I framtiden åt de på det finaste porslin
I framtiden åt de på det finaste porslin
Den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours “In the future they ate from the finest porcelain” (2016) är i original en ca 20 minuter lång filminstallation. Filmen ingår i Sansours utställning “These moments will disappear too”, som visas på Kunsthal Charlottenborg I Köpenhamn t o m 15 februari 2026. Författare till filmens dialogtext är Søren Lind. Översättning från engelska: Dan Jönsson.
”Ibland drömmer jag att det faller porslin
från himlen – som ett keramiskt regn.
Till en början bara några skärvor
som faller sakta som höstlöv.
Jag står i det – njuter av det i tysthet.
Men så ökar mängden, och blir till en
porslinsmonsun, som en biblisk farsot.”
”Vad tror du det betyder?”
”Jag tror inte det betyder något. Det är bara en bild.”
”Om det är något du inte känner för att prata om, bara säg till.”
”Som vad då?”
”Din syster, kanske?”
”Jag trodde hon var anledningen
till att vi har det här samtalet.”
”Och din arresteringsorder?”
”Den är knappast kontroversiell.”
”Och du kallar dig för narrativ terrorist.
Är du inte ute efter bråk?”
”Självklart.
Det blir mörkt tidigt här i öknen.
Inget elektriskt ljus på mils avstånd.”
”Men du är inte i öknen längre, om du minns?
Har du det bra?”
”Jag mår fint. Var var vi?”
”Du pratade om hur det att bli begravd
är en del av din fiktion.”
”Just det.
Jag föreställer mig ofta mig själv draperad i ett skynke
på min dödsbädd…
…febrig och svettig
gör min kropp avtryck i tyget…
…som blir min egen civilisations Turinsvepning.
Vi har bara ännu inte fulländat metoden
för att manipulera kol 14-datering…
.…så mina ben kommer att avslöja fiktionen.”
”Är inte det du ser för dig bara en polemisk utopi?”
”Det här är inte bara en akademisk övning.
Jag håller inte på och försvarar en avhandling.
Vi deponerar fakta i marken
så framtidens arkeologer kan gräva ut dem.
Dessa fakta kommer att bekräfta existensen
av det här folket som vi presenterar.
Det kommer i sin tur att styrka alla ättlingars anspråk
på landet, och de facto skapa en nation.
Våra handlingar utgör historiska ingrepp.
Jag tränger in i det förflutnas katakomber…
…och klottrar min signatur på varje vägg jag passerar.”
”Du menar att fiktionen har en konstitutiv
inverkan på den historiska och politiska verkligheten?”
”Har vi inte haft det här samtalet förut?”
”Vad tror du?”
”Det beror på.”
”På vad?”
”På om du är den du säger att du är.”
”Din syster dog ung.”
”Hon var nio.
De tog henne för något annat.
De visste inte vad de dödade.”
”Det kunde varit du.”
”Efter en viss punkt handlar döden inte längre
om förlusten av ett enskilt liv.
Den är inte ens personlig.
Det är det vi är som helhet som gör oss till måltavlor.”
”Du tänker väl knappast på din systers död
i så abstrakta begrepp.”
”Jag försöker hinna ifatt henne, men hon är alltid steget före.
Ibland är det oss båda två jag jagar.”
”Som om ni båda vore döda?”
”Jag är inte säker på att det behöver betyda något på det sättet.
Det här stället har alltid varit en nätt och jämnt fungerande dystopi…
…allt djupare ner i apokalypsen, ett accelererat mikrokosmos.
Det försvinner alltihop lite i taget.
Apokalypsen är aldrig den där plötsliga
katastrofen.
Den smyger sig inpå en.
Så länge jag kan minnas
har det varit en försvinnandets tid.
Berövandet är både materiellt och estetiskt.
Lukter, ljud, vyer, själva känslan av rörelse.
Allt borta.”
”Men dessa ättlingar som gör anspråk på sina fiktiva förfäders land
de kommer aldrig att existera.”
”Det kommer de.
Myten inte bara skapar fakta,
den ger också upphov till identifikation.
Folk kommer att börja se sig förbundna med den.”
”Skulle inte anspråk som gjordes av de köttsliga
ättlingarna till den existerande befolkningen…
…vara mer legitima?”
”Det har aldrig varit en fråga om legitimitet.
Våra härskare har sedan länge strukit oss
ur sin ekvation.
Jag adderar nya siffror, rubbar deras matematik.”
”Men när ni ger upphov till detta falska folk,
accepterar ni då inte utraderandet av ert eget?”
”Tvärtom. De är vi, och vi är de.
De kommer att ta landet i anspråk på våra vägnar.
Våra liv är redan förutbestämda
av en fiktion som tvingats på oss.
Våra härskare o-ser allt
Som inte är i linje med deras egen sanning.
De ser oss enbart när vi gör uppror.
Under lugna tider upphör vi på nytt att existera.”
”De o-såg inte din syster.”
”Nej, i henne såg de allt och alla.”
”Varför gjorde ni arkeologin till ert slagfält?”
”Den var redan en frontlinje.
Våra härskare byggde en nation på arkeologin.
Den handlar inte längre om historia.
Den är en epistemologi, ett redskap för att forma
en nationell föreställningsvärld.
Att projicera en stat i det förflutna
styrker idén om historiska rättigheter.
Det är verkligen klyftigt.”
”Men vetenskapligt osunt.”
”Vetenskaplig stringens är irrelevant.”
”Jag försöker bara förstå.”
”I sin mest perverterade form
förstärker arkeologin de folkliga känslorna…
…bekräftar det förflutnas myter
och skyddar dem mot granskning.
Nu är vi också med i det spelet.”
”Varför porslin?”
”Keramiken hör till våra föreställningar om det förflutna.
Alla civilisationer har keramik.
Porslinet råkar vara
det här folkets varumärke.
Alla civilisationer har också skelett,
men än så länge har vi inte begravt några människor.”
”Hur gjorde ni för att manipulera åldern på porslinet?”
”Det är ingen barnlek – men det är inte alkemi heller.
Ett nergrävt föremål drar till sig vatten och
strålning i jämn takt.
Att datera keramik handlar helt enkelt om att mäta nivåerna.
Genom att tillföra höga doser vätska till porslinet
lägger vi århundraden till dess ålder.”
”Och kol 14-dateringen?”
”Vår metod är ännu inte pålitlig, men vi kommer att göra
fortsatta test efterhand som lik blir tillgängliga…
…och så småningom sprida ut dem över tidsåldrarna.”
”Det kan bli svårt att hitta frivilliga till det.”
”Välkommen att anmäla dig.”
”Vilken roll spelar din syster i allt det här?”
”Bottnar inte radikal aktivitet för det mesta i ett trauma?”
”Hinner du någonsin ifatt henne?”
”Ja, och hon ser mig.”
”Men då förstår du att det inte är verkligt.”
”Det känns bara verkligt fram till ett visst ögonblick.”
”Vad händer?”
”Då inser jag att hon inte känner igen mig.”
”Hon kan inte kommunicera med framtiden.”
”Nej, det kan hon inte.”
”Precis som du.
Du ägnar ditt liv åt att kommunicera
med det förgångna och med framtiden, men det är omöjligt.”
”Jag förväntar mig inte att de ska svara riktigt än.”
”När hoppas ni att porslinet ska grävas fram?”
“När någon hittar det,
kanske hundratals år från idag.”
”Så först i framtiden kommer folk att få veta att
den här civilisationen åt på det finaste porslin.”
”Ja, först då.
Väldigt få genombrott sker omedelbart.”
”Berätta för mig om din dröm.”
”Ibland drömmer jag att det faller porslin
från himlen, som ett keramiskt regn.
Till en början är det bara några skärvor
som faller sakta som höstlöv.
Jag står i det, njuter av det i tysthet.
Men så ökar mängden
och det blir till en porslinsmonsun…
.…som en biblisk farsot.”
