Debatten om dödshjälp fortsätter. I förra numret menade Aud Sjökvist, ordförande för Rätten till en värdig död, att dödshjälp inte ska dömas ut på grundval av några enskilda exempel där det gått fel. Här svarar Helena Brors.

”Erfarenheten [från Kanada] visar inte den utveckling mot laglöshet och sammanbrott för vårdetiken som motståndare ofta varnar för”, skrev Aud Sjökvist på SvD Debatt den 23 maj. Ingen människa ska pressas att välja döden”, fortsatte hon. ”(K)ontrollmekanismer, dokumentation, flera medicinska bedömningar och tydliga kriterier” är i bruk hette det.¹ Jag bestred Sjökvists rosenskimrande utsaga. Det var så det här ordskiftet inleddes.

När Sjökvist i maj framhävde rapsens land som ett giftspruteföredöme utgick jag från att hon kände till alla de hemska dödsfall varmed jag har exemplifierat de senaste två åren. Naivt nog trodde jag att HSAN:s före detta ordförande aldrig skulle hylla ett system utan att först göra grundlig research därom. Nu när Sjökvist långrandigt bortförklarar min repliks exempel i förra numret av Parabol, får man intrycket att hon inte var insatt i desamma i maj.

Att en läkare på självmordskliniken MAiDHouse uppmanade den deprimerade diabetikern Kiano Vafaeian att välja döden utan att ens träffa 23-åringen avfärdar Sjökvist med att inga slutsatser kan dras om fallet.

Den totala bristen på ”kontrollmekanismer, dokumentation, flera medicinska bedömningar och tydliga kriterier” i fallen Sean Tagert och Sophia urskuldar Sjökvist med att det inte framgår av rapporteringen att de två godkändes för döden för brist på assistanstimmar respektive allergianpassad bostad. Vilken rapportering Sjökvist åsyftar är höljt i dunkel, då hon, i kontrast till undertecknad, inte anger en enda källa.

Att en läkare på självmordskliniken MAiDHouse uppmanade den deprimerade diabetikern Kiano Vafaeian att välja döden utan att ens träffa 23-åringen avfärdar Sjökvist med att inga slutsatser kan dras om fallet ”(u)tan tillgång till det medicinska underlaget”. P.C. Jersild resonerade likadant när han försvarade det kanadensiska giftsprutesystemet för två år sedan.

Kiano Vafaeian dödades av eutanasicelebriteten Ellen ”Doktor Död” Wiebe i mellandagarna 2025, om vilket jag skrev en artikel. Wiebe bedömde att 26-åringens diabetes och synnedsättning var det Sjökvist kallar ”rättsliga grunder för MAiD.” Doktor Död brukar skryta om att hon har dödat över 400 personer helt lagligt. Klagomål (i plural) till British Columbias tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvårdspersonal sätter aldrig stopp för henne.

Doktor Död brukar skryta om att hon har dödat över 400 personer helt lagligt. Klagomål (i plural) till British Columbias tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvårdspersonal sätter aldrig stopp för henne.

Får man tro Sjökvist är systemet hon förfäktar inte ens ett system. Istället för att se ett strukturellt problem i de hemska dödsfallen talar Sjökvist hela tiden om ”den enskilde”, dessutom i fullkomligt omotiverat maskulinum. Detta är ett samhällsproblem som drabbar kvinnor i femininum och plural.² Fattiga och funktionsnedsatta kvinnor som ofta är unga nog att vara Aud Sjökvists dotterdöttrar.

Däribland Stéphanie Lavoie, som under större delen av sitt vuxna liv var sängliggande och oförmögen att äta till följd av obehandlad borrelia. Hon hade diagnostiserats med sjukdomen i USA, Mexiko och Tyskland, men inte i hemprovinsen Quebec, där hon följaktligen förvägrades vård och näringstillförsel. Lavoie dog av en giftinjektion i maj 2024, 30 år gammal. Det gjorde mindre ont än att svälta ihjäl.³

Som jag förklarade i min ursprungliga replik är 241.3 § i den federala dödshjälpslagen så utformad att den läkare eller avancerade specialistsjuksköterska (som det heter på svenska) som assisterar vid ett självmord ska vara av den helt subjektiva ”åsikten att personen uppfyller alla kriterier”. Att ”hålla isär hur lagstiftningen är utformad, hur den normalt tillämpas och om det har förekommit avvikelser i enskilda fall” tjänar alltså inget till. Om assisterande vårdpersonal subjektivt tycker att personen är lämpad för giftsprutan är lagens krav uppfyllda.

Får man tro Sjökvist är systemet hon förfäktar inte ens ett system. Istället för att se ett strukturellt problem i de hemska dödsfallen talar Sjökvist hela tiden om ”den enskilde”, dessutom i fullkomligt omotiverat maskulinum. Detta är ett samhällsproblem som drabbar kvinnor i femininum och plural.

2019 avlivades 61-åriga Alan Nichols för det underliggande tillståndet nedsatt hörsel på ena örat. När hans bror drog igång en polisutredning sa polisen att läkaren som hade dödat Nichols hade varit av den åsikten att personen hade haft rättsliga grunder för att tas av daga.⁴ Att ”[skilja] lagens krav från formerna för en enskild bedömning och från uppgifterna i det aktuella fallet” gjorde ingen som helst skillnad.

Dödskriteriet för Spår (som det heter på svenska) 2 är en ”oåterkallelig och oacceptabel åkomma, sjukdom eller funktionsnedsättning”, som vållar ”fysiskt eller psykiskt lidande som är outhärdligt för personen och inte kan lindras under omständigheter som personen anser vara tillfredsställande”. 45-åriga Thomas Dillon, som godkändes för döden för det underliggande tillståndet IBS, ansåg att varken FODMAP eller kiselgel var tillfredsställande.⁵ Så var det med det.

Likaledes hävdade 60-åriga Mrs. A i Ontario att varken magsäcksoperation eller semaglutid skulle hjälpa mot hennes funktionsnedsättande fetma. Genom att vägra att underkasta sig livräddande behandling gjorde hon sin naturliga död ”rimligen förutsebar” och uppfyllde därmed Spår 1:s dödskriterium. MAiD-praktikern som dödade Mrs. A höll sig inom lagens råmärken.⁶

Stéphanie Lavoie var sängliggande och oförmögen att äta till följd av obehandlad borrelia. Hon hade diagnostiserats med sjukdomen i USA, Mexiko och Tyskland, men inte i hemprovinsen Quebec, där hon följaktligen förvägrades vård och näringstillförsel. Lavoie dog av en giftinjektion i maj 2024, 30 år gammal. Det gjorde mindre ont än att svälta ihjäl.

Vore inte assisterat självmord lagligt i Kanada skulle inte fattigdom, bostadsbrist och/eller depression leda någon till att ansöka om att bringas om livet av landets vårdapparat. Parlamentets budgetansvariga skulle inte räkna ut hur många miljoner vården kan spara på att döda icke döende funktionsnedsatta.⁷ Québecs läkarsällskap skulle inte förorda eutanasi för spädbarn ”med allvarliga missbildningar och mycket allvarliga syndrom”.⁸)

Vill Aud Sjökvist inte förfäkta den kanadensiska modellen borde hon inte ha förfäktat den kanadensiska modellen till att börja med. Säger man ”det har aldrig skett någon kärnkraftsolycka” i maj kan man inte komma dragandes med ”Tjernobyl var inte normalt” i augusti. Frågan är inte om Sverige bör utreda dödshjälp. Frågan är om Sjökvist har framhävt Kanada som ett giftspruteideal. Följdfrågan är om Sjökvist förstår innebörden av sin egen formulering ”sammanbrott för vårdetiken”.

Man kan även fråga sig varför RTVD:s ordförande över huvud taget känner sig manad att bortförklara kanadensiska statens avlivningar av icke döende personer.

Vore inte assisterat självmord lagligt i Kanada skulle inte fattigdom, bostadsbrist och/eller depression leda någon till att ansöka om att bringas om livet av landets vårdapparat.

På organisationens Facebook-sida skildras spanska statens avlivning av det 25-åriga våldtäktsoffret Noelia Castillo Ramos som ”en barmhärtighetshandling, en kärlekshandling.”⁹ RTVD verkar alltså inte se något ont i att icke döende unga personer dör i assisterat självmord.

Om fallen Kiano Vafaeian, Sophia, Alan Nichols och Mrs. A inte är just ”den utveckling mot laglöshet och sammanbrott för vårdetiken” som sådana som jag varnar för så vet jag inte vad som är det.