Via dejtingappar kan vi stämma möte eller svajpa bort en människa på en millisekund. Apparna gör oss okänsliga inför andra människor, och konsekvenserna i form av våld och ensamhet är omfattande. Mira Horovitz vill se bortom juridiska definitioner av samtycke och slå slag för en ny erotisk bildning.

Vi lever i en tid där svepkulturen har stor påverkan på våra dejtingvanor. Vi kan sortera bort potentiella partners utifrån fastställda kriterier såsom längd, inkomst eller intressen, vilket bidrar till upplevelsen av att framstå som en tänkbar vara bland andra på marknaden. Den digitala logiken ändrar inte bara hur vi möts utan omformar även på ett fundamentalt vis vår förmåga att agera med hjälp av en etisk kompass. I den nya sexuella geografin har effektivitet och utbytbarhet trängt undan etiken och den unga generationen tvingas navigera i ett landskap som premierar konsumtion framför relation.

Skillnaden mellan att möta någon i den fysiska verkligheten och den digitala är att det förra kräver något av mig i mötet med den andra, men bakom skärmen framstår inte detta etiska krav med samma skärpa. Det går till exempel att gömma sig bakom en skärm och distansera sig från andra, starta sexchattar och lägga ut krokar till flera personer samtidigt utan att följa upp sina inledda kontakter. Därmed uppstår frågan hur denna sorts anonymitet och asynkrona kommunikation påverkar människors empati i det långa loppet.

I den nya sexuella geografin har effektivitet och utbytbarhet trängt undan etiken och den unga generationen tvingas navigera i ett landskap som premierar konsumtion framför relation.

För filosofen Emmanuel Levinas är tankar om ”den Andres ansikte” helt centrala; det rör sig för Levinas om ett etiskt fenomen.¹ Levinas poäng är att ansiktet är den mest oskyddade delen av oss, där sårbarheten i mötet med en annan människa synliggörs. I samma stund vi ser den andres ansikte ser vi på samma gång både personens sårbarhet och dödlighet, som då blir framträdande inför vår blick. Det medför samtidigt ett anspråk eftersom ansiktet, för att spinna vidare på Levinas tankegångar, kan tala till oss och säga: ”du får inte ignorera mig eller göra mig till ett objekt”. Det gör oss omedelbart ansvariga inför den andre – ett ansvar som vi inte bara kan springa ifrån.

Genom att betona vikten av att våga stanna kvar i mötet med en annan och vidkänna sin egen och en annan persons sårbarhet som en utgångspunkt för sexuell interaktion och intima relationer, kan vi med hjälp av Levinas resonemang få ökad förståelse för hur en etisk kompass kan ge oss möjlighet att omskapa våra kärleks- och sexliv. Utan uppriktig nyfikenhet på vem den andra är, att själv känna sig trygg nog att öppna sig och tillsammans utforska vilka man kan bli tillsammans kommer det sannolikt att bli svårt att få till det.

Eros agoni handlar om att begäret dör utan den andre. Om vi bara nås av speglingar av våra egna preferenser kommer vi sannolikt inte att få uppleva ett autentiskt och omstörtande möte.

Även filosofen Byung Chul-Han riktar uppmärksamhet mot vår digitaliserade samtid och den inverkan han menar att den får på vår sexualitet och dejtingvanor.² I Eros agoni skriver Han om hur den digitala världen suddar bort den andre och därmed det främmande vilket får allt att bli en spegling av oss själva. Det innebär att vi återkommande bara möter oss själva på grund av att algoritmerna enbart presenterar det vi redan visat dem att vi gillar för oss och alltså sorterar bort allting som skulle kunna bidra till att utmana vår syn på dejting och vidga våra vyer.

Eros agoni handlar om att begäret dör utan den andre. Om vi bara nås av speglingar av våra egna preferenser kommer vi sannolikt inte att få uppleva ett autentiskt och omstörtande möte. Han menar att detta gäller hela det digitala landskapet – det vill säga både sociala medier, dejtingappar och övrigt. Det kan enligt Han liknas vid en ekokammare – det sammas terror – där vi oavbrutet möts av variationer av det vi redan gillar. Vår riskerar världsbild då att smalnas av.

Den digitala världen oss etiskt bedövade. I ett fysiskt möte kan vi inte bara vända bort vår blick, men via en app kan vi svajpa bort en människa på en millisekund.

Vad gäller sociala medier blir gilla-knappen lätt en symbol för bekräftelse av det egna jaget. I dejtingappar kan algoritmerna bli ett verktyg för att optimera sina val baserat på preferenser. Det kan naturligtvis underlätta för vissa människor, i synnerhet om det annars känns svårt att matcha med en potentiell partner. Det går även att argumentera för att dejtingappar har skapats med det behovet i åtanke. Men Hans kritiska reflektion handlar om att den andra kan bli en vara som passa våra specifikationer, som om det vore en kärleksbutik. Den fråga vi kan ställa oss när vi svajpar är enligt Han om vi är ute efter någon som kompletterar vår egen självbild snarare än att söka ett autentiskt möte med någon.

Där Levinas betonar ansiktets ansvarsutkrävande, så gör den digitala världen oss etiskt bedövade. I ett fysiskt möte kan vi inte bara vända bort vår blick, men via en app kan vi svajpa bort en människa på en millisekund. Då upphör ansiktets etiska anspråk att existera. Den andre blir en bild snarare än ett subjekt och det blir möjligt att förkasta någon utan att känna obehaget att ha avvisat en levande människa, eller att plötsligt sluta svara – det fenomen som brukar benämnas som ghosting. Levinas använder begreppet totalitet för att beskriva hur människor försöker greppa och kontrollera hela världen. Med hjälp av apparnas algoritmer och filter kan vi sägas försöka räkna ut hur kärleken ska komma till oss, vilket är en form av totalitet. I själva verket visar sig etiken såväl som romantiken i det oförutsägbara mötet och i det levande, bortom vår kontroll och utanför skärmarnas realitet.

I en digital värld ska vi vara oövervinnerliga och ständigt tillgängliga men aldrig sårbara. Att möta den andres ansikte är att erkänna sin egen sårbarhet.

Om Levinas menar att mötet med den andre och individens ansikte kräver mitt fulla ansvar, talar den fenomenologiskt inriktade filosofen Ann Cahill även om behovet en sexuell etik.³ För Cahill innebär detta att subjektivitet i mötet med den andre förverkligas genom intersubjektivitet i en dynamisk process där båda parter erkänns som handlande och kännande subjekt. Dejtingapparnas logik kan riskera att reducera andra till passiva objekt eller frammana en jakt på den rätta partnern och ett spänningsframkallande rus i en ombytlig jakt i dejt efter dejt, vilket gör det genuint mellanmänskliga mötet närmast omöjligt.

Apparna kan sammankopplas med en miljö där samtycke blir ett kontrakt snarare än en levande dialog, och där man checkar av samtycke som en punkt på en lista med godkännarvillkor snarare än att läsa av den andres sårbarhet. Cahill efterfrågar i stället en sexuell etik och praktik som berör hur vi ser på varandra långt innan kläderna faller av kroppen. Det handlar alltså om något annat än ett juridiskt samtycke som förutsätter ett tydligt ”ja” eller ”nej” i stunden.

Dejtingmarknaden som konsumtionsmarknad – emotional capitalism – där vi väljer partners som vi väljer varor har noga studerats av sociologen Eva Illouz.⁴ Hon menar att vi här tvingas att skapa profiler som påminner om annonser på en kärleksmarknad, där beslutsångest och jämförelser träder i kraft när vi ofta börjar leta efter någon annan ett svajp bort som kanske är bättre än den nuvarande kandidaten. Det bidrar till att vi aldrig vågar investera etiskt i den andre. Det rör sig här om emotionell shopping. Vi tenderar att se vår potentiella partner som en utbytbar resurs och inte ett unikt subjekt. I en digital värld ska vi vara oövervinnerliga och ständigt tillgängliga men aldrig sårbara. Att möta den andres ansikte är att erkänna sin egen sårbarhet.

När unga rapporterar om hårt sex och våld i samband med sexuella aktiviteter som norm eller utförd prestation, kan det ses ett tecken på att sexualiteten blivit både avmystifierad och teknifierad. Det rör sig i så fall om sex utan inverkan av Eros, bara som en transaktion eller maktutövning.

Även porren bidrar till den här utvecklingen. Strypsex har blivit allt vanligare och unga kvinnor är särskilt utsatta för detta, vilket exempelvis den senaste nationella kartläggningen UngKAB23 visar.⁵

Resultaten kan förstås som en konsekvens av en förlorad etisk förmåga. När vi exempelvis dras till nätporr med våldsinslag, lär vi oss att navigera sexualiteten som en serie digitala transaktioner. Då tystnar ansiktets anspråk avsevärt.

Vägen framåt kräver därför mer än juridiska definitioner av samtycke. Vad som behövs är en ny erotisk bildning som återupprättar mötet mellan två subjekt och erkänner sexualiteten som en genuin och mellanmänskligt utformad etik. Annars kan konsekvensen bli av vi upphör att se den andre som ett subjekt med en egen livsvärld. Det kan ses som Eros död, som Han varnar för. För när unga rapporterar om hårt sex och våld i samband med sexuella aktiviteter som norm eller utförd prestation, kan det ses ett tecken på att sexualiteten blivit både avmystifierad och teknifierad. Det rör sig i så fall om sex utan inverkan av Eros, bara som en transaktion eller maktutövning.

Vägen framåt kräver därför mer än juridiska definitioner av samtycke. Vad som behövs är en ny erotisk bildning som återupprättar mötet mellan två subjekt och erkänner sexualiteten som en genuin och mellanmänskligt utformad etik. Annars kan konsekvensen bli Eros död.

Det handlar om att lära sig intersubjektivitetens konst; att kunna läsa av ett ansikte, att förstå sin egen och andras subjektivitet och att se sexualiteten som något som tar form och får uttryck i ett ömsesidigt samspel i ett etiskt rum snarare än något som utspelas på en marknad.

Vad händer om vi inte lyckas med denna bildning? Vi riskerar då en framtid där mänsklig intimitet underordnas teknisk effektivitet. Kanske är det i det fysiska, fumliga och ologiska mötet som den sista resten av vår mänsklighet dröjer sig kvar. Att våga se den andre, bortom appen och den digitala världens förekomst, blir då närmast en revolutionär handling.