USA byter nu fot. I stället för att prioritera kampen mot “islamistisk terrorism” riktas fokus mot vad Trump-administrationen beskriver som en global våg av vänsterextremt politiskt våld. I juli samlade utrikesminister Marco Rubio representanter för 65 länder för att lägga upp strategin. Redan har fyra europeiska vänsterorganisationer förts upp på en terrorlista, skriver Jaime Gomez.

Den 16 juli 2026 samlade USA:s utrikesminister Marco Rubio representanter från 65 länder i Washington till ett möte med rubriken “Ministerial on the Resurgence of Political Terrorism”. Syftet var, enligt State Department, att samordna underrättelsedelning, juridiskt samarbete och finansiell övervakning mot vad man kallar en global våg av vänsterextremt politiskt våld.¹ 

Den 16 juli samlade USA:s utrikesminister Marco Rubio representanter från 65 länder i Washington. Syftet var att samordna underrättelsedelning, juridiskt samarbete och finansiell övervakning mot vad man kallar en global våg av vänsterextremt politiskt våld.

I sitt öppningsanförande beskrev Rubio själv detta som ett rättande av en långvarig försummelse. Den amerikanska säkerhetsdoktrinen, påstod han, har under alltför lång tid haft en “blind fläck” när det gäller våldsbejakande extremism från den politiska vänstern och att själva föreställningen om vänsterterrorism som ett verkligt hot alltför ofta avfärdats av medierna, universitet och etablerade institutioner som antingen ett högerspöke eller, ännu värre, en farlig fascistisk konspirationsteori.². 

Upplägget och retoriken avslöjade hur mötet var tänkt att fungera. Det handlade inte i grunden om brottsbekämpning utan framförallt om att förmedla och fastslå en verklighetsbeskrivning från Trumpadministrationen.

Utgångspunkten för Rubios stormöte vilar formellt på ett presidentmemorandum om nationell säkerhet NSPM-7. Det är ett direktiv undertecknat av USA:s president Donald Trump som fastställer en omfattande strategi för att utreda och avveckla de nätverk som hans administration klassificerar som vänsterextrema terrorister. NSPM-7 ger i alla fall formellt för första gången i USA:s historia alla underrättelsetjänster och brottsbekämpande myndigheter i uppdrag att agera i ett samordnat sätt för att störa, identifiera, gripa och åtala organisationer som den amerikanska administrationen betecknar som “politiska terrorister”.³

Det är lätt att stanna vid ytan och läsa detta som ännu en säkerhetskonferens bland många. Men den som gör det missar något väsentligt. När en stat bestämmer vem som räknas som terrorist avgör den samtidigt vilka svar som senare kommer att betraktas som legitima. Ord är sällan oskyldiga i internationell politik. De avgör vem som får rättigheter, väcker misstänksamhet och blir föremål för straff.

Att förklara krig mot vänstern som idétradition snarare än som utövare av en konkret våldshandling är ett övertramp sett från ett demokratiskt perspektiv. Det inkräktar på grundläggande mänskliga rättigheter.

Att förklara krig mot vänstern som idétradition snarare än som utövare av en konkret våldshandling är ett övertramp sett från ett demokratiskt perspektiv. Det inkräktar på grundläggande mänskliga rättigheter. Och det finns även något mer subtilt men lika allvarligt, det undviker en bred och demokratisk diskussion om vilka utvecklingsmodeller våra samhällen faktiskt bör välja. Ingen rimlig demokratisk ordning kan förneka staters skyldighet att skydda civila mot organiserat våld. Men just den skyldigheten riskerar att urholkas, inte stärkas, när begreppet terrorism töjs så pass mycket att det hotar att omfatta fackföreningar, miljörörelser, feministiska organisationer och partier som verkar helt inom demokratins spelregler.

Från Hollywoodlistan till NSPM-7
Det är inte första gången USA går i den riktningen. Mccarthyismen fick sitt namn efter senatorn Joseph McCarthy som från 1950 och några år framåt drev en kampanj mot påstådda kommunistiska infiltratörer i amerikanska myndigheter, fackföreningar och kulturliv. Fenomenet var dock betydligt äldre och bredare än en enskild senators taktik. Redan under 1940-talet hade representanthusets kommitté för oamerikansk verksamhet, House Un-American Activities Committee, börjat kalla in filmarbetare, lärare och fackliga ledare till förhör om deras politiska tillhörighet. Den så kallade Hollywoodlistan gjorde det praktiskt taget omöjligt för hundratals manusförfattare och regissörer att arbeta, inte för att de begått brott, utan för att deras åsikter ansågs opassande.⁴

Manusförfattaren Dalton Trumbo hör till de mest kända exemplen. När han och nio kollegor, sedermera kända som “Hollywoodtian” (Hollywood Ten), 1947 kallades inför utskottet och vägrade svara på frågan om de var eller någonsin hade varit medlemmar i kommunistpartiet, dömdes samtliga för föraktfullt beteende mot kongressen (contempt of Congress). Trumbo avtjänade elva månader i federalt fängelse och sattes därefter upp på filmstudiornas svarta lista, vilket i praktiken gjorde honom oanställningsbar under sitt eget namn i över ett decennium. Han fortsatte ändå att skriva, under pseudonym eller med hjälp av “bulvaner” som lät sätta sina egna namn på hans manus, och vann till och med en Oscar 1957 för filmen The Brave One under pseudonymen Robert Rich, en pristagare som inte kunde träda fram offentligt förrän flera år senare. Trumbos öde illustrerar väl hur Mccarthyismens verkliga vapen inte var straffet i sig, utan den totala yrkesmässiga uteslutning som följde på blotta misstanken.⁵

Kommer det nu bli förbjudet att kritisera kapitalismen i USA?

Det som gjorde mccarthyismen så verkningsfull var inte i första hand domstolarna, utan det klimat av misstänksamhet som spred sig innan någon rättslig process ens hade inletts. Att bli anklagad räckte ofta för att förlora sitt arbete, sitt anseende och sitt sociala nätverk. Lojalitetsintyg, svarta listor och angiverisystem gjorde att självcensuren blev effektivare än vilken lagstiftning som helst. Fackföreningsrörelsen försvagades varaktigt, den akademiska friheten kringskars, och en hel generation lärde sig att vissa frågor helt enkelt inte ställdes högt.

I Latinamerika fick liknande logik betydligt blodigare konsekvenser. Det kalla krigets antikommunistiska doktriner, ofta importerade eller direkt understödda från Washington, låg till grund för statskuppen i Guatemala 1954, för militärdiktaturerna i Sydamerika under sjuttio- och åttiotalet och för den samordnade operationen som gick under namnet Plan Cóndor. School of Americas, där latinamerikanska officerare tränades i counterinsurgency-doktriner, symboliserar hur en säkerhetsdoktrin utformad i ett land kunde exporteras och omvandlas till statsterror i ett annat. Facklärare, biskopar, studentledare och journalister försvann, torterades eller mördades, ofta med etiketten “kommunist” som enda motivering.

Det är mot den bakgrunden som NSPM-7 bör läsas, inte som en identisk upprepning, utan som en möjlig fortsättning på samma grundläggande mönster. En stat som centraliserar makten att definiera den politiska fienden, och som därefter mobiliserar hela sin repressiva och administrativa apparat (underrättelsetjänster, skattemyndigheter, banksystem, åklagare) för att agera mot fienden. Memorandumet i sig instruerar amerikanska myndigheter att identifiera, avfinansiera, utesluta ur banksystemet, gripa och åtala vad som beskrivs som politiska terrorister. Fyra europeiska grupper har redan förts upp på listan över utländska terroristorganisationer, med belöningar på upp till tio miljoner dollar utlovade för information om deras finansiering.⁶

Samma mönster upprepade sig inom journalistiken. I juni 1950 gav tre tidigare FBI-agenter ut skriften Red Channels som pekade ut 151 personer inom radio- och tv-branschen, däribland tio programledare och nyhetsreportrar, bland dem Howard K. Smith och William L. Shirer, som misstänkta kommunistsympatisörer, ofta enbart på grundval av namnunderskrifter på petitioner eller lösa organisationskontakter. Ingen av de uppsatta ställdes någonsin inför rätta, men listan räckte för att stänga ute flertalet av dem från sändningarna i flera år. NBC och CBS började rutinmässigt kontrollera anställda mot publikationen innan de fick gå i sändning.⁷

Barcelona svarar Washington
Denna glidning har redan fått ett internationellt mothugg, om än ett symboliskt sådant. Bara några månader före Washingtonmötet, den 17 och 18 april 2026, samlades ett tjugotal stats- och regeringschefer i Barcelona för det fjärde mötet till demokratins försvar, som föregick den bredare sammankomsten ”Global Progressive Mobilisation”, med internationella partiorganisationer samt fackliga och civilsamhälleliga representanter.⁸

Spaniens Pedro Sánchez och Brasiliens Lula da Silva stod som värdar för ett forum som lockade tjugo stats- och regeringschefer för att stärka multilateralismen, minska ekonomiska klyftor och försvara demokratiska institutioner mot en framväxande högerextrem allians.

Spaniens premiärminister Pedro Sánchez och Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva stod som värdar för ett forum som lockade tjugo stats- och regeringschefer, bland annat Colombias Gustavo Petro, Mexikos Claudia Sheinbaum, Uruguays Yamandú Orsi, Sydafrikas Cyril Ramaphosa och Barbados premiärminister Mia Amor Mottley, Colombias progressiva ledare Clara López och Ernesto Samper. Mötets uttalade ambition var att stärka multilateralismen, minska ekonomiska klyftor och försvara demokratiska institutioner mot vad man beskrev som en framväxande högerextrem allians.

Barcelonamötet ledde varken till bindande åtaganden eller till någon mer formell fortsättning. Det måste sägas tydligt eftersom överdrivna förväntningar riskerar att göra besvikelsen större än vad mötets faktiska resultat motiverar. Ändå är bara dess existens talande. Den spanska ultrahögerpartiet Vox anklagade omedelbart Sánchez för att göra Barcelona till “säte för hela världens radikala vänster”. Det är en retorik som i sig speglar samma logik som präglar Washingtonmötet, att definiera motståndaren som ett existentiellt hot snarare än som en politisk konkurrent.

Två läger tycks alltså hålla på att formera sig kring samma fråga, nämligen vem som ska ha makten att definiera vad demokrati innebär under de kommande decennierna.

De politiska och militära följderna av Washingtons initiativ är samtidigt svårare att fånga än en traditionell konflikt just för att de sällan tar formen av öppen invasion. Påtryckningen sker snarare genom finansiell isolering, genom selektivt underrättelsesamarbete, genom hot om att hamna utanför det system som betraktas som legitimt. Den spanske statsvetaren Juan Carlos Monedero kallar fenomenet ”Plan Cóndor 2.0”, inte för att hävda att hemliga fängelser återuppstått, utan för att peka på att algoritmer, samordnade desinformationskampanjer och finansiell uteslutning i dag kan fylla en funktion som tidigare krävde underrättelseorganisationer och militär närvaro.⁹

De politiska och militära följderna av Washingtons initiativ är samtidigt svårare att fånga än en traditionell konflikt just för att de sällan tar formen av öppen invasion.

Flera europeiska diplomater reagerade med öppen förvirring inför inbjudan till julimötet i USA. Nederländernas dåvarande justitieminister David van Weel gick så långt som att i ett brev till parlamentet i maj 2026 formellt avfärda tanken på att föra upp organisationen antifa på landets nationella terroristlista. Enligt honom var det rättsliga tröskelvärdet inte uppfyllt eftersom ingen nederländsk myndighet hade belägg för att antifa utgjorde en centraliserad organisation och endast en domstol kan enligt nederländsk straffrätt förklara en organisation terroristklassad.¹⁰

Professorn Jan M Blazakis, direktör för Center on Terrorism, Extremism and Counterterrorism vid Middlebury College, menar att landet inte har någon antifa att bekämpa. Vilket antyder att kategorin i sig upplevs som påhittad snarare än som en beskrivning av en verklig och lokalt förankrad situation.¹¹

Latinamerikas gamla ärr och världens delade svar
Latinamerika har särskilda skäl att betrakta denna utveckling med vaksamhet, inte av ideologisk reflex utan av dokumenterad erfarenhet. Kontinenten vet, bokstavligt talat i sina arkiv över försvunna personer, vad det kan kosta när kategorier formulerade i mäktiga maktcentra omvandlas till statlig repression i periferin. Det är därför talande att delegationer från Argentina, Bolivia, Chile, Ecuador, Panama, Paraguay, Peru och Uruguay deltog i Washingtonmötet, medan Mexiko, Brasilien som styrs av vänsterregeringar och Colombia som då hade en vänsterregering lyste med sin frånvaro. Den geografiska linjen som därmed ritas upp påminner obehagligt mycket om det kalla krigets hemisfäriska delning, fast med nya etiketter.

Denna splittring återspeglar en äldre spänning som aldrig riktigt försvunnit, nämligen frågan om vem som äger rätten att definiera Latinamerikas politiska framtid. Principen om folkens självbestämmande, förankrad i FN-stadgan och i åtskilliga internationella konventioner, förutsätter att varje land har rätt att pröva sina egna utvecklingsmodeller, inklusive sådana som utmanar den rådande ekonomiska ordningen.

Det är därför talande att delegationer från Argentina, Bolivia, Chile, Ecuador, Panama, Paraguay, Peru och Uruguay deltog i Washingtonmötet, medan Mexiko, Brasilien som styrs av vänsterregeringar och Colombia som då hade en vänsterregering lyste med sin frånvaro.

När en stormakt, genom finansiella påtryckningar och underrättelsesamarbete, försöker exportera sin egen inhemska definition av vem som är en legitim politisk aktör, urholkas den suveräna jämlikheten mellan stater gradvis, även om ingen gräns någonsin korsas av en enda soldat.

Det är viktig att notera att flera av de regeringar som anslöt sig till mötet i Washington själva styrs av högerkoalitioner som haft ett direkt politiskt intresse av att en bredare definition av “vänsterterrorism” internationaliseras, eftersom en sådan definition också kan användas mot inhemska oppositionsrörelser långt innan något val hålls.

Ett tydligt exempel är El Salvador, vars president Nayib Bukele sedan 2022 styr under ett i praktiken permanent undantagstillstånd. I januari 2025 ändrade den Bukele-kontrollerade lagstiftande församlingen landets antiterrorlag så att åklagarmyndigheten, utan domstolskontroll, fick befogenhet att föra upp enskilda personer och organisationer på en nationell terroristlista.¹² Logiken märks även i regeringens retorik. Journalister vid det undersökande mediehuset El Faro, som granskat presidentens kopplingar till gängkriminalitet, har offentligt kallats “terrorister” och “legosoldater” av chefen för landets fängelsemyndighet. Över hundra journalister, jurister och människorättsförsvarare har sedan dess lämnat landet i exil och organisationer som Human Rights Watch har dokumenterat hur terroriststämpeln i praktiken används mot regeringskritiker snarare än mot den brottslighet lagen ursprungligen sades bekämpa.¹³

Här smälter det utrikespolitiska samman med det inrikespolitiska på ett sätt som gör det svårt att helt skilja säkerhetsmotiv från maktpolitiska motiv.

En gradvis urholkning av föreningsfrihet och rättssäkerhet väcker sällan samma internationella uppmärksamhet som stridsvagnar på gatorna, trots att de långsiktiga effekterna på ett samhälles politiska liv kan bli lika djupgående.

På det militära planet är den mest påtagliga förändringen inte trupprörelser utan en förskjutning av vilka verktyg som betraktas som legitima maktmedel. Ekonomiskt sanktionerade uteslutningar, gränsöverskridande utlämningsförfaranden och gemensamma underrättelseoperationer kan i praktiken uppnå en del av vad militär intervention tidigare krävde, nämligen att neutralisera en politisk rörelses handlingsförmåga, utan att en enda soldat korsar en gräns. Det gör fenomenet svårare att debattera offentligt, eftersom det saknar det tydliga, dramatiska ögonblick som en invasion eller en statskupp utgör. En gradvis urholkning av föreningsfrihet och rättssäkerhet väcker sällan samma internationella uppmärksamhet som stridsvagnar på gatorna, trots att de långsiktiga effekterna på ett samhälles politiska liv kan bli lika djupgående.

Reaktionerna från stormakterna Kina, Ryssland och EU om Rubios möte skiljer sig åt. Det finns skäl till försiktighet innan man drar alltför stora slutsatser om deras ställningstaganden. Det finns inga officiella uttalanden. Bland EU:s medlemsstater är bilden splittrad snarare än enhetlig. Enligt State Department hade Washington inför mötet haft “mycket produktiva” samtal med Tyskland, Grekland och Italien, tre länder vars regeringar också hade stött utpekandet i november (så kallad designationen) av var sin inhemsk vänsterextrem grupp som utländsk terroristorganisation, Antifa Ost, Informal Anarchist Federation/International Revolutionary Front (FAI/FRI), Revolutionary Class Self-Defense, and Armed Proletarian Justice. Vid själva mötet meddelade dock både Nederländerna och Tyskland artigt men bestämt att de inte kunnat hitta några bevis för att en sådan transnationell rörelse faktiskt existerade. En motsägelse som antyder spänningar mellan den tyska regeringens officiella samarbetsvilja och landets egna underrättelsebedömningar.¹⁴

Ett tidigare amerikanskt initiativ i Haag i maj 2026, tänkt att samla europeiska partner kring samma tema, ska enligt Washington Post ha fallit platt när Nederländerna avböjde att vara medvärd.

Vad som däremot går att belägga är att flera EU-diplomater uttryckte skepsis redan inför mötet. Och ett tidigare amerikanskt initiativ i Haag i maj 2026, tänkt att samla europeiska partner kring samma tema, ska enligt Washington Post ha fallit platt när Nederländerna avböjde att vara medvärd. En av källorna sammanfattade de inbjudna ländernas hållning med att man “inte ser det riktigt på samma sätt” som Washington gör. Det tyder på sprickor även inom den transatlantiska alliansen snarare än på ett enat block bakom Washingtons linje.¹⁵

Kina och Ryssland, som historiskt själva utmålats som motståndare i amerikansk säkerhetsretorik, har en uppenbar strategisk anledning att betrakta detta som en möjlighet att framställa USA som inkonsekvent i sitt förhållande till yttrandefrihet internationellt. Men det är bara en rimlig geopolitisk tolkning av mig än ett bekräftat, dokumenterat ställningstagande från dessa två stormakter. Trots upprepade sökningar i respektive lands officiella pressmaterial hittades inte något offentligt uttalande om vare sig NSPM-7, julimötet eller antifa-designeringarna.

Att förklara krig mot vänstern som helhet är ett övertramp mot demokratins egna principer eftersom det förutsätter att staten kan straffa åsikter innan de omsatts i brott.

Att förklara krig mot vänstern som helhet är ett övertramp mot demokratins egna principer eftersom det förutsätter att staten kan straffa åsikter innan de omsatts i brott. Det inkräktar på mänskliga rättigheter, framför allt tanke-, yttrande- och föreningsfrihet, samt rätten till en rättvis rättegång som inte är förutbestämd av politisk etikettering. Och det gör något som sällan uppmärksammas lika mycket. Det ersätter en öppen, demokratisk diskussion om vilka ekonomiska och sociala utvecklingsmodeller våra samhällen bör sträva mot med ett säkerhetsspråk där sådana frågor helt enkelt slutar ställas.

Historien ger ändå anledning till en försiktig, icke-naiv optimism. Ingen regim har någonsin lyckats utrota obekväma idéer permanent enbart genom att kriminalisera dem. De byter namn, korsar gränser, lär sig nya språk. Så var det med motståndsrörelserna mot Sydamerikas diktaturer och om fackföreningsrörelsen efter Hollywoodlistans fall. Det finns inget som tyder på att det skulle vara annorlunda denna gång hur sofistikerad den digitala övervakningsapparaten än blivit.

När Washington definierar antikapitalism som en relevant ideologisk markör i kampen mot politiskt våld uppstår därför en större fråga. Har samhällen fortfarande rätt att demokratiskt diskutera kapitalismen? Får ett samhälle diskutera omfördelning av rikedom?

Under århundraden har de starkaste makterna haft privilegiet att definiera vad som är ordning och vad som är uppror, vad som är legitimt våld och vad som är terrorism, vilka ekonomiska modeller som betraktas som rationella och vilka samhällsprojekt som framställs som farliga experiment. Kolonialismen handlade inte enbart om kontroll över territorier. Den handlade också om kontroll över kunskap, språk och politisk legitimitet, vad den peruanske sociologen Aníbal Quijano har kallat maktens kolonialitet. Ett kognitivt maktmönster där en eurocentrisk kunskapsordning definierade vad som skulle räknas som giltig vetenskap, förnuft och legitim politisk auktoritet, och som visat sig betydligt mer varaktigt än kolonialismens formella institutioner.¹⁶

När Washington definierar antikapitalism som en relevant ideologisk markör i kampen mot politiskt våld uppstår därför en större fråga. Har samhällen fortfarande rätt att demokratiskt diskutera kapitalismen? Får ett samhälle diskutera omfördelning av rikedom? Får det ifrågasätta kapitalismens organisering? Får det nationalisera strategiska naturresurser genom demokratiska beslut? Får fackliga organisationer mobilisera mot ekonomiska maktstrukturer? Får en regering föra en utrikespolitik som inte sammanfaller med Washingtons?

Svaret måste vara ja och dessa konflikter bör avgöras politiskt.

Kapitalismen är inget naturfenomen. Den är ett historiskt producerat ekonomiskt system och måste, liksom andra samhällsmodell, kunna kritiseras, reformeras, försvaras eller ersättas genom demokratiska processer. Demokratins idé är trots allt inte att staten ska bestämma vilka tankar medborgarna får tänka. Dess löfte är mycket mer radikalt än så. Människor med oförenliga uppfattningar om samhället ska ändå kunna leva tillsammans, organisera sig, argumentera och försöka vinna majoritet utan att behöva frukta att själva övertygelsen gör dem till statens fiender.