Inför valet skrev moderaten och före detta finansministern Anders Borg en debattartikel i Dagens Nyheter, där han varnade för ödesdigra ekonomiska konsekvenser om Vänsterpartiet och Miljöpartiet får inflytande i en kommande regering. Mats Alexandersson ser ingen neutral analys från Borgs sida utan ett maktintresse, förklätt till ekonomiskt expertspråk. 

Anders Borg varnar i DN (10/8) för att högre skatter, starkare socialförsäkringar och kortare arbetstid ska minska arbetsutbudet, investeringarna och välståndet. Det är högerns gamla skrämselrepertoar: löntagarna har krävt för mycket och måste arbeta hårdare för att kapitalet ska behaga investera. Men detta är inte en neutral analys. Det är ett maktintresse, förklätt till nationalekonomiskt expertspråk.

Borgs grundfel är att han behandlar ekonomin som om Sveriges problem vore för lite arbete. Sverige har inte blivit rikare därför att människor arbetar fler timmar än på 1970-talet. Tvärtom har digitalisering, automatisering, utbildning och effektivare organisation gjort varje arbetad timme betydligt mer produktiv. Frågan blir alltså: Vart har produktivitetsvinsterna tagit vägen? 

Inte i motsvarande grad till kortare arbetstid, mindre stress eller tryggare välfärd. I stället har löntagarna fått höra att de måste jobba längre, springa fortare och acceptera sämre skydd vid sjukdom och arbetslöshet, medan kapitalinkomster och förmögenheter samlats i toppen.

Det är denna fördelningsfråga Borg döljer bakom ord som ’incitament’, ’arbetsutbud’ och ’konkurrenskraft’. Han vill få det att låta som om arbete, produktivitet och investeringar står mot social trygghet och mer fri tid.

Det är denna fördelningsfråga Borg döljer bakom ord som “incitament”, “arbetsutbud” och “konkurrenskraft”. Han vill få det att låta som om arbete, produktivitet och investeringar står mot social trygghet och mer fri tid. Det är en falsk motsättning. Produktiviteten har skapats av löntagarnas arbete, men också av offentlig utbildning, gemensam infrastruktur och kollektivt finansierad forskning. Frågan är vem som får del av resultatet.

När en undersköterska, industriarbetare eller programmerare producerar mer per timme än tidigare borde vinsten märkas i högre lön, bättre välfärd och kortare arbetstid. Helst i alla tre. Det är den civilisatoriska innebörden av tekniska framsteg.

Borg erbjuder motsatsen. Produktivitetsvinsterna ska fortsätta rinna till vinster, räntor, utdelningar, aktieportföljer och stigande tillgångsvärden. När löntagarna begär tillbaka en del av den tid och rikedom de skapat, då varnar han för nationell katastrof. Intresset ljuger inte. Borg är miljardärernas man.

Men detta är inte en neutral analys. Det är ett maktintresse, förklätt till nationalekonomiskt expertspråk.

Borgs syn på socialförsäkringarna är lika avslöjande. Högre ersättningar, slopat karensavdrag och mindre avstånd mellan lön och ersättning beskrivs som svagare drivkrafter att arbeta. Men sjukförsäkring är inte en belöning för lättja. A-kassa är inte en premie för ovilja. Barn- och bostadsbidrag är inte moraliskt förfall.

De är kollektiva försäkringar mot sjukdom, arbetslöshet, separation, låga löner och en bostadsmarknad som äter upp allt mer av vanliga människors inkomster. De begränsar arbetsgivarens makt. Den som har en fungerande trygghet behöver inte ta vilket jobb som helst, till vilken lön som helst och under vilka villkor som helst. Just därför är socialförsäkringarna så viktiga.

Den ekonomiskt otrygge arbetaren är lättare att disciplinera. Den som riskerar ruin vid sjukdom eller arbetslöshet tvingas acceptera högre tempo, sämre lön och sämre arbetsvillkor. När Borg vill vidga klyftan mellan arbete och ersättning försvarar han en arbetsmarknad där rädslan gör jobbet åt arbetsgivaren.

Särskilt talande är hans angrepp på arbetstidsförkortning. Han behandlar 35- eller 30-timmarsvecka som ett hot mot Sveriges existens. Men varför ska ett halvt sekels tekniska framsteg nästan bara ge högre kapitalavkastning, medan de som utför arbetet förväntas underordna allt större delar av livet arbetets tidsregim?

Sverige har förr omvandlat produktivitetsvinster till kortare arbetstid. Åttatimmarsdagen, semestern och fyrtiotimmarsveckan målades också ut som kostsamma riskprojekt. De blev inte slutet för svensk ekonomi, utan en del av det moderna samhällets framsteg.

När en undersköterska, industriarbetare eller programmerare producerar mer per timme än tidigare borde vinsten märkas i högre lön, bättre välfärd och kortare arbetstid. Det är den civilisatoriska innebörden av tekniska framsteg.

Kortare arbetstid är inte ett angrepp på arbete. Det är en kamp om vad arbetet ska tjäna till: ett bättre liv, inte maximal privat avkastning. Mindre stress och utbrändhet, mer tid för barn och äldre anhöriga, utbildning, föreningsliv och demokrati är verkligt välstånd, även när det inte kan avläsas i BNP-siffror.

Det går att ha hög BNP och samtidigt pressad äldreomsorg, vårdköer, osäkra anställningar och människor som går sjuka till jobbet. Det går att ha växande företagsvinster medan vanliga hushåll får betala för inflation, höga räntor och privatiserad välfärd. BNP säger inte vem som äger resultatet, vem som bär risken eller hur mycket fri tid människor har.

När Borg varnar för skatt på kapital och företagande låtsas han att pengar som inte går till ägarna försvinner ur ekonomin. Men resurser till vård, skola, bostäder, järnväg, elnät, klimatomställning och socialförsäkringar är investeringar i ett fungerande samhälle och i människors förmåga att leva och arbeta.

Det verkliga vägvalet står inte mellan arbete och bidrag. Det står mellan ett Sverige där den växande samhällsrikedomen ger människor trygghet, välfärd och frigjord tid – och ett Sverige där löntagarna ska arbeta allt mer medan kapitalet lägger beslag på allt större del av resultatet. Borg har valt sida. Löntagarna bör göra detsamma.