Varför behandlar Expressen israeliska domstolsbeslut som objektiva sanningar samtidigt som man bortser från den omfattande kritik som riktats mot det rättssystem som dömer palestinier under ockupation? De israeliska militärdomstolarna styrs av ockupationsmakten och det är dokumenterat att palestinska politiska fångar utsätts för tortyr och övergrepp under förhören som sedan används i de folkrättsvidriga processer, skriver Yaser Alshobaki.

I början av augusti gick Expressen till attack mot Vänsterpartiet i två i medierna välciterade artiklar där partiet och enskilda riksdagsledamöter anklagades för att hylla Hamas och stödja terroristdömda palestinska politiska fångar. Expressens Sofie Löwenmark och Inas Hamdan utgick från anklagelser, domar och straff som israeliska domstolar utfärdat mot politiska fångar, bland andra Marwan Barghouti, som slutgiltigt fastställda fakta.¹

Vid första anblicken kan själva existensen av ett domstolsbeslut väga tungt och framstå som tillräcklig för att avsluta diskussionen. Men en central fråga som varje journalist, och varje läsare, borde ställa sig är: Räcker det att bara säga att en domstol dömde dem?

Rättvisa mäts inte enbart genom existensen av en domstol eller utfärdandet av ett beslut, utan snarare genom domstolens natur, dess grad av oberoende, de lagar den verkar enligt och de garantier som ges de anklagade under rättegången.

Svaret är nej. Rättvisa mäts inte enbart genom existensen av en domstol eller utfärdandet av ett beslut, utan snarare genom domstolens natur, dess grad av oberoende, de lagar den verkar enligt och de garantier som ges de anklagade under rättegången. Därför räcker det inte för en seriös granskande journalist med att redovisa vad en domstol kommit fram till. Minst lika viktigt är att granska dess rättssystem.

När det gäller specifikt palestinier på den ockuperade Västbanken talar vi inte om vanliga civila domstolar. Det så kallade rättsväsendet är ett verktyg i en apartheidstat som bygger på militärdomstolar i en ockupationsmakt sedan 1967 och som sedan år 2023 begår ett folkmord och vars politiska och militära ledning efterlys av Internationella brottmålsdomstolen.²

Alla de svenska medier som utan förbehåll basunerat ut domar mot palestinska fångar från israeliska militärdomstolar verkar missa därför en central aspekt i ett rättssystem. Det kräver mer än en formell domstol. Det kräver institutioner som är oberoende från den myndighet som utfärdar lagarna och verkställer dem.

Israeliska militärdomstolar verkar på Västbanken inom ramen för den israeliska militära administrationen. Den israeliska militärbefälhavaren har omfattande befogenheter att utfärda och ändra militära order, vilka utgör den rättsliga grunden enligt vilken palestinier ställs inför rätta.

Israeliska militärdomstolar verkar på Västbanken inom ramen för den israeliska militära administrationen. Den israeliska militärbefälhavaren har omfattande befogenheter att utfärda och ändra militära order, vilka utgör den rättsliga grunden enligt vilken palestinier ställs inför rätta. Bland de mest framträdande av dessa domstolar finns militärdomstolen i Ofer nära Ramallah och militärdomstolen i Salem nära Jenin.

Dessa befogenheter är inte begränsade till specifika områden utan sträcker sig över hela Västbanken, inklusive område A, som teoretiskt sett ligger under den palestinska civila administrationen enligt Osloavtalen. Detta utgör ett tydligt brott mot internationell rätt. Däremot är israeliska bosättare som bor i samma geografiska område underkastade israelisk civilrätt och ställs inför rätta i israeliska civila domstolar.

Således tillämpas två olika rättssystem på två folkgrupper som bor i samma geografiska område. Detta dubbla rättssystem har upprepade gånger kritiserats av folkrättsexperter och människorättsorganisationer som har bekräftat att det utgör en form av apartheid och väcker grundläggande frågor om principen om likhet inför lagen, en hörnsten i alla rättvisa rättssystem.³

En central invändning mot det israeliska rättssystemet med militärdomstolar gäller dess institutionella struktur. Den israeliska militärbefälhavaren utfärdar de militära order som utgör grunden för den tillämpliga lag, medan militärdomare, åklagare, utredare och tolk alla verkar inom samma militära struktur.⁴

Israeliska militärdomstolar förlitar sig på militära order som ger myndigheterna omfattande befogenheter att gripa och åtala. En av de mest kritiserade metoderna är administrativt frihetsberövande, där palestinier kan hållas kvar under längre perioder utan formella åtal och utan fullständig tillgång till bevis, under förevändning att sådan information är konfidentiell.

Internationella, israeliska och palestinska människorättsorganisationer har dokumenterat användningen av hårda förhörsmetoder, psykisk och fysisk tortyr, sömnberövande samt hot om våldtäkt och våldtäkt mot frihetsberövade under förhör.

En annan viktig invändning mot de israeliska rättsprocesser mot palestinier som internationella, israeliska och palestinska människorättsorganisationer har dokumenterat är användningen av hårda förhörsmetoder, psykisk och fysisk tortyr, sömnberövande samt hot om våldtäkt och våldtäkt mot frihetsberövade under förhör. Jag har tidigare tagit upp detta i en artikel i Parabol.

Detta väcker berättigade frågor om domstolarnas trovärdighet. Oberoende internationella organ har kartlagt att erkännanden och bevis som används vid rättegångar mot palestinier har framtvingats genom tortyr och genom att fångar tvingats underteckna erkännanden på hebreiska, ett språk som många palestinier inte behärskar. Detta utgör även ett brott mot den fjärde Genèvekonventionen, som garanterar krigsfångars rättigheter.⁵

Rättegången mot palestinska barn inför israeliska militärdomstolar är en av de mest kritiserade aspekterna av det israeliska militära rättssystemet. Enligt FN-experter och flera människorättsorganisationer ställs mellan 500 och 700 palestinska barn inför dessa domstolar årligen. Dokumenterade uppskattningar visar att cirka 13 000 palestinska barn har arresterats, förhörts, ställts inför rätta eller fängslats inom det israeliska militära rättssystemet sedan år 2000.⁶

Enbart det faktum att barn ställs inför militärdomstolar har varit en av de mest framträdande orsakerna till fortsatt internationell kritik av detta system.

Liknande kritik har framförts av Human Rights Watch, Amnesty International och den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem. De har dokumenterat och kritiserat systemet som rör administrativt frihetsberövande, användningen av hemliga bevis, förhörsmetoder och brister i rättssäkerhetsgarantier. Även USA:s utrikesdepartement har i en rapport om mänskliga rättigheter i Israel, Västbanken och Gaza lyft anklagelser om misshandel av palestinska fångar, fortsatt användning av administrativt frihetsberövande och problem kopplade till militärdomstolarna.⁷

Men även ”bevisen” i sig är tveksamma. Problemet är inte alltid domtexten utan snarare karaktären av de bevis som domen bygger på. Bland de fall som har uppmärksammats av människorättsorganisationer finns fallet med den palestinske fången Nour al-Din Muhammad Ashour från Hebron som enligt människorättsrapporter lider av allvarliga fysiska funktionsnedsättningar i händer och fötter.⁸ 

Rapporterna gör gällande att han dömdes efter att ha anklagats för att ha försökt utföra en knivattack. Detta väcker frågan hur en person med en fysisk funktionsnedsättning, som enligt rapporterna hindrar honom från att ens hålla en penna, skulle kunna planera eller genomföra en attack som kräver betydande fysisk förmåga, något som i sig motiverar en granskning av den militära rättsordning som ockupationsmakten tillämpar.

Även rättvisestandarder i en domstol, det vill säga de grundläggande krav som måste vara uppfyllda för att en rättegång ska anses vara rättvis och rättssäker, uppfylls inte i de israeliska militärdomstolar.

Även rättvisestandarder i en domstol, det vill säga de grundläggande krav som måste vara uppfyllda för att en rättegång ska anses vara rättvis och rättssäker, uppfylls inte i de israeliska militärdomstolar. Rättvisestandarderna mäts inte enbart genom utfärdandet av ett domstolsbeslut, såsom svenska journalister tycks tro, utan också genom i vilken utsträckning de rättsliga förfarandena respekterar internationella normer.

Artikel 14 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter fastslår rätten för alla till en rättvis och offentlig rättegång inför en kompetent, oberoende och opartisk domstol, och rätten att känna till anklagelserna mot sig, att ha tillräcklig tid och resurser för att förbereda sitt försvar, att ha juridisk rådgivning och att förstå förfarandet.

Den fjärde Genèvekonventionen från 1949, som rör skyddet av civila i krigs- och ockupationstider, ålägger också ockupationsmakterna skyldigheter att respektera den civila befolkningens rättigheter under deras kontroll. Artikel 75 i tilläggsprotokoll I från 1977 till Genèvekonventionerna bekräftar en uppsättning grundläggande garantier, inklusive rätten till human behandling och en rättvis rättegång. FN:s konvention mot tortyr från 1984 bekräftar i artikel 15 att alla bekännelser som erhållits genom tortyr är otillåtliga som bevis i rättsliga förfaranden.

De israeliska militärdomstolarna respekterar varken dessa konventioner eller andra internationella åtaganden. Att Expressen på ledarsidan påstår något annat är en journalistisk skandal.

De israeliska militärdomstolarna respekterar varken dessa konventioner eller andra internationella åtaganden. Så när det upprepade gånger uppstår frågor om i vilken utsträckning ett rättssystem följer dessa standarder borde både journalister och allmänheten ifrågasätta trovärdigheten i domar från israeliska militärdomstolar. Att Expressen på ledarsidan påstår något annat är en journalistisk skandal.

Alla de rapporter som genom åren har uppmärksammat hur de israeliska militärdomstolarna agerar mot palestinier fastslår att i stort sett samtliga domar och beslut från dessa domstolar är antingen felaktiga eller olagliga. Det är ett faktum som journalister, Expressen och andra svenska medier inte kan nonchalera när de lyfter fram israeliska domstolsbeslut. Att överhuvudtaget sätta sin tilltro till de israeliska rättsprocesser och militärdomstolar som palestinier ställs inför, såsom svenska medier gör, är under all kritik.

I juli 2024 fördömde FN-experter vad de beskrev som årtionden av orättvisa rättegångar mot palestinier inför israeliska militärdomstolar på den ockuperade Västbanken. Experterna påpekade att polis, utredare, åklagare och domare alla verkar inom samma militära system, vilket väcker allvarliga tvivel om rättsväsendets oberoende och opartiskhet. De kritiserade också tillämpningen av detta system på palestinier, inklusive barn, medan israeliska bosättare i samma område omfattas av israelisk civilrätt och ställs inför rätta i israeliska civila domstolar.⁹

I januari 2026 publicerade FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter en rapport som bekräftade att palestinier som möter dessa domstolar systematiskt kränks av grundläggande garantier för rättvis rättegång, inom ramen för ett bredare system av juridisk och institutionell diskriminering.¹⁰

Expressen-journalisten Inas Hamdan lyfter fallet med palestinske politiska fången Marwan Barghouti som bevis på hyllningarna från Vänsterpartiet. Hon citerar okritiskt, rakt av, utan förbehåll domen från en israelisk militärdomstol: Barghouti dömdes ”till fem livstidsstraff plus 40 år för att ha planerat dåd som resulterade i att fyra israeler och en grekisk munk dödades”.

Expressen-journalisten Inas Hamdan lyfter fallet med palestinske politiska fången Marwan Barghouti som bevis på hyllningarna från Vänsterpartiet. Hon citerar okritiskt, rakt av, utan förbehåll domen från en israelisk domstol: Barghouti dömdes ”till fem livstidsstraff plus 40 år för att ha planerat dåd som resulterade i att fyra israeler och en grekisk munk dödades”.

Men Hamdan undviker att nämna att Barghouti är en av de mest framträdande palestinska politiska ledarna idag. Han är folkvald ledamot av det palestinska lagstiftande rådet och betraktas internationellt som Palestinas ”Mandela”. Han ses som en symbol för det palestinska folkets enighet, oavsett politisk tillhörighet, och är en av de drivande för en politisk lösning. Barghouti nämns dessutom återkommande som en av de politiska fångar som det internationella samfundet verkar för att få frigiven och han betraktas också som en möjlig framtida ledare för den palestinska myndigheten.¹¹

Amnesty International påpekade redan 2002 att Marwan Barghouti, liksom många andra palestinska fångar, utsatts för tortyr under förhör. Det är därför under all kritik att de svenska medier som har gjort sig till eko av Expressens artiklar undviker att uppmärksamma de brister samt de inhumana och olagliga metoder, fysisk och psykisk tortyr, som Marwan utsattes för under förhören och som ska ha lett till framtvingade erkännanden, om sådana erkännande ens existerar.¹²

Det är också viktigt att sätta domen i sitt sammanhang. Det innebär att redovisa både Marwans politiska ställningstaganden och den pågående juridiska debatten kring det israeliska rättssystemet. Utan denna kontext riskerar den journalistiska framställningen att bli ofullständig och att reducera den dömde till en rättslig berättelse som förmedlas av ockupationsmakten Israel, och som nu återges av Expressen.

Om vi utgår från de uppgifter som har lagts fram av den israeliska domstolen måste vi också redovisa hur dessa beskrivs och förstås i ett folkrättsligt sammanhang. Marwan Barghoutiom greps på Västbanken av den israeliska ockupationsmakten. Och enligt folkrätten hade Marwan, liksom alla palestinier som lever under ockupation och apartheid, rätt att göra motstånd inom ramen för en legitim väpnad kamp och självförsvar i syfte att försvara sig själva, sitt folk och sitt land samt att uppnå frihet och självbestämmande.

Det måste sägas klart och tydligt. Palestinier har rätt att kämpa för sina rättigheter, sin frihet och sitt självbestämmande med alla tänkbara medel inklusive väpnat motstånd. Denna princip får man inte backa från oavsett hur hårda och brutala attackerna från etablerade medier kan vara.

Enligt FN:s generalförsamlings resolution 1514 (XV) från 1960 om beviljande av självständighet till koloniala länder och folk erkänns folkens rätt till självbestämmande. FN:s generalförsamlings resolution 3236 (XXIX) från 1974 bekräftade det palestinska folkets oförytterliga rättigheter, däribland rätten till självbestämmande, oberoende och suveränitet. FN:s generalförsamlings resolution 37/43 från 1982 bekräftade också rätten för folk som lever under kolonial dominans och utländsk ockupation att kämpa för sina rättigheter i enlighet med FN:s syften och principer.

FN:s generalförsamlings resolution 39/17 från år 1984 innehåller en ännu tydligare formulering: “Bekräftar legitimiteten av folkets kamp för deras oberoende, territoriella integritet, nationella enhet och befrielse från kolonial dominans, apartheid och utländsk ockupation med alla tillgängliga medel, inklusive väpnad kamp.” I klausul tre i samma resolution står det tydligt: “Bekräftar det namibiska folkets, det palestinska folkets och alla folk under utländsk och kolonial dominans oförytterliga rätt till självbestämmande, nationellt oberoende, territoriell integritet, nationell enhet och suveränitet utan utländsk inblandning”.

Artikel 51 i FN:s stadga: Ingen bestämmelse i denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna, intill dess att säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för upprätthållande av internationell fred och säkerhet. Åtgärder vidtagna av medlemmar under utövande av denna rätt till självförsvar skola omedelbart inberättas till säkerhetsrådet och skola ej i något avseende inverka på säkerhetsrådets rätt och skyldighet enligt denna stadga att vid varje tillfälle handla på sätt, som rådet anser nödvändigt för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.

Syftet här är inte att belysa det antikoloniala våldets legitimitet enligt internationell rätt men det ska påpekas att samtliga dessa resolutioner är fortfarande en del av det rättsliga och politiska sammanhanget som inte kan ignoreras när man diskuterar den israelisk-palestinska konflikten.

Det är inte första gången en stat använder sitt rättssystem för att kriminalisera en nationell befrielserörelse. I Sydafrika, under apartheidregimen, ställdes medlemmar av ANC inför rätta i delstatsdomstolar, de stämplades som terrorister och dömdes till långa fängelsestraff.

Det är inte första gången en stat använder sitt rättssystem för att kriminalisera en nationell befrielserörelse. I Sydafrika, under apartheidregimen, ställdes medlemmar av ANC inför rätta i delstatsdomstolar, de stämplades som terrorister och dömdes till långa fängelsestraff.

Bland dem fanns personer som senare kom att bli globala ikoner för kampen mot apartheid. En av dem var Nelson Mandela som av apartheidregimen stämplades som terrorist och dömdes till livstids fängelse av en rasistisk domstol. Efter apartheidregimens fall frigavs Mandela och valdes till landets president.¹³

Vi borde därför veta bättre. Journalistikens uppgift är inte enbart att okritiskt begränsa sig till att återge vad en ockupationsmakt påstår, utan granska makten, kontrollera bevisningen och sätta informationen i sitt rätta sammanhang. Innan ett militärdomstolsbeslut presenteras som en absolut sanning bör journalisten fråga sig om läsaren har fått hela bilden. Vilken typ av domstol som fattat beslutet? vilka bevis ligger bakom? och vilken juridisk kritik som riktats mot systemet?

I stället för att okritiskt återge en berättelse från ett rättssystem som anklagas för folkmord och som fortfarande är föremål för omfattande kritik från FN, människorättsorganisationer och andra internationella organ bör journalistiken bidra med den kontext som krävs för att läsaren ska kunna göra en självständig bedömning.

Det är just genom detta arbete som journalistiken skiljer sig från propaganda och partsinlagor.

Därför måste det förtydligas, påminnas om och upprepas om att domstolsbeslut som utfärdas av system vars legitimitet eller opartiskhet ifrågasätts inte i sig är tillräckliga för att fastställa den historiska eller juridiska bedömningen av konflikter.

Svenska medier ska rapportera om beslut som utfärdats av israeliska militärdomstolar. Men de har också ett professionellt ansvar att både redogöra för det sammanhang i vilket dessa beslut utfärdades och att lyfta fram kända och dokumenterade brister och övergrepp som förekommer inom det israeliska rättssystemet. Att avsiktligt utelämna kritiken från FN, Human Rights Watch, Amnesty International, B’Tselem och till och med USA:s utrikesministeriet är att beröva den svenska allmänheten sanningen.