Karin Pettersson, Aftonbladets kulturredaktör, är aktuell med en ny bok om 90-talet. Den skiljer sig från de flesta andra nya vänsterböcker, skriver Kerstin Eldh och välkomnar en analys hon saknat.

Karin Petterssons nya bok Förbannelsen. Hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden skiljer sig från de flesta nya vänsterböcker, som i för sig är utmärkta, men som handlar om enskilda samhällsproblem som sjukvården, skolan etc. Pettersson tar här ett större grepp och försöker ge en bakgrund till hur vi hamnat i ett hjärtlöst samhälle med ständiga nedskärningar i välfärden och enorma förmögenhetsklyftor.

Det hon beskriver är inte att, utan hur den nyliberala politiken tog över. Hon syftar till att binda ihop historien med framtiden och ge ett sammanhang som kan bli ett underlag för hur vi ska bryta oss loss ur det nyliberala skruvstädet.

Karin Petterssons nya bok Förbannelsen. Hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden skiljer sig från de flesta nya vänsterböcker, som i för sig är utmärkta, men som handlar om enskilda samhällsproblem som sjukvården, skolan etc. Pettersson tar här ett större grepp.

Karin Pettersson beskriver hur hon trots sin socialdemokratiska uppväxt med förstamajdemonstrationer drogs med i 1990-talets tidsanda: ”Jag ville till det dyra, glansiga och påkostade” och ”dit pengarna och makten fanns”. Handelshögskolan, Wallenbergs privata högskola, såg hon som en nyckel till ”dessa rum”.

Efter Handels och universitetet i Chicago började Karin Pettersson som tjänsteperson under Göran Perssons regering. Från 2001 till 2005 var hon sakkunnig på finansdepartementet åt Bosse Ringholm och Pär Nuder. I den miljö där hon hamnade ”var den mänskliga smärtan reducerad till stapeldiagram och grafer”.

Att hon hade dragits med i den nyliberala yran har jag, som befann mig på den andra sidan, full förståelse för. Det hördes inget annat än nyliberal propaganda överallt. Inte ens facken opponerade mot den världsbilden på den tiden. Där blev vi som kritiserade nertystade.

En stor förtjänst med boken är den historiska tillbakablicken. Den sträcker sig t.o.m. längre än titelns 90-tal men ger framför allt en bred skildring av 90-talskulturen. Däremot saknar boken en beskrivning av systemskiftets höjdpunkt 1990-1991 då den gamla kommunallagen ersattes med en nyliberal, samtidigt som stora utgiftsposter överfördes till kommunerna som förbjöds att höja skatten.

Däremot saknar boken en beskrivning av systemskiftets höjdpunkt 1990-1991 då den gamla kommunallagen ersattes med en nyliberal, samtidigt som stora utgiftsposter överfördes till kommunerna som förbjöds att höja skatten.

Men bytet av kommunallag som gjorde utförsäljningar och nerskärningar av personal möjliga, skedde i det dolda och uppmärksammades inte i den tidens debatt, trots att den innebar en extremt djupgående samhällsomvandling. Det är inte konstigt att Karin Pettersson, som då var i tonåren, inte lagt märke till det. ”Efter 10 år med Göran Persson som statsminister var Sverige tillbaka på det tidiga 40-talets ojämlikhetsnivåer”, skriver Karin Pettersson och konstaterar att Persson lät som en socialdemokrat, men det var ett borgerligt land han byggde.

Och så har det fortsatt efter honom. ”Framtiden hänger på att vi lyckas bryta 90-talets förbannelse och hitta svaren på vår tids stora frågor”, skriver Karin Pettersson. Hon klagar på den breda vänstern och menar att ”den stora tragedin idag är att vänstern inte längre har en vision om en morgondag som omfattar de krafter som formar vår tid; teknikens hot och möjligheter eller en annan sorts globalisering än den som sker på finanskapitalets villkor.” Samhället har fastnat i 1990-talets synsätt som vi måste bryta med om inte utvecklingen ska fortsätta i tangentens riktning. Därför måste vi förstå vad som hände, hur och varför.

Likt Sivanandan förstår Karin Pettersson att kapitalismen utvecklas och ser olika ut i olika faser, i motsats till vissa kända marxister som Ellen Meiksins Wood.

Vi måste fånga historien i flykten, sa den brittisk-lankesiske marxisten Sivanandan, som jag skrev om i Parabol nr 8/25. Det vill säga, inse att nuet är en punkt i utvecklingen från historien till framtiden. Likt honom förstår Karin Pettersson att kapitalismen utvecklas och ser olika ut i olika faser, i motsats till vissa kända marxister som Ellen Meiksins Wood. ¹ ”Nu går vi in i nästa fas av den digitala ekonomins utveckling”, skriver Karin Pettersson och tar avstånd från myten att teknik är neutral, eftersom teknik alltid är bärare av värderingar. Datoringenjören Mike Cooley, som var talesperson för 1970-talets stora projekt för alternativ produktion, formulerade samma sak så här: ”När vi konstruerar tekniska system konstruerar vi sociala relationer.” Hos honom finns principer att hämta för en debatt om demokratisk arbetsorganisation i digitalt styrd produktion som Karin Petterssons bok bör ge upphov till.

Det här är en bok som jag saknat, en bok som behandlar utvecklingen i samhället och som försöker se en möjlig framtid, en angelägen bok att läsa, diskutera och vidareutveckla. Låt oss hoppas att den sätter igång den saknade debatten om en alternativ samhällsutveckling.