”Första gången jag träffade en person jag var släkt med, hade jag fött fram henne”

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Barbara Sumner är en nyazeeländsk författare och adoptionsforskare. I många år sökte hon efter sina föräldrar, men när hon äntligen lokaliserat modern inträffade en fruktansvärd tragedi. Sumner talar med Lisa Wool-Rim om ursprung, myndigheters lögner och adopterades kamp världen över. 

Jag visste inte mycket om hur adoptioner praktiserats och praktiseras i Aotearoa Nya Zeeland när jag flyttade hit för snart 7 år sen, och har hela tiden haft ambitionen att ta reda på mer.1 Eftersom jag själv är transnationellt och transrasialt adopterad, sökte jag först efter adopterade med liknande bakgrund, men insåg snart att jag oftare stötte ihop med inhemskt adopterade.

Av dessa var merparten vita, så kallat ”osynligt adopterade”, och många var betydligt äldre än jag. Fram till dessa möten hade jag alltid trott att skillnaderna mellan oss var betydligt större, då vi som migrerats över gränser fråntagits inte bara våra släktband och namn utan även våra språk, kulturer, religioner, matvanor och etniska tillhörigheter. Men att prata med inhemskt adopterade här har fått mig att inse att våra likheter är långt fler än våra olikheter, och i botten kämpar vi med liknande livstrauman och ställs inför samma typ av motstånd när vi höjer våra röster för att berätta om våra levda erfarenheter eller kräva våra rättigheter.

En av dem jag pratat med är författaren Barbara Sumner, en av de skarpaste och mest prominenta rösterna i den nyzeeländska adoptionsdebatten. Hon är en nyzeeländsk författare, journalist och Oscarsnominerad dokumentärfilmskapare. Hennes doktorsavhandling heter The Illegitimate Other: adoptology and the manufacture of identity. Hon har själv myntat ordet adoptologi som åsyftar studiet av strukturer, funktionen och syftet med adoptioner av människor.2 2020 utkom hon med den självbiografiska boken Tree of Strangers, en djupt personlig och smärtsam uppgörelse med den nyzeeländska adoptionsindustrin som splittrat hundratusentals familjemedlemmar och fortsätter att göra så in i våra dagar.3

Varenda ogift mamma jag talat med säger att hennes barn försvann. Direkt från livmodern eller en kort
stund efter förlossning. Runtom i landet ekar mammornas berättelser av varandra. Deras bebisar som togs eller gömdes undan på sjukhus där de bereddes för adoption.

Första gången jag hörde talas om Barbara var när The Women’s Bookshop i Tāmaki Makaurau bjöd in till ett releaseevenemang för hennes då nyutkomna memoar Tree of Strangers (2020).4

Det är alltid med viss reservation som jag läser böcker av andra adopterade, skön- såväl som facklitteratur, då många tenderar att använda sig av det språkbruk som adoptionsindustrin sanktionerat, även när intentionen är att ifrågasätta just denna. Men Barbara väger vartenda ord när hon talar och skriver för att försäkra sig om att inte fastna i adoptionsnormaliserande språkfällor, något hon även för fram i bokens efterord. Barbaras arbete har på så sätt blivit en trygg plats i adoptionsvärlden som jag ständigt återkommer till för att inspireras och inhämta kunskap men även rusta mig med knivskarpa argument.5

Barbara är en ung mamma i tjugoårsåldern när hon börjar söka efter sina rötter. 6 Under flera år tar hon upprepade gånger kontakt med Socialtjänsten i Aotearoa men möts alltid av samma besked: ”Det finns inga uppgifter om din mamma.” Att fråga sina adoptanter är lönlöst eftersom de påstår sig inte veta något. Att fråga efter sitt ursprung är inget adopterade ska göra och inget adoptanter förväntas bli tillfrågade om. Som adopterad börjar man existera vid ankomsten till sina adoptanters hem, och tiden innan förpassas till skamvrån.

En dag letar sig dock ett minnesfragment tillbaka. Barbara har hört sin moster säga i förbigående att hennes mamma var fotomodell.

För mig innebar detta att när jag för första gången träffade en person jag var genetiskt sammanlänkad
med, hade jag fött fram henne.

Hon söker efter modellagenturer i telefonkatalogen, får så småningom kontaktinformation till en Jeannie som kan ha känt hennes mamma och skickar ett brev och ett foto. Månaderna går och till slut ringer Jeannie och bekräftar att hon känner en kvinna vid namn Pamela, som måste vara Barbaras mamma eftersom de är så ”kusligt lika”. Under detta samtal får Barbara för första gången höra sin mammas namn.

Jeannie kontaktar Pamela, då bosatt i Spanien och berättar att hennes dotter önskar få kontakt. Pamela bokar en flygbiljett och en dimmig dag den 7 december 1983 kliver hon ombord på en Iberia Boeing 727 på Barajas flygplats i Madrid för att flyga den första etappen till Aotearoa. Barbara i sin tur reser med sina tre döttrar till Christchurch för att möta henne där. Mamman hon fantiserat om i hela sitt liv, är på väg till henne. 

Men det blir ingen återförening.

Sikten är dålig på Madrids flygplats. En DC-9 råkar svänga ut på startbanan och krockar med Flight 350 som Pamela befinner sig på. Planen fattar eld och Pamela är en av de 93 personer som omkommer.

1960, när Barbara föddes, var adoptioner ett sätt för det nyzeeländska samhället att bestraffa kvinnor som blivit gravida utanför äktenskapet eller som ogifta, samtidigt som man säkerställde att inga fäder behövde ställas till svars för sitt sexuella beteende eller – i de fall där de var gifta – slapp belastas med oäkta arvingar. Samtidigt kunde samhället i praktiken belöna gifta, heterosexuella barnlösa par med barn, och med detta även säkerställa kärnfamiljens fortlevnad. De gravida kvinnorna gömdes undan på mödrahem, ofta i kyrkans regi, där de tvingades utföra hushållsarbete som betalning för uppehälle. Barnen föddes sedan i hemlighet och fråntogs mödrarna direkt efter födseln och gavs till de väntande adoptanterna. Trots att det var olagligt även vid den här tiden, övertalades mödrar att skriva under adoptionsdokumenten redan innan barnen var födda.7

Barbaras mammas öde var exakt detsamma: När hon var gravid i sjätte månaden och magen inte längre kunde döljas, tvingade hennes föräldrar henne att flytta in hos en läkare i Napier där hon oavlönad fick städa. Flera veckor innan hon skulle föda inleddes försöken med att få henne att skriva under adoptionen eftersom ett ungt, kristet, barnlöst par väntade på hennes barn. Genom att frånta henne allt stöd, isolera henne, neka henne resurser, skam- och skuldbelägga henne, fick man henne till slut att ”välja det enda hon kunde välja när inget annat val fanns”, berättar Barbara. Efteråt kunde samhället fortsätta att hävda att denna typ av adoption grundade sig på en självuppoffrande kvinnas val, gjort av kärlek till barnet. En win-win-win för alla inblandade: mamman, barnet och adoptanterna.

Det handlar inte om bra eller dåliga adoptanter, eller hur lyckliga vi är i våra adoptioner. Vi är, som en nyazeeländsk domare uttryckte det: Personer av en särskild klass, vilka förnekas åtkomst till sina dokument. Domaren kunde lika gärna ha sagt att vi är andra klassens medborgare, där särskilda lagar och regler styr hela våra liv.

Under åren då flest barn adopterades i Aotearoa utgjorde de 6 % av befolkningen. ”Som om en epidemi av mödralikgiltighet dragit över landet”, säger Barbara. Att det skulle vara traumatiskt för såväl mamman som barnet att abrupt skiljas från varandra, var inget man tog hänsyn till. För adoptivbarnen tyckte man att vilken föräldrafamn som helst fick duga, säger Barbara. Förutom den egna mammans, förstås.

Under den här tiden gällde 1955 års adoptionslagstiftning som i praktiken mer liknande fastighetslagstiftning än familjerätt. 8 Den utgick ifrån idén att alla band mellan barnet och ursprungsfamiljen skulle klippas av och att barnets bakgrund helt skulle raderas ut och barnet framstå ”som född av” sina adoptanter. Barnet försågs med en ny födelseattest innehållande det nya adoptivnamnet och adoptanterna stod angivna som barnets biologiska föräldrar. Under 1997 års konferens ”Adoption and Healing” i Wellington, Aotearoa, beskrev barnrättsjuristen Robert Ludbrook dessa födelseattester som ”juridisk fiktion”.9 När man år 1985 antog en lag som skulle ge adopterade rätt till åtminstone en version av sina originalattester, såg man till att stämpla dessa med deras adoptivnamn samt deras adoptanters namn. Detta, ironiskt nog, för att förhindra att adopterade antog flera identiteter. I Aotearoa är det brottsligt att förfalska födelseattest, ändå har staten gjort just detta vilket medfört att över 100 000 nyzeeländare inte har vetat vilka de faktiskt är. 

När Barbara blir varse lagändringen ansöker hon direkt om att få ut sin information. Innan detta godkänns måste hon dock gå i rådgivning. Som hon skriver i Tree of Strangers: ”Jag var 25 år med tre barn, men min önskan att få ut information var otillräcklig. Jag var tvungen att bevisa för rådgivaren att jag var mogen nog att få kunskap om min egen identitet.” Rådgivaren varnar henne ett flertal gånger och säger att vissa saker bör lämnas kvar i det förflutna. Men godkänner till slut ansökan och Barbara får veta att hennes mamma hade gett henne namnet Lilian Sumner. Idag är det namnet på Barbaras yngsta dotter, och liksom Pamela är hon också fotomodell. 

Djupt i hjärtat av främlingsadoption finns det ett outtalat kontrakt. Du införskaffades för att bota någons barnlöshet. Du kan inte vara både botemedlet för infertilitet och någon annans barn samtidigt.

Beskedet om att mamman dött i flygkraschen levereras till Barbara per telefon av Jeannie, när Barbara och barnen övernattar på ett motell på sin resa mot Christchurch. ”Hennes stackars flickor”, gråter Jeannie i luren och Barbara får på så sätt veta att hon har två halvsystrar. Barbara är i chocktillstånd: ”Jag hade velat detta så mycket att jag hade orsakat en katastrof”, skriver hon i Tree of Strangers. Hon hade letat efter sin mamma och därför var hon nu död. 

Barbaras röttersök splittrar adoptivfamiljen. När hon berättar för sina adoptanter – Barbara kallar inte sina adoptivföräldrar för föräldrar utan för adoptanter – att hon hittat sin mamma och visar dem ett foto på Pamela, river adoptivpappan sönder fotot, pekar på adoptivmamman och skriker: ”Där är din mamma!” 

Något som slår mig när jag läser Barbaras bok och hör henne prata är de återkommande teatermetaforerna hon använder för att beskriva adoption. Adoption är en föreställning, ett performance, och allt från familjemedlemmar till samhället i stort har sina roller att spela för att upprätthålla bilden av adoptivfamiljen som vilken familj som helst. Men som Barbara påpekar, man kan inte vara ens adoptivföräldrars botemedel mot infertilitet och samtidigt vara någon annans barn. Röttersök slår hål på bilden av barnet som ett oskrivet blad. Barbaras oförmåga att spela sin förväntade roll leder fram till att hennes adoptanter väljer att helt bryta kontakten med henne.

Om du hänger upp den förlust adoption innebär på en tvättlina, skulle den sträcka sig över ditt livs berg och dalar. Det är inte så konstigt att adopterade personer löper fyra gånger så hög risk att ta livet av sig.

Barbara bestämmer sig för att försöka få information om sin pappa, vars namn inte finns i några av hennes adoptionsdokument. Hon vänder sig återigen till Jeannie som säger att hon kan berätta vem han är om Barbara lovar att inte uppsöka hans familj. Barbara svär, men vet att hon omedelbart kommer att bryta löftet. Detta leder till att Barbara i mer än 20 år tror att hon är svensk. Hon försöker lära sig svenska, läser på om mannen hon tror var hennes pappa – en framliden formel 1-förare tillhörande en av Sveriges mest kända och inflytelserika familjer – och får nära kontakt med en av sina förmodade blodsbröder. Tillsammans planerar de en dokumentär som ska knytas ihop med ett DNA-test som bekräftar deras släktskap. Men testet är negativt och Barbara slungas tillbaka in i icke-vetandet och får fortsätta sitt sökande. 

När hon av en händelse flyttar över sin DNA-information till en annan DNA-bank hittar hon till slut sin rätte far men det visar sig att han också redan är avliden. Hon får kontakt med ytterligare halvsyskon och kan nu pussla ihop sitt släktträd på både mammans och pappans sida, i alla fall på papperet. Men i stället för att känna glädje drabbas hon av en depression. Återföreningar är inte som i underhållningsprogrammen: mödrar och barn som gråtande omfamnar varandra och sedan deklarerar inför tevekameror och studiopublik att de nu känner sig hela. Verkligheten är sådan att många återtraumatiseras, de hittar inget sätt förbi smärtan av att ha varit åtskilda så länge och bryter så småningom kontakten. De familjemedlemmar den adopterade sökt efter och funnit är och förblir främlingar eftersom de unika relationer som uppstår inom en familj som vuxit upp tillsammans inte går att återskapa i efterhand. Barbara beskriver återkommande hur hon utestängdes från den sorg hennes halvsyskon förenades i vid deras föräldrars bortgång. Hennes terapeut kallar förlusten ”tvetydig”, det vill säga den typ av förluster där det inte finns något ordentligt avslut. Som när en familjemedlem försvinner på grund av till exempel kidnappning eller i krig. Längst ned på den listan finns adoption säger Barbara: ”Adopterade har ingen rätt att sörja människor de aldrig har träffat.”

1881 blev Aotearoa det första landet i det brittiska imperiet att införa lagar som reglerade familjebildning genom adoption. Adoptionerna involverade framför allt äldre barn som kunde hjälpa till med hushållsarbete och annat arbete. Barnen visste varifrån de kom och även om banden till ursprungsfamiljen bröts rent juridiskt var det inga födelseattester som ändrades eller annat hemlighetsmakeri. Maorierna, den nyzeeländska ursprungsbefolkningen, praktiserade då det de kallar whāngai: barn som inte kunde växa upp med sina föräldrar växte upp med andra familjemedlemmar, hade kännedom om sin familje- och släkthistoria och fortsatte att ha en relation med sina föräldrar. Under det tidiga kolonialstyret hade whāngai juridisk ställning, som sedan kom att försvagas. Efter tidigare nämnda adoptionslag från 1955 började samma lagar omfatta maorier som pākehā 10, vilket haft konsekvensen att flertalet maorier adopterats transrasialt och transkulturellt och förlorat all kunskap om sin whakapapa, dvs. sin maoriska genealogi.

Aotearoa, liksom Sverige, är ett i grunden adoptionspositivt land. Att adoptera människor är en företeelse som är så införlivad i den nyzeeländska kulturen att den är svår, om inte omöjlig, att ifrågasätta. Precis som i Sverige, omtalas adoptioner fortfarande som något som räddar barn och ger adopterade en chans till ett bättre liv. För närvarande pågår här arbetet med att reformera 1955 års adoptionslagstiftning med det påstådda ändamålet att stärka barns rättigheter. Lagreformen beskrivs som framåtblickande, vilket Barbara menar är ett sätt att fortsätta att upprätthålla strukturer där barn tillgängliggörs för adoption men att man ämnar säkerställa att dessa sker inom ramen för internationella regelverk, såsom Barn- och Haagkonventionen. Det betyder att personer som redan drabbats av adoptionens konsekvenser inte kan förvänta sig en reform som inkluderar deras behov. Enligt Barbara bör Aotearoa helt avskaffa adoptioner och i stället gå tillbaka till historiskt redan existerande former av vårdnadshavande, som inte bygger på att barnet tvingas ge upp i princip allt, eller tvångsmigreras över nationer. ”Adoption är inte barnomsorg. Det är ett sätt att möta vuxnas behov genom att förse dem med barn”, menar hon. Liksom i Sverige överstiger antalet vuxna som vill adoptera vida antalet lagligt adopterbara barn.

Inför lagreformen har adopterade bjudits in av Justitiedepartementet att bidra med synpunkter och dela med sig av sina erfarenheter. Detta har skett i flera omgångar och på olika sätt, bland annat genom ett omfattande svarsformulär där alla reformförslag gås igenom. Men Barbara menar att dessa inbjudningar bara bidrar till att skapa en illusion av att lagreformen utformas på ett demokratiskt sätt, när adopterade i själva verket utestängs från det faktiska arbetet. Svarsformuläret har framtagits utan att någon adopterad tillfrågats om dess utformning, vilket resulterat i att det innehåller såväl ett problematiskt språkbruk som enögda perspektiv och retoriska återvändsgränder. Till exempel ställs frågan om man håller med om de vägledande principerna vid adoption som det nyzeeländska Justitiedepartementet identifierat, som till exempel att barnets bästa och barnets långsiktiga välbefinnande ska stå i fokus. Frågan ger inget utrymme att överhuvudtaget ifrågasätta huruvida adoptioner alls bör finnas. Dessutom, säger Barbara, är det ytterst problematiskt att kräva adopterade på sina personliga berättelser. Alla adopterade har inte den förmågan, och i slutändan blir vittnesmålen anekdotiska, och på så sätt kan samhället fortsätta att ställa adopterade mot varandra i stället för att titta på de strukturer som fråntar adopterade våra rättigheter oavsett vilka erfarenheter vi bär på.

I detta liknar lagreformen den pågående svenska adoptionsutredningen som inte heller ger utrymme för perspektivet att adoption som praktik helt bör avskaffas. Adopterade har bjudits in att sitta med i en referensgrupp där vi tillfrågas om våra synpunkter och i viss mån personliga erfarenheter och vittnesmål. Men utredningens direktiv, trots att det även ska utreda eventuella oegentligheter i svensk adoptionsförmedling, kommer inte att ställa någon till svars, inte utkräva något ansvar eller kompensera något av offren. Detta är symtomatiskt för det adopterade kämpar för vad gäller resurser, rättigheter och upprättelse, i Aotearoa såväl som i Sverige. I stället för att lyssna på de drabbade från början, fattar myndigheter sina egna beslut som adopterade sedan får nöja sig med. I Sverige höjer adoptionsaktivister sina röster om bland annat slopad preskriptionstid för brott mot barn, en nationell DNA-bank i samarbete med våra ursprungsländer, att adopterades dokument förflyttas från adoptionsbyråernas, kyrkosamfundens och privatpersoners arkiv till statliga arkiv och att nationellt resurscentrum för adoptionsfrågor inrättas. I Aotearoa, berättar Barbara, vill adopterade att hemlighetsmakeriet och spridning av lögner måste upphöra. Att adoptanters önskemål inte längre ska gå före adopterades rättigheter. Att adopterade ska kunna återta sina ursprungsidentiteter och annullera sina adoptioner. Att adopterade ska kunna ingå i sina ursprungsfamiljers släktträd och få rätt att ärva dessa. Och slutligen, en ursäkt från staten. Inte bara riktad till adopterade utan även nästföljande generationer som också skurits av sina rötter. För Barbara är kraven självklara. Hon vill ha det icke-adopterade har och sluta att vara andra klassens medborgare.

Efter att Tree of Strangers kommit ut, bjöds Barbara in att prata under 2021 års upplaga av Auckland Writers Festival i Tāmaki Makaurau. Barbara beskriver ingående och pedagogiskt adoptionsindustrins diskriminerande praktiker och för en stund vänder hon sig till dem i publiken som önskar adoptera och frågar dem följande:

För att kunna uppfylla er önskan om ett barn, tänk om ni var tvungna att ändra ert namn så att det matchar barnet ni planerar att uppta?

Tänk om ni var tvungna att gå med på att er nuvarande identitet förseglades för all framtid?

Tänk om ni var tvungna att flytta dit barnet bor, och i fallet med transnationella adoptioner, tänk om ni var tvungna att flytta till det land barnet bor i? Äta deras mat, lära er deras språk och kultur?

Och framför allt, tänk om ni var tvungna att klippa av alla band med era familjer, era förfäder, era ursprung, och i stället tvingades inplantera er själva på barnets släktträd?

Är detta för mycket begärt för att få ett barn? Om ni säger ja, hur kan ni då förvänta er att barnet ska göra allt detta?

Citaten i texten kommer från Barbara Sumners verk Tree of Strangers.

Fotnoter


  1. Aotearoa är det nutida maoriska namnet på Nya Zeeland och används frekvent även av icke-maorier. Jag kommer hädanefter att enbart benämna Nya Zeeland som Aotearoa för att lyfta fram landets koloniala historia och visa mitt stöd för den maoriska ursprungsbefolkningens kamp för självbestämmanderätt.[]
  2. Sumner, Barbara, ”Submission to Reform of Adoption Laws in Aotearoa New Zealand”, 2 augusti 2022[]
  3. Sumner, Barbara, Tree of Strangers, Massey University Press 2020.[]
  4. Sumner, Barbara, ”The Crime of Adoption”, Auckland Writers Festival 2021, 31 maj 2021, Vimeo).) I vilken hon med smärtsam och poetisk precision kartlägger sin adoption, sina kafkaartade röttersök och frustrerande försök att få ut allt från originalfödelseattest till adoptionsdokument.((Tāmaki Makaurau är det maoriska namnet på Auckland.[]
  5. Sumner, Barbara, ”Briefing on forced Adoption”, A briefing given to New Zealand Social Services and Community Committee on matters relating to forced adoption, 1 juli 2020, 9 september 2020 (YouTube[]
  6. Texten som följer bygger på Barbaras och mina samtal och mejl- och chattkonversationer, utdrag ur Tree of Strangers, samt material som finns tillgängligt på Barbaras hemsida.[]
  7. Griffith, Keith C., ”The legal and social history of adoption in New Zealand”, Adoption and Healing – Proceedings of the international conference on Adoption and Healing, Wellington, Aotearoa New Zealand, New Zealand Adoption Education and Healing Trust, 1997[]
  8. Else, Anne, A Question of Adoption: Closed Stranger Adoption in New Zealand 1944–1974, Bridget Williams Books, 1991[]
  9. Ludbrook, Robert, ”Closing the wound – An argument for the abolition of adoption”, Adoption and Healing – Proceedings of the international conference on Adoption and Healing, Wellington, Aotearoa New Zealand, New Zealand Adoption Education and Healing Trust, 1997[]
  10. Pākehā är den maoriska benämningen på en vit, icke-maorisk nyzeeländare.[]
Lisa Wool Rim Sjöblom
Illustratör, serietecknare och grafisk formgivare

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.