Filosofen Johanna Bornemark vill i nya boken De levande ompröva relationen mellan djur och människa. Men trots att Bornemark anses som en expert på området, förmår hon inte ens skilja mellan växters och djurs känsloliv. Samtliga klumpar hon ihop till “levande varelser” som man måste äta för att själv överleva. Inte heller har hon en korrekt definition på abolitionism, menar Pelle Strindlund.

Vi anser att det moderna svenska samhället är civiliserat, demokratiskt och upplyst. I relationen till andra varelser fortlever emellertid våldspraktiker bakom normalitetens slöja. På slakterierna stänks svartrött blod över vita kakelgolv – men detta uppfattas inte som kontroversiellt, än mindre skandalöst, utan som allmänt godtagen ”livsmedelsproduktion”.

Det har sedan antikens dagar varit filosofernas uppgift att ifrågasätta vad vi andra tar för givet. När en av våra mest kända filosofer, Jonna Bornemark, griper sig an relationen mellan människa och djur ställer sig frågan: ska hon kritiskt avslöja det normaliserade massdödandet eller låta detta passera obemärkt?

Bornemark är professor i filosofi vid Södertörns högskola och uppträder regelbundet i offentligheten som expert på förhållandet till andra arter; om Sverige har en ”djurfilosof” är det hon.¹

Bornemark är professor i filosofi vid Södertörns högskola och uppträder regelbundet i offentligheten som expert på förhållandet till andra arter; om Sverige har en djurfilosof är det hon.

Icke-mänskligt liv utgör även ämnet för hennes nya bok De levande (Volante), den första delen i en planerad bokserie med titeln Vrida världen. I De levande vill hon undersöka och ompröva ”relationen till andra djur”.² Bornemarks ställning som intellektuell auktoritet i djurfrågan ger skäl att granska vilka uppfattningar hon företräder.

Enligt baksidestexten till De levande ”gör hon handling av sin filosofi och filosofi av sina praktiker”. Vilka är då filosofiprofessorns praktiker? Boken diskuterar inte ätandet, men vänder man sig till andra källor framgår det att Bornemark praktiserar djurätande. I en tidningsintervju talar hon om hur hennes frys bland annat innehåller djupfryst kyckling och gröna ärtor.³ ”Jag äter kött för att jag lever med män som lagar mat till mig”, säger hon i en annan intervju. ”Och jag blir glad när någon vill göra det.”⁴

Ordet ”varelse” skorrar illa i detta sammanhang. Vi brukar inte säga till vårt sällskap i livsmedelsbutiken: ”Om du går bort till frysdisken med grönsaker kan du väl ta ärtor, broccoli och lite andra varelser?” Enligt Svenska Akademiens ordbok avser ordet ”levande företeelse med egen handlingsförmåga dvs. djur el. människa”. Förmodligen menade Bornemark: ”Vi lever på andra levande organismer, oavsett vad vi äter.” Kycklingar har egen handlingsförmåga, men det har inte ärtor – däremot tillhör båda kategorin levande organismer. Med detta språkliga klargörande kan vi gå vidare och granska Bornemarks tes: att både köttätaren och veganen gör sig skyldig till död, kycklingars respektive ärtors.

Den som i sin trädgård skördar grönsaker, och därefter tillreder dessa till en sallad orsakar visserligen död. Grönsakerna dör och upplöses när de stoppas i vår mun och så småningom omvandlas till avföring. Men detta ter sig inte som en upprörande händelse. Det är ingen varelse, alltså någon med egen handlingsförmåga, som dör utan en icke-kännande organism. Scenen innebär inte ett större drama än när vi klipper ligusterhäcken, och mejar ner grenar och löv. Sådant trädgårdsarbete upplevs sällan som ”ett ganska jobbigt existentiellt faktum”. Bornemark ser problem i den växtbaserade födan som inte finns.

Hennes egna matval och försvar för köttätande förklarar möjligen varför Bornemark i boken De levande nästan helt förbigår livsmedelsindustrins djur. Varje år dödas i Sverige över hundra miljoner kycklingar.⁵ Men dessa varelser förefaller inte väcka filosofens nyfikenhet och engagemang utan istället riktar hon in sig på mörtarna i sjön vid sommarhuset, och på hästen som hon äger.

Hennes egna matval förklarar möjligen varför Bornemark förbigår livsmedelsindustrins djur. Istället riktar hon in sig på mörtarna i sjön vid sommarhuset och på hästen som hon äger.

Vid ett tillfälle diskuterar Bornemark djurrättslig abolitionism. Termen kommer från engelskans abolish (avskaffa) och betyder, med hennes ord, ”att vi inte alls borde ha någon relation till andra djur eftersom vi inte kan låta bli att förtrycka dem”.⁶ Den abolitionistiska visionen innebär att vi avskaffar ägandet och hållandet av tamdjur, samtidigt som vi lämnar de frilevande djuren i fred. Detta utesluter inte en känslomässig relation till djur. Fågelskådare kan fascineras av och ömma för vilda fåglar, men de betraktar dem på respektfullt avstånd utan att tränga sig på sina studieobjekt. De kräver inte att tornseglare och sävsparvar ska hålla dem sällskap, visa dem vänskap eller göra något annat för dem.

En värld där vi levde som fågelskådare verkar skrämma Bornemark. Vi måste, menar hon, umgås med tamdjur: ”Frågan är nämligen om inte människan skulle bli en ännu farligare art om hon, som abolitionisterna vill, blev helt avskuren från andra djur.”⁶

Den abolitionistiska visionen innebär att vi avskaffar ägandet och hållandet av tamdjur, samtidigt som vi lämnar de frilevande djuren i fred. Detta utesluter inte en känslomässig relation till djur.

Finns det något värre för djuren än människans rådande art-egoistiska moral, den som rättfärdigar att vi ödelägger hemtrakterna för frilevande djur, och massuppföder och slaktar domesticerade? Jo, Jonna Bornemark kan tänka sig något värre: djurrätt, närmare bestämt en djurrätt som inte låter människan äga och behärska andra levande varelser. Djurens rättigheter framställs som hot och fara. Abolitionisterna uppfattar sig som djurens vänner – i själva verket är de, enligt Bornemark, djurens fiender. Det är en ganska vild polemik.

Djurrätt provocerar. Djurrätt ifrågasätter den framdukade grillkycklingen. Det kan därför hända att djurrätt driver de klyftigaste av oss till tankens krumbukter, när köttätandet ska försvaras och djurrätten tillbakavisas. Den annars skarpsinniga blir skumögd, den eftertänksamma en slugger; också intellektuella präglas av den rådande samhällskulturen. Möjligen är det detta man kan ana i Jonna Bornemarks djurfilosofi.