De superrika oroar sig för undergången och bygger lyxbunkrar. Men vem ska tjäna dem där? Genom historien har samhällen uppstått och gått under, ofta enligt ett mönster där stora ojämlikheter har raserat den sociala tilliten. I dag talar vi åter om risken för en samhällskollaps. Författaren och psykologen Tor Wennerberg diskuterar vad som skulle skilja den från gårdagens.

På olika håll i världen har det på senare år byggts en mängd luxuösa domedagsbunkrar, utrustade med nödvändigheter som swimmingpooler och vinkällare. Kundkretsen består av ett par mångmiljardärer som hoppas kunna rädda sig själva när den globala samhällskollaps de förväntar sig inträffar.

När en grupp av sådana superrika preppers träffade experten Douglas Rushkoff för att få råd inför Händelsen, ”the event”, som är deras benämning på undergången, var det en fråga som särskilt upptog dem. Hur skulle de kunna få soldaterna i sina privata säkerhetsstyrkor att fortsätta lyda deras order efter att samhället har rasat samman runtomkring dem och deras pengar blivit värdelösa som källa till makt? Kunde man tänka sig något slags elektriska halsband som utdelar stötar? Eller vore det bättre att helt enkelt ersätta mänskliga soldater med robotar?

När en grupp av superrika preppers träffade experten Douglas Rushkoff för att få råd inför Händelsen, ”the event”, som är deras benämning på undergången, var det en fråga som särskilt upptog dem. Hur skulle de kunna få soldaterna i sina privata säkerhetsstyrkor att fortsätta lyda order efter att samhället har rasat samman?

När Rushkoff rådde dem att i stället behandla sina anställda väl, och försöka bygga starka och solidariska mänskliga relationer som en grund för samarbete och ömsesidig hjälp i en samhällskollaps, slocknade miljardärernas intresse. Hellre den orealistiska fantasin om privatiserad överlevnad på en förödd planet.

Scenen, som återges i komplexitetsforskaren Luke Kemps bok Goliath’s curse, om samhällskollapsernas historia, kastar ljus över den grundläggande konflikten i mänskligt socialt liv mellan jämlikt samarbete, å ena sidan, och å andra sidan hierarkisk dominans och exploatering. Den motsättningen spelar en central roll i den historiska berättelsen om hur samhällen går under.

Samhällskollapsernas historia innefattar ett intressant, men ofta förbisett, fenomen. Historien brukar skrivas ur the one percent’s, den samhälleliga maktelitens, perspektiv, och från den utsiktspunkten har samhällskollapser inneburit otvetydiga katastrofer. De rika och mäktiga har förlorat sina upphöjda positioner (och inte sällan livhanken) när maktstrukturerna har rasat. Men för befolkningsflertalet har effekterna på hälsa och livslängd av staters och imperiers undergång inte sällan blivit positiva.

När Rushkoff rådde dem att i stället behandla sina anställda väl, och försöka bygga starka och solidariska mänskliga relationer som en grund för samarbete och ömsesidig hjälp i en samhällskollaps, slocknade miljardärernas intresse.

Förklaringen till det förhållandet är att när maktstrukturerna kollapsade återgick människor till ett liv som mer liknade det våra föregångare hade levt under hundratusentals år. De lämnade städerna och återupptog delvis jakt och samlande, kombinerat med odling och boskapsskötsel. De kunde, tillfälligt, återskapa aspekter av mänsklighetens ”naturtillstånd”. Denna delvisa återgång till mer ursprungliga levnadssätt, som också innebar att de inte längre var inordnade under förtryckande politiska och ekonomiska strukturer, tenderade att få positiva effekter på deras hälsa och livslängd.

Utifrån det resonemanget vill Kemp reservera begreppet civilisation för de komplexa och avancerade jägar-samlarkulturer som våra förmödrar och förfäder skapade och levde i under istiden. För den moderna värld som föddes under holocen, i takt med den gradvisa övergången till jordbruk, städer, stater och så småningom imperier under de senaste 12 000 åren, föredrar han termen ”Goliat” – efter Bibelns bronsålderskrigare – för att understryka det hierarkiska och våldsbaserade förtryck den vilar på. Snarare än framsteg i någon enkel mening innebar den utvecklingen ”evolutionary backsliding”, en evolutionär tillbakagång.

Den röda tråden genom människosläktets sociala historia handlar om makt och hur makten fördelas. Långt tillbaka i den evolutionära djuptiden levde våra föregångare – precis som våra släktingar schimpanserna och gorillorna gör ännu idag – i sociala system präglade av över- och underordning, förtryck och våldsbaserad maktkoncentration. Benämningen på denna form av organisering av det sociala livet är ”dominanshierarki”, och den är regel snarare än undantag bland grupplevande däggdjur.

Den starkes rätt gäller och den gemensamma tillvaron präglas av konkurrens och ojämlik fördelning av resurser och status. Våra tidiga föregångare lyckades, i det som antropologen Christopher Boehm har kallat ”den egalitära transitionen”, omkullkasta detta på fysisk styrka och våldsutövning vilande envälde. De övergick till en demokratisk och samarbetspräglad livsstil, baserad på gemensam jakt och samlande, och utvecklade starka egalitära preferenser.

Under 95 procent av vårt släktes tid på planeten har vi levt i små, intensivt samarbetande grupper, vanligen bestående av mellan 20 och 40 individer. Det var´djupa samarbeten baserade på social tillit som rustade oss att överleva istidens svåra förhållanden.

Under 95 procent av vårt släktes tid på planeten har vi levt i små, intensivt samarbetande grupper, vanligen bestående av mellan 20 och 40 individer. Men det gjorde även Neanderthalmänniskan, liksom andra människoarter som vi delade jorden med under de senaste 300 000 åren. Vårt eget släkte skilde ut sig från kusinarterna på en avgörande punkt.

Våra grupper ingick i stora nätverk med gemensamma kulturella drag som hade återkommande utbyten med varandra, och medlemmar flyttade ofta mellan grupper. Dessa kulturella och genetiska smältdeglar utgjorde en komplex, rörlig (fluid) civilisation. Det var mellanmänskliga relationer, vittförgrenade nätverk av djupa samarbeten baserade på social tillit, som rustade oss att överleva istidens svåra förhållanden. Vi skapade sociala skyddsnät som sträckte sig över stora geografiska ytor, ett slags istida välfärdssamhälle baserat på solidaritet och ömsesidig hjälp. När en grupp hamnade i nöd kunde den söka sig till en annan grupp och slå sig ihop med den.

Verktygsteknologi, färdigheter, kunskaper och idéer kunde utbytas, spridas och utvecklas vidare över stora geografiska områden. En trolig bidragande orsak till neanderthalmänniskornas utdöende var just att deras grupper blev för isolerade från varandra och därmed betydligt mer sårbara i tider av nöd.

Frågan om hur våldsam den mänskliga förhistorien var är starkt omstridd i den arkeologiska och antropologiska forskningen. Kemp placerar sig tydligt, och med ett centralt argument, i det ”fredliga” lägret. Det fanns, för våra föregångare i istidsklimatet, ingenting att kriga för eller om – inga lagringsbara, och därmed plundringsbara, resurser.

Arkeologiska spår av krig uppträder först efter istiden, parallellt med övergången till bofast liv, jordbruk och hierarkiska sociala system. De långväga utbytena av kulturella föremål, verktyg och kunskaper för 100 000 år sedan och längre tillbaka skulle inte ha varit möjliga om det hade varit farligt att förflytta sig stora sträckor på grund av fientlighet mellan grupper. (Det finns, i senare tid, exempel på hierarkiskt organiserade jägar-samlarkulturer, men bara i områden med plundringsbara resurser.)

Kemp vill därför reservera begreppet civilisation för de komplexa och avancerade jägar-samlarkulturer som våra förmödrar och förfäder skapade och levde i under istiden.

Vårt naturtillstånd skilde sig med andra ord markant från det brutala allas krig mot alla som filosofen Thomas Hobbes beskrev i sin ”Leviathan”, när han under intryck av inbördeskriget i England på 1640-talet ville rättfärdiga Goliats förtryck och envälde i form av en absolut statsmakt.

Villkoren för mänskligt socialt liv förändrades i grunden med uppkomsten av plundringsbara resurser. De fick till följd att våra förmödrar och förfäder tappade sitt jämlikhetsskapande gemensamma grepp om det sociala livet. De mest makthungriga och hänsynslösa kunde nu tillvälla sig makt över andra. Det blev möjligt för en grupp att förtrycka en annan, och den uråldriga dominanshierarkin återupprättades i en kollektiviserad, gruppbaserad form.

Villkoren för mänskligt socialt liv förändrades i grunden med uppkomsten av plundringsbara resurser. De fick till följd att våra förmödrar och förfäder tappade sitt jämlikhetsskapande gemensamma grepp om det sociala livet.

En maktelit utkristalliserade sig som tog kontroll över andras arbetskraft och överskottet av resurser. När hierarkiskt organiserade samhällen började utgöra hot mot varandra aktiverades också det som i psykologin kallas ”den auktoritära impulsen”, det vill säga den psykologiska beredskapen att underordna sig maktfullkomliga ledare som reaktion på rädslan för utifrån kommande hot.

Men våra föregångare lämnade inte sitt jämlika levnadssätt frivilligt eller utan motstånd. Det dröjde, i olika geografiska områden, i genomsnitt 3 000 år från jordbrukets uppkomst till dess att de första arkaiska staterna bildades. Den tidsrymden är ett mått på hur starkt våra föregångare motsatte sig dominanshierarkins återupprättande.

Dessförinnan skapades återkommande hierarkiska samhällsformer som sedan upplöstes när människor fick nog av förtryck och exploatering och helt enkelt lämnade dessa tidiga dominanshierarkier för att återgå till sina traditionella levnadssätt. Goliats födelse var en utdragen, brutal och bloddränkt process, kantad av återkommande kollapser.

Det är tre förutsättningar som behöver finnas på plats för att dominanshierarkier ska kunna bli bestående, tre komponenter i det Kemp kallar Goliats ”bränsle”. Förutom plundringsbara resurser krävs också geografisk inlåsning, det vill säga att det är svårt för invånarna att förflytta sig och hitta annan försörjning, liksom monopoliserbara vapen, exempelvis de bronssvärd och stridshästar som bronsåldersimperiernas våldsmakt vilade på.

Som också historikern Peter Turchin har beskrivit, i böcker som End times och Ultrasociety, har den sociala dominanshierarkin en inneboende logik som driver samhällen mot kollaps. Makten och rikedomarna koncentreras över tid i en självförstärkande spiral; makt omsätts i mer makt och rikedom i större rikedom.

Arkeologiska spår av krig uppträder först efter istiden, parallellt med övergången till bofast liv, jordbruk och hierarkiska sociala system.

Gång på gång, från det gamla Egypten över bronsåldersimperierna och romarriket och fram till våra dagars globala kapitalism, uppstår samma ödesdigra dynamik. Den så kallade ”rikedomspumpen” slås på – tillgångar omfördelas uppåt, medan befolkningsmajoriteten utarmas.

Statuskonkurrensen intensifieras inom elitskiktet, som sväller i storlek när rikedomarna koncentreras i samhällspyramidens topp. Den skenande ojämlikheten raserar den sociala tilliten, som är den kraft som ytterst håller ihop ett samhälle. Ofta urartar konkurrensen inom elitskiktet i förödande inbördeskrig. Systemet destabiliseras och blir sämre rustat att stå emot yttre påfrestningar (klimatkriser, militära angrepp, epidemier) och till slut kollapsar det.

Samma tvingande logik har nu drivit vårt eget globala Goliat-system mot ett extremt oligarkvälde, där de tio rikaste individerna äger lika mycket som 40 procent av jordens vuxna befolkning. En global samhällskollaps – orsakad av en eskalerande klimatkris, AI-teknologi som löper amok, autonoma robotvapen, kärnvapenkrig, förödande pandemier, eller något annat akut hot mot mänsklighetens överlevnad – skulle idag vara ett resultat av samma krafter som fått stater och imperier att rasa samman ända sedan bronsåldern. De olika hoten mot vår överlevnad är inflätade i varandra, och de är alla utflöden av Goliats inneboende logik – den skenande konkurrensen mellan dominanshierarkier (stater och storföretag).

Jämlika samhällen har större motståndskraft och återhämtningsförmåga i samband med systemhotande chocker.

Medan samhällskollapser tidigare genom historien ofta har haft positiva effekter, på hälsa och medellivslängd, för en merpart av befolkningen, befinner vi oss nu i en situation där Goliat riskerar att dra med sig hela mänskligheten i sitt fall. Det är inte svårt att hålla med Kemp om slutsatsen att vi den här gången inte har råd att låta Goliat-logiken löpa linan ut.

En ytterligare viktig insikt från samhällskollapsernas historia är samtidigt att mer demokratiska och jämlika samhällen har större resiliens (motståndskraft och återhämtningsförmåga) i samband med systemhotande chocker och påfrestningar. Den kamp mellan demokrati och auktoritarism som nu utspelar sig runtom i världen får därmed en ytterligare dimension. Riskerna för en verkligt förödande global samhällskollaps ökar med varje steg som tas i en auktoritär riktning. Det var jämlikt och demokratiskt samarbete, inte maktkoncentration och hierarkier, som hjälpte våra föregångare att överleva istidens utmanande och riskfyllda förhållanden.