Vad är “hem”? I romanen Radio Yerevan utforskar Zara Uzun Kjellner frågan om tillhörighet genom kurdiska migranters erfarenheter och drömmar. Rwaa Ishak har läst och reflekterar över tankar och känslor kring identitet och tillhörighet.

Förr eller senare smyger sig frågor och tankar om tillhörighet in hos en migrant. Som en existentiell fråga; vad betyder ”hem” och vem är jag i en kontext som inte längre är helt främmande? I den kurdisk-svenska Zara Uzun Kjellners nya roman Radio Yerevan är frågan om tillhörighet påtaglig. Den är summan av alla händelser, känslor och tankar som skildras i boken. Men här handlar det inte bara om frågor som uppstår i samband med migration, utan hos den kurdiska gruppen som boken handlar om har den funnits där hela tiden. De upplever ingen känsla av tillhörighet till någon plats, inte till det nya landet där de känner sig främmande och inte heller till det gamla där de var förtryckta. ”Att de inte riktigt är här, men inte heller riktigt där, att de är någonstans mitt emellan, på väg.”

Det tar tid innan namnen på alla de karaktärer som Zara Uzun Kjellner skickligt målar upp i sin bok fastnar i huvudet. Lika långt tid tar det att förstå var de befinner sig, eller vart de är på väg till, för alla är på väg någonstans. Boken är en rik och mångbottnad berättelse som tar läsaren från en värld till en annan och från den ena mörka berättelsen till den andra. Systrarna Serra och Zerya har flyttat från Diyarbakir till Bochum. En kall tysk stad, med bara en fin teater, många turkar och tyskar som alla påminner om varandra. Zerya gör sitt bästa för att smälta in i det tyska samhället, medan Serra försöker inte ens.

Vi får följa lilla Jila som reser med sin familj fram och tillbaka mellan Kurdistan och Sverige, och som till slut bestämmer sig för att flytta tillbaka till Kurdistan. Emine, som flyr från en våldsam man tillsammans med sina två tvillingdöttrar, bosätter sig i den heliga staden med aprikosträd. Här vill hon finna trygghet, bland sin tro och sina drömmar. Och Sirwan, som jobbar på ett tyskt callcenter verksamt i Turkiet, uthärdar de hårda arbetsförhållandena för att uppnå sin dröm om att få ett visum till Tyskland. Det är inte bara hans dröm, alla på callcentret delar den, men hans ansträngningar är större, liksom hans dröm. För där i Berlin finns den tyska skådespelerskan som han länge har drömt om.

Turkarna har en unik förmåga att förvandla all historia till den stora historien om Turkiet.

Den turkiska statens förtryck av kurderna är ett genomgående huvudtema i boken. Den turkiska polisen vill inte hjälpa till när Emines ena dotter försvinner. De kurdiska områdena prioriteras inte när en jordbävning drabbar området. Barn uppmanas att inte tala kurdiska, det är turkiskan som ska gälla, så mycket att de börjar glömma sitt modersmål. I skolan tvingas de sjunga den turkiska nationalsången varje morgon. Den turkiska flaggan, med sin intensiva röda färg, blir en tydlig symbol för den turkiska statens förtryck. Den är överallt och kväver människorna. Det finns inte plats för några andra, eller något annat, allt ska handla om Turkiet. ”Turkarna har en unik förmåga att förvandla all historia till den stora historien om Turkiet”.

Under sovjettiden sände Radio Yerevan på kurdiska och spelade en viktig roll i att upprätthålla kurdisk kultur och språk då dessa var förbjudna i Turkiet.

Romanens titel speglar också det förtryck som kurderna har genomlevt under lång tid. Under sovjettiden sände Radio Yerevan på kurdiska och blev en viktig källa för kommunikation över gränserna för gruppen. Den spelade en viktig roll i att upprätthålla kurdisk kultur och språk under perioder då dessa var förbjudna eller begränsade i framför allt Turkiet. Radion sände kurdiska program, musik och teaterpjäser. I boken sänds Radio Yerevan från ett stenhus mellan höga och röda bergen. Ena stunden är det kurdisk musik medan i den andra uppmanas lyssnarna att vara verksamma och aldrig släppa garden. 

Efter decennier av förtryck är kurdernas djupa förakt mot Turkiet, och allt som förknippas med landet, ett faktum. Det är en synd, nästan ett brott, att tala turkiska när man inte är tvungen att göra det. Serra ”vänder upp och ner på en burk med inlagda aprikoser en morgon när en av de gamla stammisarna står och väntar, han vill veta var aprikoserna är ifrån, »Turkei«, läser hon på baksidan av metallburken, hon säger det fort, nästan spottar ur sig ordet, rädd för att det ska fastna på vägen.” 

Förtrycket tvingar fram hos många en önskan att fly från Turkiet. För de som lyckas göra det dyker tankarna och känslorna om tillhörighet och identitet upp omgående i det nya landet. Under den första tiden lägger de märke till likheter och skillnader jämfört med det de lämnat bakom sig; de tyska huskropparna påminner om de turkiska huskropparna, medan ljuden och musiken upplevs annorlunda, maten smakar annorlunda, kylan är annorlunda. Och likt många andra som lär sig ett nytt språk har de funderingar över det nya språket och hur det upplevs. Serra tycker att tyskan ”påminner om ett hästljud, ett högt frustande följt av vokaler som mest vispas runt i gommen.”

Alla vet att Europa är en plats dit drömmar går för att dö.

Alla vill flytta till Europa, trots att ”alla vet att Europa är en plats dit drömmar går för att dö”. En plats man återvänder från besviken och uppgiven. Och så blir det, drömmen om Europa och Tyskland spricker för alla som har flyttat. Även för dem som hade de högsta förväntningarna. För vissa genast efter ankomsten till drömdestinationen. Sirwan observerar nästan på direkten när han anländer till Berlin att ”här finns samma typ av småfiffel och högljudda typer som hemma, det är samma typ av aggressivitet, och det där öppna leendet som han hela tiden har föreställt sig syns ingenstans, kvinnorna är sammanbitna, nästan aggressiva i sättet, de liksom dundrar fram där de går och inte väjer för någon.”.

För andra spricker drömmen efter en tid i det nya landet. Det gör det även för de som någon gång i början kände att de var där de skulle vara. Något verkar hända som ändrar deras inställning. Detta något framgår inte tydligt, men som läsare misstänker jag att det är jordbävningen som slår Turkiet. Den verkar skaka om flera personer och väcker känslor de trodde inte fanns. Eller så är det bara tiden som blottlägger det som varit dolt. De börjar känna sig främmande, ”tyskar passar ihop bara med tyskar”. Det är för många regler som måste följas i det nya samhället. Europa känns som ett skämt, och Tyskland är en besvikelse, det upplevs som äckligt. 

Drömmen om Kurdistan och om att återvända dit är ett återkommande tema i boken, men det är inte huvudkaraktärerna som bär på denna längtan. Istället är det de som har levt länge i exil, och till och med de som är födda i ett annat land. Boken avslutas med en scen som utspelar sig många år senare med samma dröm, att återvända till Kurdistan.

Stoltheten över den förtryckta nationella identiteten övergår ibland till förvirring när man försöker koppla den till en historia som inte riktigt är ens egen.

Det finns många tankar och känslor kring den förtryckta nationella identiteten. Det är viktigt att bevara den, att tala språket och upprätthålla kulturen. Stoltheten över den kurdiska identiteten övergår ibland till förvirring när man försöker koppla den till en historia som inte riktigt är ens egen. Zerya säger att ”allt började i Kurdistan” när man talar om civilisationens vagga. Civilisationens vagga syftar oftast på de första civilisationerna som uppstod mellan de två floderna Tigris och Eufrat, det som grekerna kallade för Mesopotamien. Även om många kurdiska städer ligger vid eller mellan dessa två floder, låg centrumen för de gamla civilisationerna många mil söderut. Stadsstaterna i den sumeriska civilisationen, som var äldst av de alla, ligger många mil söder om Kurdistan. Detsamma gäller avsnittet om Ishtarporten och babylonierna och den kopplingen som görs till Zeryas kurdiska ursprung.

Man går vilse ett antal gånger när man läser romanen. Det är svårt att förstå var karaktärerna befinner sig eller vart de är på väg. Lika svårt är det att förstå vad de egentligen vill. Kanske är denna vilsenhet, sökning och längtan efter ett hem, som är romanens kärna.

Slutet lämnar läsaren med flera obesvarade frågor. Vad hände med de fem huvudkaraktärerna? Kanske finns det inga svar, eftersom förtrycket består och hemmet de söker ännu inte existerar.