Den svenska författaren Linda Örtenblad återvänder till litteraturen med en novellsamling om döden. I en tid där mycket av svensk litteratur lutar mot socialrealismen, har Örtenblad valt en annan väg: minnets och sinnets, skriver Arez Mohammadi som läst den.

När Linda Örtenblad återvänder till litteraturen efter mer än tjugo år är det som om en av hennes egna gestalter stiger fram ur skuggorna. Tystnaden som föregått denna bok är inte bara ett tomrum, den är en del av berättelsen. I Kartotek över döda och återuppståndna finns frånvaron och återkomsten inbyggda i språket, i miljöerna och i de röster som rör sig genom sidorna. Redan i öppningsscenen möts vi av orden: “Det som inte vitnat förr måste vitna denna dag på kyrkogården…”¹. Här dras en linje mellan vittnesmålet och ljuset, mellan minnet och platsen där det är som mest påtagligt att det förflutna aldrig riktigt försvinner.

Örtenblads språk är genomgående mjukt och dimhöljt, som om det sett världen genom en tunn slöja. Hon arbetar med det som renässansmålarna kallade sfumato: övergångar utan skarpa konturer, där färgerna bleknar med avståndet och djupet öppnar sig långsamt. I en beskrivning av kyrkogården ser vi det tydligt: “ett hav av vitpolerad sten… kanske mest om isblock som tryckts uppåt och frusit fast i varandra”. Bilden är konkret men bär samtidigt på symboler – stenen som minnesmärke, isblocket som ett ögonblick som frusits i tiden.

Varje novell fungerar som ett kort i ett arkiv. När man drar ut det, frigörs minnen som varit vilande, och läsaren får bevittna hur det förflutna rör sig genom nuet. Döden är här aldrig absolut, och återuppståndelsen aldrig fullständig. Det är inte en enkel väg tillbaka, snarare en förhandling mellan det som var och det som fortfarande kan bli.

Kvinnorna i berättelserna bär ofta på minnenas tyngd. De förmedlar historien genom föremål, dofter och fragment av samtal.

Kvinnorna i berättelserna bär ofta på minnenas tyngd. De förmedlar historien genom föremål, dofter och fragment av samtal. Hemmen de rör sig i är mer än fysiska rum de är levande arkiv där väggarna, fönstren och möblerna har absorberat år av liv. Örtenblad låter dessa miljöer tala utan att höja rösten; de viskar fram det som annars kunde gå förlorat.

Naturen är lika närvarande som människorna. Träden, vattnet, fåglarna, de bär också på berättelser. Ibland bevarar de något, ibland suddar de ut. Här finns ingen idyll, bara en påminnelse om att förgängligheten är gemensam och att återkomsten alltid är en del av en cykel.

Det är ett val att återvända på detta sätt i en tid när mycket av svensk litteratur lutar mot socialrealismen. Örtenblad väljer istället minnets och känslans väg, där tiden är uppbruten och det sinnliga får bära berättelsen. I detta påminner hon om författare som Sara Stridsberg och Jenny Tunedal, men hennes blick är mer inåtvänd, mindre fokuserad på samhällskonfliktens direkta form och mer på de lager av erfarenhet som ryms i enskilda liv.

Det är ett val att återvända på detta sätt i en tid när mycket av svensk litteratur lutar mot socialrealismen. Örtenblad väljer istället minnets och känslans väg, där tiden är uppbruten och det sinnliga får bära berättelsen.

Det poetiska språket och detaljskärpan är bokens största styrkor. De skapar världar där man kan stanna kvar länge, men de kräver också en långsammare rytm. För den som söker snabba vändningar kan tempot kännas stillastående , men för den som är villig att låta texten andas är belöningen desto större.

Kartotek över döda och återuppståndna är en bok som ska läsas långsamt, kanske till och med med pauser mellan novellerna. Den är som en rad rum som öppnas ett efter ett, varje rum fyllt av ljus, minne och tystnad, och när man stiger ut därifrån är det med känslan av att något, någonstans, har återvänt kanske inte helt, men tillräckligt för att påminna oss om att ingenting är helt förlorat.