Hur kommer det sig att det svenska vänsterpartiet och många vänsterintellektuella i praktiken kommit att försvara USA-imperialismen? Vilka kriterier bör användas när en socialist analyserar internationella frågor? Kajsa Ekis Ekman analyserar.

Under de två och ett halvt år som folkmordet på palestinier i Gaza pågått har vi inte sett någon svensk partiledare delta i de massiva folkliga demonstrationer som ordnats varje vecka över hela landet. Att högern inte är där förvånar inte – men var är vänsterpartiet och socialdemokraterna? När en kolonialmakt och tillika apartheidstat genomför ett folkmord med hjälp av USA-imperialismen, vem ska vara där om inte vänstern? Visst, deras medlemmar är där, deras väljare är där, men ledarskapet syns inte till. Normalt sett hade ett socialistiskt parti i en sådan situation arrangerat demonstrationer, forslat dit högtalarutrustning, hållit brandtal och stigit fram som en central kraft i protesterna. Kort sagt, visat det ledarskap så många hett trängtar efter, att de är beredda att kasta sig i armarna på vem som helst vid det här laget.

Istället har motsatsen ägt rum: av de få vänsterpolitiker som deltagit i demonstrationerna har samtliga nu uteslutits.

Att ett socialistiskt land svälts ut av USA-imperialismen har inte föranlett en enda reaktion hos det svenska vänsterpartiet.

På samma sätt har man lyst med sin frånvaro under de solidaritetsaktioner för Kuba som resten av den europeiska och nordamerikanska vänstern deltagit i efter att USA strypte tillgången till all olja i början av 2026. Att ett socialistiskt land, tillika det land som mer än något annat varit katalysator för vänsterframgångar på resten av kontinenten, svälts ut av USA-imperialismen har inte föranlett en enda reaktion hos det svenska vänsterpartiet. Medan Jeremy Corbyn, Pablo Iglesias och Marc Botenga åkte till Kuba på solidaritetsflottan och Jean-Luc Mélenchon krävde ett stopp på blockaden, sa svenska vänsterpartiet ingenting. Man har lämnat Kuba helt i sticket.

Till detta kan vi summera avsaknaden av protester mot NATO-medlemskapet och DCA-avtalet – man var emot, men höll extremt låg profil, organiserade inga demonstrationer och tackade nej till att tala på de demonstrationer som anordnades. För att inte tala om det slentrianmässiga fördömandet av det palestinska motståndet som ”terror”. Ännu i oktober 2024 kallade vänsterns utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling Israels folkmord för ett ”krig”, och krävde i riksdagen att ”vi kan inte låta vare sig Israel eller terrorgrupper fortsätta att kriga.”¹

Det finns dock en konflikt som vänsterpartiet brinner för. Där de inte tvekar att skicka in vapen rakt in i krigförande land rakt emot svensk princip, och för vars skull de plötsligt dammat av sådana kraftuttryck som imperialism: Ukrainakriget.

Man kan tro här att vänstern övergett det internationella engagemanget helt och hållet. Det finns dock en konflikt som vänstern brinner för. Där de inte tvekar att skicka in vapen rakt in i krigförande land rakt emot svensk princip, och för vars skull de plötsligt dammat av sådana kraftuttryck som imperialism: Ukrainakriget. Så engagerat är vänsterpartiet att de var med och försökte skapa en ny europeisk vänsterallians, ELA, vars gemensamma nämnare skulle vara stöd till Ukraina.²

Trump eller Maduro?
Finns det idag någon skillnad mellan vänsterns och Pentagons utrikespolitik? Vilka kriterier använder socialister när vi analyserar internationella frågor?

Låt mig exemplifiera med det som hände 2020, då Nooshi Dadgostar, då blivande partiledare för V, fick frågan i TV: ”Vem är värst, Donald Trump eller Nicolás Maduro?”

Svaret för en socialist är ju självklart: Trump! Trump är värst för att han är kapitalismens ledare, och vi är socialister. Trump är värst därför att han är imperialismens ledare, och vi är antiimperialister. Trump är värst därför att han är höger, och vi är vänster. Trump är värst därför att han är fascist, och vi är antifascister. Trump är värst därför att han är rasist, och vi är antirasister. Trump är värst därför att han är en tafsande manschauvinist, och vi är feminister. Trump är värst därför att han är miljöförstörare och vi är miljövänner. Trump är värst därför att han suger ut den egna arbetarklassen samt hela det globala Syd, vill lägga beslag på en mängd länder inklusive Grönland (det hade han redan sagt 2019) roffa åt sig jordens resurser och öka ojämlikheten. Mig veterligen har inte Maduro gjort sig skyldig till någon av ovanstående synder.

Men det svarade inte Dadgostar. Hon svarade tveksamt: ”Donald Trump…. är ändå demokratiskt vald”.³

För det första är detta fel i sak. Trump blev president i USA 2016 trots att 46% röstade på honom och 48% röstade på Clinton, vilket innebar att han faktiskt vann trots färre röster.⁴ Maduro vann valet i Venezuela 2018 med 67.7% av rösterna, mot AP:s Falcón med 20.93% och Bertucci med 10.75%. Delar av oppositionen bojkottade valet då de inte kunde enas om en kandidat. Påståendet att ”Maduro inte är demokratiskt vald” var därför rent felaktigt – Maduro var, 2020, mer demokratiskt vald än Trump.⁵

För det andra, så var inte frågan: ”Vem är demokratiskt vald?” Frågan var: ”Vem är värst?” Det vill säga, en stenografisk form för ”Vad anser vänstern att konflikten mellan Trump och Maduro handlar om?”

Som tur är har socialismen en rik teoretisk tradition som utgår från den dialektiska materialismen. Vi behöver alltså inte spåna oss fram varje gång något händer, utan kan använda oss av de superba verktyg som vi redan har i lådan.

Ja, vad handlar den om? Och hur tar vi reda på det? Som tur är har socialismen en rik teoretisk tradition som utgår från den dialektiska materialismen. Vi behöver alltså inte spåna oss fram varje gång något händer, utan kan använda oss av de superba verktyg som vi redan har i lådan. Dialektisk materialism betyder att vi studerar företeelserna inifrån, dess rörelsemönster samt deras förhållande till andra företeelser. Detta till skillnad från den metafysiska världsbilden, där varje ting är isolerat (USA en sak, Venezuela en helt annan) och där alla ting är eviga och konstanta, och kan bara ökas eller minskas. Dialektik går vidare ut på att se motsättningar, i naturen såväl som i samhället.

Identifiera huvudmotsättningen
För socialister gäller att i varje situation identifiera huvudmotsättningen. Vad finns det för motsättning mellan Trump och Maduro? Bråkar de om demokrati? Nej, de bråkar om resurser och makt. USA vill suga ut Venezuela för dess olja, Venezuela vill inte bli utsuget. Det är därför de är i konflikt. USA är inte i konflikt med länder för att de inte är demokratiska – bland deras vänner finns många diktaturer och teokratier – utan för att de inte underordnar sig USA:s anspråk på dominans. Det är detta frågan handlar om. Frågan om Trump kontra Maduro ställs just därför att de är i konflikt, och den konflikten är en imperialistisk konflikt. Frågan handlar alltså inte om vilket ”land” man föredrar, utan om vems parti man tar i denna kamp mellan utsugare och utsugen. Och där blev svaret: utsugarna.

I kapitalistiska länder finns alltid motsättningar: mellan arbete och kapital, kvinnor och män, hyresvärdar och hyresgäster, stat och folk. Det gäller därmed att identifiera huvudmotsättningen i varje situation. Föreligger ett imperialistiskt aggressionskrig – öppet eller genom sanktioner och blockad – är imperialismen dock alltid huvudmotsättningen. För att tala med Mao:

”När imperialismen igångsätter ett aggressionskrig mot ett sådant land kan de skilda klasserna i detta land, med undantag för förrädarna, temporärt ena sig för att föra ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tid blir motsättningen mellan imperialismen och detta land huvudmotsättningen, medan alla motsättningar bland de skilda klasserna i detta land (däribland huvudmotsättningen mellan det feodala systemet och folkets breda massor) temporärt blir förvisade till en sekundär eller underordnad position.”⁶

I kapitalistiska länder finns alltid motsättningar: mellan arbete och kapital, kvinnor och män, hyresvärdar och hyresgäster, stat och folk. Föreligger ett imperialistiskt aggressionskrig är imperialismen dock alltid huvudmotsättningen.

Detta innebär att socialister bör ta parti för arbetarklassen i ett kapitalistiskt land samt kvinnorna i ett patriarkat. Men i det ögonblick imperialismen attackerar landet, blir denna motsättning sekundär. Det är då den nationella kampen för självständighet som är huvudmotsättningen. Just nu är det uppenbart för alla att huvudmotsättningen i Palestina står mellan Palestina och Israel, och inte till exempel mellan Hamas och det palestinska folket. I en framtid där Palestina inte är ockuperat, kommer det att föreligga en annan huvudmotsättning inne i landet, där det gäller att ta parti. Och på samma sätt är huvudmotsättningen i Kuba (där man dessutom avskaffat klassamhället) den imperialistiska blockaden från USA mot hela landet. Under apartheid i Sydafrika var huvudmotsättningen den mellan svarta och vita. Idag har den ersatts av motsättningen mellan klasser (delvis längs samma linjer).

Att peka ut huvudmotsättningen innebär inte att låtsas som om andra motsättningar inte finns. Det betyder inte heller att länderna vi stödjer skulle vara ”paradis” för att använda borgartrollens favoritförolämpning. Men det gäller att identifiera den huvudkonflikt som nu föreligger, på samma sätt som man inte klagar på en despotisk lärare just i det ögonblick då någon bränner upp skolan. Det är helt enkelt att fråga sig: Vad handlar det om just nu?

Detta vet högern. Den svenska borgerligheten identifierar alltid korrekt huvudmotsättningen, och allierar sig villkorslöst med utsugaren ifråga. Den allierar sig sömlöst med teokrater i Syrien och Saudiarabien, men motarbetar dem i Palestina och Iran. Den räknar inte antalet döda eller antalet röstberättigade – den frågar sig vilka de egna intressena är. Som Kitimbwa Sabuni påpekat i Parabol: ”Vår statsminister har förstått det som många Palestinaaktivister inte förstår, vilket är att det inte går att stötta en sida i en konflikt samtidigt som man som helhet fördömer de organisationer som leder kampen i konflikten.”

Tyvärr undviker den svenska vänstern – därmed inbegripet många intellektuella – gång på gång att ens tala om huvudmotsättningen. Man har istället anammat en metafysisk syn på internationella konflikter, där man låtsas som om alla länder vore isolerade och helt opåverkade av varandra, som om ländernas problem enbart berodde på dem själva och som om USA:s invasioner vore sekundära eller till och med lösningen på problemen! Detta blir i praktiken ett försvar av imperialismen. Om någon plötsligt klagar på en elak lärare medan skolan håller på att brinna ner, blir ju slutsatsen att det är viktigare att få bort läraren än att släcka elden – det kanske till och med är bra att skolan brinner ner? Det kan man ju tycka, om man är pyroman, men då får man försvara pyromani rätt och slätt, och inte ta omvägen över läraren.

Demokrati – ett kodord för väst?
Man skulle ju kunna förledas att tro att dagens svenska vänster insisterar på demokrati för att de har ”lärt sig av historien” och absolut inte vill ha det som i Sovjet. Demokrati skulle därmed, av historiska skäl, ha blivit den viktigaste principen. Men detta stämmer inte vid en närmare anblick. Snarare är det just de länder som motsätter sig USA:s dominans som pekas ut som ”auktoritära” medan man ignorerar USA-stödda diktaturer, som till exempel Egypten och Kamerun (där Paul Biya styrt landet sedan 1975).⁷

Vidare sammanfaller kritiken mot ”auktoritära” länder på något mystiskt sätt alltid med USA-imperialismens anfallsplaner på dessa, så att ”vänsterpressen” likt den borgerliga pressen kritiserade Libyen 2011, Ryssland 2022, Hamas 2023 och Kuba och Iran 2026. Mellan anfallsplanerna är det i regel tyst.

Vidare sammanfaller kritiken mot ”auktoritära” länder på något mystiskt sätt alltid med USA-imperialismens anfallsplaner på dessa, så att ”vänsterpressen” likt den borgerliga pressen kritiserade Libyen 2011, Ryssland 2022, Hamas 2023 och Kuba och Iran 2026.

Och vidare är de åtgärder som den parlamentariska vänstern driver igenom, ofta av aggressiv imperialistisk natur snarare än solidarisk. Exempelvis välkomnade Vänsterpartiet i januari 2026 EU:s beslut att terrorstämpla det Islamiska revolutionsgardet i Iran som ”ett steg på vägen mot att avveckla den brutala regimen i Iran” och ge dem ”frihet och demokrati.”⁸ (Man påstod till och med att det var man själv som länge drivit på för detta vilket inte stämmer.)

Terrorstämplingar är imperialistiska verktyg som leder till sanktioner. Det globala Syd har inte makten att terrorstämpla västs ledare och stänga av dem från att genomföra finansiella transaktioner. KD och SD motiverar terrorstämplingen med att Iran stött det palestinska motståndet. V skriver istället att den är ett verktyg för att genomföra ett regimskifte. Om man verkligen trodde på demokrati, borde väl första steget vara att inse att den utgår från folket och endast kan skapas av folket – inte utländska stormakter? Tyvärr verkar den ”demokrati” som dagens svenska vänster ofta framhåller snarare vara ett kodord för USA-allierad.

Vad är imperialism?
Vad är då USA-imperialismen? Jo, ett verktyg för kapitalismen i allmänhet och de nordamerikanska företagen i synnerhet. Den syftar till att lägga under sig länder för att kunna utnyttja deras resurser, få tillgång till deras marknader och kunna placera sina militärbaser där för att behålla sin militära hegemoni.⁹

För att lyckas med detta inleder USA med ekonomiska påtryckningar. Världsbanken och IMF skriver ut recept som gynnar utländska företag och håller länderna i ett beroendetillstånd som leverantörer av råvaror. De hindras därmed från att utveckla egna industrier – Mexikos olja raffineras i USA och säljs sedan tillbaka, Argentina exporterar tomater och får tillbaka tomatkross. Detta leder till att deras valuta blir lågt värderad, varpå de måste ta lån i dollar och hamnar i onda cirklar med skuldfällor och inflation.¹⁰ Beslutar sig ett land för att själv ta kontroll över sina naturresurser, sätter USA in sanktioner för att svälta ut befolkningen och skapa massemigration. Kaloriintag sjunker i regel dramatiskt i länder som utsätts för sanktioner – i Iran med 60% i den fattigaste gruppen mellan 2004-2020.¹¹ Fungerar inte detta, stänger man av landet från SWIFT-systemet, bötfäller andra som handlar med det, blockerar dess kuster och terrorstämplar dess ledare.

När Kuba, i efterdyningarna av Sovjetunionens fall, satsade på potatisodling för att mata sin befolkning, skickade USA flygplan från Cocoa Beach, Florida, och dumpade skadeinsekter över Kubas åkrar. Halva skörden blev oätlig.

Samtidigt arbetar USA för att få kontroll över landets ledning. De köper upp domare, som den brasilianske domaren Sergio Moro, belönad med justitieministerposten i Bolsonaros regering 2019 efter att han fängslat Lula på falska grunder. De infiltrerar armén och genomför militärkupper (Iran 1953, Indonesien 1965, Chile 1973, Bolivia 2019). De köper upp politiska kandidater (Lenin Moreno i Ecuador 2017, som lovat att fortsätta Correas vänsterpolitik men som svängde efter valet och allierade sig med USA). De sprider propaganda: där de inhemska kapitalisternas mediemonopol inte räcker till, så finansierar USA tidningar, journalister, influencers, bloggare, musiker som ska visa att livet är bättre med en USA-vänlig regering.¹² Ingen metod är dem främmande. När Kuba, i efterdyningarna av Sovjetunionens fall, satsade på potatisodling för att mata sin befolkning, skickade USA flygplan från Cocoa Beach, Florida, och dumpade skadeinsekter över Kubas åkrar.¹³ Halva skörden blev oätlig.

Fungerar inte alla dessa trick för att ta kontroll över landet, så tar USA till sitt trumfkort: krig. USA har över 800 militärbaser utanför sitt eget land, överlägset flest av alla nationer (Frankrike har arton, Ryssland har femton, Kina har en) och alla USA:s presidenter har bombat och invaderat i genomsnitt fem länder var, ofta trots vallöften om det motsatta.¹⁴ USA har dödat två miljoner civila i Vietnam, en miljon i Indonesien, 211 000 i Irak, och det sammanlagda antalet civila offer för alla USA:s krig och interventioner sedan 2001 beräknas vara 3.6-3.8 miljoner.¹⁵ Det är priset för att behålla världshegemonin.

Imperialism skapar diktatur
Den senaste tiden har USA-imperialismen tillsammans med sin utpost, kolonial- och apartheidstaten Israel, satt i system att avrätta politiska ledare som gör motstånd mot imperiet. Det är nu inte längre frågan om, utan när, en ledare kommer att bli offer för ett politiskt mord eller kidnappning.

Ändå kräver den svenska vänstern att de länder som gör motstånd mot imperialismen först behöver utveckla en västerländsk mönsterdemokrati med självständiga domstolar, en självständig press, en självständig armé, mitt under sanktioner, bombhot, manipulationer och kuppförsök. Gör de inte det, kommer vi att stödja USA istället! Trots att det är just dessa ”självständiga” institutioner som ofta används som inkörsport för USA:s kuppförsök. En demokratiskt vald ledare som USA inte vill ha, störtar eller dödar de ofta inom några år: Mosaddegh 1953, Allende 1973, Aristide 2004 – ingen fick sitta mer än fem år. Det är som att kräva av människorna i skolan som står i begrepp att brännas ner, att de först måste öppna alla fönster – annars kommer vi att heja på pyromanen! Att pyromanen tar sig in just genom de öppna fönsterna och häller bensin, låtsas man inte om.

Imperialismen är vår tids huvudmotsättning. Dagens USA-imperialism utövar inflytande på både de länder som lyder och de som gör motstånd. Det finns inga globala frågor som idag går att studeras fristående från den.

Länder som utsätts för imperialistiska påtryckningar kommer inte att utvecklas i fred. De kommer att ställa om, så att deras främsta prioritet blir att skydda sig från kuppförsök och invasion. Och så sker den dialektiska processen: imperialistiska påtryckningar – alltmer centraliserad stat – alltmer imperialistiska påtryckningar – alltmer centraliserad stat, och så vidare.¹⁶ Vissa länder lyckas behålla en folklig, levande, deltagande demokrati, mer än USA:s marionettregeringar, andra blir paranoida och slår ner på allt och alla. Vi vet ännu inte hur dessa stater hade utvecklats om de inte varit utsatta för yttre hot. Inget land som har motsatt sig USA:s dominans har nämligen tillåtits utvecklas i fred. Imperialismen är nämligen det första hindret för demokrati – inte dess möjliggörare.

Imperialismen är vår tids huvudmotsättning. Dagens USA-imperialism är nämligen så mäktig och världsomspännande att den utövar inflytande på både de länder som lyder och de som gör motstånd. Det finns inga globala frågor som idag går att studeras fristående från den.

Att inse detta förpliktigar. Det manar oss att stödja de krafter som kan leda till ett försvagande av USA-imperialismen, därför att andra motsättningar inte kan lösas på ett tillfredsställande sätt förrän huvudmotsättningen är övervunnen. Kampen för nationellt oberoende kommer att frigöra världens länder, så att de sedan kan utvecklas i den riktning de önskar – efter detta gäller att ta itu med de sekundära motsättningarna. Invändningen att det kan komma nya imperialismer i framtiden (tex Kina) innebär enbart att det kan komma att dyka upp en annan motsättning som i sådana fall får beaktas vid ett senare tillfälle.

Väst överger demokratin?
Kina har nu gått om USA på en mängd områden som total BNP, köpkraft och teknologisk utveckling. Parallellt med detta har det skett ett skifte i USA:s retorik. De har övergett allt tal om demokrati. Donald Trump säger nu öppet att det han vill åt är oljan och makten. Trots detta framhärdar europeiska ledare med att lägga till sina egna argument för invasionerna. Europa tycks ha tagit över rollen som USA:s PR-avdelning. Medan Trump hotar med att ”bomba Iran tillbaka till stenåldern” och ”en hel civilisation kommer dö ikväll” förklarar EU:s utrikespolitiska chef Kaja Kallas att ”drömscenariot är ett demokratiskt Iran som inte utgör något hot mot sina grannar”.¹⁷

Resultatet blir oavsett att vi får en vänster som är livrädd för att vinna. En vänster som idealiserar förlusten – för som förlorare kan man inte anklagas för något.

Vilken roll spelar då den europeiska och svenska vänstern? I Spanien har premiärminister Pedro Sánchez, socialdemokrat, ställt sig emot kriget och försvarat folkrätten. Inte så i Sverige.

På den tredje dagen av USA:s attack mot Iran, två dagar efter att USA bombat en flickskola och dödat 165 barn, gör Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar ett första inlägg om frågan.¹⁸ Där står: ”Den iranska diktaturen har i årtionden på ett fruktansvärt sätt kränkt den egna befolkningens rättigheter.”¹⁹ Ingenstans nämns USA eller bombningarna av flickskolan. Här har vi ett dråpligt exempel på hur man gör ett uttalande som föranleds av en konflikt, men som inte nämner sagda konflikt. I det fjärde inlägget står visserligen ”Folkrätten måste respekteras”, utan att det förklaras vem man här syftar på.

En bombvänster är därför mycket värre än en bombhöger, därför att en bombvänster förhindrar ett folkligt motstånd.

Vem det nu är som avses, så kommer ingen naturligtvis att respektera folkrätten bara för att Vänsterpartiet skriver ett instagraminlägg. Budskapet har snarare effekten att förhindra framväxten av en antikrigsrörelse. En bombvänster är därför mycket värre än en bombhöger, därför att en bombvänster förhindrar ett folkligt motstånd, som Gabriel Rockhill påpekat.²⁰

Varför gör vänstern så här?
Anledningarna till att den svenska vänstern så konsekvent ignorerar vår tids huvudkonflikt, kan vara flera. Kanske är man helt enkelt på imperialismens sida: man vill föra över världens resurser hit till Sverige, och sedan fördela dem mellan våra arbetare. Detta skulle vara ett historiskt misstag – som man själv konstaterat gör kapitalets internationalisering det mycket svårt att skapa socialism i ett land.²¹

Att luckra upp kapitalets politiska och militära institutioner som EU, NATO, IMF samt dollarns dominans är en förutsättning för att vi ens ska kunna ha något som liknar klassisk socialdemokrati i Sverige.

Här ingår också trotskisterna, som inte kan tänka sig fler än ett land samtidigt, och anarkisterna, som glorifierar dockskåpsrevolutioner: ett ockuperat hus, en egen lokal, men aldrig ett eget land.

Eller så handlar det om ”strategi”. Man vet att högern innehar den hegemoniska positionen vad gäller utrikespolitik, och föredrar därför att taktiskt offra dessa frågor för att hantera inrikespolitiken. Problemen med denna hållning är för det första att NATO och DCA faktiskt är inrikesfrågor som i all högsta grad berör oss. För det andra: att man missar chansen att klargöra vad vänsterns ståndpunkt faktiskt är när det gäller vår tids stora sammandrabbningar, samtidigt som högern glasklart klargör sin egen.

Detta gör att högern gång på gång får möjlighet att beskylla vänstern för att ha en vänsterståndpunkt och svartmåla denna, samtidigt som vänstern då inte kan förklara vänsterståndpunkten. Då ingen försvarar den, framstår den precis som högern framställer den: förvanskad och otäck. Att stå upp för helt självklara saker som alla länders suveränitet, eller koloniserade folks rätt till motstånd, blir då suspekt. Och föga återstår av vänstern annat än ursäkter och uteslutningar – vilket knappast kan vara en bra ”strategi” i längden.

Samtliga mässar i kör: ‘Vi stöttar folket, inte regeringarna!’ Det kan ju låta bra – men det är skillnad mellan att stötta de maktlösa för att de ska få makt, och att stötta dem enbart på villkoret att de förblir maktlösa.

Resultatet blir oavsett att vi får en vänster som är livrädd för att vinna. En vänster som idealiserar förlusten – för som förlorare kan man inte anklagas för något. Som gärna talar om förtryckta folk, men skyr dem när de gör motstånd och tar snabbt avstånd från dem när de tar över. Som stöttar zapatisterna, kurderna, västsaharierna, de jordlösa i Brasilien, men när dessa blir så framgångsrika att de lyckas göra revolution och ta över makten, då upphör samarbetet. Som stöttar palestinierna medans de dödas i tysthet, men fördömer dem när de tar till vapen mot förtryckarstaten. Som beklagar sig över klassamhället, men föredrar USA:s perversa ojämlikhet framför Kubas klasslösa samhälle.

Här ingår också trotskisterna, som inte kan tänka sig fler än ett land samtidigt, och anarkisterna, som glorifierar dockskåpsrevolutioner: ett ockuperat hus, en egen lokal, men aldrig ett eget land. Samtliga mässar i kör: ”Vi stöttar folket, inte regeringarna!” Det kan ju låta bra – men det är skillnad mellan att stötta de maktlösa för att de ska få makt, och att stötta dem enbart på villkoret att de förblir maktlösa. Vilket är just vad vänstern i Sverige idag kräver av tredje världens folk: förbli maktlösa, annars fördömer vi er!