av 3 barn är akut undernärda

Är inte dessa siffror så nära helvetet vi kan komma? Måste vi inte förstå att idén om en global maktordning med FN-soldater med vapen i hand, som ska hålla ordning och medla, faktiskt inte fungerar. Hur goda intentionerna än var så fungerar det inte. Det pågår folkmord. Samtidigt går världens vapensmedjor på högvarv. Solidariteten med Ukrainas folk tömmer västvärldens vapenarsenaler och nu måste det göras mer och fler och större och mer tekniskt avancerade vapen. Ukrainas sak är vår, säger Natos medlemsländer. Sveriges försvarsminister vill t.o.m. bygga upp en svensk vapenfabrik på plats, i Ukraina.

Det pågår folkmord. Samtidigt går världens vapensmedjor på högvarv. Solidariteten med Ukrainas folk tömmer västvärldens vapenarsenaler och nu måste det göras mer och fler och större och mer tekniskt avancerade vapen.

Låt mig klargöra: det finns inget försvar för Rysslands invasion av Ukraina. Det finns förklaringar och brutna löften och avtal ända sedan murens fall men det finns inget försvar. Inget. Det finns inget försvar för Hamas attack den 7 oktober. Det finns decennier av israelisk ockupation och förtryck och diskriminering av palestinier men det finns inget försvar för den blodiga attacken. Inget. Och det finns inget försvar för den israeliska statens militariserade agerande i skydd av begreppet ”proportionerligt”. Inget.

Jag vill att vi talar om militarismen. Historien är full av totalt misslyckade militära operationer som genomförts i namn av rättrådighet och demokrati. Det är diktatorer som ska störtas, det är mineraltillgångar som ska säkras, det är demokratier som ska utvecklas, det är folket som ska räddas, det är kvinnors rättigheter som ska räddas. Afghanistan är ett lysande exempel. Efter 20 år av misslyckad militär närvaro är talibanerna starkare än någonsin. Nu får kvinnorna inte ens sjunga!

Fredsforskare har fakta. ”Krigets förmåga att frambringa stabilitet och demokrati vet vi är empiriskt obefintlig”, säger t.ex. freds och konfliktforskaren Frida Stranne. Hon menar att en blind tro på militära lösningar riskerar att skapa allvarliga bekymmer för Europas säkerhet och välfärd framåt. Och det är just det vi ser – nu. Ökande militära kostnader stjäl resurser från andra viktiga samhällsområden. Vägar, järnvägar, skolan, sjukvården, äldreomsorgen står inför nedskärningar samtidigt som miljarderna rullar ut till nya regementen. Det är inte hållbart och det försvagar beredskapen för de problem som vi faktiskt står inför – de klimatrelaterade.

Efterkrigstidens klarsynta paroll – Aldrig mera krig! – har omvandlats till ett ständigt pågående krig – om resurser, råvaror, territorier.

Efterkrigstidens klarsynta paroll – Aldrig mera krig! – har omvandlats till ett ständigt pågående krig – om resurser, råvaror, territorier, osv., kombinerat med idén om att vi ska vara ”Herrar över Jorden”, det som visar den patriarkala maktordningen i sin prydno. Språket är tydligt – ”lägga under sig”, ”tränga in i”, ”utnyttja”, ”kontrollera”.

Fred blev krig genom terrorbalans i kombination med FN:s fredsbevarande styrkor. I Sverige fick vi Värdlandsavtalet, som i sin tur avlöstes av medlemskap i Nato, som i sin tur kompletterades med ett separat avtal (DCA-avtalet) med USA om 17 militärbaser och allt detta understödjs nu av en militär upprustning som vi inte sett maken till. Vad skulle Dag Hammarskjöld sagt idag?

Han skulle kanske ha upprepat sin tidigare utsago om ”The United Nations was not created to take mankind to heaven, but to save humanity from hell.” och sedan lagt till att det nu är dags för nästa civilisatoriska steg framåt – nämligen att avskaffa kriget (Abolition of War) och på allvar införa det av FN, redan på 90-talet, lanserade begreppet ”Mänsklig säkerhet”.

Ska vi göra upp med de patriarkala föreställningarna om våldets nödvändighet måste vi göra upp med föreställningen om att krig är en del av den mänskliga samvaron.

Ska vi göra upp med de patriarkala föreställningarna om våldets nödvändighet måste vi göra upp med föreställningen om att krig är en del av den mänskliga samvaron. Att krig skulle vara det ”naturliga” tillståndet, med militarismen som ideal. Och vi behöver etablera ett språk för vad fred är, eller snarare skulle kunna vara, bortom negationer som frånvaro av krig. Vi borde kunna se krig som ett misslyckande, medan fred står för utveckling av den mänskliga civilisationen. Vi borde kunna omfatta den radikala men självklara idén om att vi ska kunna leva i en värld där militarismens våld inte längre står som garant för staters självklara rätt till suveränitet.

En civilisatorisk utveckling alltså, byggd på FN:s definition av mänsklig säkerhet.¹ Rapporten talar om Ekonomisk säkerhet, Livsmedelssäkerhet, Hälsosäkerhet, Miljösäkerhet, Personlig säkerhet, Gruppens säkerhet och Politisk säkerhet. Man talar om ”barnet som inte dog, smittan som inte spred sig, arbetstillfällena som inte gick förlorade, en etnisk motsättning som inte exploderade i våld, en oliktänkande som inte tystades. Mänsklig säkerhet handlar därför inte primärt om vapen – det handlar om liv och värdighet.”

Afghanistan är ett lysande exempel. Efter 20 år av misslyckad militär närvaro är talibanerna starkare än någonsin. Nu får kvinnorna inte ens sjunga!

Rapporten konstaterade att ”Vi måste söka ett nytt begrepp för mänsklig säkerhet under kommande decennier. Vi måste söka ett nytt paradigm för hållbar mänsklig utveckling som kan tillgodose de vidgade gränserna för mänsklig säkerhet. Vi måste söka nya ramar för utvecklingssamarbete som för mänskligheten samman genom en mer rättvis fördelning av globala ekonomiska möjligheter och globalt ansvar.”

Man konstaterade att globala hot som fattigdom, sjukdomar och miljöproblem kräver bredare och mer människocentrerade strategier än militärt försvar. Det är 30 år sedan detta formulerades. Det är hög tid att gå från ord till handling. Inte för att vi ska hamna i himlen men för att vi ska undvika helvetet.