Den 25 januari 2011 blev startskottet för protesterna på Tahrir-torget i Kairo. Den egyptiska revolutionen lyckades störta Mubaraks militärdiktatur. Två år senare tog militären åter makten i en kupp. Malmöbon och människorättsforskaren Ned El-Attar, som deltog i revolutionen, analyserar vad som gick fel.

Revolutioner är avgörande ögonblick. De sticker ut i historieböckerna: ögonblick då de förtryckta reser sig mot sina förtryckare i strävan efter en bättre framtid. Den egyptiska revolutionen var ett sådant ögonblick – fyllt av hopp, passion och beslutsamhet. Men när dammet lagt sig och röken skingrats blev det uppenbart att denna stora revolution hade rämnat under bördan av sina egna felsteg och försuttna chanser. I denna artikel kommer jag att försöka analysera vad jag anser vara de tjugo mest avgörande stegen som ledde fram till misslyckandet. Med det hoppas jag kunna erbjuda värdefulla lärdomar för revolutioner och nationer framöver.

1: Vi hade inget enat ledarskap

Från första början saknade revolutionen en tydlig och sammansvetsad ledning som kunde styra kursen och effektivt kanalisera folkets vilja. En kör utan dirigent som försöker framföra en symfoni låter inte bra och på samma sätt resulterade revolutionens brist på fokuserat ledarskap i disharmoni och kaos.

2: Vi underskattade kontrarevolutionens makt

De progressiva underskattade kontrarevolutionärernas ihärdighet och grymhet. Dessa krafter – inklusive resterna av den gamla regimen, militären och olika särintressen – klängde desperat fast vid sin makt och använde alla upptänkliga medel för att hindra folket från att nå sina mål. Vi var tvungna att slåss mot en svärm av myggor och vi hade bara en enda flugsmälla.

3: Vi underlät att befästa våra segrar

När den första vågen av entusiasm svepte genom landet misslyckades man med att dra nytta av sina tidiga framgångar. Revolutionen lämnades att planlöst driva vind för våg utan en strategisk plan för hur segrarna skulle skyddas för att bygga ett nytt demokratiskt Egypten på stabil mark. Revolutionärerna liknade barn som ivrigt byggde sandslott på stranden bara för att strax därpå överge dem åt tidvattnet. 

4: Vi polariserades och stred inbördes

Intern splittring och rivalitet mellan revolutionära grupper satte stopp för möjligheten att uppvisa en enad front. Revolutionen förvandlades till en tragisk komedi där varje fraktion tävlade om uppmärksamhet, som om de vore på audition för roller i en teaterpjäs istället för att arbeta mot ett gemensamt mål. Revolutionärerna blev sina egna värsta fiender – de bråkade sinsemellan medan den gamla eliten belåtet såg på.  

5: Vi lät förtryckarna få amnesti

Underlåtenheten med att ta itu med den tidigare regimens brott och orättvisor urholkade allmänhetens förtroende. Föreställ dig en tjuv om natten som går in i ett hus, stjäl alla värdesaker, åker fast, får en tillrättavisning men sedan tillåts behålla bytet. Utan ett ordentligt övergångsregelverk gick det inte att uppfylla revolutionens syfte att ställa de ansvariga till svars för förtryck och korruption. 

6: Vi lät det gamla gardet fortsätta kontrollera myndigheterna

Ska en revolution bli framgångsrik behöver den reformera myndighetsutövningen,  däribland säkerhetsapparaten och rättsväsendet. Men halvhjärtade försök att reformera dessa organ gjorde att de lämnades princip oförändrade, ungefär som en patient som ordineras plåster medan cancern bara växer under huden. Det gamla gardet kunde därför fortsätta att utöva inflytande, sabotera den revolutionära andan och bevara korruptionen.

7: För höga förväntningar, för få ekonomiska reformer

Revolutionärernas drivkraft var en brinnande längtan efter ekonomiskt välstånd och social rättvisa. Men de höga förväntningarna i kombination med de enorma utmaningarna som stora ekonomiska reformer innebär ledde till ett bryskt uppvaknande. Det var som om revolutionärerna trott att alla ekonomiska bekymmer skulle lösas i ett trollslag, bara för att vakna upp och inse att vägen till välstånd krävde hårt arbete, strategisk planering och uthållighet.

8: Det muslimska brödraskapet levererade inte

Det muslimska brödraskapets maktövertagande markerade en avgörande vändpunkt i den postrevolutionära perioden. Deras initiala löften om inkludering och god förvaltning fick gehör hos en betydande del av befolkningen. Dock blev besvikelsen snart stor över deras  dåliga regerande, deras smala agenda och deras misslyckande med att lösa landets problem. Muslimska brödraskapets tid vid makten blev en mörk fars. Deras handlingar talade tydligare än ord och de kom att förfrämliga betydande delar av befolkningen vilket banade väg för brödraskapets slutgiltiga fall.

9: Religiösa grupper söndrade och härskade för egen vinning

Revolutionen kom att präglas av religiösa gruppers försök att slå mynt av folkets känslor, och samhället polariserades än mer längs religiösa linjer. Det var som om religionen hade blivit blev en bricka i det politiska spelet, styrd av dem som sökte makt och kontroll. Därmed kom den ursprungliga enighets- och gemensamhetsandan som inledningsvis drev fram revolutionen att överskuggas av den splittring, misstro och sekterism som senare kom att genomsyra hela samhället.

10: Medierna blev verktyg för egenintresset

Under hela revolutionsperioden spelade medierna en avgörande roll. Men det blev snabbt uppenbart att sanning och objektivitet hade fallit offer för informationskriget. Både statliga och privata medier började driva sina egna intressen och blev verktyg för manipulation och propaganda. Verkligheten fick stå tillbaka för sensationslystnad och desinformation i detta sorgliga skede av revolutionen.

11: Revolutionens symboler approprierades

Revolutionens symboler, till exempel själva Tahrirtorget, varufierades i politiska partiers och maktlystna individers händer. Det var som om revolutionens anda fångades i en flaska, marknadsfördes och såldes för personlig vinning. Den revolutionära glöden som en gång förenade massorna försvann och reducerades till tom retorik och falska åthävor.

12: Politiken militariserades

Militärens roll i det postrevolutionära Egypten kan inte underskattas. Istället för att dra sig tillbaka till kasernerna och underlätta en smidig övergång till civilt styre, förankrade sig militären i det politiska landskapet. Det blev en tragedi präglad av makt och kontroll. Militärens grepp om revolutionen blev med tiden allt hårdare och kvävde de demokratiska ambitionerna.

13: Rättssystemet manipulerades

Rättsstaten, en grundsten i varje fungerande demokrati, föll offer för revolutionens misslyckande. Rättvisans vågskål tippade över till förmån för dem med makt och inflytande medan vanliga medborgares rättigheter och friheter förtrampades. Istället för att bli demokratins fyrbåk fastnade rättsväsendet i ett nät av politisk intervention och manipulation.

14: Vi lärde inte av historien

Trots kunskap om tidigare revolutioner och deras misslyckanden, förmådde den egyptiska revolutionen inte dra lärdom av historiens varningar. Revolutionärerna trodde att deras väg var unik och immun mot de fallgropar som drabbat deras föregångare. De snubblade längs en farlig väg, okunniga om historien och de faror som låg framför dem. Det blev snart en mörk komedi full av arrogans och okunnighet. 

15: Vårt hopp falnade och vår motståndskraft minskade

Med tiden falnade hoppet och motståndskraften som tänt revolutionen. Ekonomiska svårigheter, politiska motgångar och en känsla av förtvivlan omslöt nationen och lämnade det egyptiska folket desillusionerat och utmattat. Revolutionen förvandlades till en serie av krossade drömmar och brutna löften. 

16: Vi lät den revolutionära andan bytas ut mot censur

I kölvattnet av revolutionen slogs hoppet ner om ett verkligt öppet och demokratiskt samhälle. Yttrande- och åsiktsfriheten, en gång revolutionens drivkraft, kvävdes. Oliktänkande röster och kritiska åsikter bemöttes med censur och hot. Snart började den revolutionära andan och den fria tanken att bytas ut mot tystnad och anpasslighet. 

17: Vi stod inte emot utländska aktörer och den geopolitiska dynamiken

Den egyptiska revolutionen utspelades inte i ett vakuum. Utomstående aktörer, drivna av sina agendor och egenintressen spelade också en viktig roll i händelseutvecklingen. Den internationella inblandningen tog sig uttryck i allt från ekonomiska påtryckningar till politisk manipulation och försvårade en redan svår situation. Revolutionen liknade stundvis en geopolitisk dokusåpa där olika aktörer använde Egypten som en arena för sina maktspel. Kontentan var att det egyptiska folkets vilja underminerades. 

18: Vi misslyckandes med att minska klyftorna

Revolutionens mål var att åtgärda socioekonomiska klyftor och skapa ett rättvisare samhälle, men lyckades inte komma åt systemfelen. Revolutionärerna mötte den krassa verkligheten och saknade tyvärr kunskap om hur komplexa och mångfacetterade sociala rättvisereformer är. Misslyckandet med att utveckla fungerande politiska åtgärder och genomföra omfattande reformer ledde till att klyftan mellan rika och fattiga bara vidgades och att ojämlikhetsspiralen fortsatte snurra.  

19: Vi led brist på internationellt stöd och solidaritet

Även om den egyptiska revolutionen till en början fångade världens uppmärksamhet avtog med tiden det internationella stödet och solidariteten utifrån. Revolutionärerna stod ensamma i sin kamp, isolerades politiskt och led brist på konkret stöd. Omvärlden distraherades av andra kriser eller blundade medvetet på grund av strategiska intressen. Revolutionen blev därför en serie svikna förhoppningar och ouppfyllda löften.

20: Vi tappade hoppet om den revolutionära processen

Det sorgligaste inslaget i den egyptiska revolutionens misslyckande var nog ändå förlusten av förtroendet för själva den process som först tände upproret. Revolutionärerna, som en gång trodde på enad kamp, gav gradvis vika för pessimism och apati. Den revolutionära andan ersattes av cynism. 

Den egyptiska revolutionen, eller som den kallas i Egypten: 25 januari-revolutionen, inleddes som ett hoppingivande löfte. Den kom dock snart att tappa bort sig. Bristen på ledarskap, sociopolitiska skillnader samt militärens och det Muslimska brödraskapets misslyckanden gjorde att revolutionen tappade riktning.

Dessa  tjugo steg är en dyrköpt lärdom om de komplexiteter och fallgropar som revolutioner alltid står inför och får stå som varnande exempel för framtida revolutioner, nationer och även länder som Sverige. Stegen belyser vikten av strategisk planering, enighet, institutionella reformer, övergångsrättvisa och internationellt stöd. Kanske visar den egyptiska revolutionen mest av allt att vägen till förändring alltid är fylld av utmaningar – men också att en ljusare framtid alltid är inom räckhåll, bara insikterna och beslutsamheten finns.

Översättning: Martin Müller