Han fick Ribbentrop att skumma av harm och statsöverhuvuden runtom i Europa att kräva att han häktades. Claud Cockburns nyhetsbrev nådde inte många – men det nådde de viktiga. Nu har hans son, journalisten Patrick Cockburn, skrivit en biografi om sin far. Hampus Byström har läst den och inspireras till att starta ett nyhetsbrev.

Biografier om journalister är knappast kioskvältare. På pappret kan man tänka sig att det kunde vara rafflande läsning – hemligheter, intriger, och avslöjanden. Kanske är det så att Olof Lagercrantz hade rätt när han sa att tidningsjournalistiken är dömd till glömska; den blossar upp snabbt och häftigt, och sen blir den till aska i makuleringsgraven, eller numera: några ettor och nollor på en dammig hårddiskserver.

Claud Cockburn, den brittiske grävarreportern, är sedan länge bortglömd – trots att han var en av 1900-talets främsta journalister, en sann pionjär av självständig rapportering. Före Wikileaks så var det hans nyhetsbrev The Week som under 30-talet fick diplomater och statsöverhuvuden att gå i taket och kräva att han häktades. Och det är just Wikileaks jag tänker på när jag läser journalisten Patrick Cockburns biografi om sin far, Believe Nothing until It Is Officially Denied: Claud Cockburn and the Invention of Guerrilla Journalism. Han skriver att Claud “utförde sin journalistiska gerillakrigföring, lika relevant idag som då, med mod, originalitet, och skärpa, och visade hur de makthavande kunde utmanas och trakasseras av en outtröttlig och skicklig journalist, helt utan stora resurser på sin sida”.

Att skriva en biografi om sin far, är det så klokt? Det är nog många som kommer kalla den partisk, och Claud Cockburn (uttalas Co-burn) var allt annat än okontroversiell. Han föddes i Peking 1904, som då var en sorts kolonial utpost till brittiska imperiet. Hans föräldrar hade på fädernet varit diplomater och ambassadörer för brittiska kronans räkning i flera led; Claud själv skulle senare hävda att om han fötts något årtionde tidigare hade han likt dem varit en liberal imperialist, en ”imperiebyggare”. I stället kom 1900-talet i vägen, och detta ideologiska århundrade lämnade inte Claud oberörd. Han gick så småningom med i kommunistpartiet och blev en av brittiska statens uttalade fiender, med en diger arkivmapp hos underrättelsetjänsten MI5.

Som korrespondent under täcknamnet Frank Pitcairn för kommunistpartiets tidning The Daily Worker blev Claud ovän med George Orwell, som flitigt antecknade hans namn på sin ökända tjallarlista över Moskvatrogna kommunister som han lämnade in till underrättelsetjänsten. Kulmen av Clauds gärning som journalist blev The Week, ett hemmasnickrat nyhetsbrev utan stora resurser som hade en spridning i inflytelserika antinazistiska kretsar. Med The Week avslöjade Claud en pronazistisk grupp inom brittiska överklassen, ”The Cliveden Set”, och genom effektivt grävarbete satte nyhetsbrevet nästan helt på egen hand stopp för deras intriger att försöka blidka tredje riket. Den nazistiska ambassadören Ribbentrop krävde flera gånger att brittiska myndigheter borde stänga ner nyhetsbrevet, som han ansåg vara ”källan till all anti-nazistisk ondska” i Storbritannien.

Den nazistiska ambassadören Ribbentrop krävde flera gånger att brittiska myndigheter borde stänga ner Claud Cockburns nyhetsbrev, som han ansåg vara källan till all anti-nazistisk ondska i Storbritannien.

Claud visste själv att Ribbentrop gravt överskattade hans lilla nyhetsbrev, som aldrig hade särskilt stor läsekrets – även om den utgjordes av inflytelserika människor – men att det var just det faktum som gjorde honom så farlig. Han visste nämligen att etablissemanget var känsligare och svagare än det gärna erkände. Nålstick på rätt ställen kunde få ballongen att spricka. De makthavande, antagligen mer än vanliga människor, är bundna av sin upplevda heder och auktoritet, och deras självkänsla är därför hyperkänslig.

Dagens medielandskap står som öppet för en ny Claud Cockburn och The Week – de stora tidningarna är fastlåsta i ideologiska narrativ med oklar folklig legitimitet, och riktar sig bara till ”sina egna”, snarare än en bred offentlighet. Ängsligheten över sanningar om kriget i Ukraina, den nya militära kapprustningen, Israel och andra aktuella frågor gör deras rapportering uddlös. Samtidigt har vi en slaskpress med fascistoida drag som riktar folklig vrede nedåt mot diverse maktlösa grupper av oönskade, i stället för uppåt, mot det korrupta etablissemanget. Varför gör inte flera kritiska journalister som Claud och startar egna grävande nyhetsbrev? Internet gör spridningen så mycket snabbare och enklare.

Patrick Cockburn har skrivit en underhållande och informationsrik bok om en oförtjänt bortglömd journalist, sin far Claud. Sönerna Cockburn (Alexander, Andrew, Patrick, alla journalister) var och är alla obrottsligt lojala sin far. Och det är väl där boken har sina brister – till exempel kan man fråga sig om Patrick rannsakar sin fars snedsteg ordentligt.

Varför gör inte flera kritiska journalister som Claud och startar egna grävande nyhetsbrev? Internet gör spridningen så mycket snabbare och enklare.

Det är inte så att han utelämnar fakta i målet eller slätar över. På det hela taget har jag svårt att kritisera boken för att vara partisk, även om den utan tvekan är det. Patrick redovisar kritikernas klagomål noggrant, men möjligtvis med en allt för förlåtande ton.

Någon kioskvältare lär inte boken om Claud Cockburn bli, och jag frågar mig om boken i strikt mening är nödvändig. Clauds egna memoarer I, Claud: Memoirs of a Subversive, eller A Discord of Trumpets (den heter olika i olika utgåvor) går redan igenom det mesta av vad biografin tar upp, och dessutom mer underhållande. Men antagligen hoppas Patrick med sin status som internationell korrespondent återuppliva sin fars rykte. Med The Week visade han hur små hängivna guerillajournalister kan ge sig på de mäktiga och då och då vinna några segrar. Bara det är värt att komma ihåg!