Jan Myrdal älskade Knausgård

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Lasse Diding svarar Jan Guillou och menar att Knausgård är en värdig Leninpristagare helt i Jan Myrdals anda.

Jan Myrdals stora pris – Leninpriset delas i år ut för femtonde gången och går då till Karl Ove Knausgård. Under många år höll Jan Myrdal själv ett stort tal till pristagarna och betonade då flera gånger att han, fastän han inte varit med och valt dem, ändå tyckte att de i sin bredd väl föll inom ramen för den tradition av skrivande intellektuella, som han själv ansåg sig vara en del av. Han menade att de var som en solfjäder av sig kompletterande konstnärer, filmare, skådespelare och skriftställare som sammantagna gjorde världen mer begriplig, var och en på sitt sätt och med sitt speciella bidrag.

Jan Guillou ansåg han till exempel vara en självklar del av denna solfjäder i kraft av sin position som legendarisk grävande journalist och folktribun i många av tidens avgörande samhällsfrågor där han med sitt mod, sin logiska slutledningsförmåga och sin brutalitet var lika omistlig som en gång Vilhelm Moberg.

Hur var det då med den Knausgård som Guillou nu säger sig lida så av att ha hamnat i sällskap med? Skulle det också ha varit Myrdals syn att denne svenske norrman var en författaré, det uttryck Myrdal själv myntat och brukade ge åt pretentiösa skribenter utan verklig kärna och innehåll? Var han dessutom en ”högernisse” i samhällsdebatten och var den av kritiken upphaussade finförfattaren av ”Min kamp 1-6”, egentligen bara en ”medelmåttig norrman” som på 3600 sidor smetat ut sina ”privata lidanden”, vilket Jan Guillou slagit fast efter att ”motvilligt” ha läst några procent av textmassan?

Skulle det också ha varit Myrdals syn att denne svenske norrman var en författaré?

Litteraturstudenten Anton Honkonen som under ett par år fungerade som Jan Myrdals sekreterare och ständige samtalspartner när de då bägge två bodde i det som skulle komma att utvecklas till Jan Myrdalbiblioteket, var den som först intresserade Myrdal för Knausgård. Det var efter ett framträdande i Babel där Knausgård inte bara starkt rekommenderat Jan Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”, utan dessutom meddelade att denna bok var den enskilt viktigaste förebilden för hela Min kampprojektet, som Myrdal definitivt fastnade på kroken. Samma ”Samtida” för övrigt som Knausgård nu i sin skriftliga kommentar till offentliggörandet av årets Leninpris karaktäriserar som ”en suverän bok, ett skandinaviskt mästerverk – kompromisslös, knallhård och djupt mänsklig”.

Efter att Jan Myrdal omgående beställt de fem första delarna av ”Min kamp” i pocket från Adlibris (som nu vältummade står på hyllan för nordisk samtidslitteratur i biblioteket) och sen snott åt sig sexan från Anton, så följde ett par intensiva läs- och diskussionsveckor i augusti 2013, där en alltmer tagen Myrdal blixtsnabbt gick från ”Det märks att han har läst mig” till ”Ta hit honom så vi får resonera!”

Också många andra drogs in i diskussionerna som sen blev helt avgörande för Jan när han började jobba med det som skulle bli ”Ett andra anstånd”, dvs finalen på hans egen flertusensidiga jagberättelse.

Så här kunde det låta i ett längre mejl till vännen Peter Curman, vilket också hamnade i min dator när jag just då stod på den trängre vänlistan:

”September 6, 2013.

Hej!

Den myrdalska familjesituationen allt mer typisk. Suttit och skissat på en inledning till en principtext.

’Familjen är ett helvete. Det visste jag som alla barn. Fast det fick inte sägas. Minst av allt i skolan. Jag minns därför hur glad jag blev någon gång i åttaårsåldern när jag i Mika 7:6 (som Jesus sedan citerar enligt Matteus 10:35 och Lukas 12:53) själv hittade beskrivningen av familjelivet som ett där alla oundvikligen hatar och förnedrar varandra.

Fast det hör till spelets regler att den barnets sanning skall förträngas och barnet i vuxenblivandet själv skall förneka den och därmed i stället föra arvet vidare. Det oavsett politisk ideologi, religiös tro och social grupptillhörighet. Men så är det och det är en grundläggande motsättning; en av det slag som enligt Mao består i tiotusen år och mer. Det är bara i litteraturen den får skymtas. Som i tredje delen av Knausgårds Min kamp. Men Knausgårds huvudperson pryglades. Det är nu i detta samhälle olagligt. Det var ju bevisligen inte effektivt nog. Många blev upproriska.

Själv blev jag aldrig slagen. Jag utsattes för den nu gällande mer effektiva och än vidrigare barnbehandlingen, rättvisa och förståelse. I filmen ”B. Olsen löper livet ut” visar jag hur så en karaktär förvrids till dess den kan användas som gällande överhet. Själv lyckades jag undkomma just det ödet.’”

Jans intresse och entusiasm för Knausgårds 3600 sidor livs- och tidsberättelse var egentligen alls inget konstigt mot bakgrund av att han livet igenom också själv jobbade med sin egen. Som samme Anton Honkonen räknat ut har utgivningen av denna spridits ut icke-kronologiskt över 57 år och upptar femton volymer om sammanlagt 3250 sidor, visserligen 350 sidor mindre än Knausgårds ”Min kamp” (2009-2011) men i samma storleksordning som Myrdals livslånga följeslagare Rousseaus ”Bekännelser”.

Knausgårds rannsakande av sig själv och uppgiften som skrivande intellektuell, liksom den raka stilen, sökandet efter den egna tidens sammanhang och familjelivets djävlighet, allt detta blev för Myrdal starkt identifikatoriskt.

Knausgårds rannsakande av sig själv och uppgiften som skrivande intellektuell, liksom den raka stilen, sökandet efter den egna tidens sammanhang och familjelivets djävlighet, allt detta blev för Myrdal starkt identifikatoriskt.

Att möta en människa i vår tid i helfigur genom hans sinnen där allt kommer med: människor, ting, dialoger och allt detta icke-hierarkiskt och utan synbar rangordning, även sådant som normalt inte brukar få plats i manliga självbiografier, ansåg Jan fullständigt överväldigande. Inte konstigt således att han redan då och omgående började prata om Leninpris till Knausgård!

När Knausgård sen halvtannat år senare i den s.k. Cyklopdebatten anklagades för sitt manliga perspektiv i sin då på svenska just utkomna debutbok ”Ut ur världen”, där ett sexuellt övergrepp gestaltas, och han svarar med en drapa i DN, ”I cyklopernas land”, som hävdar rätten att i litteraturen undersöka alla ämnen utan att anpassa sig till rådande politisk korrekthet, får han omedelbart medhåll av Myrdal.

Denne, som just då förgäves sökte svenska publiceringsmöjligheter för sin stora text om hur den politiska korrektheten ständigt styrt den offentliga lögnen under svenskt 1900-tal, ursprungligen ett föredrag han hållit i november 2014 på Université de Caen Basse-Normandie i Frankrike, såg omedelbart det nära sammanhanget. I mejl till Anton skriver han då ”Se debatten om Knausgård. Det vettiga i den tog jag upp i Caen..”.

Karl Ove Knausgård kommer till Varberg den 11/11 för att ta emot Leninpriset.

Det är i denna text Knausgård inte bara försvarar sin debutboks existens och form utan att anse sig behöva bli beskylld för pedofili, utan också principiellt talar om nödvändigheten av att våga skriva om det allra svåraste, till exempel att försöka förstå vad som i vår bruna samtid kan vara lockande för så många i nazismen. Det är alltså i denna mening han skriver om ”nazismens skönhet”, vilket av Jan Guillou helt falskt förvanskas till att han ”deklarerat att de tre viktigaste ämnena att skriva om är 1. Pedofili 2. Nazismens skönhet och 3. Knausgård” och på så sätt subtilt söker smeta ned, alternativt förlöjliga Knausgård. Vad Knausgård så vältaligt argumenterar för är ju bara det som väl borde vara varje konstnärligt utforskande författares plikt, nämligen att aldrig väja för de allra svåraste frågorna.

Att Hitler är den avgörande symbolen för mänsklig ondska i vår tid blir till ett skarpt politiskt ställningstagande i samma stund Knausgård tilldelas Leninpriset och då tvingas ut i medierna för att försvara sitt val att ta emot detta pris. Precis som inspiratören Myrdal i ”Samtida bekännelser” speglar den lilla världen i den stora och väger det personliga sveket mot det stora samhälleliga sveket, så utspelar ju sig Knausgårds samtid i ”Min kamp 1-6” mot en mörkbrun historisk fond.

Genom att i sjätte delens 400-sidiga porträtt av hur Hitler formas i sin egen tid och allteftersom, dvs innan han blivit det monster vi med facit i hand känner så väl till, så visas på ett hisnande sätt hur svårt det är att alltid navigera rätt i den egna tidens frågor om ont och gott. När Knausgård därför i sitt uttalande om priset gör en värdering av Lenin i all sin komplexitet i sin egen tid, så blir utfallet att det för den som idag har historiens facit vad gäller kommunismens tillkortakommanden efter Lenins död, ändå blir möjligt att ta emot ett pris i Lenins namn. Lenin stod, menar Knausgård, konsekvent på de fattigas och förtrycktas sida i kampen mot det obegripligt repressiva tsaristiska Ryssland, han införde också direkt efter revolutionen skola och sjukvård åt alla och kvinnors lika rättigheter.

Lenin stod, menar Knausgård, konsekvent på de fattigas och förtrycktas sida i kampen mot det obegripligt repressiva tsaristiska Ryssland.

Därtill visar ”högernissen” Knausgård på Lenins konsekventa antiimperialism, som ensidigt drog Ryssland ur första världskrigets människoslakt, men samtidigt fanns också å andra sidan i den leninistiska erfarenheten de frön som beredde väg för det senare inre förtrycket i Sovjetunionen. Detta sätt att hålla flera bollar i luften samtidigt och se komplexiteten i såväl det lilla privata livet som i de samhälleliga skeendena är typiskt för Knausgård och en av de avgörande kvaliteterna hos denne store samtidsberättare.

För oss som till skillnad från Jan Guillou faktiskt läst honom kom ju inte heller denna inre politiska kompass på något sätt överraskande utan vi visste ju bland annat från den senaste romanserien om Morgonstjärnan, att författaren kalfatrat dessa samhällsfrågor under lång tid.

I dess andra del ”Vargarna från evighetens skog” behandlas för övrigt explicit skeenden kring ryska revolutionen, som visar på inte bara psykologisk skärpa och enastående inlevelseförmåga utan därtill djup och bred beläsenhet i ämnet. I denna stora pågående serie romaner om hittilldags cirka 1500 sidor fördelade på tre romaner, gestaltas ju också samtidsfrågor långt bortom dem som Guillou låter påskina är de påbjudna från Knausgårds sida.

För oss som till skillnad från Jan Guillou faktiskt läst honom kom ju inte heller denna inre politiska kompass på något sätt överraskande.

Istället för ”1. Pedofili 2. Nazismens skönhet och 3. Knausgård” är det nu apokalypsen i vår egen tid med klimatkris och de förträngningsmekanismer denna för med sig för oss alla i just denna stund på såväl det personligt existentiella planet som på det samhälleliga, som står i centrum för skeendena i detta magnifika samtidsepos.

Redan för 20 år sedan brottades ju för övrigt Knausgård med dessa grundläggande existentiella frågor om ont och gott i apokalypsens skugga i den bibliska parafrasen ”En tid för allt”, där han då visade sig minst lika nördigt bibelsprängd som Myrdal och med samma gravallvarliga syn på den stora traditionens grundfrågor.

Vad slutligen gäller övriga tidigare Leninpristagare som ju enligt Jan Guillou till skillnad från honom inte skulle ha råd att lämna tillbaka det nu av Knausgård kontaminerade priset och därför tvingas lida i tysthet utan det fria val den rike Guillou ändå menar sig ha, så kan jag nu ge det för mig själv såväl som för priset och Knausgård glädjande beskedet att alla de gamla Leninpristagare som överhuvudtaget kan, nu kommer till Varberg den 11 november för att lyssna inte bara på vad Knausgård själv har att säga utan också till förra årets Leninpristagare, den alldeles strax 100-årige Knausgårdsälskaren Carl-Göran Ekerwalds tal till årets pristagare. Dit är förstås också Jan Guillou självklart hjärtligt välkommen!

Lasse Diding
Hotellentreprenör och instiftare av Leninpriset

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.