Det samhälle Molière skildrade är försvunnet, men den sociala terrorbalans han så mästerligt gestaltade är evig. Kan teatern överföra den till vår tid? Två uppsättningar av Molière har spelats i Sverige i sommar: Den girige med Kulleteaterns resande sällskap, och Den inbillade sjuke på den nystartade Adelsö friluftsteater. Den ena lyckas, den andra inte, menar Hampus Byström.

Det sägs att Molière (1622-1673) dog på scen. Men det är en legend. I själva verket betedde han sig märkligt under kvällens föreställning, tog sig för hjärtat och satte sig ner mitt i en pjäs, passande nog komedin Den inbillade sjuke, och dog sen efteråt. Inga präster ville ge honom den sista smörjelsen. Han tillhörde ett yrke som var fördömt av kyrkan, och han hade drivit med religionen i sina pjäser. Den läkare som kallats på vägrade också att hjälpa den döende, inte för att det hade hjälpt – läkekonsten under 1600-talet var katastrofal, något som Molière inte varit sen med att påpeka.

När han sen dog fick han inte begravas i vigd jord, men med kung Ludvig den XIV:s hjälp – kungen var gudfar åt Molières barn – slapp han ödet att kastas ner i en anonym massgrav utanför stadens murar. I stället kom de på den geniala idén att gräva en meter djupare än vad den lagliga definitionen av vigd jord var, och så kunde alla rädda sina ansikten: kyrkan, kungen, och Moliéres änka och barn. Även i döden hade han ett sinne för humor, Molière, vars pjäser så ofta handlade om människans benägenhet att ljuga för den sociala ordningens bästa. I hans pjäser skildras den sociala terrorbalansen vi alla deltar i – alla har sina egna skäl, sina egna viljor, och utifrån detta når vi ett slags konsensus, ofta en ganska löjlig konsensus.

I hans pjäser skildras den sociala terrorbalansen vi alla deltar i – alla har sina egna skäl, sina egna viljor, och utifrån detta når vi ett slags konsensus, ofta en ganska löjlig konsensus.

Vad har den här komediförfattaren från slutet av 1600-talet, med sina aristokratiska manér, sina pudrade peruker, sina italienskt inspirerade farser, att säga oss egentligen? Eller för att vända på den utslitna klyschan, om Molière genom ett modernt medicinskt mirakel kunde väckas från de döda, vad skulle vi kunna säga honom? Under sommaren har två uppsättningar av Molière försökt ta sig an den frågan, Den girige med Kulleteaterns resande sällskap, och Den inbillade sjuke på den nystartade Adelsö friluftsteater.

Kulleteaterns uppsättning av Den girige har undertiteln ”om vi har råd?” och åkte under sommaren Roslagen, Stockholm och Uppsala runt för att sätta upp sin omskrivna version av Molières pjäs från 1668. Pjäsen är en av Molières mer förvirrande, och teatergruppen har tagit för sig att lägga till ännu ett lager av komplexitet genom att förvandla den till en metapjäs. Pjäsen innehåller i deras version en fiktiv teatergrupp, Börjes teater, ledd av en girig konstnärlig ledare och skådespelare vid namn Börje. Ett rött skynke är allt som behövs för att låta oss som publik förstå när vi är backstage och ”på scenen”. Skådespelarna försvinner in och ut bakom skynket och plötsligt får vi ta del av alla svårigheter och förvecklingar som kan drabba en teatergrupp.

Pjäsen är en av Molières mer förvirrande, och teatergruppen har tagit för sig att lägga till ännu ett lager av komplexitet genom att förvandla den till en metapjäs. Pjäsen innehåller i deras version en fiktiv teatergrupp, Börjes teater, ledd av en girig konstnärlig ledare och skådespelare vid namn Börje.

I snart 30 år har Kulleteatern drivits av olika familjemedlemmar, och den här föreställningen leds av Linda Kulle, som också spelar flera roller i pjäsen.

Det fransk-klassiska dramat, som Molière är en del av, får sin tjusning av den välskrivna intrigen – allting löper lätt och ledigt fram, och ingenting är överflödigt. Dramat handlar om den girige patriarken Harpagon som är så förblindad av sin kassakista, att han inte kan se till något annat. Sin dotter vill han gifta bort för hemgiften, och hennes egen vilja och kärlek är inget han tar med i beräkningen. Bland Molières pjäser är det den som är mest riskabel att spela, eftersom intrigen är ovanligt rörig så som det är. Särskilt slutet med sin farsartade upplösning, där skeppsvrak och rika släktingar dyker upp för att lösa allt på de mest osannolika sätt. Kulleteatern gör rätt i att driva med pjäsens bisarra slutkläm – det är många som gjort det förut, även Molière själv, vars teatersällskap spelade just slutet på Den girige för att driva gäck med italienska farser.

Men någonstans i intrigen uppstår problem för Kulleteatern. Metapjäsen är rolig och kreativ, och egentligen skulle den kunna fungera. Den ursprungliga versionen av Den girige driver med teaterkonventioner och direkt tilltal med publiken. Men den börjar röra till handlingen. Dessutom är den oklar. Varför är en ledare för en liten teatergrupp girig? Det är knappast ett karriärval man gör om man är intresserad av pengar likt Harpagon. Här hade satiren kunnat vässas genom att visa varför teaterledaren är så girig – det finns ju inga pengar till kultur! Varken politikerna eller publiken vill betala vad det kostar med kultur, det är ju här själva girigheten finns.

Varför är en ledare för en liten teatergrupp girig? Det är knappast ett karriärval man gör om man är intresserad av pengar likt Harpagon. Här hade satiren kunnat vässas genom att visa varför teaterledaren är så girig – det finns ju inga pengar till kultur!

Gruppen kring Kulleteatern är vana vid varandra, och det märks. Deras samspel är utmärkt, och de flesta komiska upplägg fungerar. Replikerna är rappa, och karaktärerna är genuint komiska – den universitetsutbildade snobbiga skådespelaren i truppen måste givetvis straffas, för så är ju komedins naturlag: den som har hybris måste plockas ner på marken. Karolina Willebrand Vinnberg i sin dubbelroll som utbildad skådespelerska med näsan i vädret och olika betjänter som får styrk, blir rolig i sin kontrast. När hon tar sig an betjänten La Flèche är det något som går förlorat, den så klassiske intrigerande och smarta tjänaren hos Molière kommer inte till sin rätt. Däremot står hon för en av pjäsens roligaste scener, en grotesk klimax i de vedermödor hon får utstå under pjäsens gång.

Jan Ärfströms Harpagon har en dundrande, stark röst, och en bredbent närvaro som passar karaktären. Han rör sig genom pjäsen som om han äger stället. Linda Kulle gör en makalöst rolig polisinspektör som frenetiskt antecknar – vad exakt är högst oklart – och bryter på amerikanska. Ett väldigt ologiskt men också fullt begripligt grepp, i all sin absurditet. Egon Ebbersten har något ljuvt och mjukt men samtidigt arrogant över sig, vilket passar rollen som odräglig könsöverskridande yngling utmärkt.

Några av Molières skarpa repliker försvinner i pjäsens framförande, styrkan ligger inte i dialogen hos Kulleteatern, vilket kan bli ett problem när man spelar Molière. Pjäsen befinner sig därför för mycket på farsstadiet, och får inte den intellektuella prägel det förtjänar. Pjäsen urartar i slutändan till en serie komiska sketcher kring girighet utan övergripande tes. Vad är det föreställningen vill säga egentligen? Molières tragikomiska djup saknas också. Var är allvaret som ger satiren och farsen ett djup?

En föreställning som däremot helt vet vad den vill säga är Adelsö friluftsteater, med sin uppsättning av Molières Den inbillade sjuke. Huvudpersonen i pjäsen är en hypokondriker som blivit helt besatt av sin hälsa.

En föreställning som däremot helt vet vad den vill säga är Adelsö friluftsteater, med sin uppsättning av Molières Den inbillade sjuke. Huvudpersonen i pjäsen är en hypokondriker som blivit helt besatt av sin hälsa. I ursprungspjäsen är det en man, Monsieur Argan, som så ofta i Molières pjäser, där fadersauktoriteten hamnar i skottgluggen. I den här uppsättningen är Argan en kvinna, och Petra Nielsen gör en otrolig roll som en kvinnlig Argan. Hennes närvaro är nervig och flaxig, och auktoriteten grundar sig i att hon har pengar, rätt och slätt.

Thérèse Svensson som spelar Madame Argans betjänt Toinette lägger inte ett hårstrå fel i karaktärsteckningen. Betjänten är precis som så man vill ha det i en Molièrepjäs – en smart, kvick, och intrigerande tjänare som i slutändan vill alla väl, men måste runda olika konventioner och sin arbetsgivare för att nå dit. Madame Argan har valt att gifta bort sin dotter till en förskräcklig läkarson, så att hon gratis kan utnyttja dennes hjälp i hemmet. Tjänaren Toinette allierar sig med de unga älskarna – madame Argans dotter, och hennes musiklärares son – som i slutändan får varandra; som alltid i klassiska komedier måste kärleken övervinna alla hinder.

Skådespelarna är utbildade musikalartister, och flera scener kompletteras med musiknummer. Dessa är välavvägda och lägger till ett känslomässigt djup till dialogen. Hos Adelsö ser man hur viktig dialogen är hos Molière. Den måste levereras med musikalisk precision. Det är detta som lyfter farsen bortom enbart fars. Uppsättningen av Molières Den inbillade sjuke är Adelsö friluftsteaters första, och jag hoppas att det inte blir deras sista. Mitt i Adelsös vackra sommargrönska passar fransk komedi som en snyggt åtsittande pudrad peruk på huvudet.

Hos Adelsö ser man hur viktig dialogen är hos Molière. Den måste levereras med musikalisk precision. Det är detta som lyfter farsen bortom enbart fars.

Så länge det finns hycklare, cyniker, hypokondriker, och märkliga sociala konventioner som vi alla spelar med i, utan att riktigt veta varför, så kommer Molière samtala med oss över tidsrymderna. Den situation som pjäserna utgår ifrån, den aristokratiska familjen, men sin på samma gång intima och distanserade samvaro, må ha försvunnit. Arvsrätten är mer rättvis i våra samhällen, och vilka har idag tjänare hemma, som både bor och arbetar hos en, med allt vad det innebär i märkliga lojaliteter? Det är denna distans man måste upplösa om man vill spela Molière för oss moderna människor. Man måste visa hur dynamiken växer fram ur människors komiska konsensus, vårt sociala kontrakt.

Den sociala terrorbalansen – som kommer från vårt mänskliga medberoende – är nämligen evig.