Resedokument eller myndighetsbrev har funnits under olika former och utföranden i århundraden och främst ålagts ”zigenare”, vagabonder, tiggare, judar och andra ”okända eller misstänkta” människor när de ville röra sig från ett territorium till ett annat.

Men huvudprinciperna bakom dagens pass kan spåras tillbaka till 1797 och den tyska idealisten Johann Fichtes bok Grundlagen des Naturrechts nach Prinzipien der Wissenschaftslehre (Naturrättens grunder enligt vetenskapsteoretiska principer).¹

Fichte hävdade att en stat aldrig kommer att kunna upprätthålla ett ”välordnat” samhälle så länge individer med skum moralisk karaktär, ”underklassen” och brottslingar kan röra sig okontrollerat mellan olika stater. Detta slödder kom alltför lätt undan med spridandet av sedefördärv, farliga idéer och (en särskilt pressande fråga för myndigheterna när Fichte skrev sin bok) produktionen och spridningen av falska penningsedlar. Det fanns helt enkelt inget sätt för staten att effektivt identifiera individerna bakom dessa farliga förehavanden.

Staten, sa Fichte, måste därför inrätta en välorganiserad poliskår som måste kunna identifiera varje person i princip när som helst. Denna idé skulle förvandlas till social verklighet genom införandet av en helt ny typ av dokument – passet. Fichte: ”Varje person ska alltid ha med sig ett pass, utfärdat av närmaste myndighet och innehållande en exakt beskrivning av hans person. Detta gäller alla, oavsett klass eller rang.” Ett sådant pass måste vidare innehålla personens realistiska och för myndigheterna igenkännbara porträtt (en högst originell idé med tanke på att den första fungerande fotokameran tillverkades 19 år efter Fichtes bok).

Genom det universella införandet av sådana pass skulle varje individs exakta geografiska läge, sociala egenskaper och fysiska utseende bli fullt läsbara och åtkomliga för polisen i princip när som helst. Passets primära funktion var därmed att agera som en systematisk befolkningskontrollmekanism så nära realtid som möjligt.

Olika stater implementerade långsamt Fichtes idé under 1800-talet (i regel så snart som de teknologiska och administrativa verktygen tillät och tillåter det).

Under första världskriget införde de krigförande staterna pass som obligatoriska inresedokument som en ”nödåtgärd”. Men vid slutet av kriget hade i stort sett alla västerländska stater gjort pass till ett permanent krav för inresa. Resten av världens länder har sedan dess varit tvungna att följa efter.

Det är värt att notera att aristokratin och borgerskapet hatade passen när de blev vanligare som krav på in- och utresor. Många vägrade helt enkelt att förknippas med dem. Så sent som i början av 1900-talet var det brukligt för de välbemedlade att klaga i den amerikanska pressen om hur ett pass är liktydigt med en anklagelse om dålig karaktär. De hade rätt: att tvingas ha och uppvisa pass vara en anklagelse om ifrågasättbar moral. De hade också fel: passet var i praktiken en permanent anklagelse riktad mot arbetarklassen och människor som av andra skäl uppfattades som samhällsfarliga.

Hur blev passet då en nationell stolthetssymbol och statusmärke? Med hjälp av etnonationalismen förvandlade nationalstater passet till en individualiserad yttring för nationell ära och ett officiellt bevis på nationell tillhörighet i form av det etnifierade medborgarskapet.

Passets paradoxala bruk har fått ytterligare en förveckling i vårt nyliberala tidevarv. Sedan några decennier tillbaka har pass alltmer kommit att likna en exklusiv vara reserverad dels för medborgare i västerländska länder och dels för individer som kan köpa sig åtråvärda medborgarskap genom investeringsvisum eller liknande former av passköp.

I skrivande stund är passet ett avgörande inslag i våra liv. Passet möjliggör makten att både inkludera och separera människor, inskränka eller möjliggöra mänsklig mobilitet. Men låt oss inte glömma att passet fortfarande bär med sig sin grundläggande idé: en knutpunkt i ett övervakningssystem som blir alltmer effektivt och orwellskt å ena sidan, och kommodifierat å den andra.