För snart hundra år sen skrev Virginia Woolf sin pacifistiska essä Three Guineas. I ett vindlande samtal med läsaren gör hon upp med krig, militarisering, manlig brutalitet och makt. Vad kan Woolf lära oss idag, i vår tid av upprustning och ökad repression? Maud Eduards läser en feminist som mitt i det brittiska imperiet valde internationalism.

Kaprifol, rosor och syren står i full blom. Det är juni 1938 i Sussex. Det spanska inbördeskriget pågår och andra världskriget rycker närmare. Virginia Woolf publicerar sin utmanande pacifistisk-feministiska essä om krig och fred, Three Guineas, i vanmakt och vrede inför vad hon kallar krigets ”omänsklighet, djuriskhet, fasa och galenskap”.¹

Snart har 90 år passerat, men Woolfs betraktelser över hur lätt vi människor låter oss duperas av det ödesdigra samspelet mellan patriarkat, patriotism och militarism är sorgligt aktuella.

Mot denna verklighet gör hon orubbligt motstånd genom att belysa krig och fred i termer av kön och makt. Snart har 90 år passerat, men Woolfs betraktelser över hur lätt vi människor låter oss duperas av det ödesdigra samspelet mellan patriarkat, patriotism och militarism är sorgligt aktuella. Röster som talar emot storskalig upprustning, avskräckning som strategi och krigsretorik bemöts fortfarande med avståndstagande och hån. Woolf skulle misströsta om hon såg allt som går igen: framväxten av totalitära regimer, mobilisering, allt mer militariserade samhällen, krig och, inte minst, hur freds- och nedrustningssträvanden trycks tillbaka. Så vad säger en läsning av Tre guineas om vår egen militaristiska tid?

Förberedelse för krig är inte säkerhet
Boken inleds med att en advokat, som är kassör i en fredsorganisation, frågar en kvinna till råds om hur krig ska förhindras. Hon, närmast Virginia Woolfs alter ego, noterar det unika i att en man efterlyser en kvinnas uppfattning. Med en enkel kommentar synliggör Woolf vidden av att kvinnor inte fått tillträde till de politiska arenor där riktlinjer för krig, fred och säkerhet läggs fast. Sedan jag läste boken första gången för länge sedan har jag levt med Woolfs aldrig sviktande motstånd mot militarismen och dess tilltro till organiserat politiskt våld, militära satsningar och krig för att lösa konflikter. Ett motstånd formulerat i feministiska termer.

Woolfs förhoppningar om fred uttrycks via tre fiktiva tiggarbrev – ett om stöd till en kvinnohögskola, ett om att befrämja kvinnors yrkesarbete, och så det tredje, från kassaförvaltaren i fredsorganisationen, som förorsakar Woolf mest huvudbry. Han ber om pengar till en fredsfond och välkomnar henne dessutom som medlem. Det erbjudandet avböjer hon med motiveringen att hon och andra kvinnor ”inte hjälper er bäst med att förhindra krig genom att upprepa era ord och använda era metoder, utan genom att finna nya ord och skapa nya metoder”.

Trots att Woolf tvekar om gåvan till fredsorganisationen tilldelas både den och de två andra brevskrivarna en symbolisk guinea.² Deras verksamheter pekas ut som ett sammanhållet fredsprojekt, byggt på principer om rättvisa, jämlikhet och frihet. Woolf menar att det först i ett samhälle där kvinnor har tillgång till materiellt och kulturellt kapital och därmed politiskt inflytande, som totalitära och militaristiska tendenser kan bekämpas.³

Sedan Three Guineas kom ut 1938 har många normer och regler som hindrade kvinnor från att ta plats i det offentliga rummet undanröjts. Kvinnor får utbildning, har betalt arbete, rätt till eget ägande och möjlighet att påta sig uppdrag i allmänhetens tjänst. Formellt råder numera lika rättigheter, i Storbritannien som i Sverige. Men trots betydande rättsliga och sociala förändringar förblir motståndet starkt, rent av hatiskt, mot kvinnor (och män), feminister, fredsaktivister och forskare som ifrågasätter
etablerade tolkningar av vad som utgör nationell och mänsklig säkerhet, eller att sådana överhuvudtaget skulle kunna finnas bortom maktpolitiska intressen.

Säkert skulle Woolf, som nutida forskare oroas av att säkerhet allt oftare likställs med förberedelse för krig. Kritiska frågor avvisas i statens namn. Det betyder att en serie aspekter, som kärnvapen på svensk mark, nedrustning och miljöhänsyn, inte kommer upp till debatt, som i den svenska NATO-processen.

Säkert skulle Woolf, liksom nutida forskare i internationell politik, oroas av att säkerhet allt oftare kommit att likställas med förberedelse för krig.⁴ Kritiska frågor om beskydd och säkerhet, vem som får tala, när och om vad, tenderar igen att avvisas i statens namn. Det betyder att en serie aspekter, som kärnvapen på svensk mark, nedrustning och miljöhänsyn, inte kommer upp till demokratisk debatt, som i processen kring den svenska Nato-anslutningen.⁵

Världen bortom nationen
Woolfs tankar grundas i medvetandet om språkets makt, hur det stakar ut gränser, beslagtar kunskap och låter vissa sanningar dominera på andras bekostnad. Det brittiska mellankrigssamhället beskrivs som djupt präglat av imperialistiska förståelser av patriotism, nation och krig. I en militaristisk kultur får ord och metoder nya tvingande betydelser och människors fria tänkande hämmas. Men om vi görs medvetna om hur påverkat språket är av patriarkal ideologi, kan vi uppdaga hur växande klyftor mellan kvinnor och män legitimeras i namn av beredskap och försvarsvilja. Woolf litar på att ord och begrepp är sprungna ur sociala och kulturella relationer, som de mellan kvinnor och män, och att de därför kan omformas. Och måste så göra, det är hennes budskap, om alla ”utanförstående” kvinnor ska kunna uttrycka sina erfarenheter, behov och visioner om en värld fri från förtryck och krig.

Det är Woolfs övertygelse att även om kvinnor och män ”ser samma saker, uppfattar vi dem olika”. Hon undrar om det alls är möjligt att samtala över den avgrundsdjupa klyfta vad gäller synen på krig. Trots en uttalad skillnadslogik hemfaller inte Woolf åt biologistiska resonemang. Manliga karaktärsdrag ses som sprungna ur ”århundraden av tradition och uppfostran”. Lagar, praktiker och skilda erfarenheter har vävt ihop kropp, intellekt och själ till olika ”vi” för kvinnor och män. Män beskrivs som styrda av aggressioner och prestige, medan kvinnor navigerar i förnuftets och moralens terräng. Paradoxalt nog är det ur dessa könsskillnader som kvinnors ”hjälp kan komma”. Woolf antar att om kvinnors subversiva syn på militarism får offentligt gensvar skulle det utgöra en så stark förändringskraft att länken mellan patriarkat och krig kan brytas.

Woolf kommer till slutsatsen att krig och kön inte kan förstås var för sig. Könshierarkier och militarism är ömsesidigt förstärkande. När feministisk forskning idag pekar på att länken mellan maskulinism och militarism är mer komplex än tidigare står sig slutsatsen att framgångsrik miltarisering vilar tungt på föreställningar om kön.

Redan 1938 noterade Virginia Woolf alltså att skilda levnadsvillkor för kvinnor och män formas i en värld av normer och hierarkier, drygt tio år senare skulle det bli kärnan i den franska filosofen Simone de Beauvoirs klassiska verk Det andra könet: ”man föds inte till kvinna, man blir det”. Woolf har kallats genusteorins moder. Men det säregna med Tre guineas är att hon tar in maktrelationer i världen bortom den egna nationen i sina feministiska analyser, och kommer till slutsatsen att krig och kön inte kan förstås var för sig. Att könshierarkier och militarism är ömsesidigt förstärkande, är en central tanke i hennes bok. När feministisk forskning idag pekar på att länken mellan maskulinism och militarism är mer komplex än tidigare står sig slutsatsen att framgångsrik miltarisering vilar tungt på föreställningar om kön.⁶

Kriget börjar i hemmet
Tre guineas är ett enda långt samtal med läsarna om hur militarism och krigsförberedelser skapar ett repressivt politiskt klimat. Samtidigt har texten en flytande struktur som vindlar fram med fler frågor än svar. Om Woolf tidigare talat för att fakta och fiktion mår bäst av att hållas isär, utmanar hon nu läsaren genom att låta sakkunskap och litterära etisk-politiska resonemang samsas. Hennes ironi och retoriska grepp kan ge sken av att boken saknar tydlig argumentering och spårbara slutsatser. Men, som historikern Victoria Middleton understryker är kärnfrågan väl synlig; vikten av att (lära oss att) ifrågasätta rådande ideologiska antaganden om kultur, makt och politik. Vi uppmanas att bejaka vårt intellektuella oberoende.⁷

Militarismens credo om att krig är oundvikliga utmålas i boken som en process med ett före, ett under och ett efter krigshandlingen, som sömlöst hakar i varandra. Woolf drar inga skarpa gränser mellan krig och fred, militärt och civilt. Hela samhället – politik, ekonomi, kultur och sociala relationer – är genomsyrat av ett militaristiskt tänkande som upprätthålls på bekostnad av civila liv och rättigheter. I Woolfs feministiskt pacifistiska perspektiv på kvinnors villkor görs tydligt att militarisering utgörs av flera, långdragna och parallella processer, som får fäste även i fredstid. Brutaliteten lever kvar, i namn av
patriotism, suveränitet och vikten av att befästa nationella gränser.

Upprustning innebär att resurser och inflytande förs över från kvinnor till män. Feministisk forskning belyser att militariserade tider innebär att mäns sexualiserade våld mot kvinnor ökar. För ryska feminister som organiserat sig mot invasionen av Ukraina står det klart att kriget börjar i hemmet.

Feministiska forskare och fredsrörelser har sedan länge synliggjort hur kvinnor skadas av krigsförberedelser och krig. En ny rapport från Internationella Kvinnoförbundet för fred och frihet visar, vad Woolf var väl medveten om, att långsiktig upprustning inför hot om krig innebär att materiella resurser och inflytande förs över från kvinnor till män.⁸ Feministisk forskning belyser också att militariserade tider innebär att mäns sexualiserade våld mot kvinnor ökar.⁹ För ryska feminister som organiserat sig mot Rysslands invasion av Ukraina står det klart att Kriget börjar i
hemmet.¹⁰

Inte heller fascinationen inför krigarideal och maskulin glorifiering av krig har någon bortre parentes i Tre guineas. Woolf ställer sig kallsinnig till mäns tidlösa tjusning inför att strida, men noterar att de erbjuds unika möjligheter att stärka sin maskulinitet i militariserade tider. De hyllas för sina insatser, vinner ära, tilldelas medaljer och andra privilegier. Medan män behärskar den offentliga arenan tvingas kvinnor acceptera exkludering samtidigt som de görs delaktiga i ett militaristiskt förhållningssätt. ”Ropar dominansen på underkastelse?” undrar Woolf apropå den patriarkala ordningens känslomässiga motstånd mot kvinnors kamp för demilitarisering, icke-våld och en demokratisk offentlighet.

Att militarisering inte kan fortgå utan kvinnors medverkan, är Woolf tydlig med. Stöd till mäns karriärer underblåser könshierarkier och förtryck. Kvinnor ska inte imitera män, även om sådana förväntningar är starka, inte söka jämställdhet med män inom den rådande ordningen, inte ingå i militärmakten. Kvinnor får inte bli ett verktyg för den krigiska maskulinitetens syften. Men utvecklingen har gått ifrån Woolfs ideal. Numera utses kvinnor till såväl försvarsministrar som generaler. Kvinnor uppmanas också att söka sig till det militära inom ramen för jämställdhetspolitiken. Samtidigt blåser dock andra vindar i USA. President Donald Trump och hans krigsminister Pete Hegseth vill stärka ”krigarandan” och återinföra ”högsta manliga standard” i militären.

Kvinnor ska inte imitera män, även om sådana förväntningar är starka, inte söka jämställdhet med män inom den rådande ordningen, inte ingå i militärmakten. Kvinnor får inte bli ett verktyg för den krigiska maskulinitetens syften.

Vad skulle Woolf säga om denna oblygt krigiska hållning? Att den patriarkala ordningen, med sitt hyllande av maskulin överhöghet och motsvarande nedvärdering av kvinnors inflytande i samhället, bäddar för fascism. Auktoritära ideologier har fått fäste i många länder under senare tid, även i demokratier. Nitasha Kaul, som forskar om internationella relationer, visar att misonygi är en systematisk och väl integrerad del av maktutövningen för auktoritära ledare: för Trump i USA, Erdogan i Turkiet och Modi i Indien.¹¹

Woolf talar till kvinnor om män
Länken mellan militarism, könshierarkier och kvinnors otrygga villkor är central i Tre guineas. Woolf tar avstamp i vad hon beskriver som en illusion, att män skulle beskydda kvinnor, övertygad som hon är om att kvinnors personliga säkerhet i framtiden är ytterst oviss. Hon går till storms mot den patriarkala myten om god, maskulin beskyddarlogik och vidhåller att män som säger sig strida för att skydda henne och andra kvinnor i själva verket inte kan motstå den lockelse som ligger i att ta till vapen och våld.¹²

Woolf skriver att varken hon eller hennes land har beskyddats. Sanningen är den ”att som kvinna har jag inget land. Som kvinna vill jag inte ha något land. Som kvinna ser jag hela världen som mitt land”. Denna klassiska formulering förmedlar att det inte finns någon fredad plats för kvinnor i en värld med skarpa nationsgränser. Det är en utsaga av förtvivlan och besvikelse, som kan ses mot bakgrund av de framväxande diktaturerna i Europa, nazismen i Tyskland, fascismen i Italien och Spanien samt kommunismen i Sovjetunionen. Länder som kom att sprida död och förintelse i sin strävan att rita om kartan över Europa. I detta olycksbådande scenario gör Woolf upp med manlig dominans och emotionella patriotiska reaktioner, som ställs mot kvinnors känslor av nationell och ideologisk rotlöslöshet. Hennes egen identitet som brittisk medborgare övertrumfas av visionen om transnationell solidaritet.

Det brittiska imperiet karakteriseras i Tre guineas som en sammansvärjning, där män blåses upp till monstruösa” dimensioner och märker upp jordytan med kritstreck inom vars gränser människor är instängda, vare sig de vill eller inte. Medan mannen åtnjuter makt och inflytande över nationens gränser, förpassas ”hans” kvinnor till en tillvaro som utanförstående i frågor om nationell och mänsklig säkerhet. En maktobalans som föder rädsla och vrede, och som äventyrar freden.

Kvinnor uppmanas att hjälpa varandra att bekämpa diktatorn i sin privata värld av makar och familj, innan de tar steget att krossa fascisten bortom det egna landets gränser. Tyrannen, eller förövaren, finns mitt ibland oss. Det personliga är politiskt, lokalt och globalt löper samman.

De två världarna – den privata och den offentliga – är oskiljaktigt förenade, skriver Woolf. ”Tyranniet och serviliteten i den ena” motsvaras av ”tyranniet och serviliteten iden andra”. Här tillgriper hon ett tillspetsat språk för att belysa att förtryck och beskydd av kvinnor utövas parallellt. Kvinnor är emellertid inte dömda att acceptera den patriarkala gränsdragningen mellan offentliga maktkamper och privatlivets hyckleri, omoral och tomhet. De uppmanas att hjälpa varandra att bekämpa diktatorn i sin privata värld av makar och familj, innan de tar steget att krossa fascisten bortom det egna landets gränser. Tyrannen, eller förövaren, finns mitt ibland oss, inte bara i andra länder. Det personliga är politiskt, lokalt och globalt löper samman.

Woolf talar till kvinnor och om män på ett sätt som provocerar. Hon förstår att hennes råd till kvinnor att höja sina feministiska röster är illa sedda. Att parallellt definiera både brittiska män och fascister i andra länder som potentiella tyranner visade sig vara en än mer förbjuden handling. Hon klev rakt in i den känsligaste av frågor, den om hur och om kvinnor/feminister får benämna destruktiv maskulinitet och ojämlika könsrelationer. I sin dagbok från 1936-41 noterar Woolf att kritiker beskyllt henne för att starta ett könskrig och att upptagenheten av kön i Tre guineas kommer hindra att kvinnors villkor förbättras.¹³ Även familjemedlemmar och nära vänner, så pacifister och vapenvägrare de var, tog avstånd.

Virginia Woolf levde sin tidsanda med alla dess begräsningar. Hotet från Nazityskland var en realitet, som den politiska ledningen i Storbritannien ansåg sig tvingad att bemöta genom att rusta för krig. Ändå tvekar hon inte att ställa inflytelserika militärer och andra framgångsrika yrkesmän till svars för det patriotiska kriget, alla de som ”predikar, undervisar, skipar rättvisa, praktiserar som läkare, tjänar pengar”. Hon raljerar över sambandet mellan deras utstyrsel och krig, och undrar hur militärernas klädprakt och
medaljer förhåller sig till våld, förstörda hus och människor som mist livet.

Män i samhällsbärande ämbeten tenderar att förlora sinnet för proportioner. Deras mänsklighet går förlorad, är Woolfs dom. Dagens geopolitiska värld stöder uppfattningen om inhuman maskulinitet: gränslös, dyrköpt upprustning, kärnvapenavskräckning och skoningslösa, oproportionerliga krig.

Över lag tenderar män i samhällsbärande ämbeten att förlora sinnet för proportioner: ”känslan för hur saker och ting förhåller sig till varandra”. ”Deras mänsklighet går förlorad”, är Woolfs dom. Dagens geopolitiska värld stöder uppfattningen om inhuman maskulinitet: gränslös och dyrköpt upprustning,
kärnvapenavskräckning samt skoningslösa och oproportioneliga krig i vår omvärld.

Sällskapet för utanförstående
Även om Woolfs polemik är förankrad i tilltro till kvinnors feministiska kompass är hon kritisk till tidigare feminism och ”kvinnokamp”, som misslyckats att motarbeta fascism och nazism. Mot den bakgrunden uppmanar hon kvinnor att tillsammans utarbeta ett mer medvetet, kritiskt och distanserat förhållningssätt till militarism och krigsförberedelser. Bästa sättet att förebygga krig, lyder hennes resonemang, är att
samarbeta för gemensamma mål i form av demokrati och lika rättigheter, men ställa sig utanför etablerade föreningar, även sådana som arbetar för fred.

Trots att det är svårt för kvinnor att agera som grupp anmodas de att bilda ett hemligt sällskap, the Outsiders’ Society (i bokens svenska utgåva: De utomståendes förening). Det är inte en förening i vanlig mening, då den både saknar lokaler, kassör, föreningsstadgar och medlemmar, ingen kallas heller till möten eller konferenser. Så på förslag av en brittisk vän och Woolfforskare vill jag hellre tala om Sällskapet för utanförstående.

Vi kvinnor anmodas att bilda ett hemligt sällskap, the Outsiders’ Society. Det är inte en förening i vanlig mening, då den både saknar lokaler, kassör, föreningsstadgar och medlemmar, ingen kallas heller till möten eller konferenser.

Detta sällskap ska vägleda kvinnor i att utöva fullständig likgiltighet i den hotfulla situation som rådde i Europa – och som gör ett omtag i vår tid. Woolf ger en serie anvisningar till de utanförstående; att inte delta i patriotiska demonstrationer, möten eller militära ceremonier som uppmuntrar till krig, inte arbeta inom yrken som tillverkar vapen, inte acceptera ”någon form av nationellt självberöm” och avstå alla handlingar ”som tvingar vår civilisation och vårt herravälde på andra folk”. Betänk att hon talar till ett Storbritannien som var en militär och kolonial stormakt. Inför denna överhet ser Woolf ingen annan utväg än passivt motstånd. Med stöd av nya ord och metoder samt en ny sorts medvetenhet bortom, vad Woolf
kallar, ”intellektuellt slaveri” kommer militant maskulinitet, våld och ofrihet att undergrävas. Samtidigt betonar hon att sekretess är nödvändig. ”Vi måste dölja vad vi gör och tänker”, en tystnad som tillskrivs rädsla och minnen av krig.

Så hotande och polariserande uppfattades det att tala mot krig och militarism på 1930-talet. Liksom även i vår tid.¹⁴ Just denna insikt, att kvinnors krigsmotstånd visat sig så svårt att omsätta i feministisk politisk handling, är det som gör Tre guineas relevant, menar litteraturvetaren Catherine Sandbach-Dahlström. Det går inte att blunda för motståndskraften i den patriarkala maktordningen.¹⁵

Syrenerna i Sussex vissnar
Kanske blev rädslan Virginia Woolf övermäktig. Den 28 mars 1941 fyllde hon fickorna med sten och gick ut i floden Ouse för att ta sitt liv. Då blommade inga syrener i Sussex. Andra världskriget var inne på sitt tredje år och den omänsklighet och galenskap som Woolf beskriver i Tre guineas var plågsam verklighet. Bombraiderna mot London hade pågått i ett halvår. In i det sista skrev Woolf om krigets ohyggligheter, som i Thoughts on Peace in an Air Raid. Bomber och sirener som förebådar död, ljud som får oss att sluta tänka fred men som måste tvinga oss att tänka, just fred.¹⁶

Men foton från krigets härjningar utgör, med Sontag, inga bevis för att människor skulle enas om att det måste upphöra. Frågan är än mer brännande idag; hur kan vi ta ställning till den grymma innebörden i bilder och film, som när barn dör i tusental och hus bombas till damm i Ukraina och Gaza?

Woolf sviker aldrig sin ideologiska övertygelse om krigets förkastlighet. Dagboksanteckningar från den här tiden vittnar om hur hon plågas av ett ödelagt London, alla raserade hus och inte minst bombningen av hennes hem i Bloomsbury. En återkommande tanke i Tre guineas är just att alla förstörda hus blir sinnebilder för hur krig raserar liv och trygghet. I sin bok Att betrakta andras lidande reflekterar författaren Susan Sontag över Woolfs förhoppning att hennes foton av lemlästade kroppar och materiell förödelse, i den första upplagan av Three Guineas, skulle väcka folk till empati och protester mot krigets vansinne – i tron att ett gemensamt ”vi” kan skapas bortom sociala och politiska skiljelinjer. Men foton från krigets härjningar utgör, med Sontag, inga bevis för att människor skulle enas om att krig måste upphöra.¹⁷ Den frågan är än
mer brännande idag; hur kan vi som åskådare ta ställning till den grymma innebörden i dagliga bilder och film, som när barn dör i tusental och hus bombas till damm i Ukraina och Gaza?

Woolfs avslutande svar på hur krig ska förhindras andas resignation. Hon ber tre gånger om ursäkt, för längden på svaret, för det ringa bidraget och för att alls ha skrivit. Styrkan i hennes vidräkning med patriarkat, krig och militarism tar dock udden av varje ursäkt. Med sin kritik av alla de gränsdragningar i samhället som hindrar människor från att förstå krigets sanna innebörder, har Woolf skapat en egen och originell teoretiskpolitisk tankerymd. Budskapet är att mäns dominans i samhället utgör roten till militarism, fascism och krig. Könade dikotomier tas för givna och normaliseras, som när krig ställs mot fred, nationellt mot internationellt, vi mot dom, offentligt mot privat, beskyddare mot beskyddad och materiellt mot själsligt. Med skarp blick avläser Woolf hur dessa gränser bygger könshierarkier och bildar en patriarkal ordning, som både utsätter kvinnor för fara och hotar landets säkerhet.

Här skriver Virginia Woolf historia: Ojämlika maktrelationer mellan kvinnor och män innebär en nationell – och global – risk för krig.

Här skriver Virginia Woolf historia: Ojämlika maktrelationer mellan kvinnor och män innebär en nationell – och global – risk för krig. Riskerna står kvar. Den växande tilltron till militarism, nationalism och (hot om) krig bygger alltjämt på könad ojämlikhet – som i sin tur skapar ökande klyftor mellan maskulinism och feminism. Auktoritära manliga ledares makt och misogyni förstärks, medan kvinnors feministiska interventioner mot våld och krig fördöms och tystas. Vad Woolf, min anti-militaristiska vägvisare, gör klart
är att patriarkatets obevekliga väg mot krig kräver ett lika obevekligt feministiskt motstånd.