I december publiceras årets nyordlista. Själv anar jag att tematiken återigen kommer att luta åt det mörka K-hållet, med variationer på teman som kris, konflikt och katastrof, skriver Erik Cardelús.

Klockan 7:00 den 27 december publiceras årets nyordlista. Evenemanget organiseras av Språktidningen och Språkrådet, numera kallat Isof. Nyordslistan är en händelse som under senare år har fått allt större medialt utrymme.

Att språk och tänkande står i ett tätt samspel med varandra, är uppenbart. Språket är vårt mest avancerade verktyg för att tänka och kommunicera, superkraften som höjer oss över andra primater, men som också gett oss en alldeles unik kapacitet till massförstörelse. Vad som händer i samhället sätter sig i språket; våra gemensamma behov, iakttagelser och känslor pockar på uttryck och kreativiteten kickar in.

Förra året skrev Cecilia Anderberg på Expressen att nyorden hade en stark tematisk lutning åt bokstaven K: ”krig, kriser och kriminalitet”.¹ Läget i landet kändes kärvt och körigt, helt enkelt. Men hur blir tendensen i år? Själv anar jag att tematiken återigen kommer att luta åt det mörka K-hållet, med variationer på teman som kris, konflikt och katastrof.

Nyorden har en stark tematisk lutning åt bokstaven K: krig, kriser och kriminalitet. Läget i landet känns kärvt och körigt, helt enkelt.

I början av året släppte nämligen Transparency International en rapport som visar att Sverige blivit ett alltmer korrupt land. I detta korruptionsindex över Europa placerar sig Sverige nu på åttonde plats, det värsta tappet sedan mätningarna inleddes. I en skala 0-100 ligger exempelvis Danmark 10 poäng ovanför Sverige. Även finnkampen förlorar vi stort, då Finland ligger hela åtta poäng ovanför oss i samma 100-poängsindex.²

Även inom bokutgivningen sticker temat korruption ut. Få samhällsintresserade läsare lär ha missat böckerna Bananrepubliken Sverige av Johannes Klenell och Fuskarna av Natalia Kazmierska. Gemensamt för de två verken är att de med all önskvärd tydlighet gör upp med bilden av den förment moderna renhåriga svenskheten, med betoning på hur välfärdsmiljarder rullar från offentliga konton till privata konton. Skillnaden mellan Klenell och Kazmierska är framför allt inriktningen. Klenell tar ett bredare grepp om hela välfärdssektorn och visar hur politiker varit synnerligen smidiga och skrupelfria med att byta sida från politik till näringsliv. För dessa snabba sidbyten har det, till skillnad från flertalet andra EU-länder, saknats fungerande karantänsregler.

Sverige har blivit ett alltmer korrupt land. I korruptionsindex över Europa placerar sig Sverige nu på åttonde plats, det värsta tappet sedan mätningarna inleddes.

Personliga kontakter, kompisrekryteringar och känslig information har således kunnat flöda fritt från riksdagshus till styrelserum, från beslutsfattare till entreprenör. Politiskt patos och respekt för skattebetalarna har vägt lätt när lukrativa styrelseposter och välsmorda lobbytjänster erbjudits.

Kazmierska riktar i stället sin journalistiska granskning mot skolan. Eller snarare marknadsskolan, som den allt oftare kallas. Undertiteln – Den nya hårda skolan och sveket mot barnen – sätter innehållet i blixtbelysning. Det handlar om att i girighetens namn åsidosätta två av det demokratiska samhällets grundbultar: rätten till en likvärdig utbildning och skolans kompensatoriska uppdrag.

Här berättas det detaljrikt och pedagogiskt om glädjebetyg, lärarlösa lektioner, otillbörliga besparingar och elever som lämnas vind för våg. Syftet är att skapa vinst, att kräma resurser ur det offentligt finansierade skolsystemet. Värst är de många berättelserna om ”spöklärare”, anonyma aktörer som sockrar och signerar betygskataloger, utan att ha någon förankring alls på den aktuella skolan. På så sätt suddas ansvaret för glädjebetygen ut och ingen ställs till svars, samtidigt som skiten stänker på de seriösa lärarna och kunskapsbehövande eleverna.

Spöklärare är anonyma aktörer som sockrar och signerar betygskataloger, utan att ha någon förankring alls på den aktuella skolan. På så sätt suddas ansvaret för glädjebetygen ut och ingen ställs till svars,

Skolinspektionen – kan den inte komma åt fuskarna då? Kazmierska visar att de fuskande skolkoncernerna är mycket snabba och smidiga med att byta namn, flytta runt personal och därmed tvätta bort sitt nedsmutsade rykte. Och den stressade allmänheten har sällan tid och energi att agera skoldetektiv eller läsa Skolinspektionens rapporter när det är dags att välja skola åt barnen. Allra svårast är det för dem som är mest beroende av skolan, elever som kommer från socioekonomiskt resurssvaga och språksvaga hem. Elever utan högutbildade och talföra föräldrar som kan ställa krav och kritiska frågor. Elever som får skolsystemets lågbudgetversion, utan att kunna knysta och kunna välja smart.

Ska man sätta ett vått pekfinger i nyordsvinden, finns det alltså flera korruptionsrelaterade ord med koppling till skolan att välja på detta år: skolskojare, spöklärare och elevsvikare.

Bortom korruptionen, finns det en annan språklig k-domän som rimligen kommer att sätta avtryck bland årets nyord: kulturkanon. Allt enligt den mediala logiken att det som väcker konflikt, skapar också klickokratisk uppmärksamhet. För trots att kultursidorna fortlöpande gör sitt bästa för att skapa interna debatter mellan sina skribenter, ofta av privat karaktär, har kanonkäbblet slagit rekord.

Bortom korruptionen finns det en annan språklig k-domän som rimligen kommer att sätta avtryck bland årets nyord: kulturkanon.

Här finns många ingredienser som kittlar: makten över tanken, stridigheter om knappa kulturella resurser och personlig prestige, kulturkrigets politiska skiljelinjer mellan konservativt och progressivt, förmenta kulturmän som roffar åt sig av resurser och utrymme, lättkränkt identitetspolitik versus förstockad äktsvenskhet, egna kulturella käpphästar och kotterier. Även listformatet gör sitt till, då något ofrånkomligen inkluderas medan annat exkluderas. Känslan av oförrätt glöder ständigt hos oss människor, från vaggan till graven, en grumlig grälsjuka som lätt kan flamma upp med rätt tändvätska.

Konflikterna kring kulturkanon pågick dessutom ovanligt länge, med professor Lars Trägårdh som banerförare och rött skynke. Åren före tillkännagivandet fanns redan olika läger och fraktioner stridsberedda med slipade debattknivar i händerna.

När denna kulturkanon slutligen presenterades gick ett besviket sus genom kultur-Sverige. Var det inte mer än så här? Pippi och Katitzi respektive Edith Södergran och Selma Lagerlöf – var valet av dem verkligen så förtryckande patriarkalt, queerfientligt och nationalistiskt enögt? Eller fanns det andra, mer relevanta och konkreta saker, att strida och samtala om? För parallellt visar en färsk rapport att 30 procent av studieförbundens lokaler har avvecklats i närtid och nästan var tionde bibliotek har lagts ner sedan 2014. ³ Det pågår med andra ord en omfattande kulturslakt, medan det kulturkäbblas som aldrig förr.

I ljuset av detta kan kanonkäbbel och kulturkränkt vara lämpliga nyord, symboliska strider där aspirerande kulturkarriärister och kulturnarcissister deltar för att markera tillhörighet och sätta sina kulturella varumärken. Vad som sedan händer med folkbildningen, biblioteken och den pågående läskrisen blir sekundärt.

En färsk rapport visar att 30 procent av studieförbundens lokaler har avvecklats i närtid och nästan var tionde bibliotek har lagts ner sedan 2014. Det pågår med andra ord en omfattande kulturslakt, medan det kulturkäbblas om kanon som aldrig förr.

I osäkra tider har listor och tabeller blivit en lägereld, en snuttefilt och ett folknöje. Ett tidens tecken som spridit sig från kultur till kollektivt ordförråd. Så vilka ord förtjänar att hamna på nyordslistan just i år? Vilka ord kommer att få dig att gapa av förvåning respektive utropa ”äntligen”?

I mörkaste december, tre dagar efter julafton, får vi veta vad den lingvistiska jultomten har i sin säck. Blir det skolskojare eller elevsvikare, kanonkäbblare eller kulturslaktare som toppar listan den här gången? Eller blir det något annat, något hemsnickrat och oväntat? Något som ruskar och river i vårt språk?

Det har sagts att språket är den sista stora resursen som vi äger tillsammans. Så låt oss fröjdas i denna värmande språkgemenskap så länge det går.