Harry Martinsons klassiker Vägen till Klockrike handlar om luffaren Bolle, som vandrade på Sveriges vägar för mer än hundra år sedan. Karin Fridell Anter har läst om den med dagens glasögon och upptäcker att luffare behandlades på ett liknande sätt som flyktingar. Har vi gått bakåt i tiden?

Hur känns det att hela tiden vara en oönskad människa, en annan sort, en som inte hör till? Att gå i evighetslång väntan på asyl eller att redan ha fått avslag och leva gömd i rädsla för att bli utvisad? Eller att ha ett uppehållstillstånd som måste förnyas vartannat år så att man aldrig kan planera sin framtid? Så lever många tusen människor i Sverige, och deras otrygga tillvaro är svår att förstå för den som själv är född med det privilegium som kallas medborgarskap.

Harry Martinsons bok Vägen till Klockrike handlar om luffaren Bolle, som vandrade på Sveriges vägar för mer än hundra år sedan. Trots det långa tidsavståndet kan skildringen av luffarlivet hjälpa oss att förstå hur det är att leva utanför samhället trots att man är omgiven av människor.

Harry Martinsons bok Vägen till Klockrike handlar om luffaren Bolle, som vandrade på Sveriges vägar för mer än hundra år sedan. Trots det långa tidsavståndet kan skildringen av luffarlivet hjälpa oss att förstå dagens flyktingar och papperslösa.

Liksom dagens flyktingar och papperslösa fick luffarna möta den bofasta befolkningens vånda över den egna tillvarons otrygghet. Dåtidens bönder – liksom dagens lågavlönade och stressade arbetare – kunde spegla sin egen förträfflighet i den föraktades påstådda lättja och omoral. Och för att överleva, kroppsligt och själsligt, måste den underordnade hitta ett sätt att försvara sin egen värdighet utan att utmana dem som har både pengarna och polisen på sin sida. Eller, med Martinsons ord, ”sitta på stolen vid dörren och försöka låta bli att vara sig själv”.

Bolle och hans luffarkamrater möts ständigt av tadel, detta ålderdomliga ord skapat av samma tankevärld som det nyaktuella vandel. Själva det faktum att de inte lever som andra är tillräckligt för att väcka hån, förebråelse och till och med våld. Varför de lever som de gör ses inte som betydelsefullt, det räcker med att de gör det.

Tadlet mot den som inte arbetar – eller i varje fall inte har ett regelbundet och ”hederligt jobb”. Snåla bönder utmanade luffare att dika ut träsk och bryta upp nya åkrar ur stenjord, och förmådde den påstått arbetsskygge att utföra gårdens tyngsta uppgifter. ”Och om betalningen ska vi inte tala, ty det mesta gick ju ut på äran, och på att luffaren skulle få bevisa sin duglighet.”

Även dagens flyktingar ses ofta som arbetsskygga och därmed omoraliska, och det finns alltför många som har jobbat gratis på pizzerior eller biltvättar i en fåfäng förhoppning att bli accepterade och kunna tjäna en slant. De får några mål mat, kanske får de sova på verkstaden. Sedan kommer beskedet att de inte behövs – samtidigt som ägaren ser sig om efter en ny att utnyttja. Och innerst inne vet den asylsökande eller papperslösa flyktingen att det hela bara är tillfälligt. Staten tillåter inte att han har en laglig anställning.

Bolle och hans luffarkamrater möts ständigt av tadel, detta ålderdomliga ord skapat av samma tankevärld som det nyaktuella vandel. Själva det faktum att de inte lever som andra är tillräckligt för att väcka hån, förebråelse och till och med våld.

Med tadlet kommer kravet på tacksamhet. Luffarens roll var att bugande backa ut genom dörren när bondhustrun givit honom några skivor bröd. Flyktingen förväntas vara tacksam över en dagpenning på 61 kronor och låtsas som att det går att leva på den. Att mötas som jämlikar, med respekt för varandras liv och erfarenheter, är inte förenligt med de fasta rollerna av över- och underordning, inkludering och utanförskap.

För luffarna fanns ändå möjligheten att vandra utefter vägarna, ta småjobb och hitta sovplatser. Ängslador som lämnades olåsta och var fyllda av doftande hö. Tegelbruk där värmen från ugnarna hjälpte mot vinterkylan. Sågverk med mjukt spån att gräva ned sig i. Bönderna och bruksägarna visste nog att luffarna sov där, och lät dem göra det. Varför inte? Luffarna behövdes som tillfällighetsarbetare och de var måna om att inte göra någon skada. Det skulle bara förstöra deras egna och kamraternas möjligheter att få sovplats i framtiden.

Den som är hemlös idag har det värre. Landsbygden är tömd på människor, lador och bruk. I städerna är portuppgångarna låsta. De tillfälliga arbetena är få, och den sovplats som återstår är en kartong i ett parkeringshus eller i bästa fall en rundtur med nattbussen, om föraren är snäll.

Som tadlets tvilling finns rädslan. Bolle mötte ”husmänniskornas rädsla för möjligheten att luffaren kunde vara så eller så. Luffarens egen rädsla var rädslan för möjligheten att bli fattad eller misstolkad som sådan eller sådan”. När Bolle möter kvinnor på en skogsväg gömmer han sig i skogen – inte för att överfalla dem utan för att ”inte utsätta dem för rädslan, eller sig själv för nesan i att de blev rädda”.

Luffarens roll var att bugande backa ut genom dörren när bondhustrun givit honom några skivor bröd. Flyktingen förväntas vara tacksam över en dagpenning på 61 kronor och låtsas som att det går att leva på den.

Idag göds de inföddas rädsla av våldsamma och illvilliga rykten men också av en diffus känsla av egen osäkerhet. Otryggheten när man hör språk man inte förstår, olusten i att inte kunna uttala främlingarnas namn, risken att man själv gör bort sig eller blir missförstådd. Bättre att hålla sig undan.

Och främlingarna känner deras rädsla. ”Detta var något som människorna inte tänkte på, att rädsla förolämpar. Att den kanske är den svåraste formen av förolämpning som finns. Och att den kan driva den plötsligt förolämpade till besinningslöst raseri.” De unga flyktingarna söker trygghet hos varandra, och i stora gäng blir de precis så skrämmande som de inte vill vara. Rädslan förstärker rädslan.

Med rädslan kommer ensamheten. Kärlek är svår att hitta och ännu svårare att lita på. Bolle stannade hos en ensam kvinna på en avlägsen fäbod, i orolig vetskap om att hennes bröder kunde dyka upp. De fick en månad i ”gemensam overklighet, en overklighetens gemenskap utanför den påbjudna verkligheten i våldtäktsrädslans land”. Den blyga och tillbakadragna unga afghanen kom till Sverige 2015 och vågade under många år inte ens närma sig en flicka, av rädsla för att uppfattas som respektlös. Och den som inte var lika blyg utan vågade – självklart var det sedan han som blev misstrodd och straffad när ord stod mot ord om vad som hade hänt mellan dem.

Till detta den välgrundade rädslan för att bli tagen av polisen. Enligt lösdriverilagen (1885-1964) kunde den som ”sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel för sitt uppehälle” dömas till tvångsarbete, som inte skulle betraktas som straff, utan istället en preventiv åtgärd mot framtida brottslighet. För luffarna fanns därmed alltid hotet om stenhuggarslaveri vid ”Berget”, och det gällde att akta sig för de vägar där poliserna var extra nitiska.

Det gällde också att kunna visa rätt papper: ”De var aktier i Aktiebolaget Bevis På Att Jag Är Klok, och Aktiebolaget Svenska Medborgare u.p.a. och bevisade att han åtminstone inte var medlem av maffian på Sicilien eller någon nedramlad marsinvånare eller gubbe i månen.” Många av dagens flyktingar kommer från länder som inte skriver sådana papper och kan därför inte bevisa att de är riktiga människor. Och i Sverige får bara riktiga människor finnas, de övriga ska utvisas, avlägsnas. Om de envisas med att vilja få en chans till liv kan de låsas in i det som träffande nog kallas förvar, i oförutsägbar väntan på att Sverige ska hitta ett sätt att bli av med dem.

Även för den som har alla papper i ordning finns risken att bli misstänkliggjord och kontrollerad på ett sätt som befäster skillnaden mot de ”riktiga svenskarna”. Det gäller att inte ha för stort skägg, och att inte använda hårda ord, hur förnedrad man än blir. ”Man måste behärska sig på luffen, förstår du. Det finns inget område där man måste behärska sig som där.”

Dagens politik befäster allt detta. Löften som givits av lag och myndighetsbeslut blir inget värda när nya lagar ändrar på allt. För den som är född utan rätt stämpel i pannan räcker det inte hur skötsam man är, plötsligt ska man ändå utvisas. Hotande krav på ”god vandel” och att ”vakta sin tunga” för att få stanna i Sverige begränsar flyktingarnas liv och gör det omöjligt att någonsin känna sig trygg. Det medborgarskap som man förväntas eftersträva är i praktiken ouppnåeligt för den som aldrig har fått de papper som bevisar att hen är en riktig människa.

Enligt lösdriverilagen (1885-1964) kunde den som ”sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel för sitt uppehälle” dömas till tvångsarbete. För dagens flykting räcker det inte hur skötsam man är, plötsligt ska man ändå utvisas.

2025 har regeringen gjort många invandrar- och flyktingfientliga utspel. Lönegolvet har höjts, och den invandrare som har lika låg lön som sina svenskfödda arbetskamrater döms nu till utvisning. Samma sak gäller dem som fått sina jobb genom ”spårbyte” efter att en gång ha sökt asyl. Färre och färre människor får asyl i Sverige, och regeringen deklarerar stolt att man satsar på att utvisa så många som möjligt.

Men kanske börjar medborgarna tycka att det har gått för långt. En majoritet av Sveriges kommuner har meddelat att de vill behålla sina invånare och inte vill samarbeta med regeringen kring ”återvandringsbidraget”. I september föreslog en statlig utredning att alla som en gång sökt asyl skulle förlora sina redan givna permanenta uppehållstillstånd. Advokatsamfundet dömde ut förslaget som ett hot mot rättssäkerheten.

Undersköterskan Hussain Monadi, före detta ensamkommande flyktingbarn, startade en namninsamling där minst 65 000 personer har protesterat mot förslaget. Även massmedia har uppmärksammat flyktingars osäkra situation i Sverige. Finns det ett hopp om att även de som saknar rätt papper ska börja behandlas som riktiga människor?