Varje månad undersöker vi en känsla. Hur känns den och varför? Vilka känslor dominerar i samtiden?

FÅFÄNGA. Den artonde oktober år 1752 satt den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau i en teatersalong. Han var där för att lyssna på opera – faktiskt för att lyssna på en opera han själv hade skrivit.

Innan Jean-Jacques gick till teatern denna afton hade han utfört vad han såg som ”en modig handling”: han hade medvetet låtit bli att klä upp sig. Och detta trots att han visste att kungen, drottningen och hela hovet skulle närvara under kvällen. Men Jean-Jacques bara: strunt i det!

Han skriver i sin självbiografi Bekännelser: ”Jag var denna dag lika ovårdad till min yttre uppenbarelse som sedvanligt, orakad och med peruken illa kammad. Detta brott mot det passande betraktade jag som en modig handling”. Jean-Jacques tänkte minsann inte anpassa sig, inte fjäska och rätta sig efter vad som ansågs vara lämplig klädnad; han ville vara en fri själ. ”Man kommer att finna mig löjlig och oförskämd, men vad betyder det! Jag måste veta att uthärda löje och tadel”, skriver han.

Väl på plats visar det sig att han har placerats som ende man i herr de Curys egen loge – en placering han misstänker hade som enda syfte att han ”skulle synas”.  Och det är då Jean-Jacques börjar lida! Det är då han, omgiven av ”de mest glänsande galadräkter”, börjar känna fåfängans lockelse. Varför sitter han där i en klädsel som inte passar in? Aaagh, varför, varför skulle han vara så egensinnig och stolt? Han börjar känna sig riktigt ”illa till mods”.

Och han försöker genast hitta tillbaka till sina ursprungliga skäl för beslutet. De handlade ju om att han inte vill foga sig ”efter opinionen” – inte i någon sak vill han detta ity om han gjorde det ”skulle han ånyo vara trälbunden under den i allt”. Alltså: ”För att städse förbli mig själv bör jag aldrig, var jag än månde befinna mig, rodna över att vara klädd” i en enkel apparition eller agera på sätt som inte motsvarar andras förväntningar.

Men det är just det han börjar göra nu. Rodna. Skämmas. Inte för att han upptäcker att de andra tycker han är tarvlig – utan för exakt motsatsen. Det är för att han upptäcker att han befinner sig i en situation där han skulle kunna bli omtyckt. Och detta var för Rousseau något ovanligt.

Förvånat konstaterar han: ”I den nyfikenhet, varför jag var föremål, kunde jag endast urskilja förbindlighet och hövlighet. [—] Mot gycklet var jag stålsatt, men denna hjärtliga vänlighet, som jag icke gjort räkning på, överväldigade mig.”

Det är alltså de andras möjliga välvilja, inte deras av Rousseau förväntade motvilja, som är komprometterande. Det är den som gör att han vacklar i sin strävan efter självständighet.

Ack Jean-Jacques, denna oktoberafton 1752 upptäckte du två saker om fåfängan: 1) Den är farlig. 2) Den är ofrånkomlig.

Fåfängan är farlig eftersom vi riskerar att säga och tycka saker som vi tror att andra människor vill att vi ska tycka och säga; vi riskerar att bete oss som vi tror att andra vill att vi ska bete oss. Vi riskerar vår egenart. Fåfängan är ofrånkomlig eftersom den handlar om en grundläggande mänsklig längtan efter att vara omtyckt och älskad.

Och om du tillhör en grupp där du känner dig hemma – en familj, en vänkrets, ett politiskt läger – är det deras omdömen du är extra sårbar för eftersom det är där du förväntar dig välvilja. Att inte böja sig för den egna gruppens värdering av dig är så mycket svårare än att inte böja sig för främlingars eller motståndares.

Samtidigt: vilken glädje för en människa att få tillhöra en gemenskap! Det vill ingen välja bort – så konsten kanske är att hitta en gemenskap som uppskattar självständigt tänkande och varande. Därför är väl ett sätt att hantera fåfängan att orka bråka med människor man tycker om och bara utgå från att de stannar kvar. Om än ens peruk är illa kammad.