I Sverige har vi skolplikt, vilket betyder att alla barn måste vara i skolan oavsett om det fungerar eller inte. Åsa Ericsdotter slår ett slag för hemskolning i sin nya debattbok Lever vi inte i ett fritt land kanske? Därför måste hemskolning legaliseras. Sverker Lundin har läst den och håller med.

Max fungerar egentligen ganska bra i skolan. Han går dit varje dag med gott humör och han är alltid glad när man hämtar honom – glad i och för sig också just för att bli hämtad, men ändå. Inga tårar där. Men så frågar jag vad det egentligen är han håller på med på dagarna och blir påmind om hela det problemkomplex som skolan utgör. Mer och mer matte verkar det bli, rapporterar Max; häften ska räknas igenom. Är det svårt?, frågar jag. Nej, jättelätt. Och det är bra för därför går det fort. Max tycks ångra att han sa något. Ska pappa förstöra allt nu?

Det irriterar mig att Max i skolan, dag efter dag, ska slösa bort sin tid på att räkna, med målet att bli klar så att han kan göra något annat. Det lär man sig ju inget av. Jag ska (minsann) prata med hans lärare om det där, tänker jag tyst, surt och beslutsamt.

På vägen till skolan frågar jag Max vem han har som lärare. Moa. Ah. Givetvis, det vet jag ju egentligen. Moa. Ajaj. Moa som ju är fantastisk, varm, engagerad, kunnig – säkert en viktig orsak till att Max trivs så bra i skolan. Stegen blir mjukare. Väl där föreslår Moa att Max och de andra i fokusgruppen ska visa mig akvariefiskarna de köpt in. Alla är glada. Kritik mot mattestenciler är inte att tänka på.

Jag tror att episoden säger något viktigt om hur många föräldrar förhåller sig till sina barns skolgång. De är inte övertygade om att det barnen gör är väldigt lärorikt – men de tycker att detta inte gör så mycket, så länge barnen trivs och mår bra. Skolan är ständigt föremål för kritisk diskussion, gång efter annan vill politikerna reformera den – så också just nu. Många föräldrar instämmer troligen i kritiken, utifrån sin specifika synvinkel. Men om barnen trivs och mår bra tar kritiken aldrig överhanden. Skolan blir en del av vardagen och betraktas som en del av livet, lika för alla, något man måste ta sig igenom, på gott och ont.

I Sverige har vi skolplikt, vilket innebär att alla barn måste vara i skolan, oavsett vad barn och föräldrar tycker och tänker, och oavsett om det “går” eller inte.

Men för vissa barn går det inte. Man måste inte nödvändigtvis säga att detta är någons “fel”. Man måste inte betrakta den frågan som den viktigaste. Däremot måste man ta den situation som då uppstår, av att ett barn inte kan vara i skolan, på allvar. Och man måste vara förstående, snäll och hjälpsam, mot familjerna som måste hantera den.

Så fungerar emellertid inte dagens Sverige. I Sverige har vi nämligen skolplikt, vilket innebär att alla barn måste vara i skolan, oavsett vad barn och föräldrar tycker och tänker, och oavsett om det “går” eller inte. Sedan 2011 är detta en regel som i stort sett inte tillåter några undantag.

Åsa Ericsdotters Lever vi inte i ett fritt land kanske? Därför måste hemskolning legaliseras (Karneval förlag, 2026) handlar om det problem som skolplikten utgör, för familjer med barn som inte klarar av att gå i skolan. Boken tar avstamp i konstaterandet att skolpliktsproblemet i Sverige ännu inte blivit behandlat på ett bra sätt. Istället har diskussionen blivit polariserad. Av skäl som i och för sig är lätta att förstå, har föräldrar som drabbas av skolplikten blivit allt för arga, allt för radikaliserade, för att tas på allvar. Ericsdotters bok syftar till att visa att även en person som inte är ett dugg politiskt extrem, som inte är mer kritisk mot skolan än vad folk är mest, och som faktiskt vill att hennes barn ska fungera i skolan precis som alla andra, inte desto mindre kan vara av uppfattningen att hemskolning måste legaliseras.

Ericsdotter tillhör kategorin ofrivilliga hemskolare. Hon var själv ett ljus i skolan och stortrivdes. Man förstår att det därför var helt oväntat för henne, och inledningsvis svårt att ta in, att ett av hennes barn visade sig vara oförmöget att hantera den. Men så var det. Under några år åtminstone.

Han började få ångest på söndagarna för att snart var det måndag, och på lördagarna för att snart var det söndag. Han började gråta på morgonen, sedan framför skolan, sedan väl där inne. Han började skaka konstigt, darra i hela kroppen, ibland kom vi inte ens in i byggnaden.

I början av boken beskriver hon nämligen hur lycklig hon är i skrivandets stund, när barnen “går upp helt frivilligt i det nattsvarta decembermörkret” och tar på sig sina jackor och cyklar iväg till skolan. Problemet visade sig vara övergående. Boken handlar om de sex år under vilka det bara inte gick. Under denna tid var hemskolning en nödvändig nödlösning. Under denna tid bodde hon inte i Sverige, och nödlösningen var därför tillåten. Bokens tes är att den borde vara det även i Sverige.

Lever vi inte i ett fritt land kanske? är delvis självbiografisk. Egna erfarenheter är bokens utgångspunkt, drivkraft och röda tråd. I bokens elva kapitel sätts dessa erfarenheter in i ett historiskt, filosofiskt och politiskt sammanhang. Boken har elva kapitel, och vart och ett av dem bidrar till bokens övergripande argument, för tesen att hemskolning måste legaliseras. Jag rekommenderar boken varmt och hoppas att den blir läst och tagen på allvar. I det följande gör jag ett försök att utifrån mitt eget perspektiv rekonstruera dess argument.

Argumentets kärna är det orimliga lidande som skolan åsamkar en stor grupp barn. Ericsdotters ena son trivs bra, men Jack klarar bara inte av den. Så här berättar hon om en av alla smärtsamma episoder:

“Han började få ångest på söndagarna för att snart var det måndag, och på lördagarna för att snart var det söndag. Han började gråta på morgonen, sedan framför skolan, sedan väl där inne. Han började skaka konstigt, darra i hela kroppen, ibland kom vi inte ens in i byggnaden. Vi började gå en vända runt kvarteret, en sväng till bagaren, vi köpte något att äta eftersom han aldrig fick i sig frukost. Ibland gick vi hem och började om. Ibland kunde jag lämna honom klockan tio, ibland klockan elva.

Jag började gå på äggskal om dagarna för att jag var så rädd att skolan skulle ringa och säga att han var ledsen igen. Började lova att vi skulle ta ledigt den och den dagen, för att han skulle ha något att se fram emot. Och snart är det lov, sa jag, varje dag. Och snart är det fredag. Han började vrida sig i sängen om kvällarna och kunde inte somna. Han fick nattskräck, det var som att ha en bebis igen. Ibland gick jag upp när han äntligen hade somnat och bara satt och grät i mörkret.”

Snart är det lov, sa jag, varje dag. Och snart är det fredag. Han började vrida sig i sängen om kvällarna och kunde inte somna. Han fick nattskräck, det var som att ha en bebis igen.

I sina detaljer är varje fall unikt. Mönstret är allmänt. En av mina bekanta berättade för några år sedan på Facebook om hur hennes son börjat överväga självmord på grund av skolan. De flyttade slutligen till Åland för att få det nödvändiga utrymmet att läka och bygga upp något fungerande. Bland de 700 berättelserna i Maria Wimans nyligen utgivna Berättelser från skolan (https://berattaomskolan.com/) finns många som handlar om barn som far illa. Om någon tror att detta är nytt vill jag påminna om den lilla boken Utklassad? Rapport från grundskolan från 1972. Även den är en samling berättelser, från elever som går i det som då kallades OBS-klass.

Eleven Eva skriver: “Skolan är ett jävla helvetejävel. Jag hatar skolan så jag skakar ända in i märgen. Jag skulle kunna spränga jävulskapet i luften. Jag hatar skolan. Jag hatar skolan så mycket så jag nästan hackar tänder. Jävla skolaskit. Det är så äckligt så nästa gång kräks jag på matteboken. Det är så avskyvärt så jag bara vill skrika. Jag kommer att bli sinnessjuk om jag måste gå i den där jävla avskyvärda äckliga snuskiga lådan. Jag hatar den. Men hur högt jag än skriker så hjälper det inte. Dom bara burar in en. Som en fågel i bur. Enda sättet att bli fri är att dö.”

Skolan är ett jävla helvetejävel. Jag hatar skolan så jag skakar ända in i märgen. Jag skulle kunna spränga jävulskapet i luften. Jag hatar skolan. Jag hatar skolan så mycket så jag nästan hackar tänder. Jävla skolaskit.

När föräldrar ser att deras barn lider, vill de naturligtvis skydda dem. De vill inte tvinga dem iväg till en plats och en tillvaro som gör dem illa. Efter år av skolproblem i USA flyttade Åsa Ericsdotter med sina barn till Paris. Men inte heller där – inte ens i hennes älskade Paris – gick det. Då kunde hon helt enkelt säga till lärarna att de måste sluta. Avgiften var betald, huset i USA sålt, de befann sig där de befann sig, med allt vad det innebar. Men ingen tvingade Jack att gå till en skola som både han själv och hans mamma såg gjorde honom illa. I Sverige, som i motsats till de flesta andra länder har skolplikt, hade det inte gått. Där hade han tvingats dit, om och om igen, no matter what. “Inga undantag”. Bokens poäng är att detta är orimligt.

Ericsdotter förklarar i flera av bokens kapitel vad det är som gör att skolan skapar sådan vantrivsel. Barn är olika, vill göra olika. I skolan ska alla göra samma. Och som om detta inte vore nog: i skolan ska man göra mest av det man är sämst på.

Barn är olika, vill göra olika. I skolan ska alla göra samma. Och som om detta inte vore nog: i skolan ska man göra mest av det man är sämst på.

Istället för att fånga upp barnens intressen och utnyttja dem till att få barnen att blomstra på de sätt som de i olika perioder kan och vill, ska tiden ägnas åt det barnen inte kan, det som väcker motstånd – de “ämnen” där barnen ligger efter och riskerar att inte få godkänt: matematik för den musikaliskt eller språkligt begåvade, gymnastik för den som bara vill läsa och räkna. Ericsdotter driver hem poängen med hänvisning till Armand Duplantis, överlägsen världsmästare i stavhopp. Om friidrottens grenar vore skolämnen, skulle stavhopp vara något han inte fick ägna sig åt – han kan det ju redan; ingen risk för underkänt där.

Bokens tredje kapitel handlar om skolans form. Om och om igen återkommer Ericsdotter till det som utgör skolans särart. Hon exemplifierar med stenciler med svampar och vikingar “där man ska skriva av det som redan står, fast på sitt eget papper” och matteboken, “där man ska skriva ner hur man hade tänkt uträkningen, fast man kan tänka den i huvudet” och där kapitel ett ska fyllas i innan man går vidare till kapitel två, även om man redan kan kapitel tre.

Ericsdotter, som är teologie kandidat, citerar bibelns “Låt inte solen gå ner över er vrede” (Efesierbrevet 4:26-27). Budskapet hör till nya testamentet och handlar om försoning, om att inte vara långsint. Hon kontrasterar detta budskap mot skolans ridigitet, mot hur den inte tillåter några undantag, utan är som en “betongklump” som “ingen orkar kämpa emot”.

En annan av bibelns berättelser, som också kan illustrera problemet, är Jesus förklaring för fariseerna om hur sabbaten ska tolkas. “Om någon av er har en son eller oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp honom även om det är sabbat?” frågade han retoriskt. Denna berättelse handlar om regler och undantag. Fariseerna förstod inte att även av Gud givna regler ibland måste sättas ur spel, för människornas skull, när nöden så kräver, och att detta är vad Gud faktiskt vill. Det är ett sätt att tänka som precis passar med vad Ericsdotter vill säga om skolplikten.

Skolans försvarare brukar peka mot risken att de som hemskolas inte lär sig eller än värre att de far illa där hemma. Men inte heller i skolan lär sig alla elever.

Skolans försvarare brukar peka mot risken att de som hemskolas inte lär sig eller än värre att de far illa där hemma. Men inte heller i skolan lär sig alla elever. Tvärtom är det ett ständigt återkommande tema i offentligheten, att så många misslyckas. De får inte fullständiga betyg, får inte gå vidare. Och risken att barnen far illa där hemma? Inte heller i skolan mår barnen bra. Ericsdotter nämner det engelska begreppet bullicide – självmord orsakat av mobbning, “Mobbing räknas leda till 45 självmord om året, bara i Sverige” – “Och vi oroar oss för att några vill stanna hemma?”. Kontentan, som Ericsdotter återkommer till, är att vi inte har så mycket att förlora som vi tror. Skolan är inte den underbart kreativa och frigörande plats som den vill ge sken av.

Och risken för att barn ska bli okunniga för att de inte går i skolan tycks inte vara särskilt stor. Tvärtom talar mycket för att de allra flesta kan lära sig det som skolan vill förmedla på egen hand, snabbare än i skolan, om de bara vill.

Detta är en fråga som intresserat mig länge. Jag fick upp ögonen för den under arbetet med min avhandling, Skolans matematik (2008) som handlar om skolmatematikens historia framför allt under 1800-talet. Jag upptäckte då till min stora förvåning att barnen i takt med att skolan fick sina konturer, började lägga allt mer tid på att “räkna”, samtidigt som slutpunkten för deras lärande sattes allt lägre. Fler och fler, fick ägna allt mer tid, åt att lära sig allt mindre. En formulering i 1820 års skolordning blev en väckarklocka: det stod att om syftet var att barnen skulle lära sig räkna, skulle man “givetvis” inte börja med matematiken så tidigt, innan de ens kunde forma bokstäverna ordentligt. Det vore slöseri med tid. Anledningen till att man gör det är att skolan också har helt andra ändamål, att forma barnen till en viss sorts människor. Därför är matematiken ändamålsenlig, även för de små barnen.

De allra flesta kan lära sig det som skolan vill förmedla på egen hand, snabbare än i skolan, om de bara vill.

När jag efter min disputation berättade om mina fynd fick jag medhåll från många mellanstadielärare. All matematikundervisning före tolv års ålder är bortkastad tid, förklarade någon. Det tog jag med mig. Några år senare talade jag med en vän som blivit hemskolad, som helt struntat i matten men behövde fullständiga betyg för att kunna komma in på gymnasiet. Tre månader berättade hon att det tog att läsa in grundskolans kurs – när väl intresset fanns. Och väl att märka rörde sig inte om något intresse för matematiken i sig, utan för ett godkänt betyg, vilket tydligen var tillräckligt. I Lever vi inte i ett fritt land kanske illustreras samma fenomen med grannen Noah:

“[Han] hade lärt sig läsa först som tolvåring och inte lärt sig någon matematik alls som barn – han var inte intresserad. Hans mamma var pianist och, precis som jag, ändå alltid hemma. Som sjuttonåring hade han plötsligt fått för sig att han ville gå läkarlinjen och läste då, på egen hand, in all matte från första klass till college-förberedande. Det tog några månader. Idag är han läkare.”

Även statistiken visar att hemundervisade barn i allmänhet klarar sig bra, och detta gäller både framtida skolprestationer och livschanser.

Statistiken visar att hemundervisade barn i allmänhet klarar sig bra, och detta gäller både framtida skolprestationer och livschanser.

Vad gäller risken att barnen far illa i hemmet, förklarar Ericsdotter att hemundervisning i alla länder där det är tillåtet kombineras med någon typ av tillsyn, det vill säga kontroll av att föräldrarna är rimliga och övervakning hur det hela fortlöper. Tillsynen kan se olika ut, men syftet är alltid ett och detsamma: att försäkra sig om att barnen som inte går i skolan har det bra. Få känner till hur ovanligt det svenska arrangemanget med skolplikt faktiskt är. I såväl Danmark som Norge och Finland är hemskolning tillåtet. Ingen katastrof har inträffat där: bara ett fåtal vill hemskola, och att de gör det efter bästa förmåga, utgör inget existentiellt hot varken mot den skola som flertalet barn går till eller mot samhället som helhet.

Ericsdotter väcker frågan om vad det är rimligt att göra, med barnen som vi älskar och vill så väl, när vi ser att skolan gör dem illa? Givetvis måste man låta dem slippa gå dit. Det borde vara ett självklart första steg. Hon återkommer flera gånger till hur lite det är som skulle behövas för att göra dessa barns tillvaro så oändligt mycket drägligare. Lite större tolerans, lite mindre rigiditet. En öppning för undantag.

Åsa Ericsdotter jämför barnet som kraschat i skolan med en fågel som skadat vingen. Vad gör man med en sådan fågel? Man lägger den i en låda, man ser till att den har det varmt, man matar den med havregryn och låter den läka.

I bokens sista kapitel jämförs barnet som kraschat i skolan med en fågel som skadat vingen. Vad gör man med en sådan fågel? Man lägger den i en låda, man ser till att den har det varmt, man matar den med havregryn och låter den läka. Om barnen får stanna hemma den tid de behöver, om det så är en termin, eller ett år, eller två, kan de sedan komma tillbaka. De barn och familjer som Ericsdotter talar om drömmer inte om ett liv utan skola. De vill bara inte tvingas göra något omöjligt. Bilden hon avslutar med är av en fågel med skadad vinge som kastas ut och tvingas krascha, om och om igen.

Lever vi inte i ett fritt land kanske? inleds med konstaterandet att frågan om hemskolning blivit polariserad, och hypotesen att detta beror på att de som drabbats av skolan har radikaliserats på ett sätt som marginaliserat dem och gjort det allt för lätt att inte ta dem på allvar. Åsa Ericsdotter är inte radikaliserad och hennes förslag är inte radikalt: lite större flexibilitet, lite mer förståelse.