Brevformen eller den epistolära romanen har tillämpats med stor framgång av Madame de Sévigné, Montesquieu och Rosseau. I Månadens brev publicerar vi ett öppet brev - till ett ex, en statsminister eller någon du sett på gatan.

Jag tillhör generationen barn till de som tvingades fly Iran efter den islamiska revolutionen 1979. Under hela min uppväxt har jag hört mina föräldrar tala med bitterhet om islam och araber. ”Vi är inte som dem”, sa de ofta. ”De har förstört vårt land.”

Jag förstår deras vrede. De såg sitt hemland förvandlas till en religiös diktatur som krossade det fria tänkandet och förföljde oliktänkande. Mina föräldrar var varken anhängare till Shahen eller till Mojahedin, utan bar på marxistiska ideal. Att kalla sig kommunist kom naturligt för dem. Det var också anledningen till att de tvingades lämna landet, deras värderingar och fältarbete gjorde dem till måltavlor.

De fann tillflykt i Sovjetunionen, där de snabbt insåg att de lämnat en diktatur för en annan. När Sovjet föll 1989 flydde de vidare till Sverige. Här har de levt sedan dess, märkta av exilens ständiga ambivalens, frihet blandat med förlust. Deras vrede tvättades aldrig riktigt bort, den gick i arv till mig, som ett tyst eko.

Jag växte upp präglad av deras syn på islam och araber, och att göra det i ett västerländskt land som Sverige, där islamofobin är subtilt institutionaliserad, gjorde det ännu svårare att frigöra sig från den.

Exiliranier har i decennier levt på västvärldens narrativ. De göder varandra med berättelsen om att friheten finns i väst och förtrycket i öst, som om världen kunde delas i två så tydliga motsatser. Många av dem som kallar sig regimkritiker saknar förmågan, eller viljan, att se skillnaden mellan ett verkligt engagemang för mänskliga rättigheter och ett selektivt frihetsbegrepp som bara gäller vissa.

När man allierar sig, i tanke eller handling, med sionistiska idéer och maktstrukturer, blir man själv en del av det förtryck man påstår sig bekämpa. Att ropa ”Zan, Zendegi, Azadi” samtidigt som man tiger inför ett pågående folkmord i Gaza är inget uttryck för frihetskamp, det är hyckleri.

Jag skäms inte bara, jag är arg. Arg på rörelsen som bär frihet som fana men i praktiken reproducerar västvärldens koloniala narrativ. Arg på mina föräldrar som, hur välmenande de än var, lät sitt förakt forma mitt perspektiv. Men mest av allt arg på en exilkultur som hellre söker erkännande i väst än solidaritet med de förtryckta.

I dag, efter år av reflektion, ser jag sanningen klarare. De av er som inte tar avstånd från det förtryck som palestinierna utsätts för, ett förtryck som motiveras av visionen om Greater Israel, är inte frihetskämpar. Det västerländska narrativet passar er för väl, särskilt när det låter er stå sida vid sida med tystlåtna feminister som vägrar tala om Palestina.

Min far är inte längre i livet, men min mor är det. Jag har talat med henne om detta, och hon förstår. Hon håller med. Jag tvivlar inte på att min far hade gjort detsamma. Jag är trots allt välsignad av Allah med föräldrar som, trots all smärta och förlust, äger modet att vara självkritiska och intelligensen att förändra sig när sanningen står dem rakt i ögonen. Något som jag själv har gjort, och som jag önskar att varje människa ska finna modet att göra, att våga vara självkritisk, att våga förändras och att konsekvent vägra allt förtryck, oavsett vem det gynnar eller drabbar.