I den samtida synen på kön som identitet sker ett avgörande skifte i relation till feminism. Centrala delar av det som feministisk teori har synliggjort försvinner, begreppet blir meningslöst och analytiskt obegripligt. Men transkvinnors erfarenheter avslöjar inte kvinnors positioner, utan manlighetens villkor, skriver Catrin Lundström.

En (biologisk och juridisk) man vid namn Vilma tas på bar gärning i färd med att göra sig av med en styckad kvinnas kroppsdelar. Han erkänner gravfridsbrott, men inte mord. Mannen, som omväxlande uppges heta John, Robin, Vilma Andersson, identifieras i media med namn och bild, men med oklar könsidentitet.

Han erkänner gravfridsbrott, men inte mord. Mannen, som omväxlande uppges heta John, Robin, Vilma Andersson, identifieras i media med namn och bild, men med oklar könsidentitet. Oavsett vad man anser vara den korrekta benämningen är det hela onekligen rörigt och som fenomen mycket tankeväckande.

En tidning beskriver “en man som identifierar sig som kvinna”, en annan skriver ”person”, en tredje ”26-åringen”, en fjärde ”han”, en femte ”hon”. Expressen går ut med en längre förklaring om valet av pronomen ”han”. En del transpersoner insisterar på att det är det självvalda pronomenet ”hon” som gäller. Andra ser historien som en skymf mot “riktiga” transkvinnor.¹ Oavsett vad man anser vara den korrekta benämningen är det hela onekligen rörigt och som fenomen mycket tankeväckande.

Fallet Vilma väcker frågor, men jag är inte här primärt är intresserad av denna specifika individs identitet i förhållande till dennes specifika handlingar. I stället vill jag utforska den analytiska förvirring som uppstår när kön reduceras till identitet och därmed skiljs från sin strukturella funktion. För att en biologisk och juridisk mans könsidentitet över huvud taget ska bli föremål för diskussion krävs nämligen idén att kön i grunden uppfattas som en fråga om (självvald) identitet och inte, som det annars ofta heter, en ”arbiträr”, ”binär” och “tillskriven” konstruktion.

Debatten om Rönninge-förövarens kön avtäcker det underliggande skifte som präglar samtidens syn på kön: att det har blivit en identitet – som vi antingen kan ”bekräfta” eller ”förkasta” i förhållande till biologiskt, juridiskt, eller socialt kön och utifrån personens könsuttryck och önskat pronomen. Det får naturligtvis konsekvenser.

Debatten om Rönninge-förövarens kön avtäcker det skifte som präglar samtidens syn på kön: det har blivit en identitet – som vi antingen kan bekräfta eller förkasta i förhållande till biologiskt, juridiskt, eller socialt kön och utifrån personens könsuttryck och önskat pronomen. Det får naturligtvis konsekvenser.

Ett enkelriktat fokus på könsmarkörer markerar ett avgörande skifte i relation till feminism, liksom till feminismens subjekt. När kvinnor går från att vara en politisk kategori, definierad av materiella och förkroppsligade villkor, till att bli en samling självbeskrivningar blir det svårt att identifiera den samhällsordning som organiserar reproduktion, sexualitet, arbete och våld längs könade linjer, eftersom en sådan förståelse förutsätter strukturella, men avgränsade, relationella och förkroppsligade positioner. I stället hamnar vi i en strid om erkännande av identiteter och uttryck i största allmänhet, där kvinnors underställda och utsatta positioner i samhället blir endera obegripliga eller anekdotiska.

Denna förskjutning bygger på att “den som säger sig vara kvinna är kvinna”. Så lät det under riksdagsdebatten när riksdagsledamöter, från höger till vänster (utom KD och SD), röstade igenom könstillhörighetslagen den 17 april 2024. Lagändringen syftade till att förenkla byte av juridiskt kön, vilket enligt Socialstyrelsens uppdaterade riktlinjer nu är möjligt att göra oavhängigt diagnos, könsuttryck, sexualitet, tidigare könsidentiteter eller historiska variationer av juridiskt kön hos den enskilde.²

Den som säger sig vara kvinna är kvinna. Så lät det under riksdagsdebatten när riksdagsledamöter, från höger till vänster, röstade igenom könstillhörighetslagen den 17 april 2024.

Frågan om könsidentitet – som ligger till grund för utformningen av lagen – måste med andra ord förstås som något inre, subjektivt och självdefinierat vara, där lagstiftning, institutioner och språk förväntas följa individens upplevda identitet. Det är en modell där kön reduceras till ett (själv)valt pronomen (som i sin tur kräver erkännande från stat och omgivning) för att bli meningsfullt. Inte om en samhällelig struktur.³

Parallellt finns idén om olika biologiska kön kvar, bortom det självvalda pronomenet – som givetvis förväntas vara fler än han och hon. Vilma var, som sagt, både biologiskt och juridiskt man, men hans/hennes/hens pronomenen var fortsatt oklart.

Det kan bli bökigt att hålla reda på de olika delarna, i synnerhet när de inte pekar i samma riktning. Det främsta problemet med denna föreställning är dock, som jag ser det, inte att hålla reda på nya pronomen, utan att uppdelningen i sig fördunklar kön som levd erfarenhet och förvandlar kön till något analytiskt obegripligt. Kön blir å ena sidan något som vilar på individens ställningstagande och identifikation – en självuppfattning som ställer denne utanför alla sociala och materiella relationer – men å andra sidan något som måste erkännas såväl socialt (genom interaktion) som juridiskt.

När kön reduceras till en fråga om identitet försvinner centrala delar av det som feministisk teori en gång synliggjorde: att kön som maktrelation, samhällsordning och struktur är avgörande för våra liv. För detta tankegods spelade kvinnokroppen med dess könade och reproduktiva belastningar och funktioner en fundamental roll.

Om kön reduceras till enkom en fråga om identitet försvinner centrala delar av det som feministisk teori en gång försökte synliggöra: att kön som maktrelation, samhällsordning och struktur är helt avgörande för våra liv. För detta tankegods spelade kvinnokroppen med dess könade och reproduktiva belastningar och funktioner en fundamental roll.

Tyvärr har forskningen om trans – i likhet med genusforskning över lag – långsamt gjort sig av med det radikalfeministiska arvet (eller rentav öppet bekämpat det) och till följd därav också med det strukturella tänkandet kring kön och makt.⁴ Kanske ville man teoretiskt gå vidare när den könade verkligheten tycktes alltför trög och oföränderlig, kanske blev strukturerna helt enkelt omoderna i nyliberalismens epok, där individen utmålas som livets självklara protagonist.⁵

Könsförståelsen tog en annan vändning och anses nu i stället, likt ettor och nollor, vara binärt. Inte dikotomt eller asymmetriskt.⁶ Att vara född kvinna är i denna dualism inte längre en underordnad position i förhållande till män. Biologiska kvinnor anses idag inta en överordnad och cisnormativ ställning i relation till transpersoner, och är med det jämförbara med (överordnade och cisnormativa) män – såvida det inte rör sig om transkvinnor som antas befinna sig både inom och utanför könets ramar.  

Tyvärr har genusforskningen långsamt gjort sig av med det radikalfeministiska arvet eller rentav öppet bekämpat det, och till följd därav också med det strukturella tänkandet kring kön och makt.

En annorlunda ingång till förståelsen av kön hittas i sociologen Ann Kroons avhandling FE/MALE: Asymmetries of Gender and Sexuality från 2007.⁷ Kroons studie tar sin utgångspunkt i svensk psykiatrisk praktik kring transsexualism (materialets benämning), och erbjuder därifrån en teori om könens och sexualitetens asymmetri; ett viktigt perspektiv som går förlorat när kön reduceras till självdefinition. I sin analys reflekterar hon över hur olika begrepp såsom kön, genus, maskulinitet, femininitet, könsidentitet, könsroll, heterosexualitet och homosexualitet, förhåller sig till varandra i utlåtanden och praktiker relaterat till transition.

Den första, centrala empiriska iakttagelsen hos Kroon är att maskulinitet och femininitet inte är likvärdiga positioner. De är ojämlika och asymmetriska. Därför är riktningen för transitionen central: en kvinna som rör sig mot maskuliniteten tolkas som begriplig, medan en man som rör sig mot femininiteten ses som ett problem i den västerländska diskursen om transsexualism. Denna observation tydliggör varför kön inte kan förstås som identitet. Identiteter är individuella. Genus är socialt konstruerat.

Maskuliniteten representerar i Kroons taxonomi det omarkerade och det normativa. Femininitet däremot, konstitueras som avvikelse och kroppslighet – något som måste förklaras. Detta gäller oavsett vem som bär den. Femininiteten framträder inte som något neutralt, utan är historiskt kopplad till passivitet, sexualisering och kropp. När femininitet läggs på manliga kroppar förstärks dessa associationer ytterligare: som misstänkliggjord, patologiserad och sexualiserad – inte minst inom den manliga (heterosexuella) sfären.

Kroons poäng är enkel men omstörtande: det är inte könsöverskridandet per se som är hotfullt, utan femininitetens låga status i relation till manlighet. Underordningen gör feminiserade män till ett problem som måste hanteras. Könsidentiteten uppstår alltså inte som ett hot mot makten, utan formas inom en maktlogik som redan är könsasymmetrisk, varför transitionen som sådan mycket väl kan sägas lägga störande (läs: feminina) element till rätta.

Medan maskuliniteten uttrycks genom vad Kroon beskriver som falliska spår (phallic traces), består femininiteten av diverse löst sammanfogade komponenter. Maskulinitet ses alltså som en helhet, medan femininitet består av löstagbara delar (feminine pieces). Skillnaden mellan den maskulina helheten och femininitetens beståndsdelar innebär i praktiken att maskulina tecken trumfar femininitet. Ansiktsbehåring står alltså över örhängen, vilket ger för handen att transmän har lättare att uppträda, eller passera, som män genom skäggväxt och mörkare röst.⁸ 

Klänningar, kjolar, behåar, mascara, örhängen, högklackade skor, handväskor, rosetter, spets, osv. Ja, alla som lever i vår könade kultur vet vad jag talar om. Trots att femininitet är pålagda lager av yta – som per definition ligger utanpå kvinnan – antas de vara liktydiga med att ha en inre könsidentitet som kvinna.

Eftersom maskuliniteten utgör normen tolkas manliga uttryck som mänskliga, könsneutrala eller praktiska, till skillnad från femininiteten som är markerad och partikulär. När kvinnor så förflyttar sig mot maskuliniteten, genom exempelvis byxor, rör de sig således uppåt i könshierarkin, varför dessa könsöverskridanden inte är sanktionerade på samma sätt.

Femininitet – som per definition formuleras utifrån och inifrån en könad maktordning – kan heller inte särskiljas från idén om könsroll på samma sätt som maskuliniteten, menar Kroon (då femininiteten är partikulär och alltid laddad med kön). Vi kan föreställa oss klänningar, kjolar, blusar, behåar, mascara, örhängen, högklackade skor, handväskor, rosetter, spets, tofsar, osv. Ja, alla som lever i vår könade kultur vet givetvis vad jag talar om. Men trots att femininitet rör sig om pålagda lager av yta – som per definition ligger utanpå kvinnan – antas de vara liktydiga med att ha en inre könsidentitet som kvinna. Manliga plagg däremot, kan relativt enkelt lossas från mannen (dvs. könet) och införlivas i kvinnors garderober genom att de pekar mot en maskulin universell värdeordning som kan omtolkas i aktivitet, arbete, och autonomi. Återigen, manliga och kvinnliga attribut har olika laddning.

Att översätta femininitetens pussel till att också vara kvinna osynliggör dock kvinnors materiella och sociala position. Kvinnor är inte kvinnor för att de är feminina, utan för att de placeras i en samhällsordning där deras kroppar, reproduktiva kapacitet och sexualitet regleras på specifika sätt. Femininitet är ett sätt att disciplinera kvinnor – inte ett kriterium för att tillhöra dem.

Här pekar Kroon på det självklara; att så länge maskulinitet fungerar som norm och femininitet som förlust kommer könsöverskridanden aldrig att vara symmetriska. Denna problematik går heller inte att lösa genom erkännande, språkbruk eller självdefinition. För när kön reduceras till identitet suddas denna skillnad ut. Kön förvandlas då från en strukturell position till en estetisk eller psykologisk självbeskrivning som kan frikopplas från kvinnors kroppar, liv och levda erfarenheter, i form av instrumentella och lösa feminina komponenter som signalerar en bakomliggande könsidentitet.

Manliga plagg kan relativt enkelt lossas från mannen (dvs. könet) och införlivas i kvinnors garderober genom att de pekar mot en maskulin universell värdeordning som kan omtolkas i aktivitet, arbete, och autonomi. Återigen, manliga och kvinnliga attribut har olika laddning.

Kroons analys vilar på en grundläggande sociologisk insikt som i dag alltför ofta tappas bort: kön görs meningsfullt när det möter institutioner, kroppslig läsbarhet och organisering av sexualitet. Självdefinition kan givetvis vara psykologiskt signifikant för individen, men könets sociala verkan uppstår först när den möter samhälleliga maktförhållanden och institutionaliserade praktiker.

Det är också denna omväg som den nya könstillhörighetslagstiftningen försökt runda genom att strunta i alla sociala omständigheter och enbart fokusera på individens upplevda könstillhörighet. ’Staten ska inte bestämma vilket kön jag har’ var ett återkommande mantra i debatten som ledde fram till den nya lagstiftningen (samtidigt som staten just förväntades erkänna vilka kön vi har). Sett till hur lagstiftningen är utformad är könsidentiteten helt omöjlig att identifiera annat än som en högst personlig fråga, eftersom ingenting kan kopplas till den. I Socialstyrelsens riktlinjer kring könskorrigering tydliggörs nämligen att vårdpersonal (läkare, psykologer eller kuratorer) inte ska ta någon som helst hänsyn till diagnoser kring könsdysfori, könsuttryck, tidigare könsidentiteter eller ändringar av juridiskt kön. Det blir svårt att säga nej, med andra ord.

Det är märkligt hur kön kan betyda allt och intet på samma gång.

Denna nya könsförståelse är ett väldigt effektivt sätt att radera ut betydelsen av kön. När kön bokstavligen styckas upp i olika – likvärdiga? – delar; som något biologiskt, juridiskt, socialt, identitetsmässigt, eller annat (löstagbart) uttryck blir det en meningslös definition. Om en del är kvinnligt, en del manligt och två delar mitt emellan, går det inte att närma sig könet annat än som en ständigt pågående (moraliskt betingad) distinktionsprocess: han, hon, hen, h*n, den, de/dem. Det är svårt att tänkta sig något mindre utmanande i den nyliberala tid vi lever i.

En annan grundläggande del av Kroons analys är att kön inte kan göras begripligt utan att sättas samman med sexualitet. Den klassiska distinktionen mellan kön och sexualitet – där kön görs till identitet och sexualitet till praktik – håller inte empiriskt, menar hon. Könsasymmetrier är kopplade till sexualitetens underliggande grammatik; en taxonomi som sin tur är djupt könad. I kontrast till idén om heterosexualitet som enbart normativ förstås sexualitet här som en ojämlik könad och sexuell relation, som i sin tur strukturerar arbete, reproduktion och familj.

Penetration är i denna uppdelning en förgivettagen norm som definierar vad sexualitet är – vilket gör att kvinnors och mäns kroppar tillskrivs radikalt olika sexuella betydelser. Manlig sexualitet kodas som aktiv och feminin dito som passiv.

I denna analys blir kvinnlig maskulinitet enbart begriplig som riktad (aktiv) sexualitet – det vill säga som (ej löstagbart) lesbiskt begär, medan manlig femininitet kan kodas som homosexualitet, perversion, fetisch, avvikelse eller för den delen som trans. (Den kvinnliga heterosexuella positionen är däremot inte kompatibel med ”överdrivet” maskulint kodade kroppsliga och klädesmässiga uttryck, vilket gör genus till ett begrepp som i huvudsak utgår ifrån biologiska mäns skiftande genusuttryck.) Utifrån könets och sexualitetens intima koppling är det följaktligen svårt att avgöra om det vi kallar könsidentitet signalerar en könad eller en sexuell identitet.⁸ 

Dylika strukturella analyser visar varför transkvinnors erfarenheter inte automatiskt är feministiska, i traditionell mening. De kan vara feministiskt relevanta för att analysera femininitetens ställning och belysa sexualisering, våld eller sanktioner mot femininitet, genom hur maskuliniteten disciplinerar avsteg från densamma. Men dessa erfarenheter avslöjar inte i första hand kvinnors positioner, utan manlighetens villkor. De visar vad som händer när män förlorar tillgång till manlighetens privilegier – som feminina män, homosexuella män, omanliga män, förkvinnligade män – inte vad det innebär att leva som kvinna i ett patriarkat.

Att transkvinnor har ett berättigat intresse av trygghet är självklart, men det gör inte transkvinnors kamp homolog med kvinnors kamp i en värld där kvinnors kroppar systematiskt regleras, exploateras och utsätts för sexualiserat våld, exempelvis genom styckning, just för att de är kvinnokroppar.

Detta innebär dock inte att transerfarenheter saknar analytiskt värde. Tvärtom kan de som sagt synliggöra femininitetens ställning och de sanktioner som riktas mot avsteg från maskuliniteten. Men med detta sagt genererar inte dessa erfarenheter en strukturell analys av kvinnors position och villkor, eftersom de per definition utgår från individens förhållande till kön som könsidentitet och transition som erfarenhet, inte från kön som levd erfarenhet, frikopplat från egen vilja och självuppfattning.

Här blir med andra ord transpersoners rättigheter och kvinnors politiska kamp två analytiskt skilda frågor. De kan överlappa, men är inte identiska. När, hur och huruvida det sker är en empirisk fråga. Att transkvinnor har ett berättigat intresse av trygghet och skydd (från mäns våld) är självklart, men det gör inte transkvinnors kamp homolog med kvinnors kamp i en värld där kvinnors kroppar systematiskt regleras, exploateras och utsätts för sexualiserat våld (exempelvis genom styckning) just för att de är kvinnokroppar. Och tyvärr är det osannolikt att det hjälper att hacka sönder könsbegreppet till oigenkännlighet för att komma till rätta med dessa djupa orättvisor.⁹

När kön möter makt och sexualiserat våld är det än viktigare att hålla fast vid den strukturella analysen. Utan den blir våldet obegripligt, individualiserat och psykologiserat – vilket mycket väl kan leda in på andra obehagliga medikaliserade spår.

Medikaliseringen av kön och sexualitet i transdiskursen leder oss i värsta fall rakt in i en konserverande praktik som bevarar den patriarkala könsordningen genom att flytta dess upprätthållande från samhälle till klinik. Att genusvetare, med sin huvudsakliga kompetens i samhällsvetenskap och humaniora, har överlämnat den samhälleliga könsförståelsen till det medicinska fältet är därför något oerhört; både obegripligt och farligt. En sådan förskjutning innebär inte en avbiologisering (av det kön vi ”tilldelas”) utan tvärtom en ny form av biologisk matris där kön framstår som en inre psykologisk sanning.¹⁰

Härom veckan nåddes vi av nyheten att ”en person” anhållits för våldtäkt på en restaurang i Västerås. Måhända är detta den nya könspolitikens logiska slutpunkt: ett språk som erkänner individens identitet, men samtidigt gör könets asymmetrier omöjliga att benämna – och därmed att göra något åt.

Kroons analys hjälper oss att förstå varför effekter av kön – som strukturell och strukturerande ordning av arbete, reproduktion och sexualitet – inte är vare sig individuella eller valbara. Kön verkar genom institutioner, sexualitet och förkroppsligande; en ordning som måste analyseras för att kunna kritiseras och förhoppningsvis brytas upp. När denna feministiska ingång överges till förmån för en individuell erkännandepolitik förvandlas så kön från att vara ett analytiskt begrepp till ett moraliskt projekt. Då stängs också den dörr som feministisk teori en gång öppnade till analyser om kön och makt.

Härom veckan nåddes vi av nyheten att ”en person” anhållits för våldtäkt på en restaurang i Västerås.¹¹ Måhända är detta den nya könspolitikens logiska slutpunkt: ett språk som erkänner individens identitet, men samtidigt gör könets och sexualitetens asymmetrier och återverkningar omöjliga att benämna – och därmed att göra något åt. En individuell politik som lämnar könsordningen intakt.