Hur påverkas varuproduktion av AI? Är det döden för hjärnans arbetare, precis som ånga och elektricitet ersatt muskelkraft? En som tänkte på detta var den lankesisk-brittiske författaren Ambalavaner Sivanandan. Kerstin Eldh väcker liv i hans analys och påminner om att ska man kämpa mot kapitalismen behöver man känna till dess tidsspecifika kännetecken – vilken avatar vi lever i.

Under de två sista decennierna på 1900-talet märktes väldigt lite av marxistisk debatt i den breda offentligheten. Men den fanns, och en av de viktigaste tänkarna var Ambalavaner Sivanandan (1923 – 2018). I Parabol nr 11 2024 skrev jag om hans kritik av Stuart Halls klasslösa identitetspolitik. Sivanandan efterlyste en djup analys av vad den teknologiska revolutionen innebar för produktions- och samhällsförhållandena. Den analysen behövdes för att förstå och kunna förändra världen.

Sivanandan klagade också på de ortodoxa marxisterna som inte gjort något försök att förstå hur digitaliseringen stärkt kapitalismen. T.ex. opponerade han sig mot Monthly Reviews Ellen Meiksin Wood och hennes åsikt att skillnaderna mellan olika stadier i kapitalismens utveckling var obetydliga. Kapitalismen är kapitalismen är kapitalismen, sa hon.

Sivanandan kritiserade hennes tes att man inte skulle lägga vikt vid en speciell teknologi eller
speciella arbetsprocesser utan bara vid de samhälleliga ägandeförhållandena. Det är att bortse
från hur de samhälleliga ägandeförhållandena har förändrats av teknologin och arbetsprocesserna, framhöll han, och det finns praktiskt taget inget område som inte påverkats av digitaliseringen, varken i produktionen eller det sociala livet.

Om vi inte urskiljer de olika ”avatarerna”, som han kallade de olika stadierna inom kapitalismen, så är vi bundna till gårdagens kampformer.

Sivanandan såg att digitaliseringen medförde en kvalitativ förändring av produktionsförhållandena som i sin tur påverkade maktrelationerna och förutsättningarna för revolutionär kamp. Om vi inte urskiljer de olika ”avatarerna”, som han kallade de olika stadierna inom kapitalismen, så är vi bundna till gårdagens kampformer och ser inte de nya möjligheterna som tekniken öppnat för oss, för marxismen är inte en dogm eller helig text utan ett sätt att förstå och tolka världen för att kunna förändra den. Världen förändras hela tiden. “Vi måste våga att fånga historien i flykten”, sa han och hänvisade till Braverman som sagt att marxismen inte är ett akademiskt tidsfördriv utan en teori om revolutionen och ett kampverktyg.

Sivanandans analys handlar om hur stadiet med digitaliseringen påverkade hur produktionen organiserades, såväl i centrum som i periferin och vad den gjorde med de globala klassförhållandena. Hans analys kan kallas en vidareutveckling av den marxistiska strömning som kallas beroendeskolan, som undertrycktes och hånades av nyliberalismen.

Beroendeskolan: det är inte underutveckling, utan imperialism, som är problemet
Beroendeskolan utgår från forskning av den argentinske ekonomen, riksbankschefen och
chefen för FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika, Raúl Prebisch (1901-1986). Vid mitten av 1940-talet presenterade han en studie som med konkreta fakta visade felaktigheten i den rådande teorin om orsakerna till u-ländernas fattigdom. Denna utgick från att det fanns en utvecklingstrappa där västländerna låg på det översta steget och u-länder mycket längre ner. Kolonialismen och senare frihandeln med utvecklade länder skulle så småningom leda till att u-länderna steg för steg nådde samma utvecklingsgrad som Västländerna, påstods det.

Detta motbevisades av Prebisch. Kolonialmakterna hade styrt den ekonomiska strukturen i periferin (som han kallade u-länderna) så den inriktades på export till centrum (västländerna). Detta ledde till en obalanserad tillväxt i periferin, där produktiviteten i exportsektorn inte ledde till utveckling av den inhemska produktionen. När Latinamerika hade avkolonialiserats ledde den internationella frihandeln till att det ojämna förhållandet ökade. De institutioner som skapats i periferin förstärkte de exportinriktade produktions- och socioekonomiska strukturerna.

Prebisch menade att periferin hade dragits in ett beroendeförhållande till centrum. Han förespråkade protektionism och importsubstitution.

Prebisch menade att periferin hade dragits in ett beroendeförhållande till centrum. Han förespråkade protektionism och importsubstitution. Dessutom skulle ekonomisk integration mellan Latinamerikas länder underlätta utvecklingen i periferin.

Gunder Frank, Samir Amin och ”utvecklingen av underutvecklingen”.
Med boken Kapitalism och underutveckling i Latinamerika (1967) förde Andre Gunder Frank in teorin i marxistiska kretsar och gav den ett internationellt genombrott. Genom honom spreds frasen ”utvecklingen av underutvecklingen”.

Den marxistiske ekonomen Samir Amin drog samma slutsatser när det gällde Nord- och Västafrika. Han delade in beroendet i tre stadier:

Merkantilism (1500-1800) Centrum har monopol på handeln med periferin.

Expansion (1800-1880) Råvaror från periferin används i varuproduktion i centrum.

Monopolkapitalism (från 1880)

Arrighi: Finansialiseringen som föregår nergången
Giovanni Arrighi fokuserar i sin bok Det långa 1900-talet (Daidalos förlag) på orsakerna bakom ett centrums uppgång och fall samt hur de olika centrumen efterträder varandra. En fråga som han ställer men inte hade hittat ett svar på, när den amerikanska utgåvan av boken kom ut 1994, var vilken makt som skulle efterträda USA, som så uppenbart var på väg ner.

En fråga som Arrighi ställer men inte hade hittat ett svar på, när den amerikanska utgåvan av boken kom ut 1994, var vilken makt som skulle efterträda USA, som så uppenbart var på väg ner.

I förordet beklagar han att klasskampen och världsekonomins polarisering i centrum och periferi, “som spelade en framträdande roll” i hans syn på det långa 1900-talet, nästan helt försvunnit i boken. Där hade han koncentrerat sig på hur nya hegemoniska centrum etablerar sig på bekostnad av tidigare.

Arrighi tar sin utgångspunkt i handelskapitalismen i de italienska stadsstaterna på 1400-talet och slutar när boken skrevs i början av 1990-talet. Han definierar fyra efter varandra följande centrum: Genua, Holland, England och USA, där varje nytt centrum har större makt än den föregående, ekonomiskt och territoriellt.

Under tider av materiell expansion investeras centrumets kapital i materiell produktion vilket resulterar i en växande mängd varor. Detta motsvarar Marx’ allmänna kapitalformel P (pengar) -> V (varor) -> P’ (mer pengar). Men kapitalet inriktas inte på varuproduktion i syfte att tillfredsställa behov; utvecklingen av produktionen och skapandet av materiell rikedom är en biprodukt i jakten på vinster. När det går att göra större vinster på finansiella transaktioner inriktas kapitalinvesteringarna på det (P (pengar) -> P’ (mer pengar).

Därför växlade den genuesiska handelskapitalistoligarkin över från att investera i varor till att ägna sig åt bankverksamhet på 1400-talet. På samma sätt drog sig holländarna undan från handeln i mitten av 1700-talet för att bli Europas bankirer.

Därför växlade den genuesiska handelskapitalistoligarkin över från att investera i varor till att ägna sig åt bankverksamhet på 1400-talet. På samma sätt drog sig holländarna undan från handeln i mitten av 1700-talet för att bli ”Europas bankirer”. Tendensen upprepades av engelsmännen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. USA-kapitalet följde en liknande väg på 1970- och 1980-talet.

Dessa perioder av finansiell expansion på varuhandelns eller varuproduktionens bekostnad föregick nergången för en dominerande ekonomisk makt (centrum). Övergången från ett centrum till ett annat var utdragen tidsmässigt och kännetecknades av maktdualism. Under denna tid försvagades det tidigare storfinansiella centrumet samtidigt som ett rivaliserande centrum växte fram. Historiskt sett har trettioåriga kriget, Napoleonkrigen resp. andra världskriget markerat det definitiva slutet för Genuas, Hollands resp. Englands ekonomiska överhöghet.

För USA:s del började den finansiella expansionen under åren 1968-1973, när eurodollarns kraftiga acceleration ledde till att USAs regering måste släppa dollarns fasta växelkurs gentemot guldet.

Sivanandan och digitaliseringens stadium
Ambalavaner Sivanandan vidareutvecklade beroendeskolans analyser under slutet av 1900-talet. Hans erfarenheter av att både ha levt i en koloni och i ett kapitalistiskt moderland gjorde att han kunde se sambanden mellan dem. Han beskrev t.ex. hur den ekonomiska politiken i periferin, som fördes på order av EU, IMF, Världsbanken m.fl. orsakade en fattigdom som ledde till migration i masskala som i sin tur påverkade centrum. Han målade upp bilden av kapitalismen som ett världssystem.

Datorerna var ett nytt produktionsmedel som måste betraktas som sådant. Mikrochipet ger ett samhälle med globala kapitalister.

Sivanandan tyckte att det var viktigt att se skillnaden mellan det han kallade kapitalismens olika “avatarer”, men han fokuserade på det stadium som han kallade ”kapitalismens senaste avatar”, d.v.s. stadiet med digitaliseringen, som han menade fick sitt genombrott vid mitten av 1970-talet.

Han nämnde bara de stadier som föregick det i förbigående, t.ex. när han skrev att digitaliseringens betydelse för samhällsomvandlingen var större än vad ångmaskinens varit. Datorerna var ett nytt produktionsmedel som måste betraktas som sådant. Den naturliga fortsättningen till Marx’ påstående: ”Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.”, lyder enligt Sivanandan: Mikrochipet ger ett samhälle med globala kapitalister.

Det var den genomgripande omvandlingen av samhället under digitaliseringen som var föremål för hans intresse. Genom datorerna hade det skett ett kvalitativt språng i utvecklingen av produktivkrafterna. Till skillnad mot de flesta marxister såg han en kvalitativ förändring av produktionsförhållandena som i sin tur påverkade maktrelationerna och förutsättningarna för revolutionär kamp. Hans analys tar inte bara upp hur digitaliseringen påverkade produktionens organisation, såväl i centrum som i periferin och vad den gjorde med de globala klassförhållandena, utan den tar också upp hur människors medvetenhet påverkades.

De kvalitativa förändringarna av produktivkrafterna medförde förändringar i produktionsättet
som i sin tur ledde till förändringar i de sociala relationerna.

Detta stadium hade följande kännetecken: Kapital och produktion flyttades från rika industrialiserade länder till fattiga som tidigare knappt varit industrialiserade. Fabriker som en gång hyste tusentals arbetare under samma tak, fanns inte längre på samma plats utan har sträcktes ut som ett globalt löpande band. Globaliseringen var en naturlig konsekvens av den tekniska förändringen, snarare än en politisk strategi från kapitalets sida som vissa marxister verkade tro.

Globaliseringen var en naturlig konsekvens av den tekniska förändringen, snarare än en politisk strategi från kapitalets sida som vissa marxister verkade tro.

Den digitaliserade industrin kunde skräddarsy massproduktion just-in-time utan att bygga upp
lager eller att det ledde till stora överskott. I centrum hade automationen och avindustrialiseringen undergrävt industriarbetarklassens position och tagit från fackföreningarna deras politiska inflytande och förmåga.

Där en gång ånga och senare elektricitet ersatte muskelkraft, ersatte mikroelektronik hjärnan. Kapitalisterna behövde inte längre ta hänsyn till arbetarnas krav. Det behövdes färre arbetare i produktionen. Kunskap hade förts in i maskinerna, vilket gjorde att outbildade arbetare kunde sköta dem medan de utbildade programmerade dem. I stället för att importera billig arbetskraft kunde kapitalet flytta till arbetskraftsreserverna i u-länderna och utvinna maximalt mervärde. När de var klara kunde de helt enkelt överge dem.

Det betydde att produktionsrelationerna mellan arbete och kapital hade ändrats så fundamentalt att arbetarna i de utvecklade kapitalistiska länderna hade förlorat en stor del av sin ekonomiska makt. Det hade lett till att kapitalisterna kunde visa en maktarrogans som de sällan gjort sedan den primitiva ackumulationen.

Där en gång ånga och senare elektricitet ersatte muskelkraft, ersatte mikroelektronik hjärnan.

När Sivanandan skrev om detta under slutet av 1900-talet, blev han motsagd inte bara av Ellen Meiksins Wood i Monthly Review utan även av den inflytelserike Stuart Hall och många andra. Hans analys glömdes bort av de flesta vänstermänniskor, liksom de experiment och andra diskussioner som förts i Storbritannien om digitaliseringens effekter på samhället under 1970-talet.

Där fanns t.ex. Lucasprojektet om arbetarstyrd alternativ, behovsinriktad produktion där talespersonen Mike Cooley som var doktor i Computer Aided Design (CAD) sa: ”När vi konstruerar tekniska system konstruerar vi sociala relationer.” Han skrev en bok om hur arbetarna skulle kunna styra produktionen i digitaliseringens epok.

Flera unga engelska ingenjörer deltog i det s..k. Cybersynprojektet i Allendes Chile som syftade till ett nytt tekniskt system som skulle förbättra regeringens förmåga att samordna den statligt styrda ekonomin och dessutom göra de anställda delaktiga i planeringen av samhällsproduktionen. Båda projekten avslutades utan att ha prövats i full skala. Lucasprojektet stoppades av företagsledningen och Cybersyn av Pinochets kupp.

Sivanandan skrev om detta under de sista decennierna av 1900-talet. Mycket har hänt sedan dess. Står vi mitt i ett kvalitativt nytt stadium eller ser vi bara kvantitativa förändringar? Vad innebär AI och Kinas begynnande dominans? Hur påverkas varuproduktion? Vad innebär förändringarna för klassrelationerna? Kan vi dra slutsatser från Lucasprojektet och Cybersyn när det gäller hur produktionsförhållandena ska organiseras? Hur påverkas möjligheterna för en kamp för ett socialistiskt samhälle?