Den palestinske författaren Ghassan Kanafani mördades av Mossad 1972. Men hans verk lever vidare, och under det pågående folkmordet har hans politiska analyser kommit att bli plågsamt aktuella. Yalda Slivo skriver om en tänkare och visionär i skarp kontrast till Leon Uris, Ben-Gurions poster boy.

Varje dag stirrar jag ner i min telefon och bevittnar det mest väldokumenterade folkmordet någonsin. De fasansfulla bilderna på massakern i Gaza får mig att tänka på slutet på Ghassan Kanafanis novell, Män i Solen (1962), ”Varför knackade ni inte på väggarna i tanken? Varför sa ni ingenting? Varför?”

Det är de sista orden i berättelsen som smugglaren skriker till de tre döda palestinska flyktingarna i den tomma vattentanken. En hjärtskärande anklagelse mot en värld som förblir tyst när palestinier dör dagligen i Gaza. För även om novellen kom ut för över 60 år sedan, riktas dess anklagelse fortfarande mot världens likgiltighet och politiska svek.

Kanafani är en palestinsk gestalt som betyder olika saker i olika kretsar och delar av världen. Han har beskrivits som allt från revolutionär och författare till politisk aktivist och journalist. Under större delen av 2000-talet är han främst känd i västvärlden för sina litterära verk, såsom Män i solen och Återvändandet till Haifa (1969). Men det finns en annan sida av Kanafani, den revolutionära och intellektuellt skarpa – den som fick Israels underrättelsetjänst Mossad att mörda honom och hans 17-åriga systerdotter 1972 i Beirut, Libanon.

Idag, medan Israel genomför ett folkmord på palestinier i Gaza, förblir Kanafanis röst en utmanande och provocerande påminnelse om hur den palestinska erfarenheten av våld, exil och fragmenterad identitet fortfarande utspelar sig inför världens ögon. Precis som i Återvändandet till Haifa skildrar han där inte bara en familjs förlust av sitt hem, utan även hur den palestinska identiteten splittras i fördrivningen. Den existentiella kris som växer ur förlust och ockupation blir central. Frågan ”Vad är ett hemland?”, som karaktären Said ställer mot slutet av berättelsen, bränner än i dag – när bosättarpolitiken splittrar Västbanken, när Gaza jämnas med marken och när idén om återvändande kriminaliseras.

Men det finns en annan sida av Kanafani, den revolutionära och intellektuellt skarpa – den som fick Israels underrättelsetjänst Mossad att mörda honom och hans 17-åriga systerdotter 1972 i Beirut, Libanon.

Kanafani föddes den 9 april 1936 i Akka, dåvarande brittiska Palestinamandatet. Han upplevde bildandet av den israeliska staten och Nakba 1948 på nära håll. Vid tolv års ålder tvingades han fly till Damaskus i Syrien och var därmed bland de 750.000 palestinier som fördrevs som följd av Nakban. Han har beskrivit denna period som smärtsam och traumatisk, då hans pappa stolt pekade ut den arabiska arméns intåg in i Palestina i hopp om att vinna tillbaka marken – men hoppet slutade i nederlag, och en ny smärtsam verklighet sjönk långsamt in.¹

Livet i Damaskus var hårt; hans familj hade ständiga problem att skaffa mat och pengar, vilket speglade verkligheten för majoriteten av de som drevs ut från Palestina. Redan vid 20-årsåldern arbetade han som lärare på UNRWA (United Nations Relief and Works Agency), där han tillsammans med en annan lärare hade ansvar för 1.200 palestinska flyktingbarn, och han anslöt sig även till den Arabnationalistiska rörelsen (ANM), en sekulär panarabisk organisation som senare låg till grund för bildandet av PFLP (Folkfronten för Palestinas Befrielse). I samband med sin politiska aktivitet blev Kanafani avstängd från Damaskus universitet och flyttade därmed till Kuwait. Tiden i Kuwait anses vara de mest avgörande och viktiga för hans intellektuella utveckling, då han introducerades till Karl Marx’ idéer. Utöver jobbet som lärare, spenderade han mestadels av sin tid med att måla, skriva och läsa politiska texter av Marx, Friedrich Engels, Vladimir Lenin och andra marxister.²

Perioden i Kuwait tog dock slut efter sex år, när George Habash lyckas övertala Kanafani att flytta till Beirut, Libanon, för att arbeta på tidningen Al-Hurriya. Det är under dessa år som han skrev sina mest välkända litterära verk, Män i solen och Återvändandet till Haifa. De båda verken speglar den komplexa tillvaron som palestinier genomlevde år efter Nakba i sina försök att bygga upp sina trasiga liv efter den etniska rensningen och fördrivningen.

Berättelsen om de tre palestinska flyktingarna i Män i solen speglar arabvärldens tystnad. Flyktingarnas resa från Irak till Kuwait i hopp om ett bättre liv slutar i en tom vattentank. De möts av förnedring, extrem hetta och andra utmaningar, vilket resulterar i deras död.

Berättelsen avslutas med att smugglaren, när han inser att männen tyst dött i tanken, ropar ut sin frustration: varför gjorde de inget motstånd? Varför ropade de inte? Det är inte bara en anklagelse riktat mot karaktärerna, utan kan läsas som en symbolisk anklagelse mot en omvärld som valt att inte höra. En tematiskt laddad tystnad, där Kanafani låter läsaren konfronteras med sveket mot den palestinska exilen – där ingen lyssnar och ingen ingriper.

Berättelsen avslutas med att smugglaren, när han inser att männen tyst dött i tanken, ropar ut sin frustration: varför gjorde de inget motstånd? Varför ropade de inte? Det är inte bara en anklagelse riktat mot karaktärerna, utan kan läsas som en symbolisk anklagelse mot en omvärld som valt att inte höra.

Denna typ av allegoriskt litterära berättande med djupt politiska undertoner kom inte bara att genomsyra och spegla palestiniers kulturella produktion, utan också det faktum att ockupationen och fördrivningen var en så enorm del av deras materiella verklighet – något som var omöjligt för palestinier att ignorera i sina kulturella uttryck. Denna erfarenhet försökte han tidigt fånga via teman som flyktens trauma och förlusten av hemmet. Som lärare på UNRWA bad han flyktingbarnen att skriva ner sina upplevelser och historier. Senare i vuxen ålder tog han med sig detta engagemang in i den revolutionära politiska kampen inom ett nytt marxist-leninistiskt parti som växte fram: PFLP, grundat av Habash 1967.

I samband med att Habash lyckades övertala Kanafani att flytta till Beirut och fokusera på det journalistiska arbetet, frigjordes Kanafanis intellektuella ådra. Bara två år senare träffade han sin fru, Anni Høver, en dansk lärarinna vars far var delaktig i det danska motståndet mot Adolf Hitler i samband med Nazitysklands ockupation av Danmark, 1940. Hon beskrev hans besatthet med skrivandet som en oändlig fontän av ord och meningar som han var redo att fylla sidor med – om Palestina, hans land och hans folk, som om döden väntade på honom runt hörnet.³

Det var via Al-Hadaf som han förmedlade PFLPs budskap, där slagordet ‘sanningen är alltid revolutionär’ blev en central princip i deras arbete.

Denna produktivitet kom att dominera hela den intellektuella aspekten av den palestinska motståndsrörelsen, där han intog en ledande roll. Detta manifesterades fullt ut 1969, då han efter flera år på olika tidningar gick med i PFLP och i samband med det grundade tidningen Al-Hadaf. Tidningen fungerade som PFLPs officiella organ, där han också var chefredaktör. Det var via Al-Hadaf som han förmedlade PFLPs budskap, där slagordet ‘sanningen är alltid revolutionär’ blev en central princip i deras arbete. Han såg syftet med att inte bara föra en väpnad kamp som politiskt verktyg, utan under hans år som talesman för PFLP kom även den kulturella kampen att bli minst lika viktig och avgörande – och fungera som ett medvetandegörande.

Han lyckades med detta omdefiniera kulturens roll i motståndet genom att föra samman den med det väpnade, vilket mer än ofta via en tyst hierarki, placerade kultur som sekundär, högst symbolisk eller i många fall propagandistisk – men i Kanafanis fall var pennan lika farlig som geväret. En djupt inneboende kritik av hur kultur reproducerades genom ett sionistiskt filter återfinns i hans text On Zionist Literature (1967), vilket kom att bli en av Kanafanis många uppgifter som han tog sig an i kampen mot den sionistiska kulturella maskinen. Han presenterade en detaljerad beskrivning av hur sionismen fungerade kulturellt för att rättfärdiga ockupationen genom att skapa “judiska hjältar”, där litteraturen användes för att mytologisera och konstruera heroiska bosättare för att legitimera det koloniala expansionsprojektet – samtidigt som hebreiskan institutionaliserades som ett sätt att påtvinga en ny kulturell dominans, något som spelade en stor roll i ockupationen av Palestina.⁴

Ett välkänt exempel på detta är ur boken Exodus av den sionistiske författaren Leon Uris – där bosättarna ses som idealiserade modiga frihetskämpar som bygger ett nytt land.

Kanafani ifrågasatte ständigt varför västerländska läsare accepterade rasistiska och fascistiska premisser i sionistiska romaner – premisser som annars hade avvisats om de syftat på andra grupper.⁵ Ett välkänt exempel på detta är boken Exodus (1958), av den sionistiske författaren Leon Uris – där bosättarna ses som idealiserade modiga frihetskämpar som bygger ett nytt land. Bokens enda syfte var att skapa sympati för Israel – vilket den också lyckades med, och har ofta beskrivits som ett av de mest inflytelserika verken bakom den starka pro-israeliska opinionen i USA under efterkrigstiden. Den blev en enorm försäljningsframgång
och filmatiserades 1960 med Paul Newman i huvudrollen.

Men vad är det för typ av narrativ som Uris målar upp i Exodus? Genom sin berättarröst beskrivs Nasaret såhär; ”Nasaret stank. Det låg dynga överallt på gatorna, och det vimlade av blinda jämrande tiggare, smutsiga trasklädda barfotabarn och flugor”, och andra uttryck som ”Så patetiska de små smutsiga arabbarnen var..”. Just idén bygger på premissen kring israeliska karaktärer som ges rollen som civilisatoriska hjältar, pionjärer och kämpare för frihet – medan araber lever i smuts och dynga. Det är alltså denna litterära världsbild som den amerikanska publiken omfamnade, där den koloniala makten framstår som moralisk och självklar.⁶

Kanafani såg detta som ett exempel på hur sionismen kulturellt lyckades forma ett moraliskt narrativ där kolonial makt maskerades som frigörelse. Den sionistiska litteraturen fyllde därav en ideologisk funktion, att få västerländska läsare att inta bosättarnas perspektiv och därmed acceptera kolonisation som något moraliskt legitimt efter förintelsen. Men det är inte bara ett narrativ, utan även ett försök att forma den kulturella förståelsen av Palestina som består än idag. Exodus lyckades därmed hjälpa till med att legitimera det israeliska projektet att etablera en etnonationalistisk bosättarstat i Mellanöstern. Att Exodus fyllde en viktig funktion råder det ingen tvekan om. Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion, ska ha sagt följande om boken: ”Som ett litterärt verk är det inte mycket. Men som propaganda är det det bästa som någonsin skrivits om Israel.”⁷

Israels första premiärminister, David Ben-Gurion, ska ha sagt följande om Leon Uris’ Exodus: Som ett litterärt verk är det inte mycket. Men som propaganda är det det bästa som någonsin skrivits om Israel.

Men detta växte inte fram ur ett vakuum. Uris vaknade inte en morgon och bestämde sig hux flux för att skriva en rasistisk bok om araber. Sionismens fader Theodor Herzl kom i slutet av 1800-talet att ägna sig alltmer åt politik – men det hindrade honom inte från att elda på samma premisser i sin skönlitteratur. I sin roman Altneuland (1902) beskriver Herzl till exempel hur staden Jaffa gör ett starkt negativt intryck på huvudkaraktären vid dennes återkomst till judarnas gamla land. Staden framställs som ”bedrövligt sjabbig” som bebos av ”fattiga turkar, smutsiga araber, blyga judar som slappar omkring – alla är slöa”. Här förekommer de rasistiska uttryck och civilisatoriska hierarkier som i andra sammanhang knappast skulle accepteras – åtminstone inte om det vore araber som beskrev judar på samma sätt.⁸

Samma koloniala drag återfinns i Herzls mer explicita tänkande. I sin dagbok den 10 mars 1896 skriver Herzl om mötet med pastorn William H. Hechler, verksam vid den brittiska ambassaden i Wien. Hechler betraktade den sionistiska rörelsen som ”förutbestämd” och ”av biblisk art”, något Herzl kommenterade med viss förundran – han själv hade ju, som han skrev, närmat sig frågan rationellt i alla avseenden. Men bara några dagar senare träffades de igen, och Hechler slängde ner en stor karta över Palestina som täckte hela golvet, entusiastiskt skrikande: ”Vi har förberett landet åt dig!” Prästen hade givetvis gjort sina
bibliska kalkyler – det enda Herzl behövde göra var att övertala den judiska befolkningen att åka dit. ⁹

Detta sätt att se världen genom en hierarkisk och kolonial blick har levt vidare i den sionistiska berättelsen och dess kulturella uttryck under hela 1900-talet. Det var just detta som intresserade Kanafani, som studerade sionistisk litteratur för att förstå dess roll i att rättfärdiga kolonialismen. Den hierarki av mänskligt värde som formulerades i kolonial litteratur kring sekelskiftet reproduceras än idag i hur medier skildrar våldet i Palestina. Palestinska barns död beskrivs ofta som ”omkomna”, ett ord som dämpar våldet, medan israeliska barns lidande framhålls som mänskliga tragedier.¹⁰

Kanafani studerade sionistisk litteratur för att förstå dess roll i att rättfärdiga kolonialismen. Den hierarki av mänskligt värde som formulerades i kolonial litteratur kring sekelskiftet reproduceras än idag i hur medier skildrar våldet i Palestina.

Kanafani analyserade detta inte bara som ett kulturellt fenomen, utan som en del av en historisk och materiell utveckling. I sin välkända text The Revolution of 1936–1939 in Palestine (1972) lyfter han fram hur den palestinska revolten mot brittisk kolonialism måste förstås i ljuset av just dessa strukturer. Med en metodisk och klassiskt marxistisk historieanalys redogör han för hur delar av den judiska befolkningen, på flykt undan Hitlers brutala styre och antisemitismen i Europa, invandrade till Palestina. Den nya judiska
befolkningen integrerades sällan i den palestinska arbetarklassen, vilket enligt honom underminerade både den folkliga kampen och den existerande samhällsstrukturen. Samtidigt privatiserade den brittiska kolonialmakten samhällsinfrastrukturen genom att överlåta den till externt kapital. Enligt Kanafani bidrog detta till sjunkande löner, försämrade levnadsvillkor och växande arbetslöshet bland den arabiska befolkningen. En kombination av ökad arbetslöshet, aggressiv bosättarpolitik och systematiskt våld mot arabiska arbetare – understött av det brittiska styret, fördjupade enligt honom den sociala och ekonomiska krisen i det palestinska samhället.¹¹

Kanafanis antikoloniala analys syftade därmed till att visa hur global kapitalism via privatisering användes för att frånta dem deras politiska och ekonomiska rättigheter, genom en icke-demokratisk process möjliggjord av en imperialistisk makt. Han påpekar att denna splittring av arbetarklassen efter etniska snarare än klassmässiga linjer skapade en grogrund för misstänksamhet och fientlighet mellan folkgrupper – något han såg som ett resultat av imperialismens strategi att splittra de förtryckta snarare än ett uttryck för den folkliga kampen i sig. Man var inte längre enad solidariskt utifrån klass, utan separerad efter etnicitet. När brittiska myndigheter istället valde att censurera och avrätta palestinier som deltog i uppror, banade det väg för ökat stöd till sionistiska miliser som Haganah, i kombination med militariserade bosättare – en kolonial rörelse med stöd av en imperialistisk makt.¹²