Catrine da Costa-fallet, ett av de mest omskrivna rättsfallen i modern svensk historia, har gått in i ett nytt skede, kanske det sista. Detta i och med regeringens beslut den 16 juni om ersättning ex gratia (”av nåd”) till de båda läkarna Teet Härm och Thomas Allgén. Vad innebär det i skuldfrågan? Lars Borgnäs förklarar ett missförstått fall.

Kammarrätten i Stockholm fastslog 1991 i en enhällig dom att det stod bortom rimligt tvivel att obducenten Teet Härm och allmänläkaren Thomas Allgén hade styckat 27-åriga Catrine da Costas kropp under pingsthelgen 1984. Domen ledde till att de båda definitivt fråntogs sina läkarlegitimationer. Genom decennierna som gått har domen överklagats och överprövats åtskilliga gånger, men ingen rättsinstans har funnit anledning att ändra den.

Genom decennierna som gått har Kammarrättens dom överklagats och överprövats åtskilliga gånger, men ingen rättsinstans har funnit anledning att ändra den.

Har de haft fel? Om detta yttrade sig justitieministern inte på annat sätt än att han noga inskärpte att han inte tog ställning i skuldfrågan. Gunnar Strömmer var vid presskonferensen mycket tydlig med att ersättningen för utstått lidande enbart avsåg rättsövergreppet i Stockholms tingsrätt 1988.

Domstolen hade friat de två läkarna från anklagelsen att ha dödat tvåbarnsmamman Catrine da Costa – huruvida hon alls hade mördats gick inte att fastställa – samtidigt som den i sina domskäl slagit fast att de var skyldiga till att ha styckat kroppen. För det brottet stod de inte åtalade eftersom brottet (brott mot griftefriden) var preskriberat. Då skrivningar i domskäl inte går att överklaga var därmed läkarna per automatik utsatta för ett allvarligt rättsövergrepp, trots den friande domen gällande mord.

Det är denna rättsvidrighet och inget annat som läkarna beviljats statlig kompensation för, en sorts ursäkt. På den punkten hade rättsstaten uppenbarligen fallerat.

Men av det följer inte att rättsstaten har fallerat i de många instanser som genom åren beslutat att Kammarrättens dom från 1991 ska stå fast, att Härm och Allgén ska anses vara knutna till styckningen och att de därför inte ska få tillbaka sina legitimationer. Den domen tillkom efter en ny och egen bevisvärdering från Kammarrättens sida, oberoende av den nu kritiserade skrivningen i Tingsrättens domskäl.

Kammarrättens dom från 1991 ska stå fast. Härm och Allgén anses vara knutna till styckningen och de ska därför inte få tillbaka sina legitimationer. Strömmer har inte uttalat sig i skuldfrågan.

På journalisternas frågor upprepade justitieministern att ersättningen ex gratia inte innebar ett ställningstagande i skuldfrågan. Och ingenting blev heller nämnt om att de två läkarna nu borde få tillbaka legitimationerna.

Kammarrättens fällande dom från 1991, som endast rörde läkarlegitimationerna, har alltså inte ändrats i något avseende. I juridisk mening är Härm och Allgén således även fortsättningsvis överbevisade om att ha utfört styckningen, och deras legitimationer är alltjämt indragna.

Så ser det rättsliga läget ut. Dessa omständigheter har knappast framkommit i medias kommentarer till ex gratia-beslutet. I stället har innebörden av beslutet förvrängts och misstolkats. Man har mer än antytt att läkarna nu formellt och från högsta ort har rentvåtts från anklagelserna om att ha styckat Catrine da Costas kropp.

Vad som ägt rum är något annat. Gunnar Strömmer har därmed visat sig kunna stå pall mot det mediedrev som de senaste ett och ett halvt åren av huvudsakligen känslomässiga argument låtit sig övertygas om att läkarna är oskyldiga. För Catrine da Costas anhöriga saknar inte det betydelse. De har sett Kammarrättens dom som en form av upprättelse för henne.

Det vi med säkerhet vet är att Catrines kropp på det mest bestialiska och förnedrande sätt skars i bitar efter hennes död.

Det vi med säkerhet vet är att Catrines kropp på det mest bestialiska och förnedrande sätt skars i bitar efter hennes död. Vem eller vilka som bragte henne om livet, eller om hon dog på annat sätt än genom yttre våld, har aldrig kunnat fastslås. Det kommer inte heller att kunna ske. De kroppsdelar som skulle ha kunnat avslöja dödsorsaken – huvudet och flera inre organ – saknades bland de likdelar som sommaren 1984 hittades i svarta sopsäckar, makabert utplacerade i terrängen intill gränsen mellan Stockholm och Solna.