Debatten om artonhundratalsförfattaren Carl Jonas Love Almqvist har blossat upp igen efter en ny bok. Försökte Almqvist giftmörda procentaren – eller var han utsatt för en komplott av kungavänliga kretsar? Hampus Byström gräver djupare i en poet som sveptes med av 1848 års revolution och blev historiebesatt.

Mitt i författaren Carl Jonas Love Almqvists (1793-1866) liv finns en mordgåta. Eller åtminstone ett försök-till-mord-gåta. Almqvist anklagades för att ha stulit pengar från och försökt förgifta ”procentaren”, alltså privatlånare med höga räntor, Johan Jakob von Scheven med arsenik. Skuldfrågan är inte avgjord. Man kan säga att den står orubbligt precis där den stod för över 150 år sedan: ena sidan menar att Almqvist utsattes för en reaktionär komplott, iscensatt av en kungavänlig krets, och den andra att han är skyldig.

Denna kontrovers har i längden gjort intresset för Almqvist större; på kort sikt drev den honom i landsflykt. Han lämnade sin familj och försvann till Amerika varifrån han skrev märkliga brev som aldrig nämnde den inträffade katastrofen med ett ord. Han gifte om sig i hemlighet, och dog sedan fattig utan att ha fått återse sin hustru och sina barn. Det faktum att Almqvist lämnade landet snarare än att låta sig förhöras har lett till att somliga forskare dragit slutsatsen att han måste ha varit skyldig.

När Ragnerstam strax före sin död framförde tesen på Rönnells antikvariat i Stockholm diskuterades skuldfrågan hetsigt.

Författaren Bunny Ragnerstam engagerade sig innan han dog i fallet Almqvist. Nu har en samling av Almqvists mest radikala artiklar för tidningen Göteborg Handels- och Sjöfartstidning sammanställda av Ragnerstam getts ut i en bok på Gidlunds förlag, som heter Regeringens farligaste fiende. Men själva ärendet med boken är inte bara att sammanställa artiklarna. Den utger sig också för att vara en del av svaret på vad som hände med Almqvist. Artiklarna är verkligen sprängstoff. De handlar främst om revolutionsåret 1848. Här möter man den radikala kritik som efter franska revolutionen vuxit sig stark i Europa. Almqvist rasar mot överklassens egoism och rovlystnad, och skriver uppskattande om socialism och kommunism.

Artiklarna utgör för Ragnerstam en del av pusslet kring varför Almqvist anklagades för mordförsök och drevs på flykt. Sådana här radikala åsikter tilläts helt enkelt inte, tycks han mena. Ragnerstam har idogt läst i protokollen och hittat märkliga tidsangivelser och datum som inte fungerar med tidsförloppet. I ett förord skrivet av Gunnar Balgård utlovas en snar lösning på fallet Almqvist.

Carl Jonas Love Almqvist anklagades för att ha stulit pengar från och försökt förgifta procentaren von Scheven med arsenik. Skuldfrågan är inte avgjord.

Jag tvivlar på den saken. När Ragnerstam strax före sin död framförde tesen på Rönnells antikvariat i Stockholm diskuterades skuldfrågan hetsigt, och Petra Söderlund som ansvarat för utgivningen av Almqvists samlade skrifter var inte övertygad. Samme Gunnar Balgård som skrivit förordet till boken menar i en artikel i Västerbotten-Kuriren om evenemanget att Söderlund ”tillhör därmed den grupp av traditionella Almqvistforskare som inte vill se några cirklar rubbade”. Detta är ett märkligt påstående. Vad för intresse skulle Söderlund ha av att skuldfrågan förblir olöst? En nyväckt uppmärksamhet kring författaren skulle väl bara gynna henne. För egen del så uppskattar jag Balgårds och Ragnerstams djärva ställningstagande. Att Almqvist skulle råka ut för samma öde som andra radikala skriftställare är inte osannolikt – nätverket av informanter och spioner anställda av Europas livrädda monarker efter franska revolutionen var utbrett och skydde inga medel.

Almqvist var begeistrad av de Rousseauiska ideal som tog överklassen i sitt våld under den här tiden – han drömde om att bli en primitiv men samtidigt intellektuell bonde och flyttade till Värmland med några vänner för att leva i ett slags hippiekollektiv. Jag kan se honom framför mig försöka Konversera med värmländska bönder, med Folket, på sin ultralärda upplandsdialekt, och känner genast igen en broder från ett annat sekel. Som författare sadlade han om och lämnade den gamla esteticismen bakom sig för att skriva mer samhällsnära och folkligt. 1800-talets litterära elit tyckte valet var obegripligt, och böckerna han skrev påverkad av sin nya realism efter sin poetiska storhetstid tillhör väl knappast det bästa av den svenska litteraturen.

Att Almqvist skulle råka ut för samma öde som andra radikala skriftställare är inte osannolikt – nätverket av informanter och spioner anställda av Europas livrädda monarker efter franska revolutionen var utbrett och skydde inga medel.

Allt detta låter kanske föraktfullt men i själva verket är jag från djupet av mitt hjärta vänligt inställd till Almqvist. Denna Rousseauiska 1800-talsdröm var ett resultat av franska revolutionen, som i ett hugg med giljotinen särade den gamla världen från den nya. Hur man skulle leva efter detta var fortfarande en olöst fråga, det fanns en öppning för något nytt i samhället, och de överklassmänniskor som försökte traska runt som om ingenting hade hänt var mycket larvigare än Almqvist och alla drömmare. De må ha höjt nedlåtande på ögonbrynen åt att Almqvist gifte sig med en kvinna från enkla förhållanden, och skakat på huvudet åt hans bondeskådespel, men deras stabila värld hade redan börjat spricka.

1848 är ett märkesår i europeisk historia. För egen del förknippar jag det med kommunistiska manifestet, men detta är en retrospektiv marxistisk kolonisering av all upproriskhet efter dess seger som främsta radikala ideologi. Vem vet vad alla dessa människor gjorde där på Europas gator, men inte läste de Marx, och inte visste de vilka Marx och Engels var. Dessa två försökte som många andra ge detta formlösa missnöje en möjlig tolkning. Den som fördjupar sig i 1800-talets tryckoffentlighet inser snabbt att manifestet bara var en liten del i störtfloden av radikala pamfletter som sköljde fram från tryckpressarna.

Allt detta låter kanske föraktfullt men i själva verket är jag från djupet av mitt hjärta vänligt inställd till Almqvist.

Almqvist var en gränsvarelse, en tidstypisk kristen socialist. Hans mest radikala utfall i artiklarna samsas med en märklig fromhet, och hela tiden är det ödmjukheten och barmhärtigheten som poängteras. Det var denna kristna fraktion som Marx och Engels så småningom skulle utmanövrera. När de kuppade sig in i den första Internationalen var organisationens paroll ”alla män är bröder” – en tydligt religiös devis – något som Engels lyckades övertyga organisationen att ändra till ”proletärer i alla länder, förena er!”. Om man vill kan man lite överslätande formulera detta som en rörelse från idealism till materialism.

Därför är det märkligt när en fotnot påstår att Almqvist, i en text om ”det moderna slaveriet”, uppvisar en förtrogenhet med marxismen genom hänvisande till mervärdeteorin. Detta är tveksamt. Artikeln är författad 1851, och Marx själv hade inte utvecklat denna teori i någon utsträckning vid tidpunkten. Vad Almqvists medvetenhet om utsugning tyder på är i stället hur utbredd denna föreställning var i 1800-talets radikala miljöer. Boken är full av sådana överilade påståenden som gör att den misstänksamme läsaren undrar hur det står till med noggrannheten.

När Almqvist dör slängs han i en anonym fattiggrav, nästan bortglömd i sitt hemland. Det skulle dröja nästan sextio år tills hans dröm om allmän och lika rösträtt uppfylldes i Sverige.

Det som intresserar mig mest i artiklarna är Almqvists omsvängning; från poetisk skönande till samhällskritisk journalist och – ja vad ska man kalla det? – historiebesatt. Plötsligt framstår historien och samhället som så mycket intressantare och mer formbara än poesin. Känslan av att historien rör sig i en riktning, att den liknar en massiv störtflod som kommer svepa med sig allt, finns överallt i artiklarna. Almqvist kallar det ”den stora läxan”, som överklassen måste lära sig för att undvika undergång. Man märker att publiken han ändå vänder sig till är den möjligen reformsinnade eliten.

1848 blåste över och lämnade mest spillror efter sig, här och där vann folket eftergifter. Reaktionen firade triumf; ordningen återställd. Almqvist drev omkring i Nordamerika, hans generations demokratiska hopp, övergiven och fattig. Hans brev hem andades glättighet som nästan måste ha varit en fasad. Då och då bryter hemlängtan och melankoli fram, och han försöker hålla det svenska språket levande i sig genom att laborera med nonsensdikter och vers. När Almqvist dör slängs han i en anonym fattiggrav, nästan bortglömd i sitt hemland. Det skulle dröja nästan sextio år tills hans dröm om allmän och lika rösträtt uppfylldes i Sverige.