Lovvärt om Gaza – men är det fakta eller fiktion?

Nu kommer den tredje boken på svenska om händelserna i Israel/Palestina sedan den 7 oktober 2023. Efter Esmailians och Katzensteins böcker är det nu SR:s korrespondent Johan-Mathias Sommarström som vill berätta historien från båda sidor. Ett lovvärt projekt – men är det fakta eller fiktion, frågar sig Erik Berggren.
Johan-Mathias Sommarström, Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent, har gett sig i kast med ett lovvärt projekt. Han vill försöka komma närmare både de som upplevde Hamas attack den 7 oktober och de som upplevt det nu snart ett och halvt år långa blodbad Israel satte i gång direkt efteråt. Det är ett viktigt projekt. Mediebevakningen är så kringskuren av en nervositet att säga fel, för mycket eller för lite. Utländska journalister har inte tillåtits komma in i Gaza och så många palestinska journalister har mördats. Krigets dimma har varit tjock.
I Sommarströms dramatiserade reportagebok ”Det var där vi mötte mörkret – Israel och Gaza – en berättelse från två sidor av ett krig” (Forum) får vi följa två personer. En av dem är Noa, en ung israelisk kvinna som var på Novafestivalen. Den andra huvudkaraktären vi möter är Amin som bor med sin familj: fru, tre barn och sin gamle far, i Norra Gaza nära gränsen till Israel.
Boken inleds med attacken på Novafestivalen och Noas flykt från angriparna. Sommarström förmedlar skräcken Noa upplever under flykten från Hamas soldater skickligt och plågsamt detaljerat. Sedan växlar det över till en närmast idyllisk familjescen i Gaza samma dag hemma hos Amin som sakta upptäcker att något utöver det vanliga har skett. Amin inser att de måste fly. Han följer radiosändningar från Israel, hör rykten och packar snart in sig i en bil för att åka söderut på Gazaremsan i hopp om att finna en tryggare plats.

Författaren varvar kapitel från Palestina med kapitel från Israel. Vi följer så Noas svåra återhämtning från traumat, hennes inre process och försök att förstå och återupprätta en relation till livet och sitt land i stämningen som råder i Israel.
Historien om Amin synliggör hans och alla Gazabors ständiga flykt undan bomberna, försöken att finna mat, det ständiga begravandet av döda. Hans resa söderut blir till ett vittnesmål om vad som skett inne i Gaza, med en närhet som i delar är mycket stark.
Sommarström är insatt i historien om Israel-Palestina. Detta har han förstås med sig som Mellanösternkorrespondent sedan flera år. Man förstår hans vilja att kunna lämna det begränsade radioformatets korta rapporter och han lyckas också med att levandegöra katastrofen på ett individuellt plan – man förstår verkligen huvudpersonerna och lever sig in i deras öden.
Han lyckas också med att levandegöra katastrofen på ett individuellt plan – man förstår verkligen huvudpersonerna och lever sig in i deras öden.
Men boken är också förbryllande. Jag läser den först som ett dramatiserat reportage, ett slags New Journalism. Det är ju en Mellanösternkorrespondent som skriver, en reporter. I förordet lovas också att ”Händelserna i boken har skett på riktigt. Inte nödvändigtvis i kronologisk ordning och inte nödvändigtvis med berättelsens personer inblandade, men det är helt och hållet baserat på verkliga händelser, berättade av människor som själva har upplevt det.”
Efterhand blir dock frågorna allt fler om vad som just ”skett på riktigt” och vad som är resultatet av den frihet att dramatisera, lägga till och färglägga som Sommarström valt som sin metod. För i denna berättelse presenteras mycket som han inte kan ha sett eller ens hört om i intervjuer. Detta blir ett problem. Det stör läsningen att undra över om en scen är baserad på vittnesmål eller om det är färgläggning, tillagt för att levandegöra? Ofta är det givet. Kittlingen av en hårig arm i en kram, passerande blickar, tonfall, suckar, dofter från citrusträd och så vidare. Detta har knappast ett traumatiserat vittne återberättat för en utländsk journalist, långt efteråt, kanske på telefon?
Suckar, dofter från citrusträd och så vidare. Detta har knappast ett traumatiserat vittne återberättat för en utländsk journalist, långt efteråt, kanske på telefon?
Detaljrikedom av detta slag är essentiellt för romanformen, men i detta också, ändå, journalistiska projekt blir det överanvänt, insprängt som ersättning för faktisk närvaro. Jag vet inte hur många gånger doften av citrusträd, blod och krut redovisas. Det som underminerar läsandet på ett allvarligare sätt är när dessa fiktiva tillägg står vid sidan om saker man undrar om de kanske har hänt och dessa i sin tur står intill saker som måste ha hänt, ”på riktigt”, för trovärdighetens och den journalistiska hederlighetens skull.
Sommarström vet nog var dessa gränser går. Särskilt vad gäller den sista punkten. Han lägger inte till och drar ifrån så att arbetet komprometteras etiskt och politiskt, så vitt jag kan se. Problemet är att jag som läsare inte vet hur dessa gränsdragningar gjorts, för hans metod är inte genomskinlig. Sanningen är, trots allt, helt central för detta projekt. Att titt som tätt undra över om det nu är roman eller reportage jag läser, oavsett om det rör mindre viktiga detaljer, stör läsandet och reser frågor om trovärdigheten.
Att titt som tätt undra över om det nu är roman eller reportage jag läser, oavsett om det rör mindre viktiga detaljer, stör läsandet och reser frågor om trovärdigheten.
Oavsett vilken genre man bestämmer sig för att detta är finns ett annat påträngande problem. Sommarström är alltför ordrik. ”Show not tell” är ju en grundregel för berättande, i journalistik och i konst. Men han gör tyvärr båda sakerna, gestaltar och förklarar. Inget lämnas därmed till läsaren. Plats för erfarenheter, kunskap och minnen som kan fogas till det tolkande läsarbetet. Det är ju först då, när vi som läsare engageras intersubjektivt, det det blir som starkast.
Denna mättnad kommer sig också av att Sommarström här och där flikar in glimtar från den långa historien om Israel-Palestina. Det sker genom att huvudkaraktärerna ibland reflekterar bakåt på olika välkända episoder i den infekterade historien. Så återberättas till exempel Noas mormors erfarenheter från Auschwitz och Amin stannar vid ett tillfälle upp och försjunker i vad hans farfar berättat om Nakban, 1948. Det blir inte så lyckat för vare sig romanen, reportaget eller de få glimtarna av historieberättande. De konkurrerar med varandra. När huvudfigurerna återkommande mitt under flykten från bomber eller Hamassoldater, stannar upp och fördjupar sig i minnen, blir det en konstigt didaktisk roman och ett vingligt reportage.
Man förstår att Sommarström på nästan 400 sidor ställts inför en del svåra utmaningar, inte minst hur han med sin naturalistiska vilja att låta läsaren möta Noa och Amin i ett här och nu också skall hantera den långa historien av våld, ockupation och krig. Möjligen vill han, hedervärt, med dessa historiska glimtar motverka den bland mindre nogräknade journalister och skribenter ofta upprepade propagandistiska tropen att ”det började” den 7 oktober 2023.
Möjligen vill han motverka den bland mindre nogräknade journalister och skribenter ofta upprepade propagandistiska tropen att allt började den 7 oktober 2023.
Men genrers regler kan förstås brytas om något nytt, begripligt och intressant kommer ur regelbrottet. Förebilderna för Sommarströms stilistiska grepp och arbetssätt är som sagt möjligen New Journalism, Hunter S. Thompson, kanske även Svetlana Aleksijevitj och Truman Capote. Men dessa författares sätt att levandegöra och tränga in i glömda och oåtkomliga verkligheter redovisades. Deras texter byggde på mängder av intervjuer eller direkta närvarande observationer över tid och resulterade i nyskapande journalistiska och skönlitterära blandformer. Det sysslade med ett slags arkeologi eller, som Sara Danius uttryckte det i en essä om Svetlana Aleksijevitj, en ” hjärtats antropologi”. Ett synligt forskningsarbete låg till grund för deras berättelser som lyfte historier som begravts av andra ”sanningar”, av tid, av glömska och bombers damm.
Sommarströms ambition är dock hedervärd: att komma in under de tjocka lager av ideologiska ready-mades och lögner om historien om Israel och Palestina för att nå människors verkliga erfarenheter. Men ska man fiktionalisera behöver det ha gått längre tid. Det behöver vara en bit av historien som grävs upp ur glömskan. Tiden ger fiktionaliserandet legitimitet. Som läsare vet vi om avståndet och accepterar lättare tilläggen och färgläggningarna när detaljer ändå är bortom det strikt journalistiskt kontrollerbara. Sommarströms problem är att han försöker gräva fram något som ännu inte är begravt.