Kulturen vimlar av förövare och skitstövlar. Kollektiva fördömanden kan ge konsumenten en känsla av makt, men vad är syftet? Klas Gustafson har läst Claire Dederers bok “Monsters. A fan’s dilemma” och frågar sig, hur änglalika är vi själva?

Under arbetet med Cornelis Vreeswijks biografi ställdes jag inför ett dilemma.¹ Skulle jag återge historien om hur Vreeswijk misshandlade sin andra fru eller skulle jag förtiga den, som andra införstådda skribenter gjort före mig? Han var ju ändå ingen notorisk kvinnomisshandlare, detta var det enda fall jag kände till.

Jag valde att skriva historien och gav därmed offentlighet åt en händelse som skulle kunna påverka bilden av sångpoeten Vreeswijk och hans verk. Och mycket riktigt. Expressens recensent Jan Lindström önskade att det inte hade behövt stå där, och skrev: ”och jag har en känsla av att Klas Gustafson önskade detsamma när han skrev det”.² När en ny och utvidgad upplaga av biografin kom ut 2022 – med misshandeln återgiven som tidigare – skrev Svenska Dagbladets recensent Clara Block Hane att biografin visserligen fördjupar bilden av Vreeswijk, men ”att jag inte vet hur jag ska kunna tycka om Cornelis musik igen”.³

Frågan om det rättfärdiga i att konsumera god konst av klandervärda konstnärer blev särskilt påträngande efter #metoo, då många tidigare uppburna kulturskapare föll från höga positioner. Då om inte förr tvingades varenda kulturintresserad människa rannsaka sina val. Claire Dederer, kulturskribent i bland annat New York Times, har gjort det grundligare än de flesta av oss. Hennes essä What do we do with the art of monstrous men? i Paris Review hösten 2017 fick en del uppmärksamhet i svensk press, men boken där hon fördjupar och utvecklar ämnet har det varit tystare om. Monsters. A fan’s dilemma har prisats i amerikansk press och översatts till nederländska, spanska och tyska och ytterligare ett tiotal översättningar är på väg.⁴

Dederer går grundligt tillväga. Hon är påläst, vänder och vrider på frågan, blottar sin ambivalens och sina egna tillkortakommanden. Sina rön redovisar hon i en slagfärdigt kåserisk stil. Kombinationen gör hennes bok läsvärd. Den innehåller fler frågetecken än utropstecken.

Kan vi med gott samvete lyssna på Richard Wagners musik? Att det är Hitlers uppskattning som fått Wagner att framstå i dålig dager ger Dederer inte mycket för – han spred sitt judehat på egen hand.

Kan vi till exempel med gott samvete lyssna på Richard Wagners musik? Förevändningen att det är Hitlers uppskattning av hans verk som fått Wagner att framstå i dålig dager ger Dederer inte mycket för – han spred sitt judehat på alldeles egen hand. Ska vi rensa ut de närmast sakrosankta författarna Virginia Woolf och T S Eliot för deras antisemitism? Var den något som drabbade dem, som influensa eller dåligt väder? Var de blott barn av sin tid, offer för tidens strömningar? Om så är fallet, är vi som lever idag bättre människor, mer vidsynta och upplysta? Har vi nått ett högre moralisk nivå? Tanken är förförisk, medger Dederer, men den grumlar vårt tänkande och vår medvetenhet om oss själva.

Hennes engagemang i ämnet god konst av monstruösa konstnärer väcktes 2014 när hon samlade material till en text om en beundrad filmskapare, regissören bakom mästerverket ”Chinatown”, Roman Polanski. Hon skriver: ”Jag kom på mig själv med att frukta hans monstrositet. Den var monumental.” Våren 1977 drogade den 43-årige Polanski en 13-årig flicka och våldtog henne vaginalt och analt.

”Det var inte meningen att jag skulle älska hans verk, eller den här mannen”, skriver Dederer. Han var dömd och fördömd medan hon – en vit, feministisk medelklasskvinna – satt i sitt ombonade vardagsrum omgiven av Ikeahyllor med god litteratur och såg om hans filmer, den ena efter den andra. Polanski var en svinaktig förövare. Filmerna var fantastiska.

Dederer fantiserade om en digital kalkylator som genom att vikta konstnärlig storhet mot moralisk uselhet skulle avgöra om verken kunde godkännas. I väntan på en sådan etik-app tvingas vi göra egna bedömningar.

Vore han en medioker regissör skulle problemet vara ur världen; då kunde han förpassas till glömskan. Men hans genialitet räckte ändå inte till för att helt betvinga hennes tvivel. Dederer fantiserade om en digital kalkylator som genom att vikta konstnärlig storhet mot moralisk uselhet skulle avgöra om verken kunde godkännas för konsumtion.

I väntan på en sådan oväldig etik-app tvingas vi göra egna bedömningar. Kan vi älska konsten och förakta konstnären? Är ”Kind of blue” världens bästa jazzskiva fast Miles Davis regelbundet slog kvinnorna han levde med? Är ”Annie Hall” nittonhundratalets älskligaste komedi fast regissören Woody Allen som 56-åring låg med sin frus 21-åriga dotter? Och vad skulle Claire Dederer svara studenterna som efter hennes föreläsningar frågade om de verkligen kunde fortsätta att lyssna på David Bowie, som enligt trovärdiga vittnesmål hade samlag med en 14-årig flicka i en hotellsvit i Los Angeles?

Likt många flickor, tonårstjejer och kvinnor har Dederer upplevt tafsande män, hotfulla situationer, utnyttjanden och övergrepp. Självklart ligger hennes sympati hos kulturmännens offer, men som konstälskare är hon inte beredd att avskriva de verk som betytt så mycket för henne.

Är ”Annie Hall” nittonhundratalets älskligaste komedi fast regissören Woody Allen som 56-åring låg med sin frus 21-åriga dotter? Och vad skulle Claire Dederer svara studenterna som efter hennes föreläsningar frågade om de verkligen kunde fortsätta att lyssna på David Bowie, som enligt trovärdiga vittnesmål hade samlag med en 14-årig flicka i en hotellsvit i Los Angeles?

Konst talar till känslorna, inte till förnuftet. Dederer har slitits mellan de båda polerna sedan tiden som ung filmkritiker. Skulle hon framträda som analyserande expert – likt sina manliga kolleger – eller som den hängivna filmälskare hon i själ och hjärta var?

Vi kan falla handlöst för en film, ett stycke musik, en roman, en diktsamling, en målning. Konstverk kan förändra liv, till och med rädda liv. Konstnären är värd vår beundran och tacksamhet – åtminstone till en gräns. Men var går gränsen?

Under Dederers ungdomstid i Seattle var biografiska fakta om artister sällsynta, i dagens digitala flöden är de svåra att undkomma. Det tog månader innan hon kunde förmå sig att se dokumentären ”Leaving Neverland”, eftersom hon redan visste vad som väntade: Michael Jacksons offer vittnade om de övergrepp han begick mot dem när de var barn. ”Ingen av oss vill veta det vi vet om Michael Jackson”, skriver hon. ”Vi vill fortsätta att älska honom.”

Till de konstnärer – musiker, skådespelare, författare och målare – vilkas verk vi älskar tycker vi oss ha en verklig, känslomässig relation, eftersom vi nu för tiden vet så mycket om dem och deras privatliv. Känslan av samhörighet må vara övertygande men är likafullt falsk.

Sådana skenbara, enkelriktade förhållanden mellan bemärkta personer och deras fans har ett namn: parasocial interaktion, i svårare fall kallad parasocial relation. Begreppet myntades i etermedias barndom när radio- och TV-personligheter nådde sina lyssnare och tittare i deras privata sfär, hemma i vardagsrummen. Att på internets sociala medier ta del av kändisars personliga hälsningar och familjefoton har tagit känslan av samhörighet till tidigare oanade nivåer.

Vi tror oss alltså känna personer som inte känner oss och som vi aldrig mött i levande livet. Inte konstigt då att vi blir personligt berörda, rent av sårade, när de vi betraktat som vänner sviker våra förväntningar. Det betyder också att fallet blir extra smärtsamt när den nyss upphöjda visar sig vara en simpel skitstövel. Vi har gjort en känslomässig investering i någon som visar sig ovärdig vår tillgivenhet, men hur änglalika är vi själva?

En god hantverkare kan vilken snällpelle som helst bli, men för betydande konst krävs ett mått av hänsynslöshet. Det våld manliga konstnärer utövar är knutet till den betydelse vi skänkt dem.

Det är en obehaglig sanning, menar Dederer, att vi är intresserade och attraherade av skitstövlarna. Vi vill se dem utmana konventioner och trotsa regler. En god hantverkare kan vilken snällpelle som helst bli, men för att skapa betydande konst krävs ett mått av hänsynslöshet; en nydanare måste gå mot strömmen, en avantgardist måste bryta ny mark. Det våld manliga konstnärer utövar är knutet till den betydelse vi skänkt dem. Vår storögda uppmärksamhet göder och belönar ett normlöst beteende.

Dederer hittar inga kulturkvinnor som matchar de monstruösa männen. Författaren Valerie Solanas försökte i feminismens namn mörda en (homosexuell) man. Doris Lessing och Joni Mitchell gjorde som manliga konstnärer brukar: valde konsten före familjen och övergav sina barn. Lessing fick Nobelpriset i litteratur. Mitchell var den enda kvinna som under 1970-talets rockera spelade i samma liga som männen. Hon gjorde som stora konstnärer gör, skriver Dederer. ”Kraftfullt och aggressivt värnade hon sin talang för att skapa sårbar och ömsint konst.”

När J.K. Rowling publicerade tvärsäkra kommentarer om kön skapade det förvåning och förstämning i den brokiga Harry Potter-värld som skapats kring hennes böcker; en välkomnande community där det var okej att vara avvikande och där kärleken alltid övervann ondskan. Rowlings inlägg fick transpersoner att känna sig retroaktivt uteslutna ur gemenskapen. Under ilskan fanns en djup sorg, skriver Dederer: ”sorgen över att något älskvärt blivit nedsmutsat”.

Krav på bojkott och svartlistning av konstnärer reser en rad irrationella frågor. Var de bra innan det som hände hade hänt? Var de bra innan vi fick kännedom om gärningarna? Kan vi ta del av deras verk om vi inte betalar för dem? Vad är svartlistningens syfte? Hämnd? Straff? Att skipa rättvisa? Ge upprättelse åt dem som farit illa? Göra bot för egna missbedömningar?

Kollektiva fördömanden kan ge kulturkonsumenter en känsla av makt. Att bojkotta konstnärer kan lindra våra dåliga samveten men kommer att förändra kulturvärlden lika lite som pantade returflaskor förhindrar klimatkatastrofen, menar Dederer.

Kollektiva fördömanden kan ge oss kulturkonsumenter en känsla av makt. Att bojkotta konstnärer kan lindra våra dåliga samveten, men bojkotter kommer att förändra kulturvärlden lika lite som våra pantade returflaskor förhindrar klimatkatastrofen, menar Dederer. Excentricitet är inte skäl nog för marknaden att sluta exploatera, paketera och servera artister. Kulturindustrin drar inte gränsen, den överlåter åt oss i publiken att göra de etiska övervägandena.

Dederer skriver att hennes feminism är tillräckligt töjbar för att kunna ta del av de monstruösa männens verk, men inte för att ge dem medkänsla. Hon älskar fortfarande Polanskis filmer och Miles Davis jazz. Hon säger till sina studenter att de kan lyssna på Bowie utan att känna skuld.

Cornelis, då? Med 341 520 lyssnare i månaden på Spotify och med ”Somliga går med trasiga skor” streamad drygt 34 miljoner gånger klarar han sig.