Den svenska adoptionshistorien är full av exempel på människohandel och falska dokument. Den 2 juni redovisar Adoptionskommissionen sitt slutbetänkande. Kommer rättvisa slutligen att skipas? Och vilken typ av rättvisa – ska de ansvariga straffas, eller ska försonas? Tobias Hübinette reflekterar över de tre parterna inom adoptionsvärlden och deras respektive krav.

I oktober 2021 tillsattes Adoptionskommissionen som kommer att redovisa sitt slutbetänkande till regeringen imorgon den 2 juni. Adoptionskommissionen har haft i uppdrag att undersöka oegentligheter inom den svenska internationella adoptionsverksamheten från 1950-talet och fram tills idag och hur mycket staten och de adoptionsförmedlande organisationerna visste om och förhöll sig till desamma.

Sedan 2010-talets slut har liknande statliga utredningar redan offentliggjorts eller tillsatts i ursprungsländer som Chile och Sydkorea och i mottagarländer som Schweiz, Nederländerna, Belgien, Danmark, Frankrike och Norge. Den mest kända av dem är den holländska Joustra-kommissionens rapport som fick världsomspännande mediauppmärksamhet när offentliggjordes i februari 2021.¹

De olika utredningarna har alla det gemensamt att de undersöker förekomsten av korruption, kriminalitet, barnstölder och människohandel inom det internationella adoptionsområdet. Flera av dem har resulterat i att utlandsadoptionerna har upphört eller i att staten har tagit över det fulla ansvaret för alla adoptioner från utlandet samtidigt som de privata adoptionsförmedlarna har gått i konkurs eller valt att upplösa sig själva.

Den svenska Adoptionskommissionen ingår i en pågående världsomfattande process som kan förstås som en global adoptionsuppgörelse.

Den svenska Adoptionskommissionen ingår i en pågående världsomfattande process som kan förstås som en global adoptionsuppgörelse.

Frågan är dock hur denna uppgörelse upplevs och uppfattas av den svenska adoptionsvärldens tre intressegrupper i form av adoptivföräldrarna, de adoptionsförmedlande organisationerna och de adopterade. Upplevs den svenska adoptionsuppgörelsen som en sannings- och försoningsprocess? Vilka krav på sanning och rättvisa uttrycks? Och finns det skillnader och skiljelinjer mellan liksom inom de tre grupperna?

Att förstå den svenska adoptionsuppgörelsen

För att kunna förstå den pågående globala adoptionsuppgörelsen i ett svenskt sammanhang är det nödvändigt att ta avstamp i transitionella rättviseteorier om sannings- och försoningsprocesser. Begreppet transitionell rättvisa växte fram ur demokratiseringsprocesserna i Latinamerika på 1980-talet och i förhållande till den sydafrikanska Sannings- och försoningskommissionen på 90-talet och handlar om hur en viss stat hanterar tidigare kränkningar och övergrepp. Enligt Line Engbo Gissel är följande fyra aspekter avgörande för transitionella rättviseprocesser: 1, att förövarna tar på sig ansvaret och talar sanning, 2, att offren gottgörs, 3, att förövarna döms medan offren ges upprättelse och 4, att institutionella reformer genomförs inför framtiden.²

Enligt Line Engbo Gissel är följande fyra aspekter avgörande för transitionella rättviseprocesser: att förövarna tar på sig ansvaret och talar sanning, att offren gottgörs, att förövarna döms medan offren ges upprättelse och att institutionella reformer genomförs inför framtiden.

Elvira C. Loibl har studerat frågan om oegentligheter inom den internationella adoptionsverksamheten i Nederländerna och Tyskland och hon menar att transitionell rättvisa i förhållande till det internationella adoptionsområdet innebär att det är nödvändigt att både beakta frågan om retributiv rättvisa och frågan om reparativ rättvisa³ Retributiv rättvisa handlar om att utkräva ansvar av förövarna liksom att bestraffa dem medan reparativ rättvisa handlar om att försöka ställa saker och ting till rätta genom att ge både förövare och offer en möjlighet att vittna om kränkningarna och övergreppen samt genom att framför allt beakta offrens krav och behov.

Denna artikel bygger på svenskspråkiga medietexter som har publicerats mellan 2021-24 och som har hittats via de kombinerade sökorden ”adoption” och ”utredning” i medietextdatabasen Mediearkivet. Sammanlagt hittades 27 texter innehållande röster från adoptivföräldrar, 42 innehållande röster från adoptionsorganisationer och 95 innehållande röster från adopterade. 83 av texterna publicerades under 2021, 19 under 2022 respektive 2023 och 43 under 2024 och många av dem innehåller mer än en röst såväl som röster från mer än en grupp vilket innebär att långt över 200 enskilda röster kommer till tals.

Adoptivföräldrarnas röster

De svenska adoptivföräldrarna har alltid dominerats av den mer högutbildade, den mer högavlönade och den mer förmögna delen av befolkningen ända sedan 1950-talet då de första barnen adopterades från utlandet. Till exempel kategoriserades 10,9 procent av adoptivföräldrarna som arbetarklass medan 49,8 procent klassificerades som övre medelklass eller överklass och 20 procent som vanlig medelklass kring det senaste millennieskiftet.⁴

Det är ingen slump att påtagligt många partiledare, toppolitiker och ministrar har varit adoptivföräldrar genom åren inklusive statsminister Ulf Kristersson som dessutom var Adoptionscentrums ordförande på 2000-talet.

Det faktum att det främst är den majoritetssvenska eliten som har adopterat barn från utlandet gör att adoptivföräldrar är kraftigt överrepresenterade bland yrken och inom sfärer som både är statusfyllda och inflytelserika. Det är ingen slump att påtagligt många partiledare, toppolitiker och ministrar har varit adoptivföräldrar genom åren inklusive statsminister Ulf Kristersson som dessutom var Adoptionscentrums ordförande på 2000-talet. I en intervju i DN från 2021 då Kristersson fortfarande var oppositionsledare sade han att han vill se en ”vitbok” och vid behov även en ursäkt av något slag.⁵ Kristersson lade samtidigt till att det är viktigt att identifiera de skyldiga ”så att oskyldiga aktörer kan känna sig säkra på att de inte har medverkat till oegentligheter” samtidigt som han tillade att ”de ska inte bära någon kollektiv skuld för sådant som inte är en kollektiv skuld”.

Endast en handfull adoptivföräldrar har annars något att säga om skuldfrågan. En av dem är en adoptivmamma som har en dotter från Chile som heter Jenny, som blev stulen från sin förstamamma, och som säger till SVT att nu i efterhand känner hon ilska över att pengarna, som skulle gå till omkostnader, i själva verket finansierade en barnhandel. Framförallt är det svårt att tänka på vad Jennys biologiska mamma måste ha gått igenom: “Min lycka att bli mamma var ju hennes sorg, att inte få ett barn. Det måste ju varit jättesvårt för henne.”⁶

Denna adoptivförälder sticker ut då hon också nämner förstamamman, vilket annars är sällsynt att göra från adoptivföräldrarnas sida.

Denna adoptivförälder sticker ut då hon också nämner förstamamman, vilket annars är sällsynt att göra från adoptivföräldrarnas sida.

Annars är många av föräldrarna upprörda över DN:s uppmärksammade och prisbelönta artikelserie ”Barn till varje pris” från 2021 genom att bland annat säga att ”man ska inte enbart leta efter syndabockar” och genom att bland annat hävda att artikelserien är ”väldigt inriktad på hämnd”.⁷ Det finns också ett fortsatt stark tilltro till adoptionsorganisationerna bland många adoptivföräldrar som säger att de känner ”en stark tillit till Adoptionscentrum” och att de ”kände ett stort förtroende för Adoptionscentrum” vid adoptionen.⁸

Vad gäller frågan om reparativ rättvisa är en vanlig reaktion på medieavslöjandena att ”det är ett angrepp på min familj” och många föräldrar känner att de ”anklagats för att ha stulit sitt barn” liksom att de är ”orättvist anklagade”.⁹ Många föräldrar vill uttrycker vidare att internationell adoption ska få fortsätta att existera även i framtiden.¹⁰

Ingen föräldraröst kräver uttryckligen ett framtida stopp för adoptioner från utlandet.

Ingen föräldraröst kräver uttryckligen ett framtida stopp för adoptioner från utlandet. Dock skiljer sig två adoptivföräldrar från de övriga föräldrarösterna. En av dem menar att ”diskussionerna kring adopterades villkor är i alla fall det mest positiva med det här året” i förhållande till DN:s artikelserie och debatten som den väckte och hon hoppas också att den kan ”hjälpa de adopterade med sitt identitetssökande”.

¹¹ Och en adoptivmamma som har adopterat från Kina välkomnar att sanningen bakom alltför många korrupta adoptioner äntligen avslöjas.¹²

Adoptionsorganisationernas röster

År 1969 grundades Adoptionscentrum (AC) som snart kom att utvecklas till världens näst största adoptionsorganisation efter amerikanska Holt och AC har genom åren stått bakom nästan hälften av alla 60 000 adoptioner från utlandet. Svenska staten har samtidigt också arrangerat tusentals adoptioner och inte minst från det största ursprungslandet Sydkorea fram till 1980 då AC och de andra organisationerna tog över ansvaret för den internationella adoptionsverksamheten.¹³

Utöver organisationerna har det också förekommit tusentals privata adoptioner och flera svenska kyrkor har också arrangerat adoptioner av utlandsfödda barn. Ett exempel är den svenska Pingströrelsen och dess riksorganisation Pingst. I slutet av 2021 släppte Pingst en rapport i form av en intern utredning som undersökte förekomsten av irreguljära adoptioner från olika länder i Latinamerika och Asien som Pingst har stått bakom sedan 1970-talet.¹⁴

Den dåvarande ledaren för Pingst Daniel Alm hade själv beställt rapporten så fort DN:s artikelserie hade börjat publiceras i februari under samma år. Rapporten drog slutsatsen att medlemmar och missionärer i Pingst troligtvis har arrangerat ett flertal oetiska adoptioner. Under releaseevenemanget berättade Alm för publiken att Pingst skulle göra sitt yttersta för att försöka hjälpa de adopterade att hitta sina förstaföräldrar.¹⁵ Denna vilja från Pingsts sida att ta på sig både skuld och ansvar är samtidigt unik vad gäller röster från organisationernas sida.

Frågan om retributiv rättvisa är annars särskilt aktuell vad gäller AC:s adoptioner från Chile då en brottsutredning har pågått i ursprungslandet ända sedan 2019 som har inbegripit 600 eller nästan hälften av de 2200 adoptionerna från Chile till Sverige som AC har stått bakom. När Kristersson var ordförande för AC på 00-talet och fick besked om dessa illegala adoptioner beordrade han en intern utredning som kom fram till att Chile-adoptionerna var korrekt genomförda och i en DN-intervju försvarar Kristersson fortfarande denna slutsats.⁵

När Kristersson var ordförande för AC på 00-talet och fick besked om dessa illegala adoptioner beordrade han en intern utredning som kom fram till att Chile-adoptionerna var korrekt genomförda och i en DN-intervju försvarar Kristersson fortfarande denna slutsats.

AC upprepar i sin tur att ”det inte framkommit någonting som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet” och menar att om den chilenska polisen drar slutsatsen att AC och dess anställda ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler” så var det ändå ”domstolarna i Chile som ansvarade för att en tillräcklig utredning av barnen gjorts” och därigenom lägger AC skulden på ursprungslandet.¹⁶ År 2021 skrev organisationens dåvarande ordförande Johan Högberg följande i en ledare publicerad i AC:s medlemsmagasin::

Det finns ingen anledning till att just adoptionsverksamhet av alla verksamheter som berör barn, familj, liv, hälsa, vård, ska avkrävas en nollvision i praktiken. Det viktiga är att man lär sig av misstag och ständigt strävar efter förbättring. Skulle det visa sig att något fel skett i historien, stödjer vi de drabbade. Har värderingar förändrats i tiden, så anammar vi de värderingar som anses vara rätt. Vi behöver inte skämmas för att världen såg annorlunda ut för 50 år sedan.¹⁷

AC:s dåvarande ordförande ifrågasätter varför den internationella adoptionssektorn ska granskas och kontrolleras mer än andra sektorer och behöva ha en nollvision vad beträffar att avhålla sig från oetiska praktiker. Vidare skriver Högberg i en annan ledare att ”vi kan inte ta ansvar idag för vilka värderingar som gällde för 50 år sedan” och han hävdar därmed att om den chilenska polisen såväl som den svenska utredningen skulle komma till slutsatsen att AC har legat bakom korrupta och kriminella adoptioner så kan det skyllas på dåtidens värderingar.¹⁸

Samma vägran att ta på sig något som helst ansvar återkommer om och om igen när illegala adoptioner från till exempel Colombia och Kina som AC har genomfört aktualiseras.

Samma vägran att ta på sig något som helst ansvar återkommer om och om igen när illegala adoptioner från till exempel Colombia och Kina som AC har genomfört aktualiseras.¹⁹ År 2004 kontaktade den kinesiska ambassaden i Sverige AC och informerade om att kinesiska barn hade adopterats till Sverige på brottsliga grunder. AC:s omedelbara reaktion på denna information var att försäkra de svenska adoptivföräldrar som hade kinesiska adoptivbarn samt blivande föräldrar som på den tiden var på väg att adoptera från Kina ”att de inte skulle oroa sig, att adoptionerna följde alla regler och att de flesta kinesiska barn som kom till Sverige var ’hittebarn’” och detta skedde just när Kristersson var ordförande.²⁰

AC beskriver också vittnesmålen om illegala adoptioner från både de adopterade och förstaföräldrarna på ett förklenande sätt som ”i mångt och mycket enskildas egna upplevelser, minnen, känslor som aldrig går att ifrågasätta”.²¹ AC menar helt enkelt att det är berättelser som säljer i media samtidigt som de inte kan ifrågasättas då det handlar om individernas egna subjektiva åsikter.

När det gäller frågan om reparativ rättvisa som i det här fallet innebär att organisationerna uttrycker en vilja att försöka reparera skadan genom att beakta offrens behov har exemplet med Pingst redan nämnts. Det finns istället en stark önskan bland organisationerna om att fortsätta med adoptionerna till Sverige även i framtiden och samtidigt finns det inget löfte om att missförhållandena inte ska upprepas. Ett exempel på det är när Norge och Danmark beslutade att stoppa alla adoptioner från Filippinerna 2024 på grund av rapporter om korruption. Istället för att vara självkritisk ifrågasatte AC besluten som hade fattats av regeringarna i de två grannländerna genom att konstatera att ”vi anser att adoptionerna från Filipinerna till Sverige genomförs på ett rättssäkert sätt enligt gällande lagar och konventioner”.²²

De adopterades röster

Sveriges över 60 000 adopterade skiljer sig åt betydligt vad beträffar känslor inför, attityder till och åsikter om internationell adoption men när det kommer till att uttrycka en önskan om retributiv rättvisa så verkar det finnas en samstämmighet. Ett flertal röster uttrycker till exempel att de vill att AC ska gå i konkurs eller läggas ned. ”Avskaffa Adoptionscentrum!” utbrister en adopterad från Indien medan en adopterad från Chile säger, på frågan från journalisten när försoningsprocessen äntligen är över, att hon inte kan se att den ”avslutas förrän Adoptionscentrum i Sverige är ordentlig utredda, har avslutat sin aktiva verksamhet och tillhör ett museum”.²³

Sveriges över 60 000 adopterade skiljer sig åt betydligt vad beträffar åsikter om internationell adoption men när det kommer till att uttrycka en önskan om retributiv rättvisa så verkar det finnas en samstämmighet.

Det finns samtidigt också en stark kritik mot att den rödgröna regeringen som tillsatte Adoptionskommissionen utsåg AC att ingå i dess expertgrupp, vilket enligt föreningen Chileadoption.se:s ordförande dåvarande Carlos Queupán Huenchumil innebär ”det är som att förövaren ska utreda sig själv”.²⁴

Många adopterade önskar också ”att ansvar utkrävs och att rättvisa skipas” genom inledandet av en svensk brottsutredning som skulle kunna löpa parallellt med Adoptionskommissionen och syfta till ”upprättelse och kompensation” snarare än enbart en ursäkt och en ”vitbok” som Kristersson har föreslagit.²⁵ En adopterad person från Chile föreslår därför att Kristersson kan ”pryda omslaget på den där vitboken” då han valde att begrava kunskapen om AC:s illegala Chile-adoptioner efter att ha kommit fram till att de hade gått rätt till enligt organisationens internutredning som Kristersson själv hade tillsatt.²⁶

Vidare kräver flera adopterade från Sydkorea, Indien, Chile och andra ursprungsländer gottgörelse inklusive ekonomisk kompensation och konkreta förändringar när det kommer till ”lagar, rättigheter och upprättelse”.²⁷) Många adopterade kräver vidare att bli sedda och behandlade som ”brottsoffer”, använder beskrivningar som ”regelrätta kidnappningar och stölder av barn”, ”organiserad människohandel” och ”barnhandel” och talar om ”brott mot de mänskliga rättigheterna” och ”brott mot mänskligheten” samt ”folkrättsbrott” och de använder därigenom ett språkbruk som är direkt relaterat till frågan om retributiv rättvisa.²⁸

Föreningen Chileadoption har också lagt fram en lista på rekommendationer till Adoptionskommissionen som både täcker frågorna om retributiv och reparativ rättvisa, som att de ansvariga ska straffas, att adopterade får status som brottsoffer och att lagen om preskription skrivs om.

Chileadoption.se har också lagt fram en lista på rekommendationer till Adoptionskommissionen som både täcker frågorna om retributiv och reparativ rättvisa, som att de ansvariga ska straffas, att adopterade får status som brottsoffer och att lagen om preskription skrivs om.²⁹

Kravlistan har ett starkt fokus på att identifiera och bestraffa förövarna såsom förslaget om att ta bort preskriptionstiden vad gäller den svenska lagen mot människohandel som i nuläget är satt till 25 år. Tidigare har adopterade från till exempel Thailand gjort polisanmälningar om människohandel efter att de fått veta att deras adoptioner inte gick rätt till men hittills har samtliga anmälningar lagts ned på grund av just preskriptionstiden.

Vad beträffar frågan om reparativ rättvisa så vill många adopterade till att börja med se ett slut på den internationella adoptionsverksamheten.³⁰ Samtidigt finns det enstaka adopterade som inte alls vill få till ett stopp såsom en adopterad person från Rumänien.³¹

De adopterade sticker inte minst ut i jämförelse med både adoptivföräldrarna och adoptionsorganisationerna då de regelbundet inkluderar både sig själva, förstaföräldrarna i ursprungsländerna och adoptivföräldrarna i Sverige. Till exempel hoppas en adopterad person från Chile att den chilenska brottsutredningen och Adoptionskommissionen ”leder till att både hennes biologiska mamma och hennes adoptivmamma ska få en ordentlig upprättelse för allt lidande”.³² Ännu en adopterad person från Chile säger på ett liknande sätt att ”det handlar om upprättelse för min mamma i Chile och för mig och mina adoptivföräldrar”.¹⁵

Merparten av de konkreta krav som kommer från de adopterade kretsar kring frågan om stöd och åtgärder från svenska statens sida. Det handlar om att de utlandsadopterade är den demografiska kategori i det svenska samhället som är statistiskt mest drabbad av självmordsförsök och fullbordade självmordsfall och utöver det så lider en alarmerande hög andel inom gruppen av psykisk ohälsa.³³

Förslagen är många och handlar bland annat om hjälp med tolkning och översättning efter en återförening med förstaföräldrarna, full tillgång till alla adoptionshandlingar som idag lagligen tillhör de privata organisationerna, ekonomiskt stöd för att kunna besöka ursprungslandet och för att kunna söka efter förstaföräldrarna, kostnadsfria terapisessioner, gratis DNA-tester och upprättandet av en DNA-databas för de adopterade och förstaföräldrarna samt införandet av möjligheten att kunna ta tillbaka ursprungsnamnen.³⁴

Ett återkommande förslag rör inrättandet av ett statligt kompetens-, kunskaps- och resurscentrum för adoptionsfrågor. Inrättandet av ett sådant centrum föreslogs redan 2003 av en annan statlig adoptionsutredning men det har aldrig realiserats då AC och dess dåvarande ordförande Kristersson var emot utredningen som sådan då utredningen ville sätta stopp för donationssystemet som gick ut på att föräldrarna skulle donera pengar till ursprungsländerna utöver de fastställda adoptionsavgifterna, vilket i sin tur blev en stark drivkraft bakom de korrupta adoptionerna.

Sammanfattning

Det går inte att säga något annat än att den svenska versionen av den pågående globala adoptionsuppgörelsen är genomsyrad av diametralt olika sätt att se på allt som har hänt och som fortfarande händer vad beträffar förekomsten av oegentligheter inom den svenska internationella adoptionsverksamheten. Det finns helt enkelt inte någon samsyn alls när rösterna från den svenska adoptionsvärldens tre intressegrupper jämförs med varandra utan istället framträder en hög nivå av antagonism.

Detta förklaras troligen av att Sverige är det proportionellt ledande adoptionslandet i världen samt det land på jorden som historiskt och fram tills nyligen har hyst den mest adoptionspositiva inställningen. Med tanke på att internationell adoption har hyllats i Sverige som en progressiv handling är det förståeligt att medieavslöjandena om kriminella och korrupta adoptioner har provocerat fram ett tillstånd som kan liknas vid ett nationellt trauma. När denna tidigare konsensusliknande uppfattning utmanas och sakta men säkert börjar falla isär är det därför inte överraskande att starka konflikter och olika synsätt på vad som är sanning och rättvisa kommer i dagen.

Med undantag för Pingst tar ingen organisation upp frågan om retributiv rättvisa. Istället vägrar AC att ta på sig ansvar för de illegala adoptionerna och ifrågasätter till och med varför adoptionsverksamheten ska behöva leva upp till en högre etisk standard jämfört med andra branscher.

Förutom att ett mindre antal adoptivföräldrar uttrycker skuld gentemot förstaföräldrarna anser de flesta föräldraröster istället att de är under attack och de flesta av dem uttrycker också att de litar på AC och de andra organisationerna och önskar att adoptionerna från andra länder ska få fortsätta. Organisationerna med AC i spetsen vill också att adoptionerna ska fortsätta men med undantag för Pingst tar ingen organisation upp frågan om retributiv rättvisa. Istället vägrar AC att ta på sig något som helst ansvar för de illegala adoptionerna och ifrågasätter till och med varför den internationella adoptionsverksamheten ska behöva leva upp till en högre etisk standard jämfört med andra branscher. När det gäller frågan om reparativ rättvisa finns det förutom hos Pingst ingen vilja hos organisationerna att försöka reparera vad som har hänt. AC ifrågasätter till och med de adopterades och förstaföräldrarnas vittnesmål om att adoptionerna genomfördes på ett oetiskt sätt.

De adopterade är den grupp som är mest explicit när det gäller att kräva retributiv rättvisa genom att begära ekonomisk kompensation såväl som bestraffning av de som gjort sig skyldiga till de illegala adoptionerna. När det gäller AC innebär det också en önskan hos många adopterade om att organisationen ska gå under. De mest genomarbetade kraven på både retributiv och reparativ rättvisa kommer från Chileadoption.se som bland annat vill avskaffa preskriptionstiden för att göra det möjligt för adopterade att kunna polisanmäla att de blivit utsatta för människohandel och öppna upp för att kunna lagföra tidigare och nuvarande anställda hos de svenska adoptionsorganisationerna.

Inför morgondagen och i framtiden är det sammanfattningsvis slutligen mycket svårt att tänka sig att den svenska adoptionsvärlden och dess tre intressegrupper någonsin kommer att kunna möta varandras krav.

De adopterade sticker inte minst ut då de regelmässigt inkluderar både sig själva, adoptivföräldrarna och förstaföräldrarna i sin vision om vilka grupper som behöver ingå i den transitionella rättviseprocessen och sannings- och försoningsarbetet. När det gäller frågan om reparativ rättvisa slutligen finns det en lång rad krav från de adopterades sida som kan sammanfattas som en tydlig uppmaning till det svenska samhället att kompensera för årtionden av försummelse med tanke på de adopterades skyhöga självmordstal och höga nivåer av psykisk ohälsa. Sammantaget finns det en utbredd känsla bland många adopterade att samhället som helhet har svikit dem och vaknat upp alldeles för sent till deras lidande och att enskilda adopterade som har kämpat oförtröttligt för att ta upp de adopterades situation och behov på den politiska agendan inte har blivit lyssnade på.

Inför morgondagen och i framtiden är det sammanfattningsvis slutligen mycket svårt att tänka sig att den svenska adoptionsvärlden och dess tre intressegrupper någonsin kommer att kunna möta varandras krav och kunna se varandras behov genom en helande dialog som slutligen leder fram till en försoningsprocess för alla inblandade parter.