Årets Leninpristagare, Andreas Malm, inledde sin politiska bana som anarkist med att hänga en Leninbyst i ett rep och skriva “Krossa staten” i hans panna. Idag är han en stolt leninist och i sitt tacktal i Varberg, som vi publicerar här, förklarar han varför.

Jag vill säga några ord om min personliga relation till tre män här i dag: Jan Myrdal, Lenin och Lasse Diding. Jan Myrdal är lättast, för jag har tyvärr ingen relation till honom – jag ska vara helt ärlig: jag aldrig förhållit mig till Jan Myrdal och aldrig läst honom, och jag är plågsamt medveten om att det är en stora lucka, en av många jag har.

Jag aldrig förhållit mig till Jan Myrdal och aldrig läst honom, och jag är plågsamt medveten om att det är en stora lucka, en av många jag har.

Lenin är en mer komplicerad historia. Jag blev politiskt medveten åren precis efter Sovjetunionens fall. Under inflytande från min kära morbror Fred Nilsson som är här i dag började jag samla frimärken i slutet av 80-talet, och runt murens fall kom jag av någon anledning att specialisera mig på sovjetiska frimärken – om Lasse Diding har en av Sveriges främsta samlingar av Leninbyster och statyer så har nog jag en av de största med frimärken på Lenin – och det här bidrog till min nyfikenhet på vad det egentligen var som hände och vad det var som gick i graven mellan 1989 och 1991. Under det senare året, när jag var 14 år och gick i åttan, gjorde jag praktik på en stormarknad i den lilla industriorten Vårgårda där jag gick i högskolan. Praktiken pågick bara i en vecka, men under de dagarna, medan jag packade upp och ner matvaror på hyllorna och i lagret, hann jag upparbeta en känsla av att jag var proletär.

Praktiken pågick bara i en vecka, men under de dagarna, medan jag packade upp och ner matvaror på hyllorna och i lagret, hann jag upparbeta en känsla av att jag var proletär.

Jag gick till biblioteket i Vårgårda och lånade fyra böcker: Kommunistiska manifestet, Vad Marx verkligen sagt av Ernst Fischer, Marx för nybörjare, en underbar liten seriebok av en tecknare som kallade sig Rius, och så Lenin för nybörjare, också en liten seriebok – det här var alltså 1991, när bibliotek på småorter som Vårgårda fortfarande hade hyllorna fulla med böcker från förlag som Arbetarlitteratur och Barrikaden, en helt annan tidsålder. Jag gick hem och läste och inledde en livslång relation till marxismen, men av Lenin för nybörjare förstod jag ingenting; jag begrep inte vad allt tjafs på partikongressen 1902 handlade om, jag fattade inte poängen med bolsjevismen.

I stället gick jag in i 90-talet med den allmänna känslan av att Sovjetunionen och allt uselt som hände där på något diffust sätt hade orsakats av Lenin. Jag föll, med andra ord, offer för tidsandan. Jag gick med i Ung Vänster precis efter att det slutade heta Kommunistisk Ungdom. Jag växte upp i en vänster som stred på gatorna mot ett parti som kallade sig Sverigedemokraterna och bestod av skinnskallar med bombarjackor och stålhättor, och som så många andra som deltog i de striderna flöt jag i väg i riktning mot anarkismen: vi drog slutsatsen att Sovjetunionens kollaps berodde på att socialister tillägnat sig statsmakten; vi trodde att lärdomen var att staten som sådan måste bekämpas och avskaffas, och det var i den tron jag begick den största förbrytelsen i mitt politiska liv.

Någon gång år 1996 lyckades jag och någon nära förtrogen övertyga åtminstone halva sektionen av Ung Vänster i Alingsås att konvertera till anarkismen. Efter ett möte i Vänsterpartiets lokal bestämde vi oss för att demonstrera vår nya tro. Vi gick längst in i partilokalen och öppnade en garderob där de äldre kamraterna hade gömt en Leninbyst. Vi tog fram bysten, skrev ”krossa staten” i pannan på Lenin, hittade ett rep och snörade en snara och satte den runt Lenins hals och hängde honom i partilokalens fönster ut mot gatan och gick därifrån. Ni kan ana med vilken förtvivlan och känsla av förödmjukelse partiveteranerna kom till lokalen dagen därpå och upptäckte vad vi, deras egna ungdomar, hade gjort. Jag har aldrig förlåtit mig själv för den handlingen, men jag vill tro att Lasse Didings beslut att ge mig Leninpriset betyder att Lenin i sin himmel har förlåtit mig.

Vi tog fram bysten, skrev ”krossa staten” i pannan på Lenin, hittade ett rep och snörade en snara och satte den runt Lenins hals och hängde honom i partilokalens fönster ut mot gatan och gick därifrån. Jag har aldrig förlåtit mig själv för den handlingen.

90-talet gick mot sitt slut och jag blev djupt desillusionerad av anarkismen och syndikalismen och har sedan dess definierat mig själv som nykter anarkist ungefär som man kan vara nykter alkoholist och i stället landade jag i Fjärde Internationalen. Efter en period av journalistik på svenska blev jag doktorand i Lund och började så småningom publicera böcker på engelska. Lenin figurerar i de flesta. Jag vet inte hur det har varit med andra Leninpristagare, men jag vet att jag är en bekännande, eller som man säger på engelska card-carrying leninist – jag är stolt över att stå i den leninistiska traditionen, även om min lojalitet till Fjärde Internationalen på senare år har tunnats ut något.

Mina böcker har mest kommit att handla om olika aspekter av klimatkrisen, och i det sammanhanget har jag argumenterat för att vi behöver inte bara ekologisk marxism, utan också ekologisk leninism. Vad menas med det? Till att börja med, som Wim Carton och jag visar i The Long Heat: Climate Politics When It’s Too Late, som Verso släppte förra månaden – till att börja med var Lenin den första marxistiska teoretiker och praktiker som fokuserade på kategorin katastrof. Hans gärning kom att fullständigt präglas av det som skedde 1914: de härskande klasserna i Europa tippade ut sina befolkningar i seklets ur-katastrof, en meningslös slakt på miljoner och åter miljoner människor.

Under hösten 1914 plågades Lenin av världskriget i allmänhet och de socialdemokratiska partiernas förräderi mot solidariteten i synnerhet och stängde in sig i biblioteket i Zürich och läste Hegel och förstod att samhället utvecklas genom plötsliga språng eller sammanbrott: revolution eller katastrof. Han kom ut från studierna med en insikt som låg till grund för ett enkelt politisk program: om vi vill få ett slut på den apokalyptiska katastrof som det här världskriget utvecklas till kan vi inte bara bekämpa symptomen – skyttegravarna som sådana – vi måste gå till själva roten med problemet och stänga ner drivkrafterna som fört oss hit och som kommer att skapa samma helvete igen om de får fortsätta snurra: vi måste omvandla kriget till en revolutionär kris och störta de härskande klasser som startat och hållit igång och förvärrat kriget: vi måste gå från symptom till orsak.

Vi behöver inte bara ekologisk marxism, utan också ekologisk leninism. Vi måste flytta fokus från symptom till orsak, annars kommer vi bara att sjunka djupare och djupare ner i katastrofen.

I detta stod Lenin förstås enad med Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht och resten av den revolutionära antikrigsvänstern. Men efter februari 1917 kunde Lenin också utveckla en teori och praktik som kretsade runt kampen mot katastrof inne i själva Ryssland själv – en av hans mest fantastiska texter från det året heter ”Den hotande katastrofen och hur den bör bekämpas” – och det var för att stoppa spiralen som snurrade Ryssland allt djupare ner i sammanbrott som, argumenterade Lenin, den provisoriska regeringen måste störtas.

Ekologisk leninism betyder olika saker för olika kamrater. Jag har förmånen att tillhöra en synnerligen osvensk miljö av marxistiska intellektuella där det är legitimt att diskutera vad leninismen lär oss i dag, och andra aktivister och tänkare som Kai Heron och Jodi Dean betonar andra komponenter i arvet, men för mig betyder ekologisk leninism först och främst just detta: vi måste flytta fokus från symptom till orsak, annars kommer vi bara att sjunka djupare och djupare ner i katastrofen.

För att göra det lite mer konkret: ta exemplet Valencia. För nästan exakt ett år sedan drabbades Valencia av den värsta översvämningen i stadens historia, hela kvarter ödelades, mer än 200 människor dog. Strax efteråt marscherade 100,000 genom Valencias gator och drabbade samman med polis och vräkte ut sin vrede över det konservativa regionsstyret som inte hade varnat och evakuerat invånarna i tid, och som dessutom hade stängt ned ett organ för katastrofhantering månaderna innan översvämningen. Ilskan riktade sig mot oförmågan att hantera symptomen.

Ingen i Spanien tycktes vilja diskutera Repsol – det näst största kapitalistiska företaget med högkvarter i det landet.

Den ilskan var naturligtvis berättigad, men den hade något närsynt över sig. Ingen i Spanien tycktes vilja diskutera Repsol – det näst största kapitalistiska företaget med högkvarter i det landet: ett olje- och gasbolag, som precis som alla andra sådana bolag öser ner ständigt mer kapital i utvinningen av fossila bränslen. Det allra största företaget är banken Santander, som öser ner sitt kapital i Repsol och andra fossilbolag. Med andra ord: drivkrafterna till katastrofen spinner i centrum av den spanska sociala formationen, i ackumulation av kapital genom produktionen av fossila bränslen – och vi vet, alla vet, även om många förnekar det, att utvinningen av fossila bränslen ger oss högre temperaturer och mer extrema översvämningar som i Pakistan i augusti och starkare orkaner som i Jamaica häromveckan och mer långvarig torka som i Iran och tusen andra katastrofer i stort och smått som enbart kommer att bli värre ju mer fossila bränslen som tas upp ur marken, och detta är den fundamentala leninistiska vändningen som ensam kan rädda mänskligheten: stäng ned drivkrafterna, slå ut fossilbolagen, låt de fossila bränslena stanna under jord – eller också kommer vi att drunkna i ett ständigt stigande hav av elände – förvandla uppvärmningen till en revolutionär kris för fossilkapitalet. Ren logik och vetenskap medger ingen annan väg till överlevnad.

Lenin var också en otålighetens och stressens och tidsnödens politiker: han agerade i känslan av att det snart är för sent, att vi måste agera nu; hans två stora strider i partiet – den om maktövertagandet hösten 1917 och den om separatfreden med Tyskland vintern 1918 – handlade om att ta de nödvändiga stegen innan tiden är ute och katastrofen gått för långt. Och Lenin förstod det som jag inte förstod under det oskuldsfulla 90-talet: att statsmakt är ett oundgängligt instrument för att besegra klassfienden i katastrofala tider. Vad innebär det i dag? Finns det någon som bedriver leninistisk politik i vår värld år 2025? Har vi något exempel att peka på? Jag vill lyfta fram ett, nämligen Colombia under president Gustavo Petro.

Finns det någon som bedriver leninistisk politik i vår värld år 2025? Har vi något exempel att peka på? Jag vill lyfta fram ett, nämligen Colombia under president Gustavo Petro.

När han vann presidentvalet 2022 var han den första vänsterledare att ta makten i Colombias historia. Han skolades politiskt som medlem i M-19, en av de leninistiska guerilla-grupperna, som han än i dag är stolt över att ha tillhört. Hans valseger mynnade ut ur decennier av social mobilisering – av guerillor och ursprungsbefolkningar, miljörörelser och fackföreningar, studenter och sluminvånare som åren runt pandemin gick ut i våg efter våg av masskamp, demonstrationer, blockader, kravaller: Gustavo Petro var rörelsernas president.

Colombias sociala formation har kommit att domineras av produktionen av fossila bränslen – olja och kol är de två största exportprodukterna – men när Petro bedrev valkampanj lovade han att stänga ner fossilindustrin i landet. Han sade: under mitt styre kommer inte ett enda nytt tillstånd att delas ut för utvinning av olja eller kol eller gas. Det hör ju inte till ovanligheterna att en politiker ger högtflygande vallöften och sedan bryter dem, men Petro har nu varit president i snart fyra år, och under den tiden har den colombianska staten inte gett ett enda nytt tillstånd för att leta efter olja eller bygga en pipeline eller öppna en kolgruva – fossilbolag från Exxon till Glencore har gjort allt för att få business-as-usual tillbaka på banan men Petro och hans regering har stått emot; de har gjort det nödvändiga som ingen annan gör; de har gått tvärt emot de globala trenderna från Trumps USA till Salmans Saudiarabien: produktionen av olja och kol i Colombia har störtdykt.

Petro har nu varit president i snart fyra år, och under den tiden har den colombianska staten inte gett ett enda nytt tillstånd för att leta efter olja eller bygga en pipeline eller öppna en kolgruva.

Jag var där i april och färdades genom oljedistrikten och kolprovinserna och pratade med aktivister och ministrar och med presidenten själv och som alla vänsterprojekt är det här förstås behäftat med sin andel av problem och interna strider och yttre utmaningar, men intrycket står fast: Colombia har visat vad vänstern kan göra om den har statsmakten.

Inget statsöverhuvud i vår värld är så djupt engagerat i kampen mot klimatkatastrofen som Gustavo Petro, och samma sak gäller kampen mot en annan parallell katastrof: folkmordet i Gaza. Colombia har i decennier varit den största källan till kol för ockupationsmakten. Den elektricitet som används för att kolonisera Palestina och driva de vapenfabriker och datacenter och övriga installationer som genomför folkmordet kommer till stor del från colombianskt kol. Sommaren 2024 deklarerade Petro att den exporten måste ta slut: inget mer bränsle skulle få sändas till folkmordet.

Beslutet hälsades av så väl det palestinska motståndet – Hamas, PFLP – som den internationella solidaritetsrörelsen: det var det största steget mot verklig bojkott som något land dittills tagit. Två multinationella företag utvann kol i Colombia och transporterade det till den sionistiska entiteten: schweiziska Glencore och amerikanska Drummond. Glencore åtlydde presidentens dekret och slutade skicka kol.

Men Drummond fortsatte. När vi var där i april höll aktivister på att sprängas av frustration över att Drummond struntade i dekretet, eller rättare sagt utnyttjade ett kryphål som tillät företag att slutföra leveranser som kontrakterats före det trädde i kraft: vid sin hamn i norra Colombia fyllde Drummond båtar med kol och skickade dem till israeliska hamnar som om ingenting hade hänt. I våras och somras gick så ursprungsbefolkningar och Palestinarörelser och fackföreningar ut i ny mobilisering i Colombia och krävde ett slut på exporten, och i juni tog Petro till orda igen och sade: jag är folkvald president i det här landet; vi har tagit ett demokratiskt beslut om att stoppa kolexporten; hur kan privata företag undergräva folkstyret och ignorera mitt dekret – det måste få ett slut – från och med nu ska inte ett enda ton kol från vår mark hamna i israeliska kraftverk.

Dagen efter det talet skickade Drummond ytterligare en båt full med kol till ockupationen, en båt som symboliskt nog hette Fortune. Då tappade Petro tålamodet och proklamerade: jag för befäl över det här landets väpnade styrkor och jag kommer att sätta in flottan mot Drummonds kolbåtar. Han följde upp med ytterligare ett dekret som stängde det tidigare kryphålet och förbjöd samtliga kolleveranser till israeliska mål även inom ramen för kontrakt som ingåtts sedan tidigare.

Sedan i juni har inte en enda kolbåt setts stäva ut från colombianskt vatten i riktning mot Palestina. Embargot är nu totalt. Ockupationen har klippts av från sin främsta kolkälla.

Sedan dess har inte en enda kolbåt setts stäva ut från colombianskt vatten i riktning mot Palestina. Embargot är nu totalt. Ockupationen har klippts av från sin främsta kolkälla. Jag vet inte om det någonsin har hänt förut att en president hotar sätta in flottan mot multinationella företag som utvinner landets råvaror, jag kan inte erinra mig något liknande, men det här är vad vänstern kan göra om den besitter exekutiv statsmakt: vi kan stänga ner källorna till katastrofer. Om vi tar över staten och bara då kan vi övervinna den klassfiende som insisterar på att ösa bränsle på elden – bränsle till uppvärmningen, bränsle till folkmordet.

Vi kan säga mycket mer om Lenin i dag och vår tids katastrofer och hur de bör bekämpas, men jag har redan pratat tillräckligt länge, så låt mig i stället avsluta med att säga några ord om Lasse Diding. Jag träffade honom första gången för mer än 20 år sedan, men det var när jag var stipendiat några dagar på Leninland för lite drygt två år sedan som jag fick chansen att lära känna honom lite bättre. En av de finaste förmånerna med att vara stipendiat där är just möjligheten att föra samtal med Lasse Diding.

Jag måste erkänna att jag hade fördomar: jag trodde att om man har det som han har och håller på som han håller på så måste man vara självupptagen. Jag förväntade mig en narcissist. Men den människa jag mötte var öppen och nyfiken och nytänkande och ödmjuk och genuint intresserad av andra människor – en människa som i ordens bästa bemärkelser bjuder på sig själv och som inte hymlar med sina svagheter och snedsteg i livet: det som konstituerar oss som just människor.

Med Leninbadet och Leninland och Leninpriset och allt annat han håller på med vidgar Lasse Diding det politiska och intellektuella rummet.

Förutom sina rent personliga kvaliteter har han byggt upp det kanske häftigaste vi har i det här landet – i alla fall det som jag, förutom naturen långt upp i norr, pratar gott om när jag pratar om Sverige och det jag använder för att försöka locka hit kamrater från andra länder. Med Leninbadet och Leninland och Leninpriset och allt annat han håller på med vidgar Lasse Diding det politiska och intellektuella rummet. Han öppnar ett andningshål. Han bevattnar en oas i den öken av reaktionär dominans som kallas Sverige. Han arbetar i sant leninistisk anda mot alla de katastrofer som bildar vår tid i detta land.

Nu har han fått för sig att ge sitt Leninpris till mig, och jag kan bara säga att jag inte vet hur jag ska uttrycka min tacksamhet – det här är det enda verkligt ärofyllda pris som delas ut i Sverige – jag ska göra vad jag kan för att leva upp till äran under de år som kommer, och under tiden ska jag komma till Varberg och bada i Leninbadet och prata med kamrat Diding så ofta jag kan, och jag uppmanar er alla att göra likadant. Så stäm upp med mig i en stor applåd till Lasse Diding.