Afghaner pekas ut som oönskvärda i Sverige av regeringspolitiker och debattörer. Sedan 2015 har de blivit symboler för invandringsdebatten. Samtidigt går det mycket bra för de afghanska ungdomar som kom till Sverige som ensamkommande. Karin Fridell Anter berättar om en missförstådd grupp.

Ända sedan 42 000 afghanska medborgare sökte asyl i Sverige år 2015 har de utsatts för smutskastning och misstänkliggöranden. Hälften av dem registrerades som ensamkommande barn och har sedan återkommande anklagats för att ljuga om sin ålder. Enskilda brottsdomar har tagits som förevändning för att se afghaner som våldtäktsmän. Det senaste utspelet kommer från migrationsminister Johan Forssell som förhandlar med talibanregimen för att kunna utvisa 200 förvarstagna afghaner, rubricerade som ”grova brottslingar”.¹ Samtidigt avslöjas att regeringen har satsat 8 miljoner på att under falsk flagg förmå papperslösa afghaner att frivilligt återvända till Afghanistan.²

Ända sedan 42 000 afghanska medborgare sökte asyl i Sverige år 2015 har de utsatts för smutskastning och misstänkliggöranden.

Även om andra utomeuropeiska flyktingar också misstänkliggörs så är afghaner extra hårt drabbade, på ett likande sätt som de somalier som dock oftast kommit till Sverige betydligt tidigare.³

Så vad ligger bakom detta? Vad är myt och vad är verklighet, och hur påverkas afghanerna i Sverige av den negativa bild som sprids? Mina svar på de frågorna bygger både på min egen erfarenhet och på litteratur och forskning. Jag är sedan 2016 aktiv inom asylrättsrörelsen och ordförande för föreningen Stöttepelaren. Jag har träffat hundratals afghanska flyktingar, läst asylutredningar och lyssnat på livsberättelser. En del av detta finns samlat i boken Den onödiga flyktingkrisen, där jag är en av redaktörerna.⁴

Afghanistanbilden och fördomarna
Den svenska bilden av Afghanistan som ett våldsamt land är mycket gammal och har förstärkts av rapporter om terrorism och om talibaner som spränger värdefulla buddhastatyer, genomför offentliga avrättningar och berövar kvinnor deras mänskliga rättigheter. Och bilden är sann – landets historia är fylld av blod och förtryck. Men våldet är inte godtyckligt, det har alltid en riktning, och för att förstå det behövs kunskap om landets historia och befolkning.

Grunden till Afghanistan som eget land lades 1747, då en officer i det stora persiska väldet bröt loss dess östligaste del och gjorde sig till kung. Han tillhörde folkgruppen pashtuner, som på persiska även kallas afghaner. Sedan dess är det pashtuner som har dominerat och styrt landet, och själva namnet Afghanistan betyder från början ”pashtunernas land”. Men pashtunerna är bara ungefär hälften av landets invånare, de övriga tillhör en rad andra folkgrupper.

Afghanistans historia är fylld av blod och förtryck. Men våldet är inte godtyckligt, det har alltid en riktning, och för att förstå det behövs kunskap om landets historia och befolkning.

Ända från början har landet skakats av etniska konflikter och påtvingade folkomflyttningar, och i slutet av 1800-talet skedde ett storskaligt folkmord, riktat mot den hazariska folkgruppen. En mycket stor del av den hazariska befolkningen dödades av regeringstrupper och pashtunska klankrigare, med aktivt stöd från Storbritannien. Många av de överlevande fråntogs sin mark och förvandlades till egendomslösa arbetare eller regelrätta slavar. Hazarernas etniska identitet blev liktydig med en position som underklass.⁵

Många hazarer fördrevs eller flydde redan då till grannländerna Pakistan och Iran. Sedan 1990-talet har ännu många flera flytt. Hazarerna är till största delen shiamuslimer, och talibanerna och andra sunnifanatiska grupper i inbördeskrigets Afghanistan har genomfört upprepade massakrer mot hazarisk civilbefolkning. Rädslan och regelrätta hot drev de hazariska flyktingarna till grannländerna – ofta ensamma kvinnor som försökte rädda sina barn efter att maken dödats eller försvunnit. I Pakistan och Iran har de sedan levt som andra eller tredje klassens invånare, med begränsade rättigheter och med ständigt hot om våld.

Hazarerna är till största delen shiamuslimer, och talibanerna och andra sunnifanatiska grupper i inbördeskrigets Afghanistan har genomfört upprepade massakrer mot hazarisk civilbefolkning.

De som kommit till Sverige har haft anledning att fly. För att de är hazarer och utsatta för det generella förtrycket, eller för att de oavsett folkgrupp har utsatts för hot när de ställt krav på mänskliga rättigheter eller tryckfrihet. En del har flytt från hedersförtryck, för att slippa bli bortgifta med tvång eller för att rädda sina barn från detta. Andra har flytt för att de motsätter sig den rådande religiösa fundamentalismen, för att de är kristna eller ateister.

Men i Sverige möts de ironiskt nog av fördomar som utgår från just det som de har flytt från. Jag minns med sorg en ung afghansk kille som på en demonstration 2017 berättade hur folk var rädda för honom: ”Jag är inte terrorist – jag har flytt från terroristerna!” På samma sätt misstänks afghaner som grupp för att vara islamister och kvinnomisshandlare – även om de har tvingats på flykt just för att de tagit avstånd från detta.

En kaotisk asylhantering
Att hantera de 162 000 asylansökningar som kom in 2015 var en svår uppgift för Migrationsverket. För att hinna med så många ärenden som möjligt 2016 prioriterade man medborgare från Syrien och Eritrea, som kunde avgöras relativt snabbt.⁶ Afghaner och speciellt afghanska barn var svårare att utreda och fick i högre grad avslag. Afghanska barn fick vänta i genomsnitt 579 dagar på sitt första samtal.⁷

Så vad gjorde alla afghanerna medan de väntade? Familjerna och de ensamstående vuxna placerades på flyktingförläggningar runt om i landet, ofta stora anläggningar långt från samhällen där de kunde träffa svenskar. Deras barn hade rätt men inte skyldighet att gå i skolan. De vuxna fick inte gå på SFI och hade ofta inte rätt att arbeta under väntetiden. Situationen blev grogrund för frustration och otrygghet, månad ut och månad in.

För att hinna med så många ärenden som möjligt 2016 prioriterade Migrationsverket medborgare från Syrien och Eritrea, som kunde avgöras relativt snabbt.

De ensamkommande barnen – nästan bara pojkar – placerades på HVB-hem eller i familjer. I bästa fall fick de börja skolan ganska direkt, men på en del platser dröjde det bortemot ett år. Många upplevde att Sverige gav dem ett människovärde och en omsorg som de aldrig förut hade upplevt. Men väntan var tärande. Sysslolösa och frustrerade unga män samlades i grupper, där deras främmande språk och annorlunda utseende kunde verka skrämmande för dem de mötte. Rykten gick om deras farlighet, oftast ogrundade. En del började med droger – inte för att de använt narkotika i hemlandet utan av nöd, som svar på en situation fylld av ovisshet, sysslolöshet, fattigdom och olösta trauman.⁸

Det var inte bara väntetiderna som drabbade de afghanska asylsökande. När de väl blev kallade till Migrationsverket för intervju möttes de av en häpnadsväckande okunnighet och nonchalans, dålig tolkning, slarviga ombud och bristfälliga kunskaper om situationen i Afghanistan och dess grannländer.⁹ Själv har jag erfarenhet av hur en 16-åring blev intervjuad i totalt en timme och tjugotre minuter, inklusive formaliteter, tolkning och två gråtpauser. Han var uppvuxen i Iran men fick inte en enda relevant fråga om varför han hade flytt. Sedan kom beskedet att han saknade asylskäl, bedömdes vara 18 år gammal och skulle utvisas till Afghanistan.

Själv har jag erfarenhet av hur en 16-åring blev intervjuad i totalt en timme och tjugotre minuter, inklusive formaliteter, tolkning och två gråtpauser. Han var uppvuxen i Iran men fick inte en enda relevant fråga om varför han hade flytt. Sedan kom beskedet att han saknade asylskäl, bedömdes vara 18 år gammal och skulle utvisas till Afghanistan.

Den afghanska ambassaden deltog i den tragiska farsen genom att utfärda intyg om att man visserligen inte visste något om ungdomarnas identitet men ändå kunde intyga att de var afghanska medborgare och därmed utvisningsbara. Mer om den skandalösa rättsosäkerheten i asylprövningarna kan ni läsa i antologin Den onödiga flyktingkrisen. Även den statliga myndigheten Statskontoret har 2024 visat på allvarliga brister i Migrationsverkets påstådda rättssäkerhet.¹⁰

Stämplade som lögnare
En gemensam erfarenhet för många afghanska ungdomar är att de inte blev trodda av Migrationsverkets utredare. De frågor de fick var inte ställda för att skapa förståelse i en komplicerad situation, utan verkade snarare vara inriktade på att hitta oklarheter som kunde leda till negativt beslut. Allra värst var att deras ålder ifrågasattes. Nästan hälften av de afghaner som kommit som ensamkommande barn fick sin ålder uppskriven för att kunna bedömas enligt de hårdare regler som gällde för vuxna.¹¹

Migrationsverkets metoder för åldersuppskrivning har kritiserats hårt. Den som inte kunde bevisa att hen var under 18 blev regelmässigt bedömd som vuxen – och att bevisa sin ålder var i praktiken omöjligt eftersom varken papper från hemlandet eller intyg från svenska lärare eller läkare godkändes som bevis. Efter en tid infördes medicinska åldersbedömningar, som redan från början ifrågasattes av rättsmedicinsk expertis. En statlig utredning konstaterade senare att metoden saknade vetenskaplig grund.¹²

Den afghanska ambassaden deltog i den tragiska farsen genom att utfärda intyg om att man visserligen inte visste något om ungdomarnas identitet men ändå kunde intyga att de var afghanska medborgare och därmed utvisningsbara.

Nittio procent av de åldersuppskrivna fick sedan utvisningsbeslut. I den allmänna diskussionen ansågs de ha ljugit om sin ålder och därmed inte var trovärdiga. Även i andra frågor blev de stämplade som lögnare. De anklagades för att ha förstört sina pass för att kunna passera som minderåriga. Men de flesta afghaner har aldrig ägt ett pass, och de som vuxit upp som papperslösa flyktingar hade självklart inga officiella papper som kunde bevisa deras identitet.

Att många hade vuxit upp i Iran vändes också emot dem. De hade levt där som flyktingar utan rättigheter och under ständigt hot om deportation till Afghanistan. Under kriget i Syrien ökade hoten genom att Iran tvångsrekryterade unga flyktingar till krigstjänst i de ”frivilliga” iranska förband som stred på diktatorn Assads sida. De fick minimal utbildning och många kom aldrig tillbaka.¹³ Många av de tonåringar som kom till Sverige 2015 hade flytt för att slippa bli barnsoldater i ett krig som inte var deras, men det prövades aldrig som asylskäl. I stället spreds anklagelsen ”de kommer ju inte ens från Afghanistan” som ytterligare ett tecken på att de unga afghanerna inte talade sanning.

Misstänksamheten och de direkta anklagelserna spreds brett både i sociala medier och mera etablerade kanaler och slog tillbaka både mot dem som fått uppehållstillstånd och dem som fått avslag. Hårdast drabbade blev ironiskt nog de vars utseende tydligt visade att de tillhörde gruppen ”afghaner”, alltså hazarerna som ofta har mer östasiatiska anletsdrag och som ofta själva tar avstånd från beteckningen ”afghan” eftersom de tillhör en förtryckt minoritet.

Migrationsminister Johan Forssell hänvisar ideligen till 200 förvarstagna afghaner, som han påstår är dömda för sexualbrott och grova våldsbrott eller utgör hot mot rikets säkerhet. När jag kontaktar Migrationsverket för att få ut information om de förvarstagnas brottsdomar visar det sig att de inte tar fram sådana uppgifter.

Oro och otrygghet sätter spår i kroppar och själar. Trauman från uppväxten och flykten tillåts aldrig att läka, och det Sverige som nekar dem trygghet kan aldrig kännas som deras hem. Det är vanligt med högt blodtryck, ätstörningar, depression, ångest och suicidtankar eller i värsta fall fullbordade självmord. Ett tjugotal unga afghaner i Sverige tog sina liv under 2016-2020, och sedan dess har ännu flera dött för egen hand.¹⁴

Såhär skrev en ung flykting med pseudonymen Alex Jasi på facebook 2019:

”Kanske skulle det ha varit bättre om Talibaner eller några andra jävlar hade dödat mig.
Det kanske hade varit bättre för att om de skjutit oss med kulor eller bomber.
För det gör bara ont för i några timmar sen sover man lugnt, för evigt.
Men här blir vi dödade av Migrationsverket – varje dag.
De upplivade oss och sen blev vi dödade – varje dag.”

”Våldtäktsmän och mördare”
En ännu mera kränkande fördom utpekar de unga afghanerna som sexualförbrytare. Ogrundade påståenden om sexuella trakasserier under en festival 2015 spreds av polisen och dementerades först efter ett år.¹⁵ Bilden av afghaner som sexförbrytare förstärktes av några uppmärksammade våldtäktsdomar. Den afghanskfödde före detta polisen Mustafa Panshiri pekade på kulturella skillnader som förklaring och påminde om den afghanska sedvänjan bacha bazi, som innebär att unga pojkar kläs i kvinnokläder och tvingas till sex med vuxna män. Kriminologen Jerzy Sarnecki såg orsakerna som betydligt mera komplexa.¹⁶

Hårdast drabbade blev ironiskt nog de vars utseende tydligt visade att de tillhörde gruppen ”afghaner”, alltså hazarerna som ofta har mer östasiatiska anletsdrag och som ofta själva tar avstånd från beteckningen ”afghan” eftersom de tillhör en förtryckt minoritet.

De som varit inblandade i dessa händelser var bara några promille av alla afghaner som kommit till Sverige. Men stämpeln som våldtäktsmän hade fastnat och har sedan dess plågat många tusen unga män som är respektfulla och skötsamma och som ofta snarare känner sig främmande för svenska jämnårigas relativt fria syn på sex. En ung flykting som själv varit offer för bacha bazi skrev en bok där han uttryckte den befrielse det innebar att möta det svenska samhällets jämställdhetsideal.¹⁷

När migrationsminister Johan Forssell upprepar sina påståenden om afghanska våldtäktsmän så spelar han vidare på etablerade fördomar. Han hänvisar ideligen till 200 förvarstagna afghaner, som han påstår är dömda för sexualbrott och grova våldsbrott eller utgör hot mot rikets säkerhet. När jag kontaktar Migrationsverket för att få ut information om de förvarstagnas brottsdomar visar det sig att de inte tar fram sådana uppgifter. Frågan är varifrån Johan Forssell har fått sin information – eller är det så att han väljer att presentera en tillrättalagd bild trots att han vet att man kan dömas till utvisning för brott som att ha stulit en jacka eller ertappats med narkotika i fickan?

Det som brukar kallas gängkriminalitet skylls slentrianmässigt på invandrarna, och därmed även på de afghanska flyktingarna. Men den totala brottsnivån är lägre nu än det stora flyktingåret 2015 och en allvarliga gängbrottsligheten begås inte av 2015 års flyktingar. Att använda den som slagträ mot dem är djupt ohederligt.¹⁸

Och i verkligheten
Vad har då faktiskt hänt med de afghaner som kommit till Sverige? De siffror jag har är ungefärliga, men ger ändå en skaplig bild. Av de 42 000 som sökte asyl 2015 fick ungefär hälften uppehållstillstånd och sedan dess har det flyttat hit flera, både asylsökande, anhöriga och arbetskraftsinvandrare. Ungefär 18 000 har fått permanenta uppehållstillstånd, och en del av dem har också hunnit bli svenska medborgare. Bland dem finns 5000 som fick permanent uppehållstillstånd via den omdiskuterade gymnasielagen som infördes 2018. Andra har tillfälliga uppehållstillstånd som ska förnyas regelbundet, oftast vartannat år. Dessutom finns här uppskattningsvis 2000 afghaner som helt saknar uppehållstillstånd.¹⁹

Ett återkommande påstående i samhällsdebatten är att utomeuropeiska flyktingar lever på bidrag och inte lär sig svenska. Rykten och grundlösa anklagelser sprids i sociala medier och får näring från Tidöpartiernas politiker. Att det inte stämmer har visats av många forskningsrapporter, och allra tydligast för de ensamkommande afghanska ungdomarna. Statistikmyndigheten SCB publicerade hösten 2023 en rapport om dem som var födda 1999 och som fått uppehållstillstånd genom asyl som ensamkommande barn eller genom gymnasielagen. En majoritet var afghanska pojkar. Över 80 procent hade förvärvsarbete i november 2022, att jämföras med ungefär 65 procent av de svenskfödda i samma ålder. De flesta av dessa ungdomar, både killar och tjejer, jobbar med vård och omsorg men det är också vanligt med byggarbete, lagerarbete och andra så kallade ”enkla jobb”.²⁰ Motsvarande har visats även för dem som kom till Sverige 2003-2012: De ensamkommande ungdomarna från Afghanistan utmärkte sig då genom att en stor grupp hade arbete redan några år efter ankomsten.²¹

Över 80 procent av de ensamkommande hade förvärvsarbete i november 2022, att jämföras med ungefär 65 procent av de svenskfödda i samma ålder.

För dem som omfattades av gymnasielagen krävdes fast anställning inom sex månader efter gymnasieexamen för att få stanna i Sverige. Majoriteten lyckades klara den utmaningen. Även de som fått tillfälliga uppehållstillstånd efter asylprövning har varit pressade att få fasta jobb, som en väg till att kunna omvandla tillståndet till permanent. Många har avstått från att plugga vidare för att i stället kunna få den anställning som skulle ge trygghet och hemortsrätt i Sverige. Många har skickats mellan olika provanställningar, vikariat och timanställningar där de pressats till det yttersta men sedan ändå inte fått det förespeglade fasta jobbet utan i stället bytts ut mot någon annan som kunde pressas lika hårt.

Ändå har myten om de arbetsskygga snyltarna bitit sig fast och vidarebefordras i sociala medier och i samtal människor emellan. Att hela tiden tvingas möta detta är djupt kränkande för den majoritet som inte vill någon annat än att ”göra rätt för sig”.

Ett ständigt hot
Riksdagen har nu beslutat att inte längre ge permanenta uppehållstillstånd till asylsökande och deras anhöriga. I stället ska deras tillfälliga tillstånd omprövas vartannat år. Detta gäller även dem som redan har fått tillfälliga uppehållstillstånd, de ska aldrig kunna omvandla dem till permanenta.

Detta tvingar människor att leva i ett evigt limbo. De kan inte påbörja en utbildning som kanske inte kan avslutas. De har svårt att få kvalificerade jobb när arbetsgivaren inte vet om de får bli kvar i Sverige. De kan inte ta lån för att skaffa sig en egen bostad. Under varje omprövningsperiod på upp till ett halvår blir de förbjudna att lämna Sverige ens för kortare resor. Och, allra värst, de kan aldrig tillåtas slappna av och känna sig trygga. Vartannat år återupprepas skräcken – kommer Migrationsverket nu att tycka att Afghanistan är ett säkert land för mig? Eller har jag kört för fort eller gjort något som nu klassas som ”bristande vandel”?

Även de som har permanent uppehållstillstånd får skrämmande brev där Migrationsverket ifrågasätter grunderna för deras rätt att leva i Sverige. Detta är en följd av politiska beslut. I regeringens regleringsbrev till verket föreskrivs att man ska prioritera återvändande medan rättssäkerheten symptomatiskt nog inte ens nämns.²²

Riksdagen har nu beslutat att inte längre ge permanenta uppehållstillstånd till asylsökande och deras anhöriga. I stället ska deras tillfälliga tillstånd omprövas vartannat år. Detta gäller även dem som redan har fått tillfälliga uppehållstillstånd.

Sverigedemokraterna vill gå ännu längre och återkalla alla de permanenta uppehållstillstånd som redan givits till dem som sökt asyl och deras anhöriga. Det förslaget har tillfälligt dragits tillbaka, efter en massiv opinionsstorm hösten 2025. Men om Tidöpartierna vinner valet så kommer det att tas upp igen, med fruktansvärda konsekvenser för kanske 200 000 flyktingar av alla nationaliteter, och med direkta utvisningshot för 5000 afghaner som har fått sina tillstånd enligt gymnasielagen.²³

Att bli svensk medborgare är näsan omöjligt för afghanska flyktingar. Många saknar ID-handlingar från ursprungslandet, och om de finns blir de ändå oftast underkända av Migrationsverket. Med dagens regler är en stor del av de afghanska flyktingarna dömda till permanent osäkerhet.

Många tusen afghaner fick avslag på sin asylansökan. Ett par tusen av dem deporterades till Afghanistan eller reste frivilligt, ibland med falska förhoppningar om att kunna återvända till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Många försökte sedan fly igen, till grannländerna eller till något annat europeiskt land.

2000 afghaner blev kvar i Sverige som papperslösa utan rättigheter. De är hemlösa, har inte rätt att jobba, får inga bidrag från stat eller kommun och är hela tiden rädda att bli fångade av gränspolisen.

Kring 10 000 har flytt från Sverige när de fått sina utvisningsbeslut. De flesta av dem har sedan fått asyl i Frankrike eller något annat europeiskt land, som till skillnad från Sverige bedömer att de har asylskäl.

Uppskattningsvis 2000 blev kvar i Sverige som papperslösa utan rättigheter. De är hemlösa, har inte rätt att jobba, får inga bidrag från stat eller kommun och är hela tiden rädda att bli fångade av gränspolisen. Vem väljer ett sådant liv i stället för att åka till sitt hemland om man inte är tvungen? De lever hellre på gatan i Sverige än att bli skickade till ett Afghanistan där de inte ser någon chans att överleva.

Vad är det värt att bli av med en afghan?
Afghanistan har skakats av krig sedan 1970-talet och styrs sedan fem år tillbaka av en terrorsekt vars främsta företrädare är efterlysta av Internationella brottsdomstolen i Haag på grund av regimens förföljelse av kvinnor.²⁴ En rad internationella organisationer pekar på ett begynnande folkmord mot hazarer. Europadomstolen har nyligen stoppat Sveriges utvisning av en hazar som bott 10 år i Sverige och konverterat till kristendomen.²⁵ Länder som Frankrike och Tyskland godkänner asylskäl som har underkänts i Sverige och ser det som omöjligt att utvisa någon till talibanerna.

Sverige gör tvärtom och utvisar afghaner med argumentet att de kan anpassa sig till hemlandets seder och kultur. Det är ett dubbelt hån mot den som levt många år i Sverige, lärt sig svenska och tagit till sig så kallade svenska värderingar om religionsfrihet, jämlikhet och demokrati. Nu ska han tvingas leva enligt talibanernas normer, acceptera att låsa in sina kvinnliga släktingar, ta med sina barn för att bevittna offentliga avrättningar och delta i de påbjudna muslimska ritualerna oavsett vad han själv tror på.

Sverige utvisar afghaner med argumentet att de kan anpassa sig till hemlandets seder och kultur. Det är ett dubbelt hån mot den som levt många år i Sverige, lärt sig svenska och tagit till sig så kallade svenska värderingar.

Sverige har tagit initiativ till förhandlingar med talibanerna för att bli av med de svenska afghanerna. Frågan är vad man då erbjuder – ett erkännande av regimen eller mutor förklädda till bistånd, så som man har gjort med Somalia? Sverige lägger ned åtta miljoner på att locka papperslösa afghaner att återvända till vad man lögnaktigt presenterar som en ny chans. Sverige förvarar afghaner i fängelseliknande anstalter i väntan på utvisning, till en kostnad av 165 000 kronor i månaden.²⁶ Den enda afghan som nyligen accepterade statens återvandringsbidrag på 350 000 kronor har fått pengarna till sitt konto men hindras från att ta dem med sig till Afghanistan.²⁷

Min fråga är – varför? Varför är det så viktigt att bli av med afghaner, och varför envisas regeringen med att utmåla dem som brottslingar när det inte är sant? En av de nyaste lagarna från Tidöregeringen riktar sig mot psykiskt våld. Jag önskar att den kunde användas för en grupptalan mot den svenska staten från de tusentals afghanska flyktingar som utsatts för det just detta.