Ska vi äga eller fördela?

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

En socialism som lämnar ägandet därhän är inte mycket till socialism, skriver Daniel Ankarloo i en fortsättning på kritiken av Nordisk socialism.

”Vi måste lyfta frågan om ägandet!” Det har under de senaste 30-40 åren varit det samlande slagordet för den vänster, både inom och utanför socialdemokratin, som har förespråkat en mer radikal samhällsutveckling än den som den socialdemokratiska välfärdsstaten i sin nuvarande form kan erbjuda.

Och det är inget snack om att för socialismen, både som historisk rörelse och i sitt begrepp, är frågan om ägandet och visionen om ”gemensamt” ägande central. En socialism, som i den meningen lämnar ägandet därhän – är inte mycket till socialism. Som jag tidigare har varit inne på här i Parabol, har Pelle Dragsteds bok Nordisk socialism, där han, i den meningen förtjänstfullt, just lyfter behovet av ett ökat gemensamt ägande – blivit något av ett centrum för en förnyad debatt om just ”ägandefrågan” inom vänstern. I det sammanhanget riktas blickarna också oundvikligen ett drygt halvsekel tillbaka i tiden – till löntagarfonderna och diskussionen kring ”den ekonomiska demokratin” (ØD på danska) på 1970-talet.

En socialism, som i den meningen lämnar ägandet därhän – är inte mycket till socialism.

Emedan frågan om ägandets grundläggande förändring (kanske till och med upphävande) onekligen är central – och förenar alla ”socialister”, oavsett andra taktiska och strategiska oenigheter – ska jag här problematisera frågan en aning. I denna artikel ska jag argumentera för två sammanhängande teser.

Den första tesen är att vi kan urskilja två helt olika inriktningar i frågan om ägande. Den ena lyfter frågan om ägande som en fråga om produktion. Frågan om (icke-)ägande står här i relation till själva förutsättningarna för den kapitalistiska varuproduktionen. Fokus är på det alienerade arbetet. Och det är denna realitet i kapitalismen som kritiseras i detta perspektiv. Vi kan kalla det en produktionscentrerad förståelse av ägande, ett perspektiv som är inriktat på att förstå och förklara relationen mellan lönarbetare och kapital, som grund för det kapitalistiska produktionssättet.

Vi kan urskilja två helt olika inriktningar i frågan om ägande. Den ena lyfter frågan om ägande som en fråga om produktion. Mot det står den andra inriktningen som ser ägandet som en fråga om fördelning.

Mot det står den andra inriktningen som ser ägandet som en fråga om fördelning. Det vi kan kalla en distributionscentrerad förståelse av ägande. Här handlar frågan om ägandet främst om fördelningen av resurser, till exempel av inkomster, överskott, produktionsmedel, makt och inflytande. Det är genom den ojämlika fördelningen av resurser och makt, som kapitalismen förstås och kritiseras i denna idétradition.

Min andra tes är att de båda olika perspektiven leder till helt olika begrepp om vad ”gemensamt ägande” i ”socialismen” faktiskt innebär.

I det produktionscentrerade perspektivet kan det socialistiska upphävandet av kapitalismens ägandeförhållande bäst beskrivas som ”allmänningen”. Socialism blir här lika med upphävandet av relationen icke-ägande (lönarbetare) och ägande (kapital) som produktionsförhållande. Allmänningen är genuint allmän för den äger alla och ingen på samma gång. Det är inte längre en, med Marx begrepp, borgerlig privategendom. Och därför varken kan och behöver någon sälja sin arbetskraft till någon annan, för att få arbeta. Endast således kan arbetet mista den alienerade karaktär, den oundvikligen får i kapitalismen. I denna tradition är onekligen Marx själv, men också sådana teoretiker i den Andra internationalen som Rosa Luxemburg och Anton Pannekoek, huvudföreträdare. När våra egna pionjärer som August Palm och Axel Danielsson en gång predikade ”socialismen” så var det med denna blick på ”ägande” som de talade utifrån.

Löntagarfonder, kooperationer och demokratiskt ägda företag sprider ägandet i olika andelar – men gör det inte till en allmänning.

Men det distributionscentrerade perspektivet leder i stället till ett begrepp om ”socialismen” som bättre kan beskrivas som ägandespridning, där andelen (inte allmänningen) är huvudprincip. Här är fokus inte på arbetet och produktionen utan på den ”rättvisa fördelningen” av arbetets produkter och på sin höjd en mer jämlik fördelning av ägandeandelar i de företag som producerar varorna. Andelen är inte genuint gemensam – utan en privat andel av en helhet (till exempel en bostadsrättsförening, en kooperation, ett företag), vars värden och överskott tillfaller specifika individer, i mer eller mindre grad. Här är den borgerliga privategendomen intakt – om än mer jämlikt fördelad mellan individerna. Och det är min tes att det är i denna idétradition, vi bör se löntagarfonder, kooperationer, demokratiskt ägda företag i en ”ekonomisk demokrati” osv. De ”sprider” ägandet i olika andelar – men gör det inte till en allmänning.

Pelle Dragsteds ”nordiska socialism” tillhör den distributionscentrerade traditionen. Hans ”demokratiska ekonomi” handlar således inte om att upphäva till exempel aktieägandet av företag. Men att fördela aktierna mer jämlikt hos större delar av befolkningen (och kanske reglera arvsrätten, ge ”förköpsrätt” till medarbetarna osv.). Här upphävs inte kapitalmakten över lönarbetet, men kapitalmakten fördelas mer jämlikt än i den nuvarande kapitalismen, förslagsvis genom att också representanter för ”arbetarna” får sitta med och besluta i företagens styrelserum. Produktionsförutsättningarna lönarbete och kapital och produktionsresultatet ”varorna” förblir därför kännetecken för denna form för ”socialism”.

Jag tycker därför inte att det är fel att kalla denna form för socialism för kapitalistisk. Men jag har inget emot om någon vill kalla det en form för ”socialism”, så länge den klart åtskiljs från den idétradition i vår rörelse som har sin grund i Marx teorier. Om socialism – så är det i alla fall en icke-marxsk form för den. Och lycka till med att inte känna dig alienerad i ditt arbete under sådana förhållanden.

Om socialism – så är det i alla fall en icke-marxsk form för den. Och lycka till med att inte känna dig alienerad i ditt arbete under sådana förhållanden.

När Pelle Dragsted i sin bok avslutar med en liten anekdot, där hans visioner för den socialistiska framtiden (närmare bestämt när han i år 2042 sitter på en ö i Köpenhamn) ges ett drömlikt skimmer, och han summerar de demokratiska segrar som har lett fram till detta lyckorike, skriver han följande: ”Det som orsakade mest debatt var introduktionen av de obligatoriska löntagarfonderna. I det läkemedelsföretag där du arbetar på en produktionslinje äger medarbetarfonden nu omkring 30 procent av aktierna. Den årliga utdelningen är alltid en speciell dag på året. Du ser det som ett kontant bevis på att det faktiskt är du och dina kollegor som skapar företagets värde. Och det kan heller inte förnekas att du anstränger dig lite mer, när du vet att företagets framgång kan avläsas i din utdelning”.1

Frågan om dessa olika perspektiv på ägande är dock inte först och främst en teoretisk och semantisk angelägenhet – men har haft den avgörande praktiska konsekvensen, att den har delat den socialistiska arbetarrörelsen i (åtminstone) två olika delar. Teoretiskt och begreppsligt, vad gäller den socialistiska visionen – men också praktiskt-politiskt, vad gäller den politiska kampens förutsättningar, innehåll och mål.

Marx egen teoretiska analys och politiska gärning var därför inte bara – och naturligtvis – inriktad mot att bekämpa kapitalets herravälde, genom kritiken av den politiska ekonomin, utan riktades också mot de teoretiker inom den socialistiska arbetarrörelsen, som han menade inte kunde lyfta blicken från distributionens och cirkulationens sfär, och vars ”socialistiska” reformer han ansåg blott var kopior av den kapitalism, vi redan dignar under. Mest känd är kanske hans kritik av ”utopisterna”, och det som i Det kommunistiska manifestet kallades ”den konservativa bourgeoisiesocialismen”, med Pierre Joseph Proudhon som huvudexponent.

Mest känd är kanske Marx kritik av utopisterna, och det som i Det kommunistiska manifestet kallades den konservativa bourgeoisiesocialismen, med Pierre Joseph Proudhon som huvudexponent.

Men tydligast, och kanske mindre känt, kommer hans kritik av liknande strömningar till uttryck i de noter från 1875, som efter Marx död kom att publicerades som Kritik av Gotha-programmet. Marx betraktade det föreslagna partiprogrammet, som förelades honom, som ett misstag från början till slut, en teoretisk och politisk regression i rörelsen. Med Marx ordvar det överhuvudtaget felaktigt att göra något väsen av den s.k. fördelningen och lägga tonvikten på den.” Och han fortsätter: ”Konsumtionsmedlens olika fördelning är blott en följd av själva produktionsbetingelsernas fördelning. /…/ De borgerliga nationalekonomerna har lärt vulgärsocialismen /…/ att betrakta och behandla distributionen som oavhängig av produktionssättet och att därigenom framställa socialismen som något som huvudsakligen rör distributionen. Varför på nytt marschera tillbaka, sedan det verkliga förhållandet för länge sedan klarlagts?”2

Just principen, ja, i den mening den vetenskapliga upptäckten i den politiska ekonomin, att det är produktionsrelationerna (det Marx menade var kapitalets herravälde över arbetet) och inte cirkulationssfären (marknaden, ”utbud och efterfrågan”) som är den centrala principen för en förståelse av den kapitalistiska ekonomin var helt avgörande för Marx. Och den blev därefter närmast helt dominerande i den socialistiska arbetarrörelsen som helhet, åtminstone fram till 1930-talet.

Med Marx ord var det överhuvudtaget felaktigt att göra något väsen av den s.k. fördelningen och lägga tonvikten på den.

När Eduard Bernstein vid det förra sekelskiftet, år 1899, försökte genomföra sin ”revision” av Marx inom den tyska socialdemokratin (som då var det enskilt största, enade socialistiska partiet i världen) klargjorde Rosa Luxemburg i sin berömda skrift Reform eller revolution? precis denna skiljelinje. Hon är för tydlighets skull värd att citera i viss längd:

”Den första impulsen till en socialdemokratisk rörelse är ju också /…/ den kapitalistiska samhällsordningens ’orättvisa’ fördelning. Och då socialdemokratin kämpar för hela ekonomins socialisering, eftersträvar den också naturligtvis också en ’rättvis’ fördelning av samhällets rikedomar. Men tack vare Marx’ insikt om att en viss fördelningsmetod är den naturlagsenliga följden av en viss produktionsmetod, inriktar socialdemokratin sig inte på en föredelning inom ramen för den kapitalistiska produktionen, utan på ett upphävande av själva varuproduktionen. Socialdemokratien [sic] vill kort sagt åstadkomma en socialistisk fördelning genom att avskaffa det kapitalistiska produktionssättet, medan Bernstein går till väga på direkt motsatt sätt: han vill bekämpa den kapitalistiska fördelningen och hoppas på detta sätt så småningom genomföra ett socialistiskt produktionssätt.”3

Om vi byter ut namnet Bernstein med Dragsted och ordet ”socialdemokratin” med ”socialister”, så kan – menar jag – citatet oavkortat användas som slutomdöme av de perspektiv som presenteras i boken Nordisk socialism och andra liknande skrifter. Skrifter som därför inte främst uppbådar känslor av entusiasm och engagemang – utan déjà vu.

Fotnoter


  1. Dragsted, Pelle Nordisk Socialism, Verbal Förlag, 2021, s. 317-318, mina kursiver[]
  2. https://www.marxists.org/svenska/marx/1875/19-d014.htm, kursiv i original[]
  3. Luxemburg, Rosa: Jag var, jag är, jag blir, Bo Cavefors Bokförlag, 1966, s. 75, kursiv i original[]
Daniel Ankarloo
Fil. dr. i ekonomisk historia och lektor i socialpolitik och socialt arbete.

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.