Palestinierna har rätt att göra väpnat motstånd enligt FN

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Politiker talar om Israels rätt att försvara sig. Men de glömmer att det är palestinierna som har rätt att försvara sig enligt FN. I flera resolutioner har palestiniernas rätt till väpnad kamp slagits fast, skriver Yaser Alshobaky.

Det palestinska folkets kamp är en tragisk kamp för ett folk som fördrevs och som blev bestulet på sitt land. En kamp för ett folk som blev drabbat av de värsta typerna av brott som mord, tortyr och fängelse. Ett folk som förlorade sitt land genom ett beslut från Storbritannien år 1917 som kallas för Balfour-deklarationen.1 Efter detta lades en FN-resolution fram som delade upp det palestinska folkets land.

Beslutet genomfördes delvis genom att en sionistisk stat upprättades utan att det upprättades en palestinsk stat, vilket framgår i resolution nr 181 från 1947. Sedan dess och fram till idag har det palestinska folket utsatts för ockupation och terrorism av den sionistiska staten.2

Flera välrenommerade organ, som FN:s undersökningskommission, FN:s kommitté för Palestina och dessförinnan av FN:s specialrapportör för Palestina (nuvarande och tidigare) plus dussintals relaterade akademiska studier, slår fast att ockupationen av Palestina är olaglig.3

Det här känner många till. Vad många dock inte vet, och vad som är frånvarande från den samtida debatten om kriget i Gaza, är att FN även slagit fast att ockuperade folk har rätt till väpnat självförsvar.

FN: resolutioner nr 37/43 och nr 39/17 slår fast att specifikt palestinierna har rätt att göra väpnat motstånd. Resolution nr 37/43 kom till år 1982 och “bekräftar legitimiteten av kampen för självständighet, territoriell integritet, nationell enhet och befrielse från utländsk dominans och utländsk ockupation med alla tillgängliga medel, inklusive väpnad kamp.” Denna resolution erkände öppet rätten att använda våld mot utländsk illegal ockupation som anses vara ett allvarligt hot mot internationell fred och säkerhet.

Resolution nr 37/43 kom till år 1982 och bekräftar legitimiteten av kampen för självständighet, territoriell integritet, nationell enhet och befrielse från utländsk dominans och utländsk ockupation med alla tillgängliga medel, inklusive väpnad kamp.

Resolution nr 39/17 från år 1984 innehåller en snarlik formulering. Där står (min översättning:) “Bekräftar legitimiteten av folkens kamp för deras oberoende, territoriella integritet, nationella enhet och befrielse från kolonial dominans, apartheid och utländsk ockupation med alla tillgängliga medel, inklusive väpnad kamp.” I klausul tre, samma resolution, står: “Bekräftar det namibiska folkets, det palestinska folkets och alla folk under utländsk och kolonial dominans oförytterliga rätt till självbestämmande, nationellt oberoende, territoriell integritet, nationell enhet och suveränitet utan utländsk inblandning.” Resolutionen nämner särskilt folken i Namibia och Palestina.

För att förstå varför denna rättighet har slagits fast flera gånger i FN, trots att flera västländer röstat emot, får man minnas att många nationer fick sin självständighet genom att använda en bredd av kampmetoder, framför allt väpnat motstånd. När FN bildades år 1945 levde cirka 750 miljoner människor (cirka en tredjedel av världens befolkning vid den tiden) under kolonialism.

FN:s generalförsamling har slutit tretton internationella överenskommelser om rätten till motstånd mot kolonialism, varav kanske den första var resolution nr 1514 från år 1960 om att bevilja koloniserade länder och folk deras självständighet, som senare blev känd som resolutionen om “avkolonisering”. Samt resolution nr 3103 från år 1973 angående principerna för den rättsliga statusen för kombattanter som kämpar mot kolonial kontroll, utländsk ockupation och rasistiska regimer. Inte bara genom att ge legitimitet till deras arbete, utan också genom att inkludera dessa kombattanter av de folkrättsliga regler som är tillämpliga i väpnade konflikter, såsom 1949 års Genèvekonvention om krigsskadade och deras
fångar och skydd av civila.

FN:s generalförsamling har även upprepade gånger erkänt det palestinska folkets oförytterliga rättigheter, såsom resolution nr 3236 från år 1974 som anges i klausul 1 och som bekräftar på nytt det palestinska folkets oförytterliga rättigheter i Palestina, inklusive:

(a) Rätten till självbestämmande utan yttre inblandning;
(b) Rätten till nationellt oberoende och suveränitet

och i klausul 5 som “ erkänner vidare det palestinska folkets rätt att med alla medel återta sina rättigheter i enlighet med syftena och principerna i Förenta Nationernas stadga”.

Sedan har vi Resolution 49/149 från år 1995 som ånyo bekräftar det palestinska folkets rätt till självbestämmande, samt uttrycker sitt hopp om att det palestinska folket snart kommer att kunna utöva sin rätt till självbestämmande i den pågående fredsprocessen. Den resolutionen uppmanar alla stater, specialiserade organ och organisationer inom FN-systemet att fortsätta att stödja det palestinska folket i deras strävan efter självbestämmande. Detta i enlighet med FN:s generalförsamlings resolutioner och internationell lag.

Det är därför ahistoriskt och i strid med FN:s principer att framställa den palestinska kampen som terrorism.

Sedan upprättandet av Förenta Nationerna har användandet eller hotet av väpnad makt blivit förbjudet i samband med internationella förhållanden, men det har blivit tillåtet att tillgripa våld i olika former i fall av legitimt försvar mot ockupation, som ett sätt att utöva rätten till självbestämmande och uppnå nationellt oberoende.4

Det är därför ahistoriskt och i strid med FN:s principer att framställa den palestinska kampen som terrorism. Notera även att det palestinska folket, representerat av PLO, många gånger insisterade på att ta till fredsförhandlingar med den sionistiska staten för att undvika väpnat motstånd. PLO undertecknade Osloavtalet för att nå en fredlig lösning, avsluta ockupationen och etablera en palestinsk stat med full suveränitet på gränserna satta från 1967 och med östra Jerusalem som huvudstad. Men fredsförhandlingarna har nått en återvändsgränd.5 Vad aktuella händelser bekräftar, återigen, är att ockupationen alltid släpper lös motstånd som ockupanten ensam bär ansvaret för.

Fotnoter


  1. United Nations, “Origins and Evolution of the Palestine Problem: 1917-1947 (Part I)”, 2024 och Aljazeera, “More than a century on: The Balfour Declaration explained”, 2/12-18[]
  2. Amnesty International, ISRAEL’S APARTHEID AGAINST PALESTINIANS, 2022, Does Israel’s Treatment of Palestinians Rise to the
    Level of Apartheid? 2023[]
  3. Israel’s illegal occupation of Palestinian territory, tantamount to ‘settler- colonialism’: UN expert, 2022, A/HRC/53/59: Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights in the Palestinian territories occupied since 1967 – Advance unedited version, 2023[]
  4. Salah al-Din Amer, Popular Armed Resistance in Public International Law, Dar al-Fikr al-Arabi, Kairo, 1977, s. 40 samt Lunisi Ali, Mekanismer för att bekämpa internationell terrorism mellan effektiviteten av internationell rätt och verkligheten av ensidig internationell praxis, Avhandling för doktorsexamen i juridik, University of Tizi Ouzou, Juridiska fakulteten och statsvetenskap, 2012, s. 45[]
  5. Israel-Palestine: the real reason there’s still no peace, 2017[]
Yaser Alshobaki
Medlem i Palestinska akademikers förening

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg.

Samtliga i redaktionen, alla våra skribenter, vår webbred och våra konstnärer arbetar gratis. Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.