Nyligen begärde USA:s regering utlämning av Raúl Castro för nedskjutningen av plan som kränkte USA:s luftrum. Men det finns redan en som dömts till livstid i USA för samma sak. Hans brott var dock ett helt annat: han hade avslöjat terroristhandlingar. Kajsa Ekis Ekman har träffat Gerardo Hernández Nordelo som för första gången talar ut i en svensk tidning.

Plats för intervju: El Balcón de Bruno Pilar, Havanna. Drack: Espresso (Ekis) Michelada (Gerardo)

Den som har sett filmen Wasp Network på Netflix har sett honom – fast då, spelad av Gael García Bernal. Här sitter han nu i egen hög person på ett kafé i Havanna och ser inte riktigt ut som skådespelaren, även om deras yrke har en del likheter. Skillnaden är att när skådespelaren spelar en annan människa på vita duken vet alla att det är på låtsas, medan när agenten gör det hänger hans liv på att ingen får reda på sanningen. Kubanen Gerardo Hernández Nordelo blev puertoricanen Manuel Viramontez, grafisk designer, bosatt i Miami. Egentligen var han chef för spionnätverket Red Avispa. Uppgift: att ta reda på vilka terroristaktiviteter som planerades mot Kuba. Han häktades 1998 i USA, satt sexton år i fängelse, släpptes sedan i en fångutväxling och återvände till Kuba som en nationalhjälte. Idag sitter han i Kubas parlament.

Har du något problem med att bli kallad spion?
Jag har personligen inget problem med det! Det är ju så det heter. Om man spionerar på något, då är man en spion. Men juridiskt sett var vi inte spioner eftersom vi inte spionerade på någon regering. Vi dokumenterade vissa gruppers kriminella aktiviteter.

Vad bestod ert arbete av?
Kort efter den kubanska revolutionen började CIA att träna exilkubaner för att utföra sabotage. Exilkubanska terroristgrupper attackerade våra konsulat och resebyråer utomlands och sköt ner passagerarflygplan, som 1976 då 73 personer dog, bland dem ett team kubanska idrottare på väg till en tävling. På nittiotalet utförde extremister ett antal attentat i Kuba. De placerade ut sex bomber i Havanna, på det kända turisthaket La Bodeguita del Medio exploderade en, på Capri en annan, på hotell Copacabana en annan, där en italiensk turist dödades. Dessa terroristdåd planerades i USA men terroristerna blev inte straffade där. De gav presskonferenser i Miami och skröt om dåden!

Vad skulle syftet vara? Om de vill störta regeringen, det åstadkommer man väl inte med bomber mot turister?
På nittiotalet, efter Sovjets fall, gick vi igenom den ”speciella perioden”. En djup kris vilken gjorde att vi satsade på turism. Terroristerna ville skapa kaos för att turisterna skulle bli rädda och sluta komma. Terrorismen ökade till en sådan nivå att Kuba såg sig tvunget att agera. Våra protester till USA hade inte lett till något, trots att det är förbjudet enligt amerikansk lag att åka utomlands och attackera andra länder. Terroristerna sa bara: ”Vi åkte från Bahamas, inte USA.” Så vi behövde göra något. Vi behövde infiltrera terrorismen inifrån. Ett antal personer skickades till Miami. Jag var en av dem.

Anmälde du dig själv eller hur valdes ni ut?
Jag har en examen i internationella relationer. Jag har också varit på 54 stridsuppdrag i Angolas frihetskrig. Efter det kontaktades jag av säkerhetstjänsten. Jag hade kunnat säga nej, jag vill hellre bli diplomat. Men jag accepterade och jag har aldrig ångrat mig, för att för vilken kuban som helst är det en ära att bli utvald för den här typen av uppdrag.

Och spännande också väl?
Ja såklart ha ha!

Hur kom det sig att du fick låtsas vara Manuel Viramontez, puertorican?
Det finns de som är speciella agenter, som René González och Antonio Guerrero. De kom med sin egen identitet. René hade snott ett flygplan från Kuba och landat i Miami, påstått att han var avhoppare, och hälsats med öppna armar av exilkubanerna. Det var en dramatisk historia eftersom bränslet nästan tog slut och det var nära att han störtade, men annars skulle det inte vara trovärdigt. Juan Pablo Roque simmade till USA:s militärbas i Guantánamo och fick politisk asyl. De var båda piloter vilket gjorde att terroristerna hade användning för dem.

Jag däremot fick ett ny identitet, ett nytt pass: jag var en puertorrican. Min uppgift var att koordinera de speciella agenterna och guida dem i deras infiltrationsarbete. Att samla in deras information och vidarebefordra den till Kuba. Därför skulle jag inte ha någon koppling hit; om någon såg dem med mig kunde de bara säga ”Det är en kompis från Puerto Rico.” Jag fick förbereda mig noga, även om deras dialekt liknar vår, men de har egna ord. Un bicho på spanska är en insekt, men i Puerto Rico betyder det… något annat.¹ Jag som inte varit i Puerto Rico fick plugga in vilken skola jag skulle gått i, vad gatan där jag växte upp hette, hur entrén till videobutiken där jag hyrt filmer såg ut osv.

Lyckades du lura någon puertorican?
Ja, många. När jag häktades blev förhörsledaren, som själv var puertorican, frustrerad på mig. Han han ställde alla de här frågorna om min uppväxt men kunde inte knäcka mig och till slut skrek han: Du är ingen boricua, jag är boricua!

Hur lyckades ni få kontakt med exilgrupperna?
För det första så ska det ju sägas att de flesta exilkubaner inte har något med såna här terroristaktiviteter att göra. De har flyttat för att få bättre ekonomiska möjligheter, inte av politiska skäl, och vill ha normala relationer med sin familj och sitt land. Men de här grupperna, som vi kallar hatindustrin, lever av att hata Kuba och konfrontera Kuba, och för detta får de pengar av USA. Om en kuban anländer till USA och direkt börjar prata illa om Kuba, då blir han snart kontaktad av de här grupperna, särskilt om han har några kvalifikationer som pilot eller ex-militär.

Är det inte svårt att tala illa om sitt land om man inte känner så?
Jo, men det värsta är inte det, utan att alla måste tro att man är en förrädare – till och med dem därhemma. René fick inte säga till sin fru och barn att han var agent. Länge trodde de att han var en förrädare. De trodde att han var en avhoppare. Det var en chock för dem. Det var ju en revolutionär familj… När hans fru och dotter efter ett tag ändå gick med på att flytta efter honom till Miami, så blev hans dotter arg på alla de lögner som spreds om Kuba i dessa kretsar och började säga emot, och hennes pappa fick tillrättavisa henne… De fick inte veta sanningen förrän René häktades av USA.

Visste din fru vad du gjorde i USA?
Nej. Hela min familj trodde att jag doktorerade i Argentina.

Tur att det här var före sociala medier!
Det hjälpte oss, att under den här tiden fanns inte den här hetsen att lägga ut allt. Det hade gjort allt mycket svårare. Jag hade varit tvungen att bevisa att jag var i Argentina, och samtidigt undvika att bli sedd i USA…

Den agent som gick längst, Juan Pablo Roque, gifte sig till och med med en kvinna ur den exilkubanska miljön och släppte en bok, Deserter: An Inside Look Book at the Cuban Military by a Defector Ace Pilot där han spred desinformation om den kubanska militären.² Boken finansierades av den exilkubanska organisationen Cuban National American Foundation och på släppfesten minglade hotshots inom den exilkubanska miljön med kändisar och terrorister. En dag lämnade han allt, åkte tillbaka till Kuba och gjorde ett TV-framträdande där han berättade vem han egentligen var. När de frågade honom vad han saknade mest i USA sa han: Min Jeep Cherokee. Hans fru i USA, som hade kallat honom “mer Richard Gere än Richard Gere” fick äktenskapet annulerat och stämde honom sedan på miljonbelopp.

Vad lyckades ni ta reda på i ert arbete?
1997 får vi reda på att några båtar håller på att byggas om i Miamifloden för att användas i terroristattentat. Vi kontaktade FBI och attentantet blev aldrig av. Där lyckades vi rädda liv. Sådana exempel finns det många av. Det finns mycket som inte har kommit ut, och som aldrig kommer komma ut.

Det hände även att de infiltrerade agenterna fick uppdrag att utföra terroristattentat i Kuba. I sin bok Confesiones de Fraile, Una Historia Real de Terrorismo berättar Percy Alvarado Godoy att han själv fick uppdraget att placera ut bomber i Havanna. Han tog uppdraget, men placerade aldrig ut bomberna.

– Ibland kunde terroristgrupperna fatta misstankar mot en av oss. Ett av mina första uppdrag var att brådskande få ut en agent som hade infiltrerat Alpha 66. De hade börjat bevaka honom och vi fick ta hem honom till Kuba tyst och diskret. Idag litar de nästan inte på någon eftersom vi har infiltrerat dem så många gånger. De var redan paranoida innan, och brukade inleda sina möten med ”Välkomnen damer, herrar och agenter”. Du kan tänka dig hur paranoida de blev sedan.

Vad fick du för intryck av det amerikanska samhället?
Jag blev naturligtvis förberedd och hade en ganska realistisk syn på samhället, men det fanns ändå saker som det tog tid att vänja sig vid, särskilt rasåtskillnaden. Att det fanns områden som var för svarta, andra för vita, andra för latinos, och om jag som ser vit ut gick in på till exempel Kentucky Fried Chicken i Lilla Haiti i Miami kollade alla konstigt på mig. När jag hamnade i fängelset kom nazisterna direkt och frågade om de kunde hjälpa till med något.

Som i Blood in blood out?
Ja precis, de kom och gav mig en kudde, men sen när jag började prata sa de ”Vänta, var kommer du ifrån? Kuba? Aha, ok, då kan du lämna tillbaka kudden när du har fått en annan”. Senare förklarade de: ”Vi trodde att du var vit”. Är man latino är man tydligen inte vit, oavsett hudfärg. Och de svarta latinamerikaner som satt inne sågs inte som svarta.

Efter ett par år hade de kubanska agenterna samlat övertygande bevis för att terroristattentaten inte bara planerades i USA av paramilitära grupper som Alpha 66, utan att de finansierades av organisationen Cuban National American Foundation, med nära band till den politiska eliten. Dess grundare, den stenrike Jorge Mas Canosa, finansierade terroristen Luis Posada Carriles som låg bakom attentatet mot passagerarflygplanet Flight 455, och hjälpte även Posada Carriles att fly från fängelse i Venezuela.

De hade också infiltrerat gruppen Hermanos al Rescate, som officiellt ägnade sig åt att rädda kubanska migranter från att drunkna i havet, och kunde bevisa att den var en täckmantel för att kränka Kubas luftrum och destabilisera landet.³ Två av deras plan sköts ner 1996 av kubanska MIG-plan när de trots varningar från både Kuba och USA fortsatte provocera.⁴

I juni 1998 lämnade den kubanska säkerhetstjänsten över en 230 sidor lång dossier till FBI med information, två videoband och åtta kassettband med inspelat material som visade hur kopplingarna såg ut mellan de kubanska exilorganisationerna och terroristattentaten. Men istället för att agera på informationen, frågade sig FBI hur Kuba fått reda på den. Tre månader senare stormade FBI de tio kubanernas hem och häktade samtliga.⁵

När du häktades, funderade du någonsin på om du skulle avslöja allt och samarbeta med myndigheterna i USA?

Aldrig. Vi var tio personer som arresterades samma dag. Fem gav upp. Vi som vägrade blev kända som de fem kubanerna. Vi visste att det värsta som skulle hända, var att vi skulle dödas. Men vår historia är full av människor som fått plikta med livet för sina idéer. Det näst värsta skulle vara livstid i fängelse. Det finns det också många andra som varit med om. Jag tänkte på Nelson Mandela, på alla år han tillbringade inspärrad. Jag fick dubbel livstid plus femton år. Jag skulle behöva dö två gånger och ändå ha femton år kvar i fängelse.

De fem kubanerna dömdes i Miami i ett hätskt klimat. I publiken och i vittnesbåsen satt flera av de ansvariga för terroristattentaten. Den officiella anledningen till att Gerardo Hernández fick ett så långt straff var att han hölls ansvarig för att kubansk militär hade skjutit ner Hermanos de Rescates plan.⁶ En hovrätt i Atlanta ogiltigförklarade sedan domen med hänvisning till att rättegången i Miami var politiskt motiverad, men beslöt senare att återta ogiltigförklarandet.

I det ögonblicket domen föll, tänkte du då att jaha nu får jag aldrig komma ut igen?
Man har alltid hopp. I fängelset såg vi människor som hängde sig, som skar upp handlederna, som drack desinfektionsmedel för att ta livet av sig. Det är vad som händer människan när hon förlorat hoppet. Två år efter att vi häktats sa Fidel de berömda orden ”Volverán” – De kommer att återvända. Då visste vi att det fanns hopp. Det var första gången Fidel talade om oss. Men om han hade sagt det, då skulle det hända. De orden blev som ett motto för oss. Från den dagen började vi få brev från hela världen, solidaritetsmarscher organiserades…

De andra fem som beslöt sig för att samarbeta med USA, vad tänker de nu? Ångrar de sig? Ingen talar om dem…
De blev kvar i USA. Jag tror att de hamnade i vittnesskyddsprogrammet, men Kuba skulle inte göra något mot dem. De var patrioter, duktiga och positiva men det är svårt när man blir häktad, den press de sätter på en. Det var två gifta par bland dem. De hade små barn, och polisen hotade dem med att de aldrig skulle få träffa sina barn igen. Vi har inget agg mot dem.

Vad behöver man för egenskaper för att bli agent?
Man måste vara hängiven saken. En av de vanligaste frågor jag fick i fängelset, från fångar och plitar, var: ”Kuba betalade dig bra va?” Och jag försökte förklara för dem att det inte handlade om det. Jag försökte förklara: Om du är fotbollsspelare, vilket lag spelar du för? De bara: ”De som betalar bäst såklart!” Och då sa jag: ”Ja, men isåfall skulle det inte finnas kubanska agenter. Tror du vi kan betala mer än USA, England och Israel?” I den här branschen kan man inte jobba för pengar. Den absolut viktigaste egenskapen är patriotism och ideologisk övertygelse. Och historiekunskap, att känna till att man inte är den första eller sista, som José Martí sa en gång: ”Den sanna människan ser inte på vilken sida man lever bättre, utan på vilken sida plikten finns”.

Men hur övertygad man än är, måste man väl också besitta en inre styrka? Människan kan vara övertygad men hon är svag.
De vet ju vilka de väljer ut. De såg på oss som var i Angola, vilka av oss som sprang sin väg direkt när de stötte på sin första mina och vilka som behöll lugnet. Du måste klara av en lögndetektor utan att blinka, du måste kunna leva som en helt annan identitet utan att försäga dig. Under förberedelserna märker de vilket material man är gjord av. Och de misstog sig inte. Av oss fem var det ingen som bröt ihop i fängelset, ingen som blev deprimerad eller självmordsbenägen. Jag behövde inte ens psykolog efteråt.

Du fick två livstidsdomar plus femton år, hur kommer det sig att du sitter här nu?
Det var stor press. Den internationella solidaritetsrörelsen organiserade demonstrationer överallt. Att vi skulle fängslas för att ha stoppat terrorister, när vi inte ens infiltrerade den amerikanska säkerhetsapparaten, upprörde en hel värld. Under tiden vi satt inne hade Kuba som krav att innan någon som helst förhandling med USA kunde äga rum, skulle samtliga Los 5 Cubanos släppas.

Det kan man ju önska att Venezuela hade som krav nu när USA fängslat deras president.
Verkligen! Det som till slut hände var att Fidel gjorde en fångutväxling med Obama, där vi släpptes i utbyte mot en amerikansk CIA-agent, Alain Gross, som satt i fängelse här i Kuba, och en annan kuban som spionerade åt dem. Det mest känslomässiga var att tjugo dagar efter att jag kom hem, föddes mitt första barn och jag kunde vara med på förlossningen. Vi hade lyckats få tillstånd från fängelset att göra insemination, för vi fick inte träffas fysiskt.

Vad har du ägnat dig åt senare? Du gick in i politiken och sitter nu i det kubanska parlamentet.
Det var inte att jag gick in i politiken, de ville ha mig där… jag har alltid sagt: Placera mig där jag kan vara till störst nytta. Först blev jag vicerektor för Universidad de Relaciones Internacionales, det var trevliga år. En dag nominerades jag till koordinator för CDR, Comité de Defensa de la Revolucion, en organisation som skapades 1970 i ett Kuba som var ganska annorlunda det som finns idag. Den består av voluntärer i varje bostadsområde, och det är en utmaning att anpassa den till dagens samhälle.

Är det svårt att hitta ungdomar i dagens Kuba med samma övertygelse som er generation?
Ja, och nej. Vissa säger: Dagens unga vill bara emigrera, de har andra intressen, de är inte så engagerade. Det är klart att det finns de som emigrerar och de som mest tänker på sig själva men det finns också många ungdomar som väntar på att någon ska be dem att göra en insats för hemlandet. Jag träffar unga ingenjörer och andra som skulle kunna tjäna mycket mer i privata företag men som bestämt sig för att arbeta för staten.

Vad tror du om USA:s krigshot? Är det på allvar?
Jag har inte mer information än du eller någon annan. Deras taktik sedan länge har gått ut på att strypa oss, men de utesluter inte heller en attack. De vet dock att Kuba inte är Venezuela. De försöker hitta förrädare för att kunna splittra oss och få någon att sälja ut oss, men de har inte lyckats.

Har de ringt dig?
Ha ha, mig har de inte ringt och det kommer inte att hända heller. De som tror att de kan hitta förrädare hos oss känner inte till vår historia. De vet att de kan anfalla, döda människor, skapa förstörelse, men vad ska de åstadkomma med det? Tyvärr är de som sitter vid makten idag i USA inte de vassaste knivarna i lådan.

Har ni raketer som kan nå Florida och skapa förstörelse i USA?
Vi är en liten ö med små resurser. Vårt försvar har alltid gått ut på försvar av våra gränser och inget annat. Vi tänker inte anfalla någon. Vi har möjlighet att försvara oss om de kommer, men Kuba har aldrig haft offensiva vapen.

Är det verkligen bra att säga, vore det inte bättre att avskräcka dem och säga att ni har långdistansraketer?
Nej, för dels skulle jag tala om saker som jag inte har kunskap om, och dels skulle vi ge dem en ursäkt för att invadera.

Det har kommit rapporter om att vapen har delats ut bland befolkningen, stämmer det?
Jag har inte fått något vapen, men jag vet var de förvaras om det skulle behövas. Om USA anfaller och ockuperar landet kommer vi att utlysa ett folkkrig. Hela befolkningen kommer att strida mot dem.

Har Ryssland och Kina hjälpt er med vapen?
Deras stöd har framför allt varit politiskt. Vi räknar inte med militärt stöd från någon. Anfaller Trump, kommer vi att behöva klara oss själva. Men vi hoppas att det inte händer. Det kan också vara så att talet om en attack är del i ett psykologiskt krig där de vill stressa kubanen. När man studerar historia förstår man att man inte kan utesluta någon handling från USA. De har till och med planerat false flag-attacker mot sin egen militärbas i Guantánamo, för att få en ursäkt att sedan anfalla oss.

Har ni diskussioner med USA?
Vi har pratat med dem, men ett villkor för att förhandla är att vi talar som jämlikar. Vi förhandlar inte under press. Vi förhandlar inte om vår självständighet. Vi förhandlar inte om vår politik. Naturligtvis skulle vi också kunna ställa krav på dem, till exempel att USA måste införa gratis sjukvård och gratis utbildning för alla sina medborgare. Men det kommer vi inte att säga, för det skulle vara att blanda oss i deras interna angelägenheter. På samma sätt vill vi inte att de blandar sig i våra. Det vi kan förhandla om är relationerna mellan länderna.

När Gerardo har gått sitter jag kvar på kafét. Jag frågar servitrisen: Vet du vem det där var?

– Självklart, säger hon, det var ju Gerardo de los cinco! Vilket otroligt liv! Tänk dig att de satt i fängelse som om de var brottslingar och allt, och deras familjer trodde till och med länge att de var förrädare, och så var de hjältar hela tiden!

Under resten av tiden i Havanna visar jag fotot på Gerardo för de jag träffar. Alla känner igen honom men tycker inte det är något speciellt med att jag träffat honom eftersom det visar sig att det har nästan alla gjort själva.

Historien om de fem kubanerna och den terrorism de avslöjade är dock inte slut. USA:s utrikesminister heter idag Marco Rubio. En man som kommer från precis samma exilkubanska Miamimiljö och som har donerat pengar för att få terroristen Luis Posada Carriles friad.⁷ Nyligen begärde han Raúl Castro utlämnad för nedskjutningen av Hermanos de Rescates plan – samma sak som Gerardo satt fängslad för. Marco Rubio har fått med sig Trump, som tidigare hade planer på att starta hotellkedjor i Kuba, på sin linje, och inte en vecka går utan att de hotar med ett militärt anfall. En som nämns av Rubio som ny president i Kuba är Jorge Mas Canosas son, Jorge Mas.

Men den dossier som Kuba överlämnade till FBI med bevisen mot terroristaktiviteter – den har mystiskt försvunnit. När den kanadensiske författaren Stephen Kimber begärde ut den, påstod FBI att den inte existerade.⁸

Läs mer:
What Lies Across the Water: The Real Story of the Cuban Five av Stephen Kimber
Confesiones de Fraile, Una Historia Real de Terrorismo, Percy Alvarado Godoy

Filmer:
Wasp Network (Red Avispa) på Netflix
Castro’s Spies, finns på b.la. Apple TV och Amazon Prime