Donald Trump vill kolonisera Mars, och Elon Musk har redan börjat ta över rymden. När andra kapitalister hänger på, och arméer ser fördelar, finns risken för ett rymdkrig. Men vem äger rymden? Är den att betrakta som en allmänning, eller kommer stormakterna att dela upp den mellan sig? Abe Bergegårdh granskar de kommande expansionsplanerna.

När Donald Trump höll sitt installationstal som president i januari tidigare i år så manade han framåt genom att ta spjärn mot historien. Han menade att Förenta Staterna än en gång skulle “expand our territory, builds our cities, raises our expectations and carry our flag into new and beautiful horizons”. Presidenten pekade tydligt ut riktningen mot stjärnorna: “We will pursue our Manifest Destiny into the stars, launching American astronauts to plant the Stars and Stripes on the planet Mars”. Det går givetvis att avfärda sådan utsagor som pojkboksromantik och en billig, retorisk eftergift till en av sina främsta bidragsgivare Elon Musk.

Men samtidigt finns det uppenbara materiella drivkrafter som pekar mot att kapitalets nästa stora expansion sker ut i solsystemet. Det insåg även Barack Obama, som var den som lade grunden för vidare kommersialisering av rymden genom sin lagstiftning från 2015. En lagstiftning som knappast är kristallklar, hamnar i konflikt med tidigare internationella skrivningar och öppnar upp för framtida konflikter.

Riskerna för konflikter vid en kolonisering av rymden är något A C Grayling lyfter i Who Owns the Moon. In Defence of Humanity’s Common Interests in Space (2024). I förordet frågar sig filosofen: “Can we prevent space from becoming yet another but even larger arena of human conflicts?”¹

Enorm ekonomisk potential i rymden
Rymden har i allt högre utsträckning kommersialiserats, men det rör i första hand utvecklandet av kommunikationsmöjligheter via satelliter kring jorden. Enligt en beräkning kommer den verksamheten de närmaste decennierna värderas till över en biljon dollar. När det gäller månen och “deep space” är man ännu bara i startgroparna, men där har en uppskattning pekat på att värdet på asteroiderna mellan Mars och Jupiter motsvarar runt 100 miljarder dollar per invånare på jorden. Om vi bortser från petitesser som att några på jorden kraschade, med mineraler välfyllda asteroider, skulle få råvarubörserna att kollapsa, så finns det uppenbarligen starka incitament – både kortsiktigt kommersiella och för mänskligheten existentiella skäl – att upprätta gruvnäring bortom jorden.²³

En uppskattning är att värdet av asteroiderna mellan Mars och Jupiter motsvarar runt 100 miljarder dollar per invånare på jorden.

Industrialiseringen av rymden är tudelad. Det rör sig dels om att skapa en “lunar economy” som är självbärande och underlättar vidare expansion ut i rymden. De praktiska och ekonomiska fördelarna är omfattande för att tillverka bränsle och andra resurser på månen där man kan utnyttja is och regolit på månytan. Dels handlar det om att försörja jorden på bristande kritiska resurser och/eller helt enkelt förflytta en för naturen, människan och klimatet negativ produktion av energi och råvaror, för att utvinna till exempel Helium-3 på månen.⁴

Bittra historiska erfarenheter
Rymden med dess himlakroppar beskrivs ofta som the “final frontier”.⁵ Likheterna med en annan frontier är uppenbara – den amerikanska erövringen av västern under 1800-talet: oklar legal status, privata initiativ som drivkraft, stora lockande resurser (guldrusher), omfattande “obebodda” områden som öppnas upp för bosättarkolonisering. Man bör vara medveten om att det ofta var politikerna i Washington som var tillbakahållande kraft, medan de privata aktörerna som aktivt gav sig in i indianska områden, provocerade fram motreaktioner och drev på militären att komma in efteråt. Ett historiskt mönster, där koloniseringen gärna genomfördes av entreprenörer, lycksökare och privata firmor – från conquistadorerna över East Indian Company till Cecil Rhodes. För att sedan styras upp av kolonialstaterna.

Grayling gör en liknelse vid koloniseringen av Afrika – “Scramble for Africa”. Även om det finns en avgörande skillnad, nämligen att “there is no population of sentient beings on the moon and Mars”, så understryker författaren att konflikter uppstod mellan imperiemakterna i själva sin jakt på att “be first or to get most” (som slutligen resulterade i första världskriget).⁶ Det är just denna kombination av jakt på profit och ömsesidig militarisering som är ett underliggande problem med kommersialiseringen av rymden.

Det är just denna kombination av jakt på profit och ömsesidig militarisering som är ett underliggande problem med kommersialiseringen av rymden.

Precis som två andra forskare påpekar är rymden att betrakta som res communis, alltså en allmänning, en legal statusform som går tillbaka till romersk rätt: “By the law of nature these things are common to mankind – the air, running water, the sea, and consequently the shores of the sea“. Till det går att lägga “the space” enligt Artikel II i Outer Space Treaty (OST) från 1967.⁷ Men det medför samtidigt en mängd problem. Långsiktigt kan “tragedy of the commons” blir ett problem när knappa resurser överutnyttjas och som inte återbildas (till exempel is), men det främsta problemet lär uppstå när olika intressenter ska göra anspråk på territorium som uttryckligen inte får approprieras, enligt OST.⁸ I praktiken kommer förmodligen en doktrin om “first come, first served” etableras. Att hetsa fram etableringen av verksamheter har tidigare visat sig leda till “disorder, waste, inequality och monopoly”.⁹

Erfarenheterna från Scramble for Africa är just dessa, drivkraften blir att förhindra andra att etablera sig och det forcerar fram både oekonomiska och konfliktskapande dynamiker. När tusentals icke statliga aktörer agerar i ett enormt område utan en gemensam kontroll (enligt OST ansvar den enskilda staten för sina egna medborgares förehavanden) och tydlig lagstiftning riskerar det att uppstå känsliga situationer, där gamla tiders letters of marque kan etableras som halvlegal rymdpiratism (eller uppfattas som sådan när en stat, säg Kina, inte erkänner en annans stats rymdlagstiftning, säg Luxemburgs).

Rättslig status för res communis
Men hur har man hanterat liknande situationer tidigare? Det finns ett antal internationella avtal som reglerar olika res communis, till exempel Antarktis genom Antarctic Treaty System (ATS) och världshaven och havsbottnen genom UNCLOS (med tillägg). Att man kunde nå en överenskommelse kring sydpolen trots att sju stater hade överlappande anspråk kan hänföras till kalla krigets logik, där de båda supermakterna såg en fördel med en demilitariserad zon som var öppen för alla att nyttja för vetenskapliga syften samtidigt som eventuella resurser var svårtillgängliga för brytning. Till det kom att de berörda staterna lutade åt USA:s inflytandesfär. Frågan om kommersialisering genom gruvnäring har skjutits fram till 2048, samtidigt har avtalen undergrävts genom att militära övervakningssystem placerats där.

ATS har fungerat konflikthämmande, men det är en öppen fråga inför framtiden, inte minst om gruvprospektering blir mer intressant genom klimatförändringar och stigande råvarupriser. UNCLOS har en del som berör havsbottnen (i regel 200 meter under havsytan) och som regleras förvånansvärt detaljerat. Ingen stat eller privat aktör kan hävda appropriering, området ska enbart användas för fredliga syften, men framförallt ska “the exploration and exploitation… be carried out for the mankind as a whole”. Det innebär att eventuella prospektörer måste ansöka om tillstånd, betala avgifter och eventuella framtida royalties till Internationell Seabed Authority placerad på Jamaica. Enligt avtalet ska staterna betrakta ISA:s beslut likvärdiga med sin egen högsta domstol. Att en sådan lagstiftning kom till stånd beror på att det då inte ansågs finnas någon bärkraft i den typen av verksamhet, något som nu har förändrats när energiomställningen kraftigt ökat efterfrågan på till exempel kobolt och lithium. Inte oväntat har Förenta Staterna en egen lagstiftning, men än så länge har inte frågan aktualiserats genom konkret utvinning.¹⁰

Andra menar att även om man inte kan äga rymden kommer den att betraktas som världshaven, alltså att alla är berättigade att fiska där, således borde det även vara rimligt att utvinna resurser i en allmänning som rymden.

När det gäller OST finns ingen yttre geografisk gräns för dess legala räckvidd utan omfattar hela solsystemet, alla ska garanteras “free access”, verksamheter ska ske för “peaceful purposes” där massförstörelsevapen uttryckligen är förbjudna i rymden, ingen aktör får heller äga himlakroppar. Samtidigt är formuleringarna enligt en forskare minst sagt vaga, medan andra menar att även om man inte kan äga rymden kommer den att betraktas som världshaven, alltså att alla är berättigade att fiska där, således borde det även vara rimligt att utvinna resurser i en allmänning som rymden.¹¹ Det är uppenbart att det finns omfattande luckor och otydligheter i lagstiftningen, som riskerar att skapa konflikter och problem i framtiden.¹²

Det kommersiella intresset för rymden har inneburit att USA antog Space Act år 2015 för amerikanska medborgare att “enjoy in the commercial exploration and exploitation of space resources” medan Luxemburg 2017 gick ännu längre genom sin rymdlagstiftning och försöker bli ett Panama för rymdflottor i ett försök att omstrukturera sin rentierekonomi från finans- till rymdekonomi. Formuleringarna är medvetet anpassade för att inte direkt bryta mot, men samtidigt utnyttja de vaga formuleringarna i OST. Både Ryssland och Kina har givetvis protesterat för att de bryter mot andan i avtalet. Att den senare parten själva provskjutit ned en av sina daterade satelliter i rymden visar att rymden kommer att bli ett allt mer känsligt område.¹³

Utöver riskerna med krassa ekonomiska konflikter pekar flera forskare på hållbarhetsrisker, accelererad ojämlikhet när “the space gap” förstärks och vetenskapliga, filosofiska, estetiska värden som krockar med ekonomiska intressen, som alla kan spä på och forcera fram militär eskalering. Ett sådant enkelt exempel är vad som händer när rymdskrot skadar en annan stats egendom, i synnerhet om den har en militär funktion. Redan idag uppfattas det som ett ökande problem med all rymdbråte som sprider sig som ett täcke runt jordhinnan.¹⁴

Redan idag uppfattas det som ett ökande problem med all rymdbråte som sprider sig som ett täcke runt jordhinnan.

För att hantera ovanstående risker och problem har ett antal förslag lagts fram. Att det införs en avgift på uppskjutningar som går till att hantera till exempel rymdskrot (överhuvudtaget är det i regel tekniskt svårt och oerhört kostsamt att reparera skador i rymden, för till skillnad på jorden sker inte en naturlig anpassning och regeneration av ekosystemen). Att en viss del av solsystemet förklaras som skyddade områden likt nationalparker. Att det införs licenser och kvoter baserat på staternas befolkning. Att områden reserveras för framtida utveckling för dagens icke-rymdfarande stater på jorden. Upprättandet av gemensamma rymdfonder baserade på licensavgifter från kommersiell verksamhet, likt Alaska Permanent Fund, där avkastningen återförd till alla jordens medborgare.¹⁵ Oaktat dessa förslag återstår en mängd underliggande problem.

Vad talar då för att omfattande konflikter inte ska bryta ut i rymden?
För det första är verksamheten kostsam och tekniskt komplicerad, det förutsätter samarbete och delade risker, både ekonomiskt och vetenskapligt (öppen och delad data), likt den internationella rymdstationen. Den typen av beroenderelationer är konflikthämmande och bygger tillit. För det andra innebär det rättsliga lägets stor osäkerhet, det medför att många investerare drar sig för att satsa kapital, något Grayling menar ligger bakom att regleringen av havsbottnarna ännu har respekterats trots att USA formellt ställt sig utanför UNCLOS. Risken att bli stämd är hög med stora kostnader som följd, det kan tvinga fram en tydligare lagstiftning gällande rättigheter och skyldigheter.¹⁶ Som kommer att vara inkluderande för att få med sig alla parter.

För det tredje kommer konsekvenserna av ett rymdkrig bli svåra att reparera och åtgärda vara återhållande, där exemplet med ett täcke av rymdskrot runt jorden förskräcker. För det fjärde är tillgången till allmänningen rymden enorm, att det räcker åt alla intressenter (som å andra sidan kan leda till överproduktion och därmed forcera fram monopolbildningar som i sig är konfliktskapande).

Vad talar för att konflikter ska bryta ut i rymden?
För det första handlar det om att konflikter på jorden kan sprida sig ut i rymden när baser och annan verksamhet blir förlängningar av jordiska staters territorium, Ukrainakriget visade direkt hur nödvändigt det var med satellitstöd.

För det andra: gränser för vad som är en militär eskalering blir också otydlig när det rör sig om objekt som är obemannade, befinner sig i gränslandet mellan civil-militär kapacitet och inte befinner sig på någons faktiska territorium, där både cyberattacker och “olyckor” kan användas som medel i en upptrappning.

Konflikter på jorden kan sprida sig ut i rymden när baser och annan verksamhet blir förlängningar av jordiska staters territorium, Ukrainakriget visade direkt hur nödvändigt det var med satellitstöd.

För det tredje är regelverket otydligt och redan nu finns det ingen enighet hos rymdmakterna hur man ska hantera nyttjanderätter på månen och andra himlakroppar. För att citera Graylings formulering: “A space Wild West is coming to existence”.¹⁷ För det fjärde rör det sig om många intressenter, som snart kommer att öka markant när de privata företagen ger sig ut i rymden. För det femte finns ingen kontrollmakt, där “the scramble for Africa” tydligt visade hur privata herradömen kunde upprättas, där kung Leopolds exempel i Kongo förskräcker. Staterna riskerar även att komma in i ett senare skede när de privata aktörerna redan påbörjat en konflikt, då “private entities may choose to arm themselves to safeguard their own interests”.¹⁸

För det sjätte kommer behoven av vissa strategiskt viktiga råvaror på jorden öka insatserna av att få tillgång till just dessa i rymden och driva på ett mer riskfyllt och desperat beteende. För det sjunde innebär The Space Gap att de ekonomiska skillnaderna mellan länder riskerar att öka. Till exempel är det i högre utsträckning fattiga länder som sitter på värdefulla kritiska mineraler som kanske konkurreras ut och därmed spä på konflikter på jorden.¹⁹ Slutligen lär fondlösningar med överföringar till fattigare länder stranda inte bara på egenintressen, utan även rent ideologiska, där Förenta Staterna förmodligen kommer att betrakta dessa som “socialistiska” lösningar i direkt motsättning till “den fria företagsamheten”.²⁰

Den rysk-sovjetiske rymdpionjären Konstantin Tsiolkovskij närde en vision om en gemensam mänsklig expansion ut i rymden, men som verkar stå sig slätt mot kapitalets behov av oändlig kapitalackumulation. Utan det är nog snarare Trumps och Musks dystopi som hägrar, där historien varnar oss för uppflammande väpnade konflikter vid liknande expansioner. Filosofen Grayling menar förvisso att “the humankind” borde betraktas som ett juridiskt subjekt och genom FN företrädas rättsligt och därigenom tillförsäkra att rymdens resurser hanteras för hela artens nytta, men då “the 1967 Outer Space Treaty has mighty opponents: the self-interest of states and private actors as corporations” är framtidsutsikterna dystra.²¹ Och där har författaren tyvärr nog rätt.