Det senaste året har DN vid sju tillfällen visat kartor över Israel och Palestina som står i strid med internationell rätt. Även i DN-bilagan “KP Junior” påstås att Israel är en demokrati som tror på mänskliga rättigheter, medan motståndarna är terrorister som gömmer sig bland barn. Hans Kaatari skriver om en tidning som tappat kompassen.

I det kritiska uppropet om Gazajournalistiken i Expressen 29 juli i år, undertecknat av cirka 500 svenska journalister och mediepersoner, talas det om en undermålig bevakning i etablerade medier i Sverige och övriga Västerlandet. Den återkommande publiceringen i DN av kartor som på olika sätt framställer av Israel ockuperade områden som israeliskt territorium, liksom sättet att handskas med rättelser av dessa kartor, utgör tveklöst ett illustrativt exempel på denna undermålighet.

Sedan senaste årsskiftet har det i nyhetsdelen av DN vid åtminstone sju olika tillfällen, trots upprepade larm och införda rättelser, förekommit kartor som i varierande grad gör Israel större än i enlighet med 1967 års internationellt erkända gränser. Två gånger har det handlat om att de 1967 ockuperade och 1981 olagligt annekterade syriska Golanhöjderna framställs som ett israeliskt område.¹

Sedan senaste årsskiftet har det i nyhetsdelen av DN vid åtminstone sju olika tillfällen, trots upprepade
larm och införda rättelser, förekommit kartor som i varierande grad gör Israel större än i enlighet med
1967 års internationellt erkända gränser.

Likaså två gånger har palestinska Gazaremsan innefattats inom den judiska statens gränser.² Och vid tre tillfällen har Israel tagit skepnad av ett Stor-Israel, som inrymmer såväl syriska Golanhöjderna som palestinska Västbanken och Gazaremsan.³

Rättelserna är ett sorgligt kapitel för sig. På ett undantag när har de motvilligt tillkommit först efter upprepade påstötningar, men det har också hänt att rättelsen av en missvisande kartbild i alla fall helt sonika bara uteblivit utan förklaring.⁴ Gemensamt för alla rättelserna är att de lägger ut dimridåer om vari problemet med de aktuella kartorna består, nämligen att de framställer ockuperade områden som israeliska. Föga förvånande har rättelserna inte heller lyckats förhindra återupprepningar av felaktigheterna.

Om de två kartorna som klart och tydligt framställer Golanhöjderna som en del av Israel, har det i rättelserna först rent förvanskande och sedan fördunklande hetat att ”… det inte tillräckligt tydligt framgick att de ockuperade Golanhöjderna tillhör Syrien” respektive att DN ”… vid flera tillfällen publicerat missvisande kartor över delar av Mellanöstern”.⁵ I rättelsen av kartbilderna som mixtrar med Gazaremsans territoriella status, har det sagts att det i dem ”… saknades gränslinjen för Gazaremsan”; det förbigås dock med tystnad att det är just gränslinjen till Israel som saknades och som skapar intrycket av Gaza som ett israeliskt landområde.⁶

Att det handlat om framställningen av Israel såsom ett Stor-Israel enligt den tidigare karakteristiken ovan, har det också varit tyst om när det i rättelserna mystifierande talats om att DN ”… vid flera tillfällen publicerat missvisande kartor över delar av Mellanöstern” och att det ”Den 28 september publicerades en felaktig karta över Israel, Gaza, Västbanken och Golanhöjderna”.⁷

Det går svårligen att föreställa sig att DN, på motsvarande vis som gällande Israel, återkommande skulle publicera kartor som framställer de av Ryssland illegalt annekterade ukrainska regionerna Krim, Luhansk, Donetsk, Zaporizjzja och Cherson som ryska områden. Eller i händelse av att något sådant likväl skulle inträffa, endast motvilligt införa rättelser först efter upprepade påstötningar och att i dessa rättelser vilja lägga ut dimridåer om vari problemet med kartorna består.

Det går svårligen att föreställa sig att DN, på motsvarande vis som gällande Israel, återkommande skulle publicera kartor som framställer de av Ryssland illegalt annekterade ukrainska regionerna Krim, Luhansk, Donetsk, Zaporizjzja och Cherson som ryska områden.

DN KP Junior för barn och unga är ett veckovis återkommande inslag i DN Kultur gjort av Kamratposten, som är en del av Dagens Nyheter; ett inslag som otvivelaktigt får anses vara egenproducerad DN- journalistik. Liksom den återkommande publiceringen av missvisande Israelkartor är det partiska och ohöljt Israelkramande bidraget ”Israel-Hamas-kriget” i somras i DN KP Junior ett träffande exempel på den undermåliga Gazajournalistik som det talas om i det inledningsvis nämnda journalistuppropet i Expressen.⁸

Om bakgrunden till Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 och det efterföljande så kallade kriget mellan Israel och Hamas nämns i det här bidraget enbart uppdelningen efter andra världskriget av det brittiska mandatet Palestina i en judisk respektive en arabisk stat och att krig brutit ut många gånger. Ingenting om utvidgningen av den judiska statens territorium genom kriget 1948 och den ackompanjerande fördrivningen av hundratusentals palestinier från sina hem; ingenting om ockupationen av Östra Jerusalem, Västbanken och Gaza i och med Sexdagarskriget 1967; ingenting om de närmare tre kvarts miljoner bosättarna i Östra Jerusalem och på Västbanken; ingenting om den totala blockaden på marken, i luften och till havs av Gazaremsan sedan 2007; ingenting om det rättsliga utlåtandet av Internationella domstolen (ICJ) förra året om det olagliga i ockupationen av palestinska områden, att ockupationen bör upphöra så snart som möjligt och att Israel är skyldigt att evakuera samtliga bosättare.⁹

Kamratposten skriver om svårigheten att föra krig mot terrorister, till exempel av det skälet att de gömmer sig bland civilbefolkningen. Det står dock ingenting om att Netanyahu och Gallant är efterlysta av ICC för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

I artikeln talas det om problem att föra krig mot terrorister, till exempel av det skälet att de gömmer sig bland civilbefolkningen; problem som Israel sägs snarast ha struntat i och som gjort att de flesta av världens länder varit kritiska till att så många oskyldiga dödats. Ingenting dock om att premiärminister Benjamin Netanyahu och förre försvarsministern Yoav Gallant är efterlysta av Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, bland annat för att ha använt svält som vapen och att medvetet ha attackerat civila; ingenting heller om att folkmordsexpertis efterhand allt oftare talat om det som skett i Gaza i termer av just folkmord.¹⁰

Det anges att cirka 50 000 palestinier dödats sedan krigets början. I själva verket uppgick antalet dödade palestinier vid textens tillkomst i mitten av juli till cirka 60 000, en siffra som dessutom troligtvis utgjort en underskattning.¹¹

I Kamratposten framställs stödet för Hamas bland palestinier och av ett land som som Iran vara det avgörande hindret för Israel att kunna uppnå det uttalade krigsmålet att utplåna Hamas, därmed även att avsluta kriget och att det kan bli fred.

Vidare sägs Israel vara en demokrati, som lovat att följa mänskliga rättigheter. Ingenting om dåvarande försvarsministern Ariel Sharons och israeliska krigsmaktens (IDF:s) ansvar för massakern 1982 på över tusen män, kvinnor och barn i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i södra Beirut, genom att enligt en israelisk undersökningskommission (Kahankommissionen) avsiktligt ha möjliggjort för den kristna falangistmilisen att kunna utföra den; ingenting om det mer eller mindre godtyckliga fängslandet av många palestinier utan vare sig åtal eller dom under åberopande av militära undantags- och ockupationslagar; ingenting om att Israel är en etnoreligiös statsbildning, med olika medborgerlig status i form av olika rättigheter och skyldigheter för människor beroende av etnicitet/religiositet.¹²

I den aktuella texten talas det om att kriget fått en spridning genom att Israel med USA:s hjälp har attackerat militära mål i Iran. Ingenting om att Israels och USA:s militärt oprovocerade angrepp mot Iran varit i strid med internationell rätt; ingenting om att Israel även angripit andra mål än rent militära i Iran. Det påstås också att Hamas inte vill att Israel skall få finnas. Ingenting om att Hamas sedan 2017 i ett nytt
policydokument ‒ visserligen utan att erkänna Israel ‒ förespråkar en palestinsk stat inom 1967 års internationellt erkända gränser på Västbanken och i Gaza, med Östra Jerusalem som huvudstad; ingenting om att Israel kategoriskt motsätter sig en palestinsk stat, och därmed även motsätter sig en tvåstatslösning på Israel‒Palestina-konflikten.¹³

Avslutningsvis framställs stödet för Hamas bland palestinier och av ett land som som Iran vara det avgörande hindret för Israel att kunna uppnå det uttalade krigsmålet att utplåna Hamas, därmed även att avsluta kriget och att det kan bli fred. Ingenting om att stödet bland palestinier för Hamas och väpnat motstånd får mycket av sin näring av den illegala ockupations- och bosättningspolitiken; ingenting om hur stödet för israeliska politiker som Benjamin Netanyahu, Itamar Ben-Gvir och Bezalel Smotrich inverkat på möjligheten för vapenvila och fred.

Skall barn och unga verkligen behöva hålla till godo med något sådant här rent enögt och ibland även
direkt osant om Israel‒Palestina-konflikten? Att det krävs vissa förenklingar då man vänder sig till barn
och unga, duger på inget sätt som förklaring. Kamratpostens artikel är ingenting mindre än ett veritabelt haveri ur journalistisk synvinkel.

Skall barn och unga verkligen behöva hålla till godo med något sådant här rent enögt och ibland även direkt osant om Israel‒Palestina-konflikten? Att det krävs vissa förenklingar då man vänder sig till barn och unga, duger på inget sätt som förklaring. Detta är ingenting mindre än ett veritabelt haveri ur journalistisk synvinkel.

DN är en tidning som berömmer sig av att verka i en humanistisk upplysningstradition, och stoltserar följdenligt med mottot ”För en upplyst värld”. Beträffande Israelkartan och det ovan kommenterade bidraget i DN KP Junior framstår emellertid det här stolta och anspråksfulla mottot snarast som en ren och skär Potemkinkuliss, bakom vilken cyniskt döljer sig vad som inte kan karakteriseras annat än som mottots raka motsats. Mina försök att i DN på olika sätt ge röst åt detta sakernas bedrägliga tillstånd, har
mycket riktigt inte heller erhållit andra svar än talande uteblivna sådana.