Östeuropaexperten Martin Kragh som avled nyligen hyllas i medierna för hans djupa analyser om Ryssland, men han har också kritiserats hårt för att ha pekat ut fredsaktivister och journalister som Putins nyttiga idioter, skriver John Hörnquist.

Forskaren, författaren och biträdande chefen för Stockholm Center for East European Studies, Martin Kragh, har dött, alldeles för tidigt. Många har sedan dess vittnat uppskattande om erfarenheter av hans öppenhet och stora kunskaper om Östeuropa, i en tid där Rysslands krig mot Ukraina skakat vår del av världen. Samtidigt har debattörer som varit kritiska till det dominerande narrativet kring Ryssland och säkerhet i Sverige lyft mer kritiska ingångar på Kraghs roll i den svenska debatten.

Men just eftersom Martin Kragh var en av de personer som påverkat debatten om Ryssland och säkerhetsläget mest de senaste åren, så finns det också skäl att diskutera även mer kritiska ingångar på den gärningen.

Jag blev minst sagt förvånad när han efter några år hamnade i hård polemik med Aftonbladet Kulturs Åsa Linderborg, som liksom fredsaktivister (även ryska) och andra progressiva, beskrevs som Putins nyttiga idioter, medan Åsa Linderborg å andra sidan antydde att Kragh var brittisk agent. Debatten inleddes efter att Kragh och Sebastian Åsberg skrivit rapporten Russia’s strategy for influence ­through public diplomacy and active measures: the Swedish case, som pekar ut bland annat Aftonbladet och ryska vänsteraktivister som redskap för eller samverkande med den ryska regimen, vilket Aftonbladet kritiserade hårt. Anklagelserna åt båda hållen fick hård kritik och kan sägas ha givit en försmak till den kalla krigs-debatt som definitivt tagit över och förstört Sveriges (obefintliga) diskussion om konkurrerande stormaktsintressen i Europa sedan Nato-ansökan lämnades in 2022.¹

Det finns många som drivit på oförsonligheten i den debatten men det som kanske frustrerat mig mest är när även Kragh gjort det. För läser man hans “Det fallna imperiet” är det uppenbart att han till skillnad från många svenska Nato-hökar förstår Ryssland och dess utveckling mycket mer nyanserat och på djupet, och verkligen bryr sig om såväl den ukrainska som den ryska befolkningens öden och framtid. Det djup i Kraghs kunskaper och insikter syns också i flera av hans andra böcker och texter, men ”Det fallna imperiet” är kanske det mest nyanserade och välskrivna han levererat.

Jag blev minst sagt förvånad när Kragh efter några år hamnade i hård polemik med Aftonbladet Kulturs Åsa Linderborg, som liksom fredsaktivister, beskrevs som Putins nyttiga idioter.

Jag lade själv många år på att läsa in mig på och skriva om hur Sovjetunionens demokratisering övergick i avdemokratisering – pådriven av västerländska politiker, som stöttade både president Jeltsin och hans handplockade efterträdare president Putin, och de nyrika oligarker som växte fram i symbios med dem. En utveckling väst stödde för man fruktade alternativet: någon sorts postsovjetisk återställare, och man föredrog ett fattigt, sönderprivatiserat, avdemokratiserat och västlojalt Ryssland. Att ryssarna inte skulle göra det i längden var dock uppenbart, och samma Putin som väst en gång favoriserat kom snart i konflikt inte bara med Rysslands demokratiska krafter, utan även med väst. Det finns oändligt mycket forskning som visar på den här utvecklingen och västs destruktiva roll i den, och hade den diskuterats mer i Sverige hade våra möjligheter att faktiskt lära av våra misstag och hantera världs- och säkerhetsläget varit mycket bättre.

Jag sammanfattar mycket av det där i två artiklar, i Flamman om varför Ryssland gick chockterapins väg och i Parabol där jag menar att Västvärlden stödde den auktoritära utvecklingen av Ryssland, men har alltid motverkat att Ryssland åter blev en självständig stormakt.²

Ändå har Kraghs roll i svensk debatt ofta varit att slå ned på de som försökt visa på de här nyanserna, som Putinkramare, trots att han egentligen var kapabel till fler nyanser än så.

Men mycket sådan forskning nämns också i Kraghs Det fallna imperiet, som jag haft stor nytta av. Ändå har Kraghs roll i svensk debatt ofta varit att slå ned på de som försökt visa på de här nyanserna, som Putinkramare, trots att han egentligen var kapabel till fler nyanser än så, är min bild i alla fall. I det nya kalla krigsliknande medie- och samtalsklimat som successivt återuppstått efter Rysslands invasion av Krim 2014 och Ukraina 2022, har utrymmet för att diskutera nyanser och kritiska perspektiv på inte bara ryska – utan även västerländska – imperialistiska intressen och motiv för den förda politiken, närmast försvunnit. Och ett viktigt skäl till det är att de experter som kommer till tals kring frågorna inte har granskning av sådana perspektiv som fokus. Förklaringsmodellerna har istället reducerats till ryska expansionistiska och auktoritära ambitioner, utan att dessa satts i relation till de västerländska sådana som de, utöver nationalistiska strävanden i till exempel Ukraina, förhåller sig till.    

Jag hade önskat att man hade kunnat komma till ett läge där den där öppne kunniga forskaren Kragh renodlat sin roll som nyanserande debattör, och mindre kall krigare, igen. Som jag en gång lärde känna honom. Det hade underlättat en sådan debatt, men dit hann vi aldrig komma. Men i mycket av det han skrivit kan man ändå skymta honom, och de nyanser och insikter han bjuder på där behöver fler höra, så särskilt den sidan av Kragh hoppas jag många fortsätter ta del av.